Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Julafton skulle det sättas ut ett fat gröt till tomten, denna gröt sattes i lagårn. Det fick icke vara gröt som blev över, utan den gröt tomten skulle ha, skulle vara med det första som togs ur grytan, i gengäld bringade tomten tur och lycka i huset. Tomten bodde under husets stenfot.
Tomten sörjer, då hans bostad förstöres.
Då mossen (morfar) min flyttade en bod från Mobacka till Tölby och hade allt nerrivet och radat på lasset, så såg han tomten, som satt på en sten och grät. Mossen min sade då: »Vad ska du där sitta och gråta, sätt dig på ett lass och följ med».
Skattväktare, tomte, skratte som en brinnande gestalt.
På prästgårdsvinden finnes en tomte. En gång, när man kom upp för trappan, såg man honom som ett eldnystan fara över hela långa vinden från ena ändan till den andra. De gingo efter och skådade vart det tog vägen, men sågo inte någonting.
Tomtar
Tomtar sa de här var framme i byn till Gummens. De sa, han bar halm till dem. - De sa, det var en som hade sett dem - de var två stycken. Den ene var och hade hämtat halm på ett ställe och skulle gå till Gummens, och så kom den andre emot honom här borta i gatan. Där rök de ihop och slåss så halmen flög precis som en snöyra. De drog väl till varsitt ställe. Tomtarna skulle ha gröt julafton och så skulle de ha smör i gröten. Det skulle ligga en smörklick ovanpå mitt i fatet. Det var en borta i Långås, som hade en tomte. Så hade han inte fått något smör på grö- ten en julafton - jo, han hade fått men det låg i botten på fatet. Och han blev så arg, när han inte såg något smör, så han gick bort åt lagår´n och slog ihjäl en av deras bästa kor. Men så när han kom till botten på fatet, fick han syn på smöret. Då visste han inte vad han skulle göra för att gottgöra det. Men så ute i Skåreby (Tölö) var en ko, som var alldeles lika och på natten gick tomten dit och / tog den och släpa dit den döda istället. Och när "långåsa" släppte ut den kon på sommarn sprang den alltid och "röta" (råmade) och ville söderut. Hon ville väl hem.
Tomtar
I St. Kil har det varit "tomter" förr i tiden. Det var på den tiden som far åt ###### ####### där. Å så bodde min mor å far där. Å far påstod alldeles bestämt att det fanns "små gubbar" där. För flera gånger hörde de att korna voro lösa på natten å att de höllo på att stångas. Men när de kom till lagården, så var allt som det skulle vara. Korna låg å vilade. En gång hörde han att lagårdsdörren slogs igen på natten. Han gick och såg efter, för han trodde att hon hade blåst upp, men när han kom dit, så var hon stängd å låst. På Sjövik hade det funnits tomtar. De voro till hjälp. De siktade allt mjöl som skulle siktas. Så skulle husbonden göra väl mot dem, så han lät sy nya klä- der åt dem. Men när de hade fått dem, så kom en tomte fram å sa: "Lull, lull, grann gôsse sekter / inte mjöl mer". Tomten skulle ha alla smulor som föll från jul- bordet. En fick inte ta upp sådana smulor. Så hade mor å far för sig. Det blev inte bra om en tog upp dem. Bara en var god mot tomten, så var han god.
Tro och sed ang. husdjuren
När en ko nyss kalvat, skulle man i den dricka man gav djuret, lägga en täljkniv. När kon druckit ur, tog man kniven och satte i en bjälke i taket över kons rygg. Första gången kon mjölkades efter kalvningen hängde man en sy- eller stoppnål i mjölkbyttan på så sätt, att man knöt fast tråden, varpå nålen var trädd i byttans handtag eller flaskans grepe. När korna första gången på året skulle ut på bete, lade man en yxa på tröskeln, varöver djuren skulle kliva. Vid påsk gjorde man tjärkors över dörrarna (icke på själva dörren, som seden var på Näset) Detta för att hålla påskkäringarna ute. Ett annat försiktighets- mått var att smeta gödsel utanpå väggen på / den plats djuret stod. Tomtarna hade en särskild omtanke om djuren, och de människor, som talade hårt till djuren eller väsnades och svuro i stall och ladugård, kunde vara säkra på att få tomtarna till fiender, och då van- kades stundom örfilar, trots tomtarna eljest voro fridsamma väsen. (Från alla delar av Hammarön berättas med stor trovärdighet om tomtarna, som dvalts i de gamla uthusen)
Tomtar
Tomten höll sig för det mesta osynlig. Men ögonen hans var så skarpa, så de kunde han inte göra osynliga. En gång kom mamma in i ladan. Hon skulle hämta foder till kreaturen. Det var i kvällingen. Då såg hon två ögon, som lyste mot sig. Hon blev rädd och gick in och bad att någon annan skulle ge kreaturen. De förstod att hon hade sett något konstigt, men de låtsades inte, om det. Om man gjorde som om man inte låtsade om sådant där, så gick det bra. Bör- jade de tala på det och bli rädda, så blev de sjuka. När far kom till ladan, så såg han inte något konstigt. Men det vara inte alla, som fick se sådnat där skrömt. "Du ska inte skämte så", Om det var någon som ville visa sig djärv och utmanade Tomten eller nå- got. / annat väsen, så kunde det allt sannerligen komma och visa sig. Därför skulle en aldrig "skämta" med sådant. Tomtegôbben gjorde nytta för sig. Han såg till huset. Om han fick hållas och vara i fred, så var det ingen som hade ont av honom. På ett ställe brukade de sätta ut mat i lagården om kvällarna. Det skulle Tomtegôbben ha. Drängen som inte ville tro, att det fanns sådana, gick åt lagårn och åt ur maten för tomten och gjorde si- na behov i fatet. När drängen kom till lagårn näs- ta gång ,så fick han en riktig örfil.
Tomtarna
Tomtarna (Sunne socken Värmland) Att det funnits tomtar det kunna de gamla berätta om. Min mormor berättade en gång: På en gård i närheten hade man nyss uppfört ett stall. Varje natt väcktes folket av stampningar och buller, och om morgonen voro hästarna aldeles overtäckta av svett och darrade i hela kroppen. Så upprepades natt efter natt. Hästarna började bli magra och odugliga till arbete. Så en natt beslöt husbonden att vaka i stallet för att se vad som oroade hästarna. Allt var lugnt till midnatt, då såg han plösligt en liten tomte i grå jacka och röd toppluva och långt grått skägg stå och slå de stackars djuren med en lång piska. Bonden frågade då varför han slår hästarna. "De stallar på vårt bord" svarade tomten. Bonden bad honom låta bli att slå. Tomten svarade att om de ville flytta stallet skulle hästarna få fred. Bonden lät då flytta stallet till en annan plats och hästarna fick fred och blevo feta och vackra. Elsa
Utan titel
Tomtar fanns det i Slottsskogen. Mamma varnade mig, när jag var pojke att jag skulle akta mig vid bergen. För det fanns tomtar där. De hade röd luva och röd näsa. De kunde göra sig osynliga. Om dagen, var de under stenar och i bergen, men om kvällen kom de fram. Det var en ladugård i [...] där vi bodde. och där skulle en tomte hålla till. När de kom och störde honom om kvällen så fick de örfilar av honom. — I portgångar fanns han här i staden. Han hade en liten lykta. Han kilade så fort så det varr på en blink, så var han försvunnen. Gamla talade om honom. En del gamla verkstäder trivdes han också i. En gammal gubbe som var kamrat till far min talade om att det var en skräddare i Gammelstaden, som hade dom till hjälp om natten. Det var någon som kom dit sent en kväll. Han skulle se genom nyckelhålet, innan han gick in. Han ville se om skräddaren var uppe. Då fick han se att det satt fullt med små gubbar på bordet och sydde. En del klipte till kläder och en del sydde. Det gick så fort, så fort. Men skräddaren såg han inte till. Han vände och gick hem för han ville inte störa de små gubbarna i deras arbete.
Tomtar
I slutet av 1800-talet blev det en religiös väckelse, och i Västra Hungvik uppträdde en predikant och sa, att domen var nära, och han bestämde en viss månad till detta år 1882. De höll på med mötena till sent på kvällarna och vänta på detta, men det blev inget annorlunda, när dagen kom. Men när de då höll på till sent, så tålde ej tomtarna detta, utan de flytta därifrån natten till nyårsdagen 1883. De körde med vagnar, och det var gråt och skrik, och folket trodde, att detta var förebud till domen. De samlades därför i lokalen varje natt en längre tid och skulle överge allt. Folket hörde när tomtarna flytta, men de såg ingenting. Sen undra de, vart de kunde ha flyttat. På vintern var det timmerkörare ute i skogen nära Långtjärn i Högerud. De hade märkt nåt vid ett berg där, och då la de ner smörgåsar på den platsen. Nästa natt blev det hopdraget till lass åt dem för två slädar, så de bara behövde lassa på detta där på stället. På det sättet fick de lösen på vart tomtarna flyttat. Dessa körare tog en skogstrakt till på samma ställe året därpå, och de fick samma hjälp, de bara la ner några smörgåsar.
Tomten tager vård om barnen.
I en gård i Replot vistades för många år sedan en tomte. Ett rum i gården beboddes av värdsfolkets sonhustru. Hon hade ett två månader gammalt barn; mannen befann sig i Amerika. En söndagskväll hade byns ungdom ställt till dans i en närbelägen gård. Den unga modern fick lust att besöka dansen och lämnade sitt lilla barn sovande i vaggan. När hon sent på natten återvände, fanns barnet ej i vaggan. Hon gick nu in till svärföräldrarna, i tanke att dessa tagit vård om barnet, men de hade inte ens vetat, att hon varit borta från hemmet. Modern gick då till sitt rum och började söka barnet, vilket hon slutligen fann under sängen. Hon lade sig nu till vila med barnet vid sin sida. En stund efter kom tomten fram till sängen. »Nästa gång du går på danstillställning, ska du ta ditt barn med», sade tomten, »annars kommer jag att flytta längre bort med det, för inte tänker jag sköta om det mer än en gång, innan det blir mitt». Därpå avlägsnade han sig med tunga steg. Efter den stunden vågade modern ej mera lämna barnet ensamt.
älvor.
"Älver" var nô tocke väsen som tomtar, men en hörde inte att de kom fram till stugorna utan de höll sig för sig själva. Om en kom å gick där de hade varit, så blev en sjuk. Det mins jag en gammal rotgubbe som pratade på.
Tomtar
Vid Lövstafors fanns det tôsser förr i världen. De bodde under husen där. Men så flyttades husen därifrån och då flyttade tomtarna. Folk hade hört att de grät, när de flyttade. Det var som när små barn gråter. De flyttade till Högkullsberget vid Månserud.