Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Här var tomtar. Vi hade en dräng. Han kom in en kväll och slängde av sej rocken och torkade sej i ansiktet. Han sa inget om kvällen, men på morgonen talte han om, att han hade haft en tomte i följe. "När jag sprang, sprang tomten, och när jag stante, stante tomten", sa han. Tomten var rödklädd och hade pickelhätta, sa han. Han visste inte, var tomten var hemma. Tomtarna skulle dra från en till en annan.
Tomten flyttar.
Det var en gång, då man flyttade ett hus från Lålax till Tuckur. Så sade husbonden på skämt, då han inte fick just något lass: »Jag ska skjutsa tomten efter jag.» Men det skulle han inte ha sagt. Han for ensam sent på kvällen. Hästen drog så, att han var alldeles svettig, och då han kom fram till Tuckur, så såg han, då en liten gubbe sprang från släden och satte sig på knutstenarna, där huset skulle stå. Följande höst, då drängen kom från håll, så såg han en liten gubbe, som hade röd trind pilkamössa på sig, och som satte sig på med honom. Drängen var riktigt rädd, och hästen drog så tungt. Då han kom till samma hus, så satte tomten sig på husknuten. Då drängen kom in, så var han alldeles blek i ögonen och sade: »Jag har riktigt skjutsat fan i natt».
Tomten ber om husrum.
Här på Aminne funnos förut tomtar. Då överste Linder flyttade hit, hörde han en natt, huru någon frågade bakom hans kammardörr: »Ska jag få vara här ock?» Samma fråga hördes två gånger, och till slut svarade översten: »Ja, på mina ägor, men inte i min byggning». översten var sedan så rädd, att han under långa tider hade betjänten att sova med sig i samma rum. Tomten flyttade till Aminne rian han, till samma ria, som nu har brunnit upp. En lördagskväll skulle gubben Lindholm fara efter skiljor eller agnar. »Och när jag kom dit, så släppte jag en duktig smällskit i dem, och då kom det efter mej, så att jag trodde, att det rakt skulle slå ihjäl mej», sade gubben, och han blev så rädd, att han bara kastade litet i skrindan och kom hem och lämnade dörren öppen.
Tomtar
Det stod ett gammalt stall här, och det flytta de. Natten efter hade jag en bror, 8 år, som var sjuk, och vi måste vaka på honom. Då kom pap- pa in och sa: "Kom ska ni få höra på en som är husvill!" Vi gick ut och lyssna. Det grät som när en unge gråter och hickar emellanåt. Om en stund tog jag en sten och kasta- de däråt, och då upphörde det för våra öron, men en granne och en piga hörde hur det fortsatte bortåt gata och "nolôt" (åt norr). De gamla sa, att detta var en tomte, som de gjort husvill, när / de flytta stallet. "Nisseflätter" kallar de det när manarna är hoptovade på hästarna. I Trångstad här var en tomte. Husbonden hade en svart och en brun häst. Och den svarte var alltid fin, men den brune såg mager och ynklig ut. En gång var husbonden till kyrkan på julottan, och kappkörde med de andra bönderna hem. Det var en, som hette Born på Hea, som ville köra om honom, men just som han skulle göra det spratt hans selpinnar ur. "Va ja inte nu kar, husbonn?" sa då tom- ten till bonden i Trångstad. Han var med till kyrkan, och bonden hade den svarta hästen. De skulle tycka / bättre om svarta hästar. De tog alltid mat från julbordet och satte under detta åt tomtarna. Eller också satte de det i lagårn. Han hade en dräng bonden i Trångstad. När han kom med den bruna hästen en gång, kom han inte in. Han gick då och tittade mellan huvudet och betslet på hästen, och då såg han tomten i dörren, han stod och höll ut armar- na. Då spotta han emellan där och skulle spotta i ansiktet på tomten, men då fick han en örfil, talade de om. Tomtarna var en aln långa, de hade långa rockar, krök- stövlar som var hela framtill, och så hade de hattar med brätten / vikta neråt och bra höga kullar.
Tomtar.
Mor till min mormor hade mycket med tomtar att göra, å hon påstod att det fanns tomtar på Gam- melheden. Det var farligt, sade hon. Det dugde in- te att ramla om nätterna på den tiden, å det gör det inte ännu, för det vet jag väl. Det smäl- ler i spisen å på vinden å i dörrar på natten. Är man inte tyst efter kl. 11 på kvällen så får en ingen fred på natten för "tômter". I kvällning- en går det inte an att gå ut å vara ond el. skrika. Son min gjorde så en gång, men det blev inte bra på natten. En gång gick någon till källan efter vatten sent. Det blev inte fred vid källan på hela kväl- len. Det skramlade i hinkar å bar vatten mest he- la natten. Spjället skulle stängas på bestämd tid, eljest sprang de upp å ned vid skorstenen hela natten. / Mor talade om att hennes far högg ved en kväll. När han hade gått därifrån så högg det mycket värre. Då gick han å lade ett öre på stabben. Då blev det tyst, å på morgonen var ett-öringen borta. Detta var vid Bäcken. Tomten kom in i stugan här en gång å sade: "Ni ska ta häna stâl, å ni ska få hjälp att flytta den. Det skall gå så fort å ledigt. Hästen stallar på mitt matbord." Stallet flyttades dit där det nu står, å det gick så fort talade farmor om. Tomten hjälpte till om natten. Efter den dagen fanns inte annat än goda tomtar på Gammelheden. Förut kom husbon- den till stallet en natt. Då stod en tomte å piska- de hästen så mycket han orkade. Jämt förut så ha- de hästen varit blöt av svett om morgnarna, å det berodde på att han hade blivit slagen av tomten.
Skogsväsen
Min far har berättat följande: Det var en gång en gubbe här i Sunnemo, som låg ute i skogen och kolade. Varje afton var han ute i dagssättet för att se till sina milor. Att arbeta i dagssättet, d.v.s. övergången mellan dag och kväll, var något som skogsväsena ej tyckte om. En dag kom det ett stort fult troll till gubben och varnade honom för det han arbetade i dagssättet. Skulle han fortsätta med det, så skulle trollet hålla honom kvar i skogen så länge, att det tog slut på kolarens matsäck och han blev tvungen till slut att koka soppa på sina strumpholkar. Gubben lät ej skrämma sig utan fortsatte att arbeta i dagssättet. När trol- let kom tillbaka nästa gång hade kolaren börjat riva ut sina milor, och då dessa voro färdiga gick han ut till trollet och visade det ett helt fårlår, som han hade kvar av matsäcken. / Tomtar. ======== Man trodde alltid förr, att det hörde en tomte till varje gård, vilka kallades hustomtar. Om gårdsfolket höll sig väl med des- sa, så kunde de få mycket hjälp av dem. Vid tröskning och annat arbete var tomten alltid med på ett hörn och hjälpte till. Blev tomten förtretad på någon eller något, så kunde han spe- la folket många spratt. Tomten troddes vara liten till växten och klädd i röd luva, hade grå kläder, förskinn och träskor. Han bodde på höskullen eller under loggolvet. De visade sig ofta i skogen vid milorna. Det är far som är född 1859, som berättat detta.
Djur
Nola gök – goa gök sönna gök – dönna gök östa gök – tösta gök (man blev tyst och ledsen hela året) västa gök – bästa gök. Men det var ock en annan ramsa: Sör – säe väster – gläe nol – öe (det blev öde och tomt i ladan) öster – döe
Vättar ?
En gång stod folk och såg hur de kom körande med en so på Breviken. Ett stycke efter kom ett stort lövlass. De körde från den ena sidan viken till den andra. Det var tomtar, troll eller annat otyg, som flyttade. Det var som en hop smått folk som svansade vid lassen.
Hustomten
Julnatten och Nyårsnatten skulle man lämna lite mat kvar på bordet till tomten. Det brukade annars också sättas fram en liten skvätt gröt och mjölk till tomten, antingen på bordet eller också i spiselvrån. Tomten bringade lycka i huset och skyddade mot sjukdom och fara.
Tomtar
Det var på ett ställe som tomten brukade sikta mjölet. Så led det till julen, å husfadern hade sett att 'tôssen' gått så trasig. Då sydde de en dräkt åt honom å lade ut i boden. Han tog kläderna, men han blev borta å kom aldrig tillbaka å siktade mjöl mer.
Tomtar
Tomtarna är små gubbar en meter höga med röda pickel- hättor. De gör inget ont just men på kvarnar kan de hålla vattenhjulen, så att man ej kan mala. Det är bara att låta dem hållas tills de släpper. – Det är inte rätt att sätta mat till tomten. – Han tål inte att man svär. Då ger han sina ör- filar.
Slåtter, skörd
Loakatten flydde upp nekerna till nekakråka, som flydde dem till den, som var stabbekär eller stabbkråka. De sista stråna på slåtterängen tog de haren i. Några strån lämnade de kvar på åkern till tomtefar, som han skulle ha att leva vid till eftertiden. Han bodde på åkern. Det fanns andra tomtar, som bodde i lador eller visthusbodar.
Tomtar
Far berättade om ett sällskap som satt till bords och spisade. Som de satt där, fick de se en liten gubbe springa med en väldig fart fram till en tomtesten under en bod. Just som han kom under boden, slog åskan ned efter honom. Efter den dagen var ingen tomte synlig på den gården.