Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
Det var en gång två tomtar, Gerknäs tomten och Tjyle tomten, och de buro säd från varandras åkrar. Så hände sig en gång, då vardera tomten kom kånkandes med var sin börda, som de hade gjort utav stackarna på åkrarna, att de möttes på en bro vid Brobäcken som rinner mellan Storsjö och Lillsjö och så började de gräla och slåss. Efter ett skarpt kragatag smitade Gerknäs tomten Tjyle tomten i backen och for av med bördan hans. Från den tiden kom Tjyle tomten aldrig mer tillbaka och slutade att bära skylar från Gerknäs åkrarna. Från samma tiden blev Tjylehemmanet allt fattigare och fattigare.
Tjänsteandar. Hus- och gårdstomten.
Far brukade inte ha mycket att tala om, men "tom- tegôbbra" talade han om flera gånger, för han trod- de att det fanns sådana. De fanns över allt men de ville helst vara där det fanns människor och djur. I Sandtegen fanns det "tomtegôbber" sade han. De gick alldeles "ryggbare" där om kvällarna. En gång var husbonden i stallet å skulle ge häs- tarna till kvällen å då råkade han att ryta till ett slag åt hästen, som inte ville stå stilla. I detsamma kom en liten gubbe med röd "luva" å slog till honom en örfil, så att han inte viss- te var han var på en lång stund. En annan gång så såg de flera tomtar som sprang omkr. husen. Det såg ut som om de lekte och sprang / efter varandra. När husbonden skrattade, så blev de alldeles borta. Tomten visade sig som en människa. Jag har aldrig sett någon sådan fast jag legat i milor och varit ute mycket, men jag minns så väl hur de gamle talade om honom. Han var inte större än ett par års gammalt barn. Han var klädd i röd "luva" å grå vadmalskläder, Byxorna gick inte längre än ned till knäna. Strumporna voro som folk brukade mest den tiden, vita eller gråa. Så hade han träskor på fötterna. Det fanns tomtar både med och utan skägg. jag hörde talas om båda delarna. De skulle vara eldröda i ansik- tet, ha stor näsa och stora skarpa ögon. För det mesta var han osynlig. Det var bara när han trodde sig vara ensam som han var synlig också när han ville slå till någon. Tomten uppehöll sig i uthusen. Han tyckte om att bo i gamla fallfärdiga hus. Sådana ville han inte lämna. För om en rev ned sådana hus, så / stannade tomten kvar ändå och det gick inte an att bygga nytt på den gamla tomten, för han rev ned så fort de byggde. På somliga ställen var det bara en tomte, men i Sandtegen fanns det flera. Andra ord för tomte: "pyssling", nisse. Tomten var ond eller god allt efter som han blev om- huldad till. Det var inte värt att gå till ladu- gård eller stall på kvällen och dundra, skrika el. ställa till oväsen. Gjorde man det, så fick man ont av honom. Han kunde bli så farlig att han kunde släppa ut alla kräken å slå i väggarna. I Skar- bol kastade han ned stenar genom skorstenen på natten å det var för att inte han hade fått fred på kvällen. Han var god mot kreaturen, för dem gav han att äta. Hästen skötte han om. Så bara han inte på något vis blev ofredad, så var han god och snäll både mot människor och djur. Tomten bar foder till ladan, för det hörde jag mor tala om, att en tomte hade kommit till en lada med några strå på ryggen. Men fast det såg ut / som om det hade varit några strå, så var det så mycket som om han skulle ha fraktat det med häst. Om någon hånade honom, så gick det inte väl för den. Tomten blev ond för sådant och det dröjde inte förrän han hade slagit till. Han tyckte allt om att få nya kläder, men han blev så högfärdig när han hade fått dem, så det var bara dumt att ge honom något. Mor talade om efter sin mor, att en tomte brukade å hjälpa till att sikta mjölet i boden. Det var bara att ställa fram det på kvällen, så var det siktat och färdigt på morgonen. Fram till julen så hade barnen fått syn på honom å de talade om att han hade så tussiga kläder. Då tyckte de att det var synd om honom å sydde kläder, som de hängde in i boden, där han brukade hålla till. På morgonen när hon kom i boddörren, så fick hon se tomten. Han skrat- tade å sade att "grann gosse siktar inte mjöl mer", å så blev han borta. Ingen fick se honom mer, å aldrig blev mjölet siktat mer. / På julkvällen så skulle tomten ha ett "bräddat" fat med julgröt. Det ställde de i stallet eller lagården. Det var i mormors tid de brukade så. De som gjort det i senare tid ha smugit sig till att göra det för att inte folk skulle skratta åt dem.
Tomten sörjer, då hans bostad förstöres.
För ungefär fyratiofem år sedan fanns hos en familj i Noljärvi by i Pörtom en tomte. Stugan där familjen bodde, var gammal och' bofällig, varför man beslöt att riva den och bygga en ny. Medan arbetet med rivningen pågick, visade sig tomten mycket orolig och lät ofta höra av sig genom buller. Då endast två stockvarv återstodo, uppenbarade sig plötsligt tomten. Han satt på en av stuguknutarna och grät bittert. Han var inte längre än ungefär en fot. Arbetskarlarna tröstade honom och sade, att han nog skulle få hem i den nya stugan. Han upphörde då att gråta och syntes belåten. Icke lång tid efter det folket flyttat in i sin nya stuga, såg värdinnan en kväll, då hon vände sig mot fönstret, en liten varelse, som tittade in i stugan. Hon gick ut för att taga reda på, vem det var, men kunde ej upptäcka någon. Hon trodde då, att den främmande var en liten gosse från granngården, men blev på förfrågan upplyst om, att gossen den kvällen ej varit ute. Den, som tittat in i stugan, var nog ingen annan än tomten. Han ville se, huru husbondefolket mådde i nya hemmet. En dag gick värdinnan för att hälsa på hos en bekant. Gubben satt hemma och gjorde pärtkorgar. En liten stund efter det värdinnan gått, hörde han någon klappa på fönsterbrädet. »Har hon inte gått än», tänkte gubben och begav sig ut för att se efter, men ingen fanns därute. Han återvände till sitt arbete, men hörde på nytt samma buller. Åter gick han ut för att taga reda på orsaken, men kunde ingenting upptäcka. För tredje gången förnyades bullret, denna gång starkare än förut. Gubben lämnade åter sitt arbete och skyndade ut. Denna gång gick han ett varv omkring stugan och upptäckte då, att taket fattat eld av en gnista från skorstenen. Snart hade gubben släckt elden, och han tänkte med tacksamhet på tomten, som gett honom bud om faran.
Tomten
När gubbarna sysslade med kolning i skogarna, så behövde de inte frukta att försova sig eller försumma milan. Om milan fattat eld, så ropade det: ”Upp nu brinner milan!”. Det var tomtar vid milorna i helsingeskogarna, och de voro påpassliga mot kolargubbarna.
Tomtar
En del ungdomar i Sätila var och dansade vid stranden av sjön Lygnern. Då kom där en liten tomte upp ur sjön. Han sade: "Da, da i lunden. Väl dansen I. Hur långt är till domen. Eller vad sägen I?"
Skörden
Mor sade till oss att vi inte fick lägga räfsan med tindlarna upp. Gjorde vi det, så blev det regn. Inte bära eller hänga lien så, att någon kom åt att skä- ra sig på den. Det var så farligt. Det skulle vara som farligast att skära sig på lie. Det sista i ladan skulle tomten ha.
En tomte
En man i Torrskog såg en dag framemot kvällen en tomte, som satt i en ladglugg, med huvudet lutat mot händerna, liksom försjunken i tankar. De som förr hade bott på stället hade också sett honom flera gånger.
Husbygge och flyttning
När de byggde ett nytt hus, så lades silver- slantar i tomten, för att det skulle bli lyc- ka i det huset. Jag minns att man trodde, att om en lade dit något sådant så skulle det komma någon god makt å vaka över det, å då fick en tur.
Sägen.
På ett ställe var där en tomte, som gick så dåligt klädd. Hus- bondfolket tyckte att de ville göra honom fin och lade därför fram kläder åt honom. Då sade han: "Nu ska' inte nisse vaska fata mer, nu ä nisse granne!"
Lyktmannen
Min mammas farmor såg på kvällarna många tomtar springa omkring med lyktor eller stå stilla på något ställe. Hon kallte dem för lyktgubbar. (Mammas farmor: Maja Jansson f. 1833; d. 1903)
Tomten
Ingrid berättade att när hon var 6 år gammal så såg hon en gång när hon gick in i ladugården eller om det var på logen en liten gråklädd gubbe. Hon hävdade bestämt i hela sitt liv att hon hade sett en tomte.
Vättar
Det har funnits jolvetter. Det var ett slags smått folk, som bodde under stora stenar. De skulle vara som tomtar. Det var en gubbe på Eriksheden, som hade vältat på en sten. Han blev sjuk och var aldrig frisk efter den dagen. De bar av hans kläder till stenen, men det hjälpte inte.
Tomtar
En del ungdomar i Sätila var och dansade vid stranden av sjön Lygnern. Då kom där en liten tomte upp ur sjön. Han sade: "Da, da i lunden. Väl dansen I. Hur långt är det till domen. Eller vad säger I"?