Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några "farligheter" ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder - vilket det nu var - och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finns". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant "näckbett" var, men det var mkt omtalat på den tiden. - Näcken var musikalisk. Ljudet, som blev av vattnet, kallades näckens musik.
Näcken. Vattenväsen
Den som hade tagit med sig en oblat från nattvards- bordet i kyrkan å skjutit på den skulle kunna skju- ta näcken. Näcken var i Gunnern. När han visade sig så var han som en stor karl med grönt hår å grönt skägg. Armarna voro långa. Fötter hade han inga.
Näcken
Om man Thomasemäss till tredjedag jul malde i kvarnen bröt näcken sönder vattenhjulet, likaså om man malde i dymmelveckan. Näcken skulle ha sitt offer, det skulle vara en ###- bit. Om näcken skulle lära någon att spela så skulle han som betalning ha en svart tupp.
Om näcken i Näcksjön
Det var en näck i Näcksjön, därför heter han så. Och en gång var det en som körde ner med häst och lass där, det var väl svag i, och han höll på att inte få upp hästen. Men då kom yxa ner i vattne, och då släppte han [näcken] hästen. Han höll fast-n förut.
Näcken
Det var en gång en man, som ville lära spela av näcken. Då skulle man alltid ha något att ge denne: Mannen tog och kastade några köttben i strömmen, men det var inget på dem. Då blev näcken vred och ropade: "Du ska lära å stela men aldrig å spela!"
Vattenväsen
Långt före min tid, så skulle näcken ha visat sig vid Fryken. Det var några som höll på att bada, å då fick de se ett "gôbbhôv" sticka upp ur vattnet. De blev rädda och sprang. När de vände sig om och titta- de neråt, så fick det se att det var en häst med lång grön man. Han gick inte länge utan kastade sig i vattnet och blev borta. Men det skulle va- ra näcken, sades det, för han kunde ta sig vil- ken form som helst. Annars hörde jag talas om att näcken skulle vara en gammal gubbe, som bod- de på sjöbottnen.
Näcken
Det var en gång i en kvarn i Asmunderöd för många år sedan några kvällar före jul, som två av mjölnarna fick höra näcken spela fiol under kvarnen, när de satt och åt, de lyssnade på honom en stund, sedan tog den ene ett avätet köttben och kastade till honom. "Du ska läre dej å spälla men inte å ställa", sa näcken. Mjölnaren blev belåten, ty han hade förut inte kunnat spela det minsta. Då tog den andre mjölnaren några eldbränder ur kaminen och kastade ner till näcken. "Du ska varken kunna spälla helle ställa", sa näcken. Och mannen, som förut kunnat spela fiol, kunde efter den dagen inte spela alls.
Vattenväsen
Näcken trodde de absolut på. Och det är de som gör än. Här är en som spelar fiol och han sa: "Ja, jag har suttit vid forsen och hört Näcken spela." Om man gick dit med fiolen och satte sig och spela, så kom Näcken och lärde en. Men kanveta, det var farligt, när Näcken spela. Om de tog ald- rig så lite taktsteg efter hans musik, blev de så hänförda, så de dansa tills de dog. Det var en gubbe ute vid Ekänga (Gunnarp). Han kom och gick förbi forsen en kväll. Då satt Näcken mitt i ån och spela. Så skulle inte gubben låta förstå, att han var betagen i musiken – han spela så förskräckligt väl. / Han sa till Näcken: "Du behöver inte spela och vara så glad, för du blir inte salig." Då hoppa Näcken ner i vattnet och sluta och spe- la och blev så bedrövad. Men så sa han, att det är inte omöjligt ändå, att han kan bli salig, han så väl som en människa. "Jo," sa gubben, "kan du bli salig, så ska min käpp grönskas." Så gick gubben; när han hade gått ett stycke fick han se, hur där börja skjuta ut gröna skott på käppen. Då blev han ånger- full och häpen, och han gick tillbaka till for- sen igen och ropa till Näcken: "Min käpp grönskas, du blir salig du med." Då flög Näcken upp och satte sig på vattnet kan- veta och spela så alldeles förskräckligt. Då blev han glad igen. De såg väl Näcken med. Det var en liten gubbe, han skulle ha grönt skägg. Han var inte dejlig, det var han inte. / Om de lärde att spela av Näcken, blev de allde- les förskräckligt skickliga till att spela. Det var gamla polsker, som gick lätt och fort, det sa de var Näckens. Men det var farligt att dansa efter sån musik. Om inte det var någon som skar av strängarna på fiolen när de spela Näckens stycke, så spela de så folk dansa tills de dog. Det var ute i Halland på ett ställe, som hette Bolen. Det var en som spela och de tog till och dansa, och det hade blivit dön å't. Men där satt en tös på samma soffa som spelemannen, och hon tog upp en kniv och skar å strängarna på fiolen. Och då sluta de och dansa. Det var Näckens stycke han spela. Det hade bli- vit dön annars. Sen gjorde den som spela en visa om den tösen, men jag kan inte den visan. Det var en dans uppå Bolen, en flicka skar å stränga på fiolen / så börja det, men jag kan ingenting mer. Det hörde jag också, det har hänt i min tid. Det var ett par ifrån Klackebo i Gällared. De var ute och fiska i en sjö, som heter Tjärn- sjön, en stor sjö. Som de satt där och fiska, så nappa det så räligt för en som hette August. Där hade han fått Näcken på kro- ken. Han drog upp det här, men det var nån- ting så alldeles förskräckligt räligt. Den andre sa till honom: "Vad ska du ta dig till med detta?" – "Jag skär dän 'et," sa han och han gjorde så med. Men han blev galen. De trodde det var Näcken han hade fått på kroken, och det var därför han blev galen. Det skulle ha vart nånting så märkvärdigt räligt han fick upp. Men han blev väl riktig sen igen. Döljevatten – det är här en sjö borta vid Tranered, som de säjer är döljevatten i. De får inte säga / nånting, innan de går dit och fiskar, utan de skulle stjäla sig till det riktigt. Annars får de ingenting. Det var ofta döljevatten i skogar, som låg en- samma i skogar och var som gölar eller så där.
Näcken
Under Upplandabron där Ängbäcken, som rinner mot norr, faller ut i Klarälven, där kunde en lära sig spela fiol av näcken. Det var en sockenbo, som gick dit 2 torsdagsnätter för att få lära sig spela. Den 3:e torsdagsnatten slängde näcken till honom en svart hatt och sedan blev han obegripligt styv att spela.
Vattenväsen
De skrämde barnen för näcken. Han var i fjällsjö- arna. Där satt han och spelade på en fiol. Om någon kom i vattnet, efter det solen hade gått ned, så kom näcken och tog den. För då hade han makt. Sjöjungfrun har jag inte sett. De gamle sade att hon inte hade några ben att gå på. Hon hade stjärt som en fisk.
Näcken
I Myrekätteln, där håll näcken till. Han var ett ljus, som ledde folk vilse, så att de gingo i sjön, då de trodde, att det låg ett hus framför dem. En gubbe som råkat ut för näcken räddade sig genom att läsa fader vår baklänges och vränga tröjan sju gånger.
Vattenväsen
Näcken var inte detsamma som sjöråa, men det var väl karn hennes, kan jag tro. Han skulle vara styv till att spela den där. Han fanns i forsarna borta vid bruken också och där kallade de honom för forsgubben. Smederna brukade släppa ner en matbit eller nånting till honom ibland för att han inte skulle komma upp och stanna hjulet för dem. När vi badade när vi var små så brukade vi kasta sten i sjön förut och om vi fick vattnet att stå rätt upp, så kallade vi det att vi "band näcken". För se, de ville ha't till att om någon drunknade, så var det näcken som tog honom.
Näckar och skyddsmedel mot dem.
Ner i Källebacka-åa sades att det fanns ”näckar”. Där torde man inte bada utan att de först ”fäst” eller ”låst” näcken. Det tillgick så att en spotta tre gånger i vattnet och lade en ”öppen” fällkniv på en sten som låg under vattenytan. Den fick ligga där medan man bada. Man kunde även ”fästa” näcken om man satte en spik eller en nål i ett ”näckabla” (näckrosblad). Även kunde man ”läsa” för näcken, så han icke fick makt med en. Man läste eller sjöng: ”Näck, näck stålatjuv, far din var en nålatjuv, mor din var en frilla, som gick i gålarna och gjorde illa. Själv ska du bli stilla.” Om man tvätta i en å, skulle man aldrig doppa något plagg i vattnet, utan att först slänga i någon gammal ”slant” (dåligt plagg) i vattnet, som man ej brydde sig om att ta vara på. Det var även de som lade eggjern, knivar e.d. i vattnet medan man tvätta. Likaså om man hämta vatten från en å och bar hem, borde man doppa ned en glöv i det. Näcken kunde sedan ej skåda någon.