Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen ville inte gå fram dit folk bodde, för de kunde inte vara ihop med sådana som var kristna. Di fanns i skogarna och bergen. Mamma tala om att det fanns troll och bergasmeder i bergen. Det lyste i bergen om nätterna. Alla berg voro fulla av troll. Men sedan kyr- kor och kristendom kom till trakten, kunde de inte vara kvar. Trollen bytte till sig små barn. De kunde inte ta barnet, om det var döpt. Trollen hade stora skatter. Di vaka över skatterna, så att ingen människa kun- de komma åt dem.
Tattare.
Jag kan omtala, att vi hade mycket att göra med tattare i Säter för en trettio år sedan. Det var så, att i Säter hade tattarna köpt ett ställe intill Sörbylund, där levde de rövare, så polisen blev kallad dit gång på gång, det var när det stundade till Marknad i Skövde, som de levde som värst, för då kom släktingar och vänner långväga ifrån och hade sitt tillhåll där. Säterborna ville ha bort dem, och en aktad person klädde ut sig till luffare och hade med sig ett par liter brän- vin, som han sade sig ha knyckt i en ###skjuts inpå Strand- kvistens gård i Skövde. Det blev kalas, "luffarn" släppte till bränvin och till- tugg fick de av slaktare Boman, som den dagen inte låste sin korvverkstad. Här var "luffarn" och knyckte flera kg. När de var lagom fulla, så föreslog luffarn att de / skulle sälja stugan till honom, så kunde de i alla fall hålla till där när de gick förbi, och så fick de pengar lösa att göra affärer med. Det blev affär av, de skrev kontrakt och fick be- vittnat och sen betalte luffarn dem med hundralappar, som de för all del fick lova att inte växla i Skövde. Sen dröjde det inte länge, förrän tattarna åkte väck.
Djävulen
Det fanns en kvinna som Djävulen tog i sitt särskilda hägn, så hon kunde göra vad hon ville utan att åka fast för rättvisan, och det var en kvin- na som födt tre söner och alla blivit nackade av bödeln. Det gjorde henne inget om hon gjorde aldrig sådana brott, för hon kunde aldrig bli salig. Därför kunde hon användas till att svära falskt, stjäla oblater, göra mjölkaharar och spiritusar samt förgöra folk och fä.
Tomtar
I Lugnås hade varje bonde förr sitt kvarnstens- brott och under lediga stunder stod han och drängen och högg kvarnstenar. Om dessa stenarbeten gick mycket skrock. Det fanns bönder, som de trodde hade tomtar som högg åt dem, så de bara behövde gå och sätta sina initialer i stenen. En bonde från Lugnås hade två sådana tomtar i sin tjänst. De hade åtagit sig att hugga ett par stenar var fjor- tonde dag, om de efter vart stenpar fick vart sitt förskinn. Bonden var snål, så han tyckte att förskinnen kunde räcka längre, så han gav dem inga skinn efter ett stenpar. som de gjort färdiga. Detta blev de så rasande över, att från den dagen kunde inte bonden få en enda brukbar sten från sitt berg.
Kyrkogrim
En sägen berättar att i nordöstra hörnet av kyrkan ligger nergrävd en fläckig häst, som kallas av folket för "Kyrkogrimmen" och har blivit levande lagd under ste- nen för att skydda folket för onda andar. Samma sed hade folket i Holmestad förr, de bor- rade in en levande orm i syllstocken för att han skulle skydda huset för onda makter. Det var inte nödvändigt att det skulle vara en häst un- der kyrkan, jag har hört att under Forsby och Skövde kyrkor skall det ligga en so. Var man ute i olovliga ärenden vid kyrkan, kunde kyr- kogrimmen slita sönder den människan, och särskilt jul- natten var det farligt att komma när kyrkan, för då vak- tade grimmen kyrkogården, när de firade julotta.
Spökeri (Danskar.)
Det var en gång en präst i Låstad, som en gång satt och läste över sin predikan en lördagnatt. Som han satt där kom det tre knektar fram på golvet. Han frågade dem, vad ärende de hade och de sade då "Nu har vi legat så länge i en mosse på Klyftamon att vi vill komma hem till Danmark. Kan inte pastorn hjälpa oss dit?" "Jag skall se efter i boken om det går, så kom igen i dag åtta dagar skall ni få besked!" Lördagen efter om natten kom de, men då sade presten, att någon resa till Danmark kan det inte bli, för ni är en gång ordentligt jordfästade.
Näcken
Möll och hans bror drog grenar över en sjö på en kälke, när de kom mitt på sjön kom det en bälg- handske farande genom isen och satte sig på marsta- ken på slädan. Mölls bror svor till och undrade, vad det var för Djävla konster, och då flög handsken av marstaken och genom isen så det brakade och bägge gub- barna for på näsan.
Skogsväsen
Vikaskogs Karl hade kommit i kompis med skogs- frua och han blev så god vän med henne att han aldrig behöv- de gå till skogs med bössa utan att få väskan full. Men det var synd om honom när han skulle till att dö, han låg och vre sig och livet ville inte släppa. Då kom skogsfrua till honom och vad de hade att säga varandra kunde inte uppfattas, men de hörde hur hon frå- gade: "Huru ska vi nu hat med våra två barn?" Vad de sedan avhandlade kunde inte höras, men som skogsfrua stängde dörren, dog Vikaskogs Karl.
Tattare
Den hästsort om tattarna helst ville ha var gula hästar med mörka ålar längs ryggraden. Det kom en tattarekäring in på en gård i Lerdala och bad om mat. Hon blev nekad och då sade hon: "Det skall i få ångra, för nu skall jag förgöra Edra djur". Drängen drog stöveln av foten och slog käringen på käften och sade "Förgör nu om du kan". Det var den tron, att om de kunde få blodet att rinna å en tattare, så hade han ingen makt över den gårdens folk och fä. Binnebergs mo och Fägre mo var tattare- tillhåll. Far omtalade att på den skogen bodde folket tidvis i jordkulor. Han var en gång på resa i de trakterna och då kom de fram och ville fingra på betslet, han röt till åt dem och då kom de som en myggsvärm med / knivar, så han fick slå hästen i sken för att rädda li- vet, de hade många knivhugget där. När de tiggde i bygden, kan jag ej påminna mig, att de bad om annat än mat till sig och foder till hästarna Det var käringarna som tiggde, var det regnväder, hade de dragit upp kjolen över huvudet som skydd och därinne hade de alltid en liten unge. Den måste vara med och förevisas för då fick de mer mat. Den ungen skulle vara blek och utsvulten. Jag hörde aldrig att tattarungdomen och ungdomen från Lerdala hade något annat gemensamt än slagsmål. De ville köra bort dem och då var det färdigt. Hästhandlare Fredriksson i Eggby var tattare. Han hade bytt hästar så han blivit rik och sedan hade han slagit sig ner i Eggby, där han köpte en gård. Fredriksson levde som vanligt folk, men hans tattare- släkt slog till där då och då och dem kunde han inte bli av med så länge han levde. / Tattarekäringarna ville läsa i hand och ha en vit peng för sina förutsägelser, "Får jag lyda ert framtida öde", sade de då. När de tackade sade tattarekäringarna "Gud välsigna ert lilla, mor lilla", med lilla menade de små barnen. Det var ett ordstäv i Lerdala "Förbannad vare den som hyser tattarna och lämnar sin hand till en tattarkäring". Tattarna hade sin begravningsplats på Binne- bergs mo, dit forslade de sina döda och begravde dem utan att besvära prästen. Det var gamle galgbacken som var deras kyrkogård. Inte ville prästen ha med dem att göra och inte de med prästen. "Nomadlivet kan de inte sedera utan de tog som haren hus i var buske", (sade Lina.) Tattarvagnen var fyrhjulig och med anordning vid sidorna så de kunde sätta upp skynken till väg- gar och tak om det blev regn. Här satt de kvinn- folken och barnen. / Gamla unga och barn hade följe, det kunde vara en hel karavan. När ett par ungdomar fattat tycke för varandra gälde det att få en gammal hästkrake och en vagn, sen så startade de en tur för sig själva och bröt sig ut ur den stora familjen.
Spöksägner.
Det var en gumma och hon hade någon släkting, som var död. Hon hade vaknat för tidigt och sett, att det var ljus i kyrkan. Hon trodde det var den vanliga julottan, men det var de döde, som höll julotta. Det var en av de döda, som var släkt till henne och som sa, att hon skulle skynda sej ut och lämna någon klädespersedel, en schal eller något sådant. Den plockade de döda sönder, men gumman klarade sej.
Spökeri
När jag bodde i Holmestad, köpte jag en mark från Västerby. Så sa gålboa (grannarna), att på andra sidan vägen i en björke- backe på den marken skulle finnas en sten med slätter vägg och att det skulle vara runor på den. Jag var där och tittade men kunde inte hitta den. Jag gick där och satte upp staket en tid däref- ter, och då fick jag se en slät hall på andra sidan, men samti- digt fick jag se en stor kråka, hon var större än en vanlig kråka och hade inga fjädrar utan var alldeles luden. Jag undrade vad jesse namn det var för ett kritter, men jag brydde mej inte om henne utan tog en stolpe och skulle bryta upp hallen. Men när jag kom intill hallen, då var hon borta och jag såg ingen kråka hel- ler. Det var en spökefläck. Mota kallade de den. Mina föräldrar talte om den och sa, att det visar sej alltid något dumt där. De röste julgrana i Svenstorp, och barnen från Ågårn var där. / På natten skulle de följa Ågårns barn hem. Det var Maja, som var gift med arrendatorn, och Johan, som hyrade där. När de kom där i Mota, då kom det en huvudlös gubbe. Barna blev förskräckta och de gamle med, när de hörde, vad barna såg. Men de gamle såg ingen gubbe, det var bara barna, som såg honom. Jag såg den gubben ock en gång. Jag gick på en stig, och det var en gräsholme med djup snö på. Där kom en huvudlös gubbe och gick i snön. Jag undrade, vad det var för en människa. "Jag ska gå dit i morron bittida och se, om där är några spår," tänkte jag. Och jag gick dit, men där fanns inga spår. Så det var klart, att det var en ande.
Mara
Mara var något som kom åt kreaturen. Det var en bonde som hade en märr. Den red mara om nätterna. Han band en lie på ryggen på märra och på morron satt bonden på hästen och var itureven. Han var död. Det fanns marsuddar på tallar; hopflätat. Sådana högg de av och spikade upp över dörren till stallet. Då var inte mara go till att komma in. Kvinnfolka gick till karlarna och karlarna till kvinn- folka, och de kunde gå in i husen och inga dörrar var öpp- na.
Häxor och trollkarlar
Grille bodde i Vedumsängen. Det hör le till Holmestad. Han trolla', sa de. De höll på och gravde dike, och då skulle han visa, att han kunde. Han knöt fast sina strumpeband i en hank som låg stupe, och sen mjölkade han strumpebanden. Det blev mjölk så det fragga' sej över hinken, sa de.