Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Då de ville lära sig att spela av näcken, skulle de gå till en bäck och sitta där vid rinnande vatten och spela, så skulle näcken komma. Bänken i Hemsjö lärde sig att spela av näcken, allting dansade, då han spelade den biten, som han hade lärt sig av honom, det var tolv repriser på den dansen. Han kunde spela på baksi- dan av fiolen med, och då han var död, så låg han alltjämt och lekte med fingrarna.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Murare Sven Petter Kindman var en gammal Enebybo från Killingevid som dog 1912 vid 93 eller 94 års ålder. Han brukade berätta om Hobergs gubbe. Gubben hade sitt rätta tillhåll på Gotland, och därifrån till fastlandet hade han en underjordisk gång. Fyra gånger om året — vid varje större högtid — kom han till Hovby berg, Hoberg. En gång kom han för sent. Kyrkklockorna hade redan börjat ringa in helgen. Då blev gubben arg, tog en sten och skulle kasta den mot kyrkan. Men det var hårt västanväder och därför hamnade stenen i stället vid Näs. Den his-torien är alldeles sann. Hur skulle eljest det stora stenblocket, 50 kbm., kanske mycket större, ha hamnat däruppe vid Näs?
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
I skogen har jag arbetat i 40 år, ända sedan 1905. Det enda djur att vara rädd för är älgkon, när hon nyss har kalvat. Annars finns det inte något farligt i skogen. Det blir man van vid från barndomen. Men det hjälper inte alltid att man vet det, utan man kan gå och skrämma sig för småsaker i alla fall. En kväll gick jag hem i skumrasket. I närheten av en sjö hörde jag ett prassel i snårskogen. Jag trodde som vanligt, att det var något djur, en älg eller annat, men vad jag såg gjorde, att jag närapå trillade omkull. Jag såg en knippa grenar röra sig. Jag trodde ju inte på skrock, men något satt väl kvar av vad jag hade läst i sagor. Vad var det då som var så förskräckligt? Jo, det var en gumma som var ute och samlade grenved. Hon måste lägga sig på knä för att få upp bördan på ryggen. När hon sedan reste sig, såg jag inte gumman utan bara grenknippan. Om jag bara hade berättat historien och brett på ordentligt, så kunde det ha blivit vad slags troll som helst av gumman. Många går och skrämmer sig, när det blåser. Här och där växer träd tält ihop. Ligger ytorna snett över varann, blir det ett otäckt, gnisslande ljud, när vinden sätter igång. Då tror folk strax, att det är troll eller spöken. Men ger en sig tid att undersöka, varifrån ljudet kommer, då är det ingen fara.
Folktro och seder
Bland Wattenväsen trodde man på Näcken som även kallades strömkarlen och kunde spela så att kvarnens hjul dansade utan vatten. För honom skrämdes barnen så de ej skulle våga gå till floder, åar eller brunnar så det utgjorde ett medel för dem att förekomma drunkningsolyckor. Wuxna skyddade sig vid vistelse vid vatten i båt eller vid badning för näcken genom att kasta stål i vattnet och samtidigt saga Nack, Nack! stål i vattnet. Sjörån eller sjöjungfrun hadde långt hår med sjert som en fisk samt mycket mycket skön med stora bröst och visade sig när det skulle komma regn. Bland Skogsväsen troddes på Skogsrån som var fulare än Sjörån samt hadde svans som en häst hvilken hon inte ville visa utan höll alltid ryggen från den hon vi sade sig för. Hon var begiven på kurtis, men hennes / kropp var kall och icke lämplig för intimare beblandelse. Om någon letade efter djur eller bär i skogen skulle han först spotta i mossan och sen vranga den för att få tur ? Bergväsen troddes i form av Jettar och troll troddes bebo näs tan alla berg av större mått. De voro ansedda som mycket stora och starka. Ett ordspråk sade han har jettekrafter eller han är stark som den varste Jette: Här en visa om 1) De Jettar och de Dvergar. Det gick en Jettedotter som var så fasligt stor, ner från det höga bergslott der fader Jette bor. Så fann hon uti dalen: två oxar och en plog, der bakom och en bonde, allt syntes litet nog. D jettar och de dvärgar, Och oxar plog och bonde för henne småsak var att uti förklät gömma och bära till sin far Då frågte fader Jette: säg barn hvad har du der? / Hon svarade: En leksak, så skön och rar den är. De Jettar och de dvärgar. Och fader Jette såg det och sade: Nej, min vän. Det är ej någon leksak, bär det dit ner igen! Om dvärgarna ej plöjde med flit uti sin dal helt säkert mången Jette fick svälta i sin sal De Jettar och de dvärgar. Trollen troddes dels själa, dels förbyta små barn hvar för alltid en Psalmbok skulle ligga under huvudkudden i vaggan, de drog även musten ur mat rövade kor och bergtog unga flickor m.m. Älvorna troddes leva i flockar av 12 st och dansade ringdanser i gräset så det låg åt det håll dansen gått i midten var det en fördjupning der älvadrottningen stått och sjungit. De voro alla hvitklädda och ofarliga t o med nyttiga att visa vilsegångna vandrare på rätt väg / Tomtar fanns det godt om både i hus och ladu- gårdar som man måste akta sig att förtreta och icke heller vara förmycket liberala emot. Dem passade inga överdrifter åt någotdera hållet. I En man på gården Gunnarsnäs hadde fått en tomte till sig och en kväll han kom till ladugården kom tomten med ett timotejstra bärane på axeln och kastade i ladan, och sen han blivit kvitt sin börda jorde han ett suckane. Mannen sade då i gäckande ton: Hvad pustar du så för det var inte mycket att komma med. Tomten svarade att: Det ska du härefter få bli varsse ty nu går jag för alltid, hvarvid han försvann. Så länge tomten varit der hadde djuren varit feta och granna men blev efter den dagen magra och skrankiga. Foder hadde aldrig fattas heller, – men nu blev det sådan brist så djuren måste äta tallbarr. II En annan tomte fans samtidigt på grann gården Gunnarsbyn som alltid var tjenstvillig och snäll han hjälpte mor i huset med att sikta mjölet till julbaket hvilket var stort. Han fick löfte om nya / kläder till jul för besväret och det fick han också han klädde då på sig de nya kläderna gick så och kråmade sig en stund, talade och sade: "Grann, grann aldrig sikta mjöl mer" och – så försvann han. Drakar höll till i skogen i kanter av mossar intill stupa branter och voro stora och ohyggliga djur deras avföring kunde bilda stora högar på tre eller fyra lass. En bonde tog sig före att hämta gödsel ur en sådan hög och fick tre lass första dagen andra dagen for han dit igen och då var det lika mycket, så höll han på en hel månad men sen blev det slut ty draken flyttade till annan plats. Maran var en mycket besvärlig gäst för hästarna i synerhet, om den fick rå sig, den liknade en stor, stor flundra och kom på natten in i stallet och lade sig på hästarna, som hon marterade så att svetten flöt i strömmar av dem, och på morgonen stod de i spiltorna och "darrade som aspelöv / Det enda medel som hadde verkan var att sjuta en skata för hvar häst och hänga den över honom i taket sen kom den aldrig mer igen. En dräng hadde märkt att maran red husbondens två hästar, och han beslöt att fördriva den – men ville också se hvad maran tog sig till när hon inte kom åt hästarna. Till den ändan sköt han en dag tre skator hvar häst fick en och själf tog han med sig den tredje och lade sig på stallrännet för att se hur det gick till. Fram emot midnatt kom det två maror stora som hälleflundror flygande, men när de fick se skatorna vågade de sig inte på hästarna som blev rysligt rädda de flög då genom hålet i taket upp och skulle rida på drängen som då hadde sin skata att freda sig med De måste då fly, men sen dess hängde det alltid döda skator över spiltorna i stallarna och den tiden är icke så långt avlägsen som detta bruket upphörde om det ens i fjelltrakterna inom socknen inte behålles ännu hvilket jag tror
Födelse och dop
Om en person kom in i ett hus där det var en havan- de kvinna å lyfte av å tog isär bördan, så skulle den havande få svårt för att föda barnet. Om hon blev så rädd att barnet vände sig i magen så fick hon ock- så svårt för att föda. Då var det inte annat än att försöka skaka eller rista barnet ur henne. Finnkäringarna kunde flytta födsloplågorna på vil- ket föremål som helst. Men hur de bar sig åt vet jag inte. Badvattnet skulle vara stålsatt. Eggjärn eller annat stål lades i vattnet. Men mor talade också om, att de tog eld på en pinne å förde runt karet tre gång- er "ansjels" (motsols), både inom å utom karet. Så fick inte dörren komma upp medan barnet tvättades el. var naket. De var rädda för att det skulle bli / "bortbyting". Havande kvinna bar inte barn till dopet. Det var mest äldre som fick göra det. De var säkrare å förståndiga- re att släppa barn i händerna på. Det var att ta de kläder som fanns. Helst skulle ju klänningen vara svart. Det brukade vara ett äkta par som fraktade barnet till dopet. Ju mer ansedda "faddrar" de kunde få fatt på dess bättre var det. Man var rädd att uppkalla sådana förfäder som haft olycka med sig eller som varit brottsliga el. omöjliga på ett eller annat vis. Tron var att barnet blev sådant genom att det fick namnet. Barnsjukdom berodde mycket på att inte barnet fick vara i fred för det onda. Det onda bet bättre på barnen. Om barnet hade flera namn, så hände det, i fall att det var något fel med det, att det fick ett av de andra namnen. Så hade de gjort i Värnäs på ett ställe. / När de for till dopet med barnet, så offrade de en svart katt till Näcken. Det har förekommit att man fun- nit klor av en hök i barnets linda. Sådana sattes i när barnet skulle föras till dopet. Det var mormor som mindes det. När ett barn skrek å inte en kunde finna orsak, så "re- nades barnet med eld". Det skulle vara eld i en sticka som fördes runt barnet. Elden "smörjdes" omkring dem. När barnet var nyfött å inte döpt, så kunde det bli en bortbyting, om man inte "smörj- de" det. Hår och tänder fick inte kastas ut. Det skulle kastas på varmen. När tanden kastades på varmen, sade den som kastade: "Giv mig en guldtand i stället för en bentand". Barnen fick dia tills de var flera år gamla. Det var så att ett kvinnfolk som hade fått barn inte skulle få visa sig förrän hon hade "gått i körke". Det skulle vara gjort sex veckor efter det barnet var fött. Hon skulle vara som en / hedning förut. Det var nästan en stor skam att hon hade fött barn, så det blev inte riktigt bra förrän hon hade varit hos prästen å fått hans förlåtelse. Han skulle rena henne med Guds ord. Om barn frågade varifrån de var komna, så fick de till svar att det var en mora som hade haft dem i en påse, eller att storken hade kommit med dem. De fick inte veta om rätta förhållan- det, utan det fick de gissa sig till när de blev större.
Påsk Från Eda
Påsk (Från Eda) Dagarna i dymmelveckan hette korvmåndag, fläsk- tisdag el fettisdag, askonsdag då man åt välling i vil- ken man släppt en nypa aska, skärtorsdag, långfredag, påsklördag. Man fick ej tälja på skärtorsdagen. Om en ko gick över sådana spånor när den släpptes ut på våren blev den halt. Jul (Eda). En kaka från julen fick ej ätas upp utan gömdes till våren, då den lades i en plogfåra, när man började sådden. En sådan kaka kallas såkaka På så sätt överfördes den gamla skördens kraft i den nya Julen (Östmark) På julnatten skulle katten lig- ga inne. Blev hon utkastad så klagade hon: Dä ä inga orning (=ordning) dä ä inga orning. Ett allmänt ordstäv är: "dä ä inga orning sa' katta då hon blev utkastad på jul- kvällen. Då julen och julkalasen voro slut och man återgick till det vardagliga igen sade man " Nu ä dä åter / haverkaka, blaggarnsskjorta och storslätta." "Sup sä och fläng i öga för kött ska' te mila" Under julen fick man nämligen "finkaka" av handsiktat rågmjöl, de förmögnare buro lärftskjortor och storslätta in- nebär att inga helgdagar mer avbröto vardagarnas enahanda. Karlarna måste ha den bästa maten med sig till milorna. Vafferkvällen skulle man mjölka medan det var ljust. En gumma kom in i en granngård, där hon av- undades turen (lyckan). Hon ställde sig bredvid vatten- sån och släppte i smyg mässinghyskor och saltt i vattnet. Gammelgubben fick emellertid se hennes tilltag och ropade åt sin dotter: "Tag ellmörj och spring efter henne!" Och denna tog en eldbrand och kastade efter grannmoran. Därmed bröts det ondas makt. Det var svårt att bevara grannsämja i en tid, då det troddes att alla olyckor och sjukdomar berod- de på elaka människor som "sätt åt". - En karl berättar att han som liten pojke sändes till en gård för att låna jäst. Prässjäst fanns ej på den tiden. / Då han fått jästen sade gumman till pojken: "Du får in- te tacka för jästen!" Sedan lade hon kol i måttet. Detta gjorde hon för att ingen kraft skulle dragas från huset Den första hösåtan göken får se slutar han med galningen. (Gunnarskog) Om vafferny är kallt få vi två lika lydande d.v.s. två kalla månader till. - Vintergatan kallas snöbråtan. - Mot näcken stack man en kniv i en trädstam som låg i vattnet och ropade: "Näck Näck, stål vatten". Östervallskog: Tre jägare hade gjort sig en rishydda i skogen. När de sovit en stund vaknade de vid att det brann i kojan. En tog en bytta och sprang till en källa för att hämta vatten. Då han stod vid kanten av källan blev han fattad av en osynlig hand i rock- kragen och en där rocken slutar och lyftes ned i källan När han kravlat sig upp igen hördes ett väldigt hånskratt i skogen så att det ekade i bergen. Emellertid sprang han med byttan till kojan för att släcka, men / då var det ingen eld där.
sjukdomar och folkmedicin
Det sades, att "frökrav" (sådant som "frö orna gav ifrån sig i vattnet om våren) skulle vara bra bot för frossa. Jag fick själv förtära sådant då jag hade frossa ("flônsa"). Det blandades med dricka, så att det skulle bli någorlunda smakligt. Vid tandvärk var det mycket vanligt att man sökte bota den genom att sätta blod- iglar på tandköttet. De fick sitta och suga blod så länge till dess att de själ- va släppte taget. De kunde sitta och suga till dess de sprack. Jag vill minnas, att det räknades som ett bra tecken, att de spruc- ko. Det fanns personer, som hade sådana där i butelgen. / Och jag vet de personer so "pecka" (pe- tade) sig i tänderna med stickor, så att de fick blod på stickan, så gick de till ett av vatten kringflutet träd och skar upp litet av barken och stack in stickan där, sedan klämde de barken till trädet igen.An- dra gjorde spikar rödheta och stack på tan- den. En del ansåg att salt skulle vara myc- ket förmånligt och lade i den meningen salt på tänderna. Det sades, att tanden skulle spricka sönder av det. Det var bra, om man på ett eller annat sätt fick tanden att "fly- ga sönder." Bölder. Jag vet att de tog en koppar- slant och kletade av böldens var på den, sedan gick de till en korsväg sedan solen gick ned och kastade slanten mitt i korsvägen. Kom en annan person och tog upp den slanten, så fick han bölden. Barnen varnades alltid för att ta / upp det ena eller andra föremålet som de fann på vägarna. Man sade, att det kunde finnas "uschliket"(?) i det. En näs- duk kunde de kanske ta upp. Men var det så att man hittade ett föremål och tog det så skulle man spotta tre gånger på det innan man tog upp det. För vad sjukdommins jag inte, men jag mins, att de hämtade stenar, som fanns i nordrinnande vatten, vilka de sedan värm- de vid elden och höll intill kroppen. "Ryggskôtt". För denna åkomma brukade de "ådra sig." "Ränna", "skitränna" (Diarré) mot detta onda tog man i "spansk peppar." Kikhosta. Den vanliga medicinen var stomjölk. "Späbörda" (inflammation i brösten). Mot det- ta onda skulle kvinnan dricka stomjölk och smörja brösten med sådan mjölk. / Kvarren ("kvârn"). Man tog tre pinnar ur en sopkvast och högg av varje pinne tre gånger eller på tre ställen och så frågade man: "vad hugger du för?" "jag hugger för kvarn", skul- le den sjuke svara. Samma fråga och svar upprepades för varje gång man högg. På samma sätt tillgick det att "bota för storsteget." Själv var jag till en gubbe för att få bot för sistnämnda åkomma. Han tog en stopp- nål och rullade upp ögonlocket på den, så läste han något - "Fader vår" - eller vad det kunde vara. Självvärk. Man blandade sammans osaltat smör och tuggad kaka och lade omkring det onda, så band man en trasa omkring. Eller man lade varm gröt omkring. Somli- ga läste "Fader vår" baklänges över en vat- tenskål och bad näcken ta det onda. Sår som orsakats genom kniv eller annat föremål / ("hoggsår," "knivsår", "krôssår"). Man smörjde så- ret med en blandning socker och konjak, så lade man spindelväv därpå och rullade en tra- sa omkring. Detta fick sitta till dess att det föll bort och tog "ruven" med sig. Så lade man "läkeblacker" på sår. De "re- nade" såret, sade man. I Boda var det en person, som fick "vass- ota" i sin säng en natt. En annan person hade "trollat" dit det.
Polska efter August Medin
Polska efter August Medin
2. Vattenväsen. Strömgubben 2. Näcken som häst.
Medan jag bodde i Prästhult - det ligger i Ellekulla skn så hände det en gång att jag körde till Göteborg med ett lass. Jag var i följe med "Guldgubben" fr. Nässlinge som hade ärende till storstaden med. Vi körde i skymningen. När vi kommo till åt Esbjörna -reds skog /Esbjärs skog ) = ###) i Gunnarsjö så kommo vi till en liten bäck, som rann tvärs över vägen. Då behövde både Guldgubben och min häst dricka. Bäst jag stod och såg på huru de bägge drucko, så fick jag se någonting vitt stå vid lasset. Det såg ut som en / häst och såpass stort med. När vi så körde igen så följde den vite hästen med till nästa bäck, som rinner förbi Esbjörnaredstorp. Dör blev den borta. Det var nock Strömgubben, för han gjorde sig till häst ibland.
En person lär sig endast stämma fiolen av näcken.
Det var en gång en hotskärsgubbe, som satt och åt. Så fick han höra strömspelaren spela fiol. Gubben gnagade just köttet av ett ben. Då köttet var slut, gav gubben benet åt strömspelaren. »Här ska du få ben för det du har spelat!» Men då högg strömspelaren fingren av gubben och sade: »Hade du givit mig kött, så skulle du ha kunnat spela, men då du gav bara ben, så kan du bara stämma den».
100 frågor
1/ Jag har inte hört något om "Pelle Jägare" nu på många år. Det är många Herrans år sedan jag hörde honom i skogen häruppe. Det var en kväll. Men det lät som om det hade varit full luften i hundar. Somliga av dem skällde fint å andra grovt. Det var ett fasligt väsen i luften, när han var ute. Vet inte vad det kunde vara. Men mor sa' att det var "Pelle Jägare". 2/ Jag har inte hört talas om att näcken var helt som en häst, men han skulle ha bakben som en häst å häst- svans. 3/ "Lucifers" släkte var ett ont släkte som regnade ned från luften. Alla onda väsen hörde dit, tomtgubbar, skogs- rået, näcken å alla de andra. De skulle kunna bli män- niskor, om någon ville byta med dem, eller om de kunde lura någon till sig. / Det skulla allt vara i en annan socken, som trollen höll på att fägna sig med julöl ut ett "dryckeshorn". När de höll på så kom det en ryttare som skulle fa- ra till kyrkan. "Trôlla" stannade hästen för honom å så gav de honom att dricka ur en bägare. Men han drack inte utan kastade ut det som var i bägaren. Så red han fort därifrån å behöll bägaren. "Trôlla" sprang efter å skrek å skulle ta honom, men då skrek ett troll från ett berg, att han skulle "ri tvärt över tôrvera". Då red han ned på åkern å då blev trollen efter. Så hörde jag sagan av mor. 7/ "Fôlk geck vilse. Å dä berodde på att di kom ut för skogråa. Dä va ho som feck skulla te dä". 8/ Vättar har jag inte hört talas om på den här trak- ten. 9/ Det var en gubbe i Källtegen, som hade "Spertus". Han hade den i en silverdosa. Det skulle vara en "dra- gare", som drog till den person, som hade den. "Spertus" såg ut som en lysmask. 12/ Det var mycket tal om "gasten". Jag mins att vi blev / skrämda för den när vi var barn. Det var något som for i luften å bräkte som ett får. Det skulle vara "gasten". Somliga kallade det för "hôresegöken". Det skulle inte vara så bra om den for över en. Men så hörde jag ock- så talas om att alla som tog livet av sig eller omkom, blev "gastar" till den tiden som de skulle ha dött en van- lig död. Den tron hade allt de gamla mycket för sig. 13/ Ett barn som blivit mördat kallades "fante". 14/ Jag har inte hört att maran ser ut som en katt. Det skulle allt vara en människa, som var "mara". När jag var i Amerika, så fick jag maran på mig en natt. Å det var som om de skulle ha lagt en stor "klomp" på bröstet på mig. 18/ De tog vara på ormskinn å kokade. Så skulle det smör- jas på, när en orm hade bitit. "Älmetjära" hade de ock- så. De tog "älmer" på träden å hade i tjära å rörde ihop. Det var bra att binda silke över där ormen hade bitit. 19/ Om en bröt av ett ben, så skulle en röra ihop fin filspån i deg å äta. Filspånet skulle gå genom / kroppen å till det brutna benet, å så skulle det gro ihop det. Så skulle en lägga gröt på för att "svôl" skulle gå ur. 23/ Benämning på engelska sjukan: rise, älta. 25/ Jag har inte sett att någon lånat mull eller ben från kyrkogården, men det var tal på det i mors barndom. Då hörde jag sägandes att sjuka gick å lånade ben om natten å låg på för att de skulle bli friska. Men jag tror inte att de fick ha dem hemma mer än i två nät- ter. Om de behöll det tredje natten, så kom den döde å tog igen det. 26/ Med en människas vård menas att en "ser valn för henne". Hon visar sig på en plats där hon i värkligheten inte är. 27/ En har ju trott att själen har varit borta från krop- pen med drömmen. En kan ju drömma att en är långt bort. 28/ Mor talade om, att hon hört talas om av sin farmor, att de flyttade kyrkklockorna från "Körkudden" till Svaneholm. Det var på vintern, så att de begagnade släde. Men "valles" det var, så brast isen å den ena / klockan for i sjön. Ingen kunde få upp den. Å där skall hon ligga ännu. De for över Mellansvan. Lillklockan skall hänga i kyrkan. Hon säger, när de ringer med hen- ne: "Tôrsten Långben, Tôrsten Långben, min make lig- ger i Mellansvan. 29/ Om en ekorre springer tvärs över vägen där en går fram skall det betyda sorg eller olycka för en själv eller någon an- nan i huset. När "kattugglan" kommer inpå väggar- na å skriker, så skall hon vänta lik. I fjol höst dog en bonde i Hallanda. Pojken i huset hade fångat en "katt- uggleonge" i ett träd invid stugan. Den hade han i en bor. Så en dag kom en granngumma å fick se den. "Den där skall du släppa ut", sade hon, "för den bådar inte något gott. Det betyder att någon skall dö". Det var inte många veckor därefter förr än husbonden i huset dog. Det var inte farligt förr än ugglan kom intill gården. När "säsärla" kom fram, så var det våren. Göken skall vara här fram i maj. Om han gal på bar kvist, så blir det hårt år. När han får höra brynstic- kan mot lien, så flyttar han å slutar gala. / När "marskråkan" kommer, så går det an att äta "spe- kekött". Det skulle också gå an att skjuta den kråkan å äta. 30/ De kastade kvistar på det ställe där någon dött. Hö- gens benämning: "ôffervål, vål". 40/ Se särskild uppteckning efter samma sagesman ang. of- ferkälla. Uppt. anm. 43/ Prosten Göransson skulle ha varit i skola i "Witten- berg". Å där fick han lära, så att han kunde binda pesten å driva bort satan. Han var prost i Gillber- ga. 44/ Den som slaktade hästar kallades "puke" eller "rac- kare". 45/ Benämning på en utgammal häst: "Höstkrake", "en ut- gammel utlevad hästkrake". 48/ Har inte hört talas om damm eller bäck vari kvinnorna ba- dat för att bli fruktsamma. 49/ De äldre brukade inbilla barnen att de små barnen kom från skogen, att en käring kom med dem eller att det var storken som kom flygande med dem. / 50/ Något av barnen skulle uppkallas efter förfädren. Det skulle vara tur med det för släkten. 52/ Det var "jättekôna" som kom å bytte till sig barn. Det barn som hon lämnade i stället kallades "bortbyting". - Se tidigare uppt. eft. samme sagesman. Uppt. anm. 54/ Det skulle inte båda något bra, när kreaturen dog. Men jag vet inte något särskilt om det. 60/ Se uppt. från sagesman i Hallanda, Uppt. anm. 62/ Se uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 63/ Om det blev en obesådd fläck i åkern så skulle den dö under året, som sått åkern. 68/ Se tidigare uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 69/ Om säljaren tog i kon, innan köparen ledde henne från går- den, så längtade hon. Men kon fick komma in till spi- sen först, innan hon leddes in i lagårn, å då trivdes hon. 73/ Julgrisen slaktades omkt. 14 dagar före jul och kunde man tog den tre veckor före jul också. 75/ Se tidigare uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 86/ "den som sår efter min tid får korta strå å itnô i, sade / Urbanus. 99/ om "nôrrskene" trodde de att det var så stora fiskstim i havet, så att de glänste lång väg. 100/ På påskkvällen har de eldat på bergen och vid sjöar- na, men inte under annan kväll på året. De eldarna kal- lades för "påskeller". På Ranneberget brukade de elda "påsk- el" om påskkvällen för i världen. Det var ungdomar från gårdarna här. De drog ihop enris å torr ved å tände en stor eld, som lyste långt.
Ur gammaldags folkliv och folktro i västra Härjedalen.
Västra Härjedalen är ett äkta fjälland. Där resa sig fjäll vid fjäll, från det 1275 m. höga Sonfjället i sydöst till det ständigt snöiga, 1800 m. höga Helagsfjället i nordväst - landskapets högsta punkt, där Sveriges sydligaste jökel är belägen. Klimatet är hårt, och - "där är två månar sommar, nog räc- ker vintern till", heter det i en gammal visa - endast juli och augusti må- nader ha någon egentlig sommar att uppvisa. Men denna korta tid är så mycket härligare. Macken frambringar på otroligt kort tid under det ständiga ljusets inverkan en förunderlig växtlighet. Gräset växer så det nästan synes, och ef- ter 14 dagar är det färdigt att skörda. Skogar, dalar och fjällsluttningar prunka med en rikedom av blommor, som är rent av förvånandsvärt. Boskapen som vanligen äro uthungrade på våren, repa sig förunderligt fort och bliva feta och frodiga av det kraftiga fjällbetet kring sätervallarna. Tätt bor man ej i Härjedalen: I de stora socknarna Tännäs och Storsjö, som omfatta omk. 50 kvadratmil - över en tredjedel av landskapet - bo endast omk. 3000 personer. Det är miltals mellan de små fjällbyarna, och många av dem sak- na vägar. Men snön och isen bygga vägar överallt under den långa och kalla vintern, och då spänna härjedalingarna "trögorna" på hästfötterna och begiva sig ut på långresor över älvar och myrmarker, över sjöar, skogar och nakna fjällvidder till den lilla bergstaden Röros i Norge, där de sedan fordom tid gjort sina uppköp av livsmedel, såsom mjöl och gryn, sill och salt, kaffe, soc- ker, tobak m.m. och sälja sina skinnvaror, kött och smör o.dy. Under den långa vintern blir det också god tid till fundering över till- varon och naturens gåtor, och sagor och sägner leva ännu kvar från fordom tid allmännare än annorstädes, ty härjedalingen är gammalmodig av sig och håller segt kvar vid fädernas tänkesätt, seder och bruk. Han är också tyst och sluten och skygg för främlingar, varför det ofta är svårt för en sådan att få hans förtroende och få honom att öppna sitt hjärta för denne. Men har han en gång vunnit hans förtroende kan han få höra berättas underliga ting, som upplevts ända in i sen tid. Då jag i flera år har levat bland folket i des- sa fjälltrakter, skall jag berätta en del av vad jag hört ur folkets egen mun om näcken och skogafrun, om vittror och skrymt under vinterkvällarna. En gammal man berättade: "Det var en vinter på 1870-talet. Jag kom farande med ett lass bräder från Långå upåt Medskogen till. När jag kört en bit, fick jag se en kvinna gå på vägen ett stycke framför hästen. Det blev skymning och månsken, men kvinnan fortsatta alltjämt sin väg framföre hästen. Jag bör- jade undra vad det var för en människa. Hon såg liten och kort ut, men tjock just som en lappkäring. Då körde jag på hästen för att hinna kapp henne. Och då jag kom till en enstaka gård vid vägen tycktes hon stanna. Då kändes det plötsligt som ett par jättehänder hade fattat tag i mina ben nedanför knäna och de drog mig av lasset och slängde mig på ett ögonblick huvudstupa i en snödriva vid vägen, och käringen försvann i detsamma. Greppet var så våldsamt att alla knapparna foro ur byxorna på mig. Jag kravlade mig upp, ty hästen blev i detsamma rädd och satte av i trav med brädlasset. Jag höll uppe byx- orna med händerna och sprang och nådde till slut hästen. Jag, det var ett sa- tana äventyr jag råkade ut för den gången. En annan man talade nyligen om en annan händelse för mig: "Det var en försommar för en 35 år sen. Jag var med och flottade timmer söder om Tännäs. Så kom det en norsk, Stor-hans, han kallas. Han skulle ligga i en sätervall och fiska, för det låg en liten sjö strax invid. Men tidigt på morron andra dagen kom han tillbaka till oss alldeles förskrämd. Nej, han tordes inte ligga där någon mera natt. Då var det en bland flottarna, Klas Olsa, som sa'; om du ger mig en kanna brännvin när jag kommer tillbaka, så ska jag gå det och ligga där i natt. Jo, Stor-Hans var med på det. Framemot kvällen begav sig Klas-Olas iväg till sätervallen, gick in och lade sig på en brits och somnade. Han vak- nade vid att någon fattade tag i honom nedanför knäna och honom ur britsen och slängde honom i holvet, men han såg ingen. Klas-Olsa var både för- färad och förargad, men han kravlade sig upp i sovbänken igen. Då han legat en stund, kom återigen den osynlige och fattade tag i honom och slängde ho- nom i golvet igen. Ännu en gång steg han upp i sovbänken och somnade, men än en gång kom den osynlige och slängde honom ur bädden. Då blev Klas-Olas all- deles förskrämd han ock, fastän han inte brukade vara rädd av sig, och skyn- dade ut därifrån och kom bort till oss frampå morronsidan. Vi beslöto då, att vi skulle gå dit allesamman / vi voro 13 stycken / och ligga där en natt, fick vi se. Ja, vi gick det en kväll och lade oss påklädda på brister och bänkar var det var någon plats. Så frampå natten började ett hiskeligt oväsen utan- för dörren. Det skrapa och dompa och rev, och sen snurrade det stugan runt, men då blev det tyst och vi sågo ingenting. Det var ljust ute, ty det var vid mid- sommartiden, men vi gingo dock in och lade oss en stund igen, men vi hörde inte något mera. Vi låg dock inte där någon mer natt. "Kanske det var vin- den som blåste kring knutarna", frågade jag. "Ånej då", sade han. "Det var lugnt, och det lät inte som vinden heller; det var något oförklarligt. Men det hade / bott en skara lillhärdalingar där på vintern och huggit i skogen, och de hade supit och spelat kort, så det kanske kunde vara utav det." Om en annan man, som bodde inne i ödemarken tre mil från närmaste by, be- rättas det att han hörde en stor "vetta" med lång svans komma svepande förbi gården på jämna mellantider, och han hörde vettar och älvor tissla bakom ste- nar och kullblåsta träd i grannskapet. En gång var han ute i skogen på jakt. Det blev kväll, och han kröp in i en gammal slåtterlada över natten och som- nade. Vid middnattstiden vaknade han vid det att dörren sakta öppnades, och en kvinna med ett nyfött barn på armen steg in och gick fram till honom. Hon strök och pysslade med barnet och syntes vara mycket besvärad, ty barnet var alldeles naket, och hon hade ej ren trasa en gång att linda det i. Men hon sade inget. Mannen låg och såg på henne och var förvånad att få se en kvinna med ett småbarn där mitt inne i vilda skogsbygden, och han hade aldrig sett denna kvinna förr. Till slut förstod han, att hon ville ha något av honom att linda barnet uti. Då han ej hade något passande att ge henne, satte han sig opp och löste upp kläderna och rev av en bit av skjortan och gav henne. Kvinnan såg då glad ut, tog emot skynket och virade det om barnet och gick ut i skogen. Han låg kvar och somnade sedan åter igen. Då han vaknade på morgonen stod en stor älgoxe utanför dörren, och jägaren tog bössan och sköt honom. Han förstod då, att det var en "vetta", som varit när honom på natten och som nu skickade honom en älg i betalning för biten av hans skjorta. I slutet av 1800-talet voro två personer på resa från en by till en annan. De hade klövjahästar, varmed de klövjade sitt resgods över fjället Flatruet. När de hade rest halvväga och voro i Gervdalen, stannade de för att vila, gjorde upp en eld och började spisa sin reskost. Då fingo de se två kvinnor kom- ma springande på stigen, som de nyss vandrat. De sutto och sågo på dem och undrade vilka det kunde vara. Då kvinnorna hunnit nästan fram till dem, för- svunno de plötsligt. Resenärerna blevo kusliga till mods, ty de förstod att det måste vara troll eller vittror de sett; därför togo de sig en klunk bränn- vin ur fickflaskan och fortsatte sin färd utan vidare äventyr den gången. En annan gång färdades ett ressällskap samma väg. Då de kommo i Servdalen fingo de se en hjort med stora, feta och vackra kor gå och beta där, men när de kommo i närheten av dem, försvunno de plötsligt. Då förstodo de att det var vitterkor. Sådana äro ganska vanliga i dessa bygder. Jag har hört flera som sett sådana nästan i var by. En man berättade för mig bl. a. "Det var en vår, då jag var en 16 år, där hemma i Funäsdalen. Bror min fick se en flock kor uppe på Funäsdalaberget. Han sprang in till oss och talade om det. Far blev sint och sa': "Du ljuger pojke! Det finns inga kor uta vid den här tiden!" Det var nämligen tidigt på våren, så snön låg kvar. Vi rusade ut allehop, och då fingo vi se en flock kor - jag räkna till 12 stycken - komma vandrande uppifrån fjället år öster till; och det märkvärdigaste var att framför korna gick en ung, fin kvinna och efter henne en pojke. Kvinnan var barhuvad och fint klädd; kläderna voror av annat slag än som brukas här. Hon gick och stic- kade på en strumpa. Pojken hade en korg att bära, och han hade ingen rock men en blus; på huvudet hade han en halmhatt. Far som aldrig trodde på skrymt, sprang då upp för sluttningen för att ta reda på vad det var en, som äg- de de granna korna. Men kvinnan, pojken och korna fortsatte nedför sluttningen alldeles förbi en gård som låg där, och in i skogen innan far hann fram. Far sprang fram till gården och frågade om de inte hade sett någon koflock gå där förbi nyligen. De skrattade åt honom och sade: 'Det är väl ingen som har några kor ute nu.' Far omtalade då vad vi sett och de följde med ut och un- dersökte snön där tåget dragit fram, men snön var alldeles orörd; inte ett enda spår av varken klöv eller sko syntes. Då förstod vi alla att det varit vitter och vitterkor, som vi hade sett. Men konstigt var det; vi sågo allting så tydligt, och fina, granna och feta kor var det." En gubbe påstod att vättgubbarna skall ha svarta byxor och blacka rockar med dubbla rader blanka mässingsknappar i och att vättvinnorna bruka bära stora, vackra väsker; en annan sade sig ha sett en vittra en gång, som hade svart, långt hår, som nådde till marken. Hon stod vid en bäck och såg på honom men plötsligt försvann hon. En säterflicka kom en gång i sällskap med en vitterflicka, då hon körde hem korna från skogen, och den skall då ha tagit en ko ifrån henne och givit henne fyra getter i stället, enligt en gammal sägen. Vitter- eller vettertron är mycket djupt rotad bland befolkningen i jämt- land och Härjedalen, och många äro de ännu levande personer, som ha sett eller trott sig ha sett och hört vittror och vitterkor och andra sällsamma ting. I Servdalen i Störsjö socken skall vettarna ha en stad. Där fanns fordom sä- tervallar tillhörande Kosalingens by, men korna fingo aldrig vara i fred för "de underjordiska", som dessa också kallas, och dåligt med mjölk och smör blev det, varför de måste flytta sätervallarna därifrån. En gubba skalla ha träffat en vetta en gång och då frågat henne varför de ej fingo ha korna i fred för dem. Hon skall då ha svarat: "Jo, vår stad ligger intill och vi vill inte ha något intrång på vårt område." Vettarna framstå i folkfantasin som såväl onda som goda väsen. De avsky folk, som super och svär, men gynna ### rättänkande och allvarliga, gärna religiöst anlagda och godmodiga personer. / En man skall ha frågat en vittra en gång varför vittrorna gjorde sig osyn- liga. Hon skall då ha svarat: "Jo, vi ha inte fått den nåden som ni människor att vara synliga jämt, endast någon enstaka gång få vi antaga synlig gestalt." Enligt en gammal sägen berättas, att vitrrorna eller jordbyggarna skola härstamma från Adam och en änglakvinna vid namn Lucia, som skall ha varit hans hustru före Eva. Lucia var emellertid av naruten så danad, att hon var otroligt fruktsam, varför Vår Herre var rädd för att hennes släkte allt för snart skulle uppfylla jorden. För att hindra detta gjorde han henne osynlig för Adam, men detta skedde för sent, så att hennes släkte hade redan hunnit utbreda sig över jordytan och en bit inunder också. Vittrorna skola leva ungefär som människorna: de skall ha kor med bjällror på, vallgossar och vallflickor och vallhundar. En gubbe påstod sig ha sett en gång en flock vitterkor med vallpojk och hund, som allesamman gingo rakt in berget och försvunno. De mala även på människornas bäckkvarnar om nätterna; de födas och dö liksom dem. En gubbe berättade för mig att det var påett en- staka ställe en gång som en vättgubbe kom in en kväll och bad hans hunstru komma med och förlösa hans gumma. Hustrun vågade ej annat än följa med, och hon uträttade uppdraget till belåtenhet; som lön därför fick hon ett dussin silverskedar. En annan man berättade, att för långt tillbaka i tiden skall en man i byn ha sett ett begravningståg på sjön; det var på vintern, så sjön var frusen. Det var nio slädar som drogos av nio små hästar med vackra bjällror på. Kistan var placerad på främre skjutsen, och mycket kransar var det på den. De övriga skjutsarna voror fulla med jordfolk, som voror svartklädda men hade röda toppluver på huvudet. Det ligger en sätervall väster om Messlingens by, där man hört sång om nätterna. En man berättade nyligen för mig bl. a. om detta: "Nästan varenda som -mar vi bodde där, hörde vi sång om nätterna ibland starkare, ibland svagare. Den kom som ifrån jorden utanför stugan; så gudomlig vacker sång nästan som fina psalmmelodier, men vi kunde inte höra några ord." En annan man i samma by be- rättade, att hans mor en gång varit i den vallen och hon hade hört en psalm- sång så vacker, att hon varken förr eller senare hade hört så vackert. Det ligger en annan sätervall i närheten. I början av förra seklet gingo några barn där i närheten och plockade bär, då bleve de plötsligt försatta in i ett fint hus, där en kvinna stod och kärnade smöt. Hon bjöd barnen mat, men de ville ingenting ha. Sedan bad hon dem stanna hos henne, men de ville gå hem. Då frågade hon dem, om de hade hört sina föräldrar säga, om de skulle flytta från sätervallen snart. Barnen trodde att de skulle flytta dagen fär- på. Hon sade då: "Ja, vi skall ock flytta härifrån i morgon." Då försvann allt- samman. Om näcken finnes också många sägner; jag skall nu bara berätta en, som en gammal man nyligen omtalade för mig: Det var en gång en yngling, som skulle lära sig spela av näcken. Han tog då med sig en katt och gick till en ström i Mittån, ty näcken skall ha en katt som lön för att han lär ut konsten; men som han tyckte det var synd att kasta katten levande i strömmen, så slog han ihjäl katten först och flådde den och kastade bara skinnet i strömmen. Då skall näcken ha rest sig ur djupet och sagt: "Eftersom du bara gav mig skin- net och ej hela katten så skall du bara få lära dig halva min konst. Du skall kunna stämma men ej spela." Det gick också som näcken sagt: ynglingen lärde sig stämma alla instrument mästerligt, men det var omöjligt han kunde lära sig spela något slags spel riktigt bra. Samme man omtalade också följande jättesägen: "I Björnbärget och i Grund- vålen bodde en jätte på var sin sida om Grundsjön. En gång blevo de oense och företaga sig att kasta sten på varandra från var sin sida sjön, Björn- bergsjättens sten blev liggande i sjön nära stranden, men Grundvålsjätten var värre att kasta och hans sten for över sjön och blev liggande vid stran- den; och där jättarna kastade dem, där ligga stenarna än i dag." Om skogsfrun - eller skogskäringen, som hon kallas här i Härjedalen - gå många sägner. En gammal man berättade bl.a. därom så här: "Gamle Salmen i Långå talta om för min far, att han hade sett skogskäringa en gång, och det är ty- delig sanning för han var djup religiös och ljög aldrig. Jo, det var på våren vid tjäderleken, ha och några andra Långåbor voro uppe på en ås vid Grund- sjön för att skjuta tjäder. Salmen hade tur och sköt flera tjädrar, men de andra fingo ingen. De voro där flera nätter. En natt satt Salmen på en tuva och väntade på tjädern; då kom skogskäringen fram till honom, och hon var så vida närgången, att hon lade sig ned på marken och kröp under knäna på honom här han satt i kroksittande ställning, därpå försvann hon. Han satt still, och strax därpå kommo tre tjädertuppar fram till honom, och han sköt dem alla. De övriga skyttarna fingo ingen den natten heller, ej heller sågo de någon skogskäring. Salmen gick hem med sina tjädrar och lade sig att sova. Dagen därpå talade han om händelsen. Gumman frågade då honom: 'Men såg du verkligen skogskäringa?' 'Vist såg jag henne och kände henne, då hon kröp under benen på mig', svarade Salmen tvärsäkert." "Jag kommer ihåg en gubbe i Storsjö, som talade om en händelse för mig en gång", fortsatte min sagesman. "Han var en gång i skogen på jakt utan att se något vilt. Det led mot kvällen, och han tänkte gå hem, men han satte sig på en kullblåst trästam för att vila litet först. Gubben snusade, därför tog han / upp dosan och tog sig en nype snus. Just med detsamma stack det fram en mjuk kvinnohand bakifrån under armen på honom; han vände sig icke om för att se vem handen tillhörde, utan han tog en duktig nypa snus och lade i den framsträkta handen. Kort därpå fick han höra hur det nös våldsamt ur en gran- dunge i närheten. Samtidigt kom en stor älg sakta framskridande ur buskarna alldeles intill honom. Han satt still, tog bössan och sköt, och älgen föll. Då förstod han, att det var skogskäringen, som gav honom älgen som gengåva för snuset, för hon betalar alltid frikostigt de tjänster men gör henne." "Nu skall jag tala om en annan händelse om en annan gubbe i Storsjö, som var ute på jakt", fortsatte berättaren. "Han jagade hela dagen utan att få något, och det blev kväll, och han hade långt hem. Så fick han plötsligt se ett ljus i en glänta i skogen. Han gick dit, och då var där ett fint hus. Han fick in i huset, därinne var en väldigt vacker kvinna. Hon bjöd honom mat, men han sade, att han inte var hungrig, ty han förstod att det var skogskäringen han gästade. Hon sökte dock locka honom till att äta, men han var på sin vakt. Till slut sade hon: 'Om du stannar hos mig i natt så ska' du få den störste av mina grisar i morgon.' Men han vågade inte utan sade att han måste gå hem genast. Han gick därpå ut och gjorde upp en eld i skogen ett stycke där- ifrån och lade sig invid denna och somnade. På morgonen såg han spår efter björnar i snön invid bränderna. Han följde spåren och fick snart se två björ- nar, därav en mycket stor - det var den kvinnan menade, då hon sade, att han skulle få den största av hennes grisar om han stannade hos henne över natt. Han jagade björnarna i flera dagar, utan att lyckas komma inom skotthåll på dem: därför att han inte hade gjort skogskäringen till viljes." En nyligen avliden gubbe från Bruksvallarna berättade, att när han var en 4-5 år var han jämte sin mor i sätern en sommar. En kväll kom inte korna hem i rätt tid, varför modern gick ut att leta efter dem. Gossen gick ute i om- givningen av sätervallen och väntade på att hon skulle komma tillbaka. Då kom skogskäringen till honom. Han trodde det var modern, ty hon hade skapat sig lik henne. Hon tog honom vid handen och ledde honom ut i skogen, under det hon föregav, att de skulle söka över bänken, men då fick han se, att hon hade svans. Då blev han rädd och utropade: "Nej, inte törs jag låta dig, mor, bära mig över bäcken; du har ju rumpa". Då han sade detta försvann hon, och han blev rädd och sprang tillbaka till sätern. Där söktse den verkliga mo- dern efter honom. Han var alldeles förskrämd, och modern hade svårt att över- tyga honom om att hon ingen svans hade eller hade träffat honom i skogen. 'Jo, Jemona, vist var det du, mor, hon var ju ### som du, mor, ock', sade han - modern var nämligen i grossess. Händelsen skall vara absolut sann. Om puken finnes också många sägner, och ända in i vår tid har det funnits gummor, som skola haft puke. För 15 år sedan dog det t.ex. en kvinna i Toss- åsens by, som skulle haft puke enligt grannarnas uppfattning, ty hon hade all tid smör då de andra saknade sådant, och några hade t.o.m. sett puken som ett litet klot rulla från deras ladugårdar till henne. Ibland blir det små blå- sor på kornas spenar, då tror man att puken varit framme och sugit mjölk. Irrbloss eller som de här kallas "fogbloss" visa sig ibland, och då brukar någon dö i närheten enligt folktron. Ett ex. därpå omtalas från Sorvsjö by i år, där ett stort fogbloss visade sig flera kvällar utanför en gård, kort därpå dog en äldre man i gården. Flera ålderdomliga seder och bruk leva kvar ännu i dag från fordom tid, såsom t.ex. bruket att piska varandra på långfredagsmorgonen och att dricka "helgatrefaldighetsvatten" på aftonen före trefaldighetssöndagen. Det senare går så till att man denna kväll går till en källa, vars vatten rinner mot norr och helst belägen norr om byn, och dricker av källans vatten, som anses ge kraft åt kropp och själ denna natt. Bruket är säkerligen en kvarleva av den hedniska källkult, som upptogs och helgades av kristendomen under medel- tiden. Ett annat egendomligt bruk är det att "skjuta björn". Björnen är i det- ta fall en yngling, som är ute på friarstråt. Då de se honom gå in till sin flicka, passa byns övriga ungdom på och bomma till dörren utifrån, varpå de skjuta med löst krut och föra skämt och larm utanföre långt framåt natten. Friaren måste med eller mot sin vilja stanna hos sin tillbedda till någon öppnar den tillbommade dörren på morgonen. Sedan föreskriver bruket detta att flickans föräldrar bjuda byns ungdom på kaffe och "lekstuga" en kväll då fästmannen är där. Detta bruk är ett slags förlovning, varefter de båda unga betraktas som fästefolk tills bröllopet sker. Vid bröllopen är särskilt de s.k. "brudriddarne" något säreget för Härjedalen. Dessa äro unga män som fin- klädda och på grant utstyrda hästar rida bröllopsgästerna till mötes, väl- komna dem med ett glas vin eller brännvin och ett vetebröd från hästryggen och ledsaga dem fram till gården, där bruden och brudgummen med samma trak- tering på gårdsplanen hälsa dem välkomna till bröllopet. Detta var bara några ex. på en del bruk hos folket i dessa undangömda fjällbygder och deras tro på mystiska, uråldriga andeväsen, som hålla till i de stora skogarna och de ödsliga fjällen, i de skummande forsarna och or- dens innan döme. Jean Carlyle.