Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Mor såg trollen när de sprang i bergen på Här- stafjället. Det var när hon var barn. Det var små gubbar. Det var en hel rad. När mormor fick höra, att hon hade sett trollen, så släppte hon henne inte från sig. Hon hade ögonen på henne. Trollen var far- liga. De tog barn.
Trolleri vid hyttor
De kunde trolla så hyttorna gick ner (stannade). Det var en masmästare vid Kvägges- hyttan som såg att en hare sprang in i timpeln (där de tappar ut järnet). Då gjorde han tre knutar på en näs- duk och kastade in den, då blev det en hare till, och de sprang sin väg båda två. De sprang till en annan hytta för att stanna den. En annan masmästare hade gjort den första haren.
Troll
Under den tid då det fanns gott om varjar - i Halland - gick en jägare ut för att skjuta orrar - en morgon, tidigt - trakten var mycket ödslig - och han var mycket osäker för att ej varjar kunde komma till anfall - varför han kröp upp i en hög gran - för att skydda sig för någor försåtligt. Som han satt där uppe i granen - kom han att se ner mot roten - och fick då se en liten gubbe med röd toppluva - med en stor kopparkittel full av pengar. - Han hade då hört att om man kunde släppa stål i bland ### grejor så skulle trollen ej ha makt med dem - Han kastade därför sin "fållekniv" å då måste ju tomten släppa sitt tag. Å så hade han sen hört att om man sköt ett skott lika långt som det hördes - lika långt skulle trollen få springa. Han sköt därför skott på skott så länge patronerna varade - och sen tog han till med knallhattarna och med dem höll han på till solen gick upp - men då var också pengarna och kitteln hans.
Påsk
Dagarna i dymmelveckan var "askmåndan, fettisdan, dimmelons- dan, skärtorsdan, långfredan o smörlördan." På skärtorsdan har jag hört att gummor kunde trolla till sig smöret från andra, de tog kärnan o en slev o gick ut o låtsades ta med sleven o ha i kärnan. De hade för sig att de klipp- te fåren också i den veckan. De klippte bara bort efter öronen o huvudet, det var sådana som skulle trolla med det, o de gick / till andras gårdar o klippte i smyg. De skulle väl ha det till någon trollsmörja. Det minns jag att det såg konstigt ut när jag tjänte borta i Daglösviken. Det var på skärtorsdan eller på smörlördan som käring- arna for till Blåkulla, en av de dagarna. De flög opp genom skorstenen och över kyrktornen o flaxa o flög över folk, sa de. Men jag vet ej vad de läste när de for iväg. Och vid påsk skulle de skjuta, så det finns dem som skjutit sig fördärvade på påsk- kvällen. De kunde också klä ut sig på påskkvällen.
Sägner om troll
I bergen vid Fonanders var det troll förr i världen efter vad de gamle berätta. Det var väl ingen som trodde på det men många hörde hur de "russla med gresslera" om nätterna. En dag när gamla mor till Fonanders fått ett litet, kom det en trollgubbe in. Hon blev så väldigt rädd, för barnet var inte kristnat, men hur det var så kom han inte åt att göra någonting. Vid Deberg var också troll och det hördes ofta hur de "russla med gresslera". Det var de som hade sett trollgubben sitta ute och sola pengarna (ber. av Johannes i Måå). En gång när de bryggde till jul i Deberg hade alla för en stund lämnat / köket. Då hörde de hur det russla i köket men de kom på trollgumman, så hon måste lämna två stora kopparspänner, som hon fyllt med drick. Spännerna lära finnas kvar i Deberg än idag. Man brände alltid ljus tills barnen blivit döpta, för att de inte skulle bli bortbytta. För om trollen kom åt, bytte de bort sina egna barn mot folkets. Dessa kallades bortbytingar, och sådana var det gott om.
Häxor och trollkarlar
Lövjerska vet jag inget om. Finnarna hade den skulden på sig att de kunde trolla. Det var på finnskogen de kunde trolla. Det har allt funnits finnar i Mangskog också, men jag tror inte de var så farliga. Di fick allt skul- den för så mycket när det var trolldom med. Det var nog många gånger som de skrämde sig fram. Det var in- te så farligt som det lät. Men det var allt många som trodde att de hade haft den konsten med från Finland. För de kom från Finland från första bör- jan. Om de slog trollgubben så att bladet stack ut, så orka- de han inte trolla. Jag vet adrig när det hände. Det var finngubbar och finnkäringar som kom i de där vindkulorna som snurrade runt. Folk hade att så / riktigt den tron. De var ute och sopade med sig litet av vart. Så var det farligt, för kom det någon i vägen för vindkulan, så kunde han förtrollas så att han miste förståndet på en gång. Det var en gumma uppe på skogen som mjölkade med strumpebandet. De hade kommit på henne, när hon mjölkade. Mjölken kom så att fradgan stod i spannet. De drog daggen från varandra om midsommarnatten. Å då tog de mjölken för varandra.
Jättar
Berget vid Russebyn nära Groheds gästgivaregård kallades Buddeberg. Där bodde jättar, som hade en bergtjur. Så var det en frivågen karl, som gick till en häxa, och hon lärde honom, hur han skulle kunna skjuta den tjuren. Han skulle komma varken tvättad eller otvättad, varken mätt eller fastande, varken naken eller klädd. Han hade ätit ett par gryn och hade en gardin på sej, när han gick till berget nästa morgon. Då gick en jätte och vaktade tjuren. "Det är inte farligt. Han har inte tvättat sej." Men han pinkade i näven och tvättade sej i det, och sen sprang han fram och sköt tjuren och skar ringen ur näsan på honom. Jätten sa': "Han hade hängehälla med sej!" Men sen kom det en hoper troll ut ur berget och förfölj- de karlen, men han sprang tvärs över plöjda åkrar, och trollen måste springa runt omkring. Han sprang tills han kom till kyrko- gården, och dit hade inte trollen rättighet att följa efter.
Oden
Dä va' en byskomakare i Bottnare, som geck å gjorde skor. Han hade träffat Oden, när han va ute om hösten å skulle lysa upp tjäder. (Den sköt di ve' bloss.) Han satt på en stubbe. Rätt som dä va' kom dä två svarta hunna å drev så gräseligt. Å rätt som dä va', så kom en svarter kar' å re' på en svarter häst, å han frökte skomakarn, om han hade sett nå'n käring. Ja' vet inte om han svar'te på dä. Men om ena stunn, så kom Oden rianes tebaka å hade ena dö'käring bak på hästryggen. Dä va' allt ett troll ifrå' Gunlabergsberga i Bottnare', för där hålldes dä troll förr. Se, Oden hade begärt, att han skulle få jaga i andevärlden, å dä feck han löfte te.
Sjötroll bindas förmedels runor.
Vid ett träsk, Calby Opsiöö benembdt, säija Kökarsboar wara twenne Runostenar. Orsaken hwarför dessa Stenar äro tijt lagda, säija the: Att emedan theras förfäder j hedendomen, woro grufweligen rädde för ett Troll, som skulle hafwa sitt tillhåld i förbe: te Träsk, så att ingen fördristade sigh dher Vti draga Noth, fiskia etc. Altså hafwa dhe leegdt en Runokarl, som hade föregifwit sigh samme Troll wilja fastbinda med sijn Runeskrift på dhesse stenar; skall och hafwa sagdt: »All så lenge Skrifften skulle kunna synas på thesse stenar, så lenge skulle dhe hafwa roligheet för Trollet. Men så snart skrifften skulle blifva förnött, skulle dhet få sijn förra macht igen. Hvarföre och Kökarsboarne i förtiden offwertäckte honom medh näffwer.
Person, som råkat i råets våld, räddas genom böner, besvärjelser, genom att röra vid prästens kappa.
I Koskeby finns ett berg, som kallas Trullberget. En gång gick en flicka efter korna, och då tog trollet henne. En söndag bad hon att få gå till kyrkan, och fick också, men hon skulle inte få vara så länge, att prästen läste välsignelsen. Hon kom till kyrkan och var så fint klädd, att allt folk skådade på henne. Hon lydde inte sedan trollet utan var där, när prästen läste välsignelsen, och då blevo de där fina kläderna sådana som de voro, då hon körde korna. Sedan var en präst tre torsdagsmorgnar och läst bort trollen. Första morgonen hade prästen skott på sig vänstra stöveln före, och för detta klandrade trollen honom. Andra morgonen var det ock något fel med honom, eftersom de inte foro, men tredje morgonen foro de bort och voro som svarta korpar. De hade frågat, om de inte skulle få fara till något annat berg, men prästen sade, att de inte skulle få stanna i hela konungariket. — I samma berg finns en källa, som kallas Trullkällan.
Per Röst och Arne Semb
Om ödegårdar. Allmänt tal om lönsamheten av jordbruk. Enligt sagesmannen skall den bonde som inte har djur inte heller ha jord eller skog. Man kan leva på jordbruk om man inte har för stora anspråk. Om jordbrukspolitik och norrlänningarnas villkor. Om flottning. Enligt sagesmannen skall en flottare äta så lite som möjligt, inte sova och slita så ont som möjligt, ligga under båten, elda framför och frysa. Flottade från Lången till Litsnäset, alla forsar var besvärliga. Exempel på hur en man föll över bord. Sagesmannen berättar livfullt om hur han föll ur båten en gång under en pingsthelg. Hans kamrat Krans var trevlig att jobba med tillsammans. Från 1933. Det hade knappt regnat från Mars till långt efter slåttern. Det var dåliga tider, dåligt med arbete. Lite timmer. Om skogen, flottningen och landsvägsbygge. Täckdikning. Man lade ner rörtrummor på stort djup, stentrummor där påfrestningen var större. Om försök att knacka sten till makadam. Kalksten var lättast att knacka; de hårdaste stenarna blev kvar i röset. (8 stenrösen, 80 jordfasta stenar). Om hur det föll på sagesmannens lott att ta bort sten på jord som tidigare ägare inte brytt sig om. Om sprängning av sten samt borrning med maskinborr och handborr. Om gammelstugan på gården. Storstugan riven men den som står kvar härstammar från 1700 talet. Man har velat flytta stugan till Jamtli, eftersom den har historiskt värde. Troll Maxen lär ha bott i den. På uppmaningen att berätta om Troll Maxen säger sig sagesmannen veta väldigt lite, men kommer ihåg en historia om hur Troll Maxen skulle ha kört till Norge för att skaffa julfisk en julkväll. En variation av historien om hur Troll Maxen kröp genom en stock, avslöjades och hämnades, berättas också. (jmfr BD444_2; Nils Gunnmo). Om sagesmannens tidigare levnadsförhållanden. Han bodde praktiskt taget inte någonstans – bodde hos en man och grävde diken ett tag, flackade mellan kojor, hälsade på hemma i torpet med långa mellanrum. Samtal om höskörd och regnväder.
Svartkonst
Min mormor trodde på trolldom. Det var en de kal- lade "björnskötten" i Esbjörk. Han kunde trolla. Min mor- mors man å denne björnskytten blev sittande å prata. Björnskytten påstod att han skulle kunna skjuta en av mor- fars kor när som helst utan att se henne. Den andre var envis å sade, att det var en omöjlighet. De slog vad. Om jag har igen alla dörrar å gluggar kan du inte, menade morfar. Nils trodde inte, att han skulle få någon ko skju- ten. Men det bar inte bättre till, än att en av korna dog dagen efter. Mormor var ond på morfar, för att han hade givit sig i sådant tal med björnskytten. "Nu har du så gott", sade mormor. Ni skulle inte ha tvistat." När kon blev sjuk, sprang de efter björnskytten. "Kasta salt i vattensån", sade han, men de hann inte hem, förrän kon var död. En pojk skulle trolla å fresta å ta livet av en kalv. / Han skrapade på selputan å knådade till en deg och gav kalven. Kalven fick magsjuka, så att han höll på att stry- ka med. Han ville "frest" med att trolla. Men det styggaste som de kunde "trôll" på "kröttra" med, det var "skôtt". Trollkunniga personer gjorde ihop en slags boll av trasor, visp - tvag - och limkvistar, hår och annan smörja. Så fick de den kulan el. bollen att dansa iväg i luften å träffa ett kreatur i bröstet. Om en ko blev sjuk å måste slaktas, så var det allt det första de såg efter, om hon skulle ha "skôtt" i magen eller brös- tet. - Jag vet att det var brukligt att göra ett kors över dörren till ladugården och gräva ned stål under tröskeln för att kreaturen skulle vara skyddade i ladugården.
Kloka
Finnarna blev skylda för att kunna trolla. De lär- de andra att trolla också. Det var en gammal som ville lära mig att trolla, men jag tyckte det var för styggt. Finnarna sköt ut "skôtt" för att skjuta ihjäl "krätt- ra". Min farfar fick "skôtt". Han var ute å åkte, då kom det ett "skôtt" å träffade skackla å så i far- fars lår. Det var ämnat åt hästen, men det gick fel. Han blev förlamad i benet. Han låg i sju veckor med "vârk". Då kom en tattare, Ole Rapp. Han talade om att det var "skôtt". Han frågade farfar om han ville se den som skic- kat "skôtte". Det ville farfar. "Ta bort allt vattnet som finns inne i huset", sa Rapp. Se'n kom den som hade gjort det. Rapp kunde "sätte te-baka skôtt", men med farfar kunde han inte göra det riktigt. Det var värre att "sätte tebaka " från en människa än ett djur. / På sommaren händer det att det kommer "svarver" i luf- ten. Blåsten kommer "svarvande" runt runt. Sådana var far- liga. Det var bäst att kasta sig på backen, om en fick se en sådan. Han var jämt som ett kvarnöga. En gång flytta- de en "svarv" en lada av tomtstenarna. En annan gång tog han hösåtorna från en åker å for med. De dansade runt i luften till dess de blev borta. En annan gång tog han "rôg- mogane" (rågsnesen) å dansade rätt upp i luften med. De kom ned å satte sig på störarna igen. En gubbe fick ena handen å armen i en sådan "svarv". Han fick bä- ra armen i bindsle hela sitt liv.