Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Påsk
Dagarna i dymmelveckan: svarta månda, vita tisda, dömle onsda, skär torsda, långe freda, påska lörda. Före påsk sulle di kôrsa ôver alla dôra (dörrar). Dä jorde min far sum ja minns.
Vårfrudagen
Namn på vårfrudagen (vâfferdan, trandan). Beteckning på dagen och natten före vårfrudagen (vâfferaftan, vâfferkväl, trankväl, vâffernatta) Varför den kallades för trankvällen berodde på det att en skulle "springa trana" eller trandans den kvällen. Och så väntade en på att en skulle få hö- ra tranan vid den tiden på året. Spånaden skulle vara färdig till den dagen. Till trankvällen fick en gröt, men ägg fick en inte annat än till påsk och 1 maj. Om vår- frudagen åt en "vâffler" (våfflor). Så kunde det ju hända att en fick den första gäddan till den kvällen (vâffergädda). Om trankvällen skulle en "springa trana". Då skulle en ut barbent och barfota om det var / aldrig så kallt. Så fick en av enrisvidjan eller björkvidjan om benen, så att det sved. Egent- ligen skulle en springa kring "jolvägen", men det blev inte av i min tid utan vi sprang så långt vi tyckte. Någon gång kunde det vara snö, så att det räckte en till knäna, men ut skul- le en, för det var hälsosamt och så skulle en få bättre skörd om en hade "sprônge tra- na." Somliga sade, att en inte skulle behova få ont i fötterna om sommaren. Ju mindre en hade på sig, ju bättre var det. Både stora och små var ute och sprang. Men med sto- ra var inte så vanligt. Det blev mer och mer så att endast barnen skulle ut och springa. Jo, om inte ongane ville springa så hota en dem med tranan, att hon skulle komma och hacka dem i fötterna. Man inbillade barnen och lät barnen tro, att tra- nan värpte ägg åt dem. Bara de var snälla och lydiga så var hon flitig att värpa. De äggen fick / en så småningom. Bara de läste bra så värpte hon karameller, sockerbitar, pepparkakor o.d. i bok- ken. Det skedde om natten. Då lades boken un- der huvudkudden för att tranan skulle värpa och för att ungen skulle få bättre minne.
Skörden.
Det var en gammal vana att skörden skulle va- ra inne till "Meckelsmäss." Det var så brått, för ingen ville just ha något ute efter den dagen. En sådan räknades för att vara en slarv. Man talade inte så väl om honom. Om det såg ut att bli frost så skar en hellre förtidigt än att frosten skulle få "sve" säden. Detta gällde särskilt om den säden en skulle ha till utsäde. Övrig säd gjorde inte så mycket. Det betydde ingenting, om han frös efter det han var skördad /havren/. - Men en var allt aktsam för att en skulle skära säden för grön. Om kornet small, när en bet av det, så kunde en ha det till utsäde. Om det var vackert väder annandag påsk / så fal en vackert bergningsväder för höet, är det vackert väder tredjedag påsk så får en vac- kert väder vid bergningen av säden. Men om "det regner om Petri fäng så mälter så rôgen på äng." Detta språk vet jag di gamle bruka att ha. Ingen särskild dag för skördearbetets början. Man brukade att följa någon av grannarna, som man litade på. Vid sädesskörden så begagnade karlarna lien. Kvinnfolken tog upp och band neker. Så fick de vara med och sätta upp säden. Ingen särskild klädsel. Av praktiska skäl kunde kvinnfolken ta gamla tröjärmar el.dyl. på armarna, för att de inte skulle sticka sön- der sig. Om någon skar illa, så skrattade man åt ho- nom och flepa. Om någon välte med ett lass under bergning- en, så fick han bestå "vältekanna" åt de som / var med vid skörden. Om en var ond på den som tog upp säden efter en, så skar en så fort en orkade, för att jaga henne, så lade en skåra så att den blev besvärlig att ta upp. Att skära sista stycket eller de sista stråna kallades att "ta har'n." Det sista skar en i rundel, och då hettes det att en skulle "ringa ikring haren." Det fanns riktiga harar i vallen och säden. Det var ba- ra ett skämt att en skulle "ta har'n." Det sista kärven kallades för "löckenek." Den gjor- de en som de andra. Men blev han mindre än de andra så fick en dålig gröda nästa år. Därför bru- ka di allt att räkna ut på slutat, så att de skulle få minst lika mycket i den som i de andra kärvarna. Om en nek blev över, när en satte upp säden, så fick den heta "horonge." Det var skam för ett kvinnfolk, om hon fick den, för det tydde på att hon hade varit i lag med karlfolk på / ett dåligt sätt. Då retades man med den som fick den neken. Det var inte något gott märke, om det blev udda nek. Om en fick dubbelax i säden, så skulle en få mycken råg året därpå. När en slutade att skära rågen eller havren, så brynde man lien. Den skulle vara vass till näs- ta år. Och så var det liksom ett tecken att en hade skurit färdigt. Var det flera, så bryna di liarna i kapp. En skulle se vem som kunde ha bästa slängen och handlaget med brynstickan. Det som blev sist med skörden i byn räkna- des som lat och mindre för sig. "Kan inte förstå, att dä ä så odrygt i laâ. Dä måtte vare nô ont, som drev ifrå en." Seder med sista lasset känner jag inga. När säden lades in i sädesladan, så försökte en att la så att inte råttorna skulle kunna ta till den så svårt. Man började att lâ mitt i ladan, och lade axändarna upp. Så lade man / så packat lätt som möjligt, och alltid så att rötterna kom mot väggarna. Den som lade säden kallades för lokatt." Di strävade efter att kunna få det första potatisko- ket till midsommar. Man satte på ###. Man vil- le ha dem uppe till Årjängsmarknaden. De sista "po- tätestånna" skulle stå kvar i backen. Det var som att en skulle vänta sig bättre skörd nästa år av det. När allt var skördat i hus, så hade en "skårgille". Då fick en "klingås". Det var en kaka med smör och riven sandost på. Gröt förekom också. På herrgårdarna, där hela laget var samlat, blev det dans.
Gamla märken angående väderlek m.m.
Sådant som nyårsnyet var sådant skulle 3 ny bliva. Blev nyårsnyet kallt med mycken snö blev det 2 likadana till. Blir julen mild och regenväder betydde det kall påsk, ett ord- språk "julasommar Påskavinter". Om man ej hade foder till kreaturen korsmässe- veckan kvittade vad de fått hela året. Korsmässe veckan var från den 3 maj en vecka framåt. Ofta kan den veckan bliva kall om kreaturen då ej få foder utan måste gå ute förstörar det dem så att de blir magra och utsvultna. Sjusovaredagen den 27/7. Om den dagen blev regnig skulle det bli regn i sju veckor framåt men Olov dagen "Olsmässa" den 29/7 om den blev strålande vacker borttog den vad sjusovaredagen förstört / Om både Olssmäse och sjusovaredagen blevo regniga då blev årets gröda förstörd ty 7 veckor framåt är just skördetiden. "Olsmässokrok" är svår att taga an, den gamla rågen är slut den gamla potatisen lika, de nya ej färdiga matförrådet litet. Därför sa- des Olof är en svär kar (karl), det betydde den gamla tidens Olov den 27 juli. Bartolomeus den 24 augusti. Blev ofta ### kallades Bartolomeus "tröskekarlar". Rötmånadens början den 23 juli, slut den 24 augusti. Weckoräkningen i våren börjar den 12 april sedan räknas först tolvte veckan så elfte veckan så tionde veckan så nionde veckan o.s.v. Linet skulle sås den 17 o 18 maj, i sjunde veckan eftter veckoräkningen. Vårrågen skulle sås den 28 o den 29 april i tionde veckan eftter veckoräkning- en. Kornet skulle sås i skette veckan, i åttonde veckan skulle ej nogot sås eller läggas i jorden. / Mickelsmässanafton skulle folket i gårdarna skynda på att få in kreaturen så tidigt som möjligt den som blev först där med fick först in sin gröda.
Till jordbruk och boskapsskötsel knuten tro och sed.
Förr trodde de att vilken främling som hälst kunde skämma korna och de andra husdjuren. Nog vet jag en gumma i Fensbol, som aldrig låter någon främmande komma in i ladugården, så det sitter nog i än i dag. Om påsken minns jag väl att de ha brukat sätta kors på lagårdsdörrarna och även i skallen på kor får och getter. De doppade pekfingern i en tjärpyts och gjorde korset med fingern. På stalldörrarna hade de ibland också kors om påsken. Annars brukade de ha en hästsko sittande där. Men det skulle vara en hästsko som var hittad. När de har mjölkat en ko första gången sedan hon har kalvat, så har de täckt över mjölken när de har burit in den. Jag har sett det ofta och jag har också sett att de har brukat salta i mjölk som de skulle sälja. När de harvar eller plöjer så lägger de skacklarna i kors på marken när de tar ifrån. Om de använder "gaffel" (d.v.s. båda skacklarna fast förenade) så kan de ju inte lägga dem i kors utan då rättar de upp dem mot ett träd el- / ler en gärdsgård eller något sådant. De låter dem aldrig ligga på marken. Det är alldeles säkert för någon sorts trolldoms skull. I Sunnemo när jag var pojk, såg jag tydligt en käring, som var känd för att fara med trolldom, gå och dra ett lakan över en annans vall på mid- sommarnatten. Hon hade bundit lakanet omkring livet på sig och drog det som ett släp. Vi var flera pojkar i sällskap och vi såg vem det var, vi kände henne också. Vi tänkte överraska henne, men vi tyckte det var så roligt att se på henne, så det blev ingenting av. Men det där skulle väl också vara för att skämma ägorna för den andre. När de stulade skörden på hösten, så sade de att de tog haren när de tog den sista ludden. Utav den band de " lôckneka". Den var mindre än en van- lig nek och med tofsar eller klockor på. Den gömde de till jul, och då satte de ut den till mat åt fåglarna. Lôckneka är det allt en del som binder än.
Häxor och trollkarlar
Det kom trollskott ibland, hem kom det ett o satte sig under trappan, det gick fel då, så det träffa inte korna. Det var ett par käringar i närheten som kunde skicka så- dana där. Det var kohår o något av vart i dem. Om ett sånt "skôt" träffa, så dog allt korna, det var ingen bot. Men det skulle vara bra att skjuta längs efter korna med rent krut, det gjorde jag många gånger, det skulle vara om mornarna när man kom dit. Det var en i Snårbotten här i / Lungsund, Hinrik, som de aldrig fick ha djur i fred för, han sköt "trôllskôt" på dem. Vid påsk klippte trollkäring- arna fåren, under halsen, på nacken o i huvet, de var så mod- fällda när man kom till dem. På påsknatten sen var käringarna ute o flög, vid Snår- botten var det en ung kar som skulle gå bort en påskkväll. Modern förmana honom att komma snart igen. Han gick åt Storfors över Kyrksundet, då sköt han åt kyrktornet där, o då kom en påsk- käring ner, Annika i Gärsvik här i Lungsund. Han fick ta henne i båten, o hon förmana honom att inte säga nåt, då skulle han dö. "Men lite ska du få, för annars / går dä inte bra för mäj," sa' ho. "Du blir sjuk nu, men du blir snart bra igen." Han blev sjuk ett tag också, men han teg, tills käringen dog sen. De höll till där i kyrktornet, käringarna. När det kom "fula" gubbar o käringar som ville ha nånting, så kasta de en eldbrand efter dem när de gick. "Skämme" korna fanns det de som kunde göra, så att korna inte mjölka. Därför blev jag lärd att jag sulle skjuta över ryggarna på korna. Och över hästarna sköt de så också. Hinrik från Snårbotten tog död på en gris för mor. Mor var i skogen o hade en stor gris / med sig, han gick i ring först, o sen "stendödde" han. Sen kommer de strax efter o skall se hur det tar. Och hans käring var på samma vis, o hon gick igen när hon var död, tala mor om, de var "utäcke" dessa.
Läkekonst
Min mor tala om Dyringen i Rudskoga sn., det var en gam- mal knekt. Det var en här som hade sån tandvärk, o mor blev skickad till Dyringen. Hon fick vänta så länge på honom, men när han kom, så sa' han: "Du kan allt gå, han har ingen tandvärk mer." Det var dem som kunde "döve värk", de skulle ha bränn- vin o läsa "Fader vår" över baklänges o sen smörja med det brännvinet. "Gammel-Ruden" här i Råda / kunde "stämme blod" o bote för tandvärk. I sår hade de spindelväv och krita. För att bota bölder kunde de ta av varet på en lapp o kasta ut denna, o den som kom o fick tag i detta, fick bölderna. De kunde också sätta in bölder i träd. Om små barn hade "***sôget" (engelska sjukan) så blanda de ihop lök o saffran, o detta skulle barnen ha på sig, de band det på dem. Det var vissa som blanda ihop detta. Om de ser att små barn får fallandesjuken, så ska de ta av dem så mycket de har på sig o kasta det i spisen o / bränna upp det. För frossa koka de ihop konjak med nå kryddor i o så hade de i råa ägg i detta, o så skulle det tas in. Sånt som inte hann hem under natten, blev stående osynligt under dagen, "stånnere" kalla de det, o om de gick mot sådant, så blev de sjuka. För tandslag skulle de ta pionkärnor på en tråd o binda denna om halsen på barnen. Det var en som hade sköte av fingret en påsk här så att det hängde ner. Gammal- Ruden här bara band om, o den växte fast o aldrig värkte den. Om man kom till / en bäck o fick något ont där, så kunde man som bot ta en sax runt omkring sig tre gånger. Och om man blev "kram- ma", hastigt sjuk, så kunde man lyfta på särken o släppa ner tre eldkol mellan denna o kroppen. Det var en gammal gumma här som tog eldkol runt om sig var kväll som skyddsmedel.
Blåkullafärd
De trodde att trollkäringarna for till Blåkulla om påsk och för att de inte skulle komma in i ladugårdarna så såg de särskilt efter att tjärnkorsen på dörrarna var i ordning då. De brukade vara ute på påskkvällen och skjuta efter dem också. Det var en gubbe här i Råda som hette Per Tomessa (Tomasson). Han och en till hade varit värst i Vitsand. De gjorde mycket laggkärl här då och dem for de omkring och sålde. På påskafton var de på hemväg över skogen och när de kom till ett torp vid Vitsandsgränsen som hette Busken därför att det växte en stor säljbuske på en mosse där så gick de in och köpte var sitt kvarter brännvin. Sedan gav de sig iväg igen men när de kom ett stycke ut på mossen så kom det en stor svärm men trollpackor ikring dem sa Per Tomassa. Kamraten hans bar det iväg med strax men Per Tomassa försvarade sig i det längsta med piskan men till sist kände han att han lättade sig ifrån marken och det var iväg så att det sjöng efter honom. En del utav trollpackorna satt på ryggen på honom och andra for bredvid. De var inne i flera kyrktorn och skrapade malm av klockorna ”och i minst tusen fjös var vi inne” sade han. De kom ända fram till Blåkulla och han såg den lede själv. Sedan flög de tillbaka igen och innan han visste ordet av stod han bredvid skrindan igen. Strax efter fick han se kamraten och så gav de sig iväg och talade aldrig med varandra om detta. De hade väl blivit fulla utav brännvinskvarteret och så hade väl Per Tomassa drömt detta. Men han kände igen flera utav påskkäringarna när han var på ett kalas i Solberg och där pekade han ut flera stycken utav mororna och sade att de hade varit med. Hans egen hustru hade också varit med sade han och från den dagen låg han aldrig hos henne det vet jag bestämt. (Detta bekräftades även av Lars Bengtssons bror Måns Bengtsson).
Särskilda festbruk. Årseldar
En gammalt hu man brukat tända eldar på bergen på påskafton. Minns inte att det var nå- gon annan kväll under året än påskafton som man tände sådana eldar. Och det gjorde man för att det var en vana från förfäderna. Eldarna, för det var flera, tänder på bergen. Ju högre man kunde komme med elden ju bättre, för dessto längre längre syn- tes den omkring. Och det var tävlan mellan olika pojklag om den största elden och finaste brasan Lindalabergen, Gråberget, Masthuggsberget, Stig- bergsåsen samt vid Åsgatan var sådana plat- ser där eldar brukade tändas. Redan strax efter jul när man började kasta ut julgranarna, så togo småpojkarna till att samla. / sådana för bränsle. Det var stor iver med att sam- la och lägga i hög. Man gömde dem i uthus och var man kunde hitta en någorlunda säker plats. Det ena laget måste gömma sina granar från ett annat. Kunde det ena laget komma åt att stjäla från det andra så höll en sig inte för gott till det. Och vid samlandet av brända fick skeppas vuxen tjärtunna följa med som dog pris. Bland yngre som äldre pojkar strävade man efter att ha den största och vackraste elden. Vid elden avkunnades gevärsskott. Så gjorde man ###. Dem förekom också vid eldarna. Superi och slagsmål florerade också vid dessa eldar. Det brukade nämligen vara mycket folk. Elden kallades för påskeld. Det första bru- ket av denna eld ligger så långt tillbaka att ingen har det i minne. Det är ett gammalt bruk som inte är riktigt utdött ännu. Men nuförtiden håller polisen så hårt efter sådant eldande / för man är rädd för eldsvådor. I bättre mans hem tog man in lena kvistar och satte i vatten för att det skulle bli löv till påsk. Det minns jag i min barndom. Kallades för påskris. Det var björkkvista, man tog in. Dessa brötos i skogen utom staden. Sen fram- på 1900-talet började man saluföra sådant vis på torgen. Och så styrde man ut det med färgade fjädrar, och pappersremsor. Och på senne år har man även ### ut det med konstgjorda kycklingar.
Slåtter, skörd och tröskning
Folk hjälpte varandra vid slåttern. Det blev "slåtteröl" om kvällen. Då kom grannarna ihop och slog så mycket de hann till kl 11,12 på natten. Då bjöds på kaffe, mat och brännvin. När en skar det sista, så "tog en har'n." Den sista som skar fick haren. Det brukade vara harar i åkrarna. Så det var nog av det som en hade detta för sig att en skulle "ta har'n". Om påsk spådde en vädret för andtiderna. Kom påskdagen med vackert väder, så blev det vac- kert, när en skulle så om våren. Regnade det, så fick en dåligt väder, när en skulle så. Annandagens vä- der var för höet och tredjedagen för skörden av säden. Det var motbjudande att skära de sista stråna. / När en skar säden, så "gick en i skårgång." En nybörjare fick klämma i. Det kunde gå så hårt åt honom, att han stöp ur skåren och fick "le- pecken." Han orkade inte längre. Så jaga di honom ur skåren. Han skulle tämjas. Det var ingen som fick delta i skäringa förrän han var kompetent. Men när de andra hade stor vana, så var han tvung- en att bli plågad ändå. När de hade gjort honom het så hade de roligt åt honom. De retades och sade, att han hade fått "lepecken." Och det var just ingen som ville ha. Om det sista lasset såg ut att bli litet, så lät man en del ligga och sade, att det får vi allt ha till det sista lasset, för eljest blir det för skamligt förlitet att komma med. Vi skall ha det stort. Första "stan" lades så noga i ladan. Man började att lâ i mitten av ladan och lade kärvarna så att alla rötter låg utåt väggarna. Råttorna skulle in- te ha så lätt att komma in i stan då. / Den som var i ladan och lade nekarna kallades för "lakatt." När en hade skurit vårsäden, så skulle en äta "skårgällar." Då bjöd en grannlaget till sig och bjöd på "skårgällar" och brännvin. På herrgår- den fick tjänstefolket, och alla som deltagit i skörden, vara med. Det blev dans och muntert. Så hade en bryggat dricka och bjöd på. Alla ivrade för att bli först färdig. Så klagade man på den som blev sist, att han skötte sig och sitt så dåligt. Det var en iver att bli först.
Finnar, pukharar, trollpackor
Finnarna ha kunnat mer i trolldomskonst än andra. Jag minns ett par som var hemma väst i Lekvattnet, de hette Brita och Perkel. De gick allt ner till Kil och Karlstad och botade kreatur som var sjuka. När jag hade tjänst i Kil en tid i min ungdom, så frågade de mig om inte jag kunde trolla också, som var hemma så nära finn- skogarna. Finnarna kunde "dra åt sej" sådant som inte hörde dem till, mjölk fick de med pukhararnas hjälp, fastän det fanns nog andra som kunde göra pukharar. De såg ut som vanliga harar men de som ägde dem hade allt gjort dem själva. Det var en gumma som hette Katrina som kom till en annan gumma, som bodde inne i skogen och där inne vid stugan fick hon se att det hoppade en hel hop harar. "Vad är detta för något?" sa' hon. "Det är lekatter, Katrina" gnällde den andra. Men det var inga le- katter inte. Pukhararna gick in i ladugårdarna och där diade de korna tills de blev alldeles stinna, sedan hoppade de iväg till sin matmor och spydde ut mjölken. Om man märkte att det brukade vara puk- / harar åt korna, så kunde man få reda på, vem som ägde dem, på det viset, att man tog ned av nio slags lövträd och lade i en kors- väg och tände eld på det där. När det då hade brunnit en stund, så var den tvungen att komma och visa sig, som rådde om hararna. Trollpackorna brukade gärna vilja in i ladugårdarna också, när de for om påsken, och då mjölkade de korna, eller red på dem och för- störde dem. I Rådom har de brukat sätta kors på utsidan av alla ladugårdsdörrar på påskafton, för att de inte skulle kunna komma in där. När det var gjort skulle de läsa Fader vår och Välsignelsen, innan de gick in igen. Om smörkärnan blev skämd så kunde de göra det tillbaks med att bära den i kassen på ryggen. En sådan kasse var av trä med en längdoke och två på tvären (‡), under armarna hölls den av rep och med rep surrades det fast som man behövde bära där. På det viset band de alltså fast kärnan och då gick skämningen bort. Sådant där trollkunnigt folk kunde skämma bössorna för andra också, särskilt var det finnarna som brukade göra det.
Spöken
Det spökar i Kvarnen om de mal lussenatten. Ullervad var det en mjölnare, som förut varit i Porsa kvarn i Vassbacken. Han malde lussenatten mellan tolv och ett, i underkvarnen var det ljust. Han gick dit. Då satt två nakna barnungar och åkte på långjärnet. I kvarnar spökar det ofta. En nattväktare på Ryholm trodde inte på spöken, sa han. Men när Bergendahl var död, måtte han ha sett något, för sen förnekade han aldrig, att det fanns spöken. Det var mycket spöken på Ryholm å den tiden. Min farfar såg något märkvärdigt en gång. Det spökade i förväg eller vad man skall säga. Han mötte en likståt på Bellefors gärde. Han kände igen alla, som var med i tåget. Det var mitt i natten men han tänkte inte på annat först än att det var riktigt. Sen dog en vid Lagerfors , och på begravningen gick det till så, som farfar sett det, när de tågade till kyrkogården. När de grävde under trägolvet i Eks kyrka hittade de ett skelett. De kastade det på kärran och körde bort det och begravde det på en skräphög. Då rasade hela ställningen vid kyrkan. Det var när de byggde om den. Då grävde de ner benen på kyrkogården. Det var på ett ställe där min kusin tjänte, som det spökade. De höll sig med tomtar där. Men en jul tog de ingen notis om tomtarna. Det hände ingenting förrän om påsken. Då blev det ett fasligt skrik och oväsen. Alla dörrar gick upp av sig själva. De hörde folk gå och röra sig på logen, fastän där ingen var. Det började långfredagen och slutade annandagskvällen. De grävde i halmen men hittade ingenting. Det var en knekt, som alltid var kavat. Han vred om nyckeln i dörren. Den flög upp och ut på vägen. Knekten blev så rädd att han höll på att dö. Det var en ko i lagårn, som hade kalvat. Pigan tordes inte gå dit ensam, utan min kusin fick följa med. Lagårdsdörren stod öppen. Han stängde den och satte en stång för ("granarång") som inte kunde glida, om ingen flyttade den. Men den åkte långt ut på golvet och for i väggen. Men annandanskväll var det slut på allt, då flyttade de till en annan gård. Det var i Björsäter.
Påskeldar
Eldar och skjutandet om påskafton som nu mycket decimerats i vårt land, hade nog sin glansperiod på 1870 a 80 talet i v. Tunhem. Då eldades det på varje större gård ell. by. En mån. före påsk börjades det att samlas ris och enar till påskelden. Vid dommarringen Hästvadet var ofta en stor eld. Eller och vid ”storegårds bratt” en bit nedanför. Från det senare stället kunde man få se ett tjogtal eldar över slätten och ned mot Götaälv och Vassända Naglum. Hit samlades ortens ungdomar – även äldre – vid påskelden der var ett öronbedövande skjutande. Der skjöts med kanoner som någon välvillig smed gjort. Med jaktbössor, pistoler och större och mindre nycklar som filades hål på för fängkutets placering. Att icke fler olyckshändelser inträffa förvånar undertecknad. Det gick nämligen icke alltid så nycktert till men för det mästa aflopp det lyckligt. Man skulle hålla trollen och påskkärringar ifrån sig medels eld och skjutande. Osynliga makter hade stort inflytande även påsknatten över folk. Visserligen hade tron på troll och d.l. avsvalnat mycket denna tid, men seremonien vidhölls för säkerhets skull i alla fall. Påskafton skulle man sända s.k. påskbrev till vänner och bekanta. Dessa brev skulle i smyg smuslas in efter mörkrets inbrott i någon farstu ell. d.l. Dessa brev voro handmålade föreställande en kärring ell. gubbe med sopa, raka, smörjehorn sittande gränsle över dessa tillbehör. Under skrevs något i versform såsom. Sopa, raka, smörjehorn Det giver jag dig till resedon Far fort min vän kom snart igen. jag önskar mig en annan vän! Ibland kunde dessa brev ge uppslag till tvist mellan två förälskade genom sitt ironiska skrivsätt. Om man tidigt en påskdagsmorgon medan himlen var klar steg upp på Halleberg åt vänersidan kunde man få se då solen steg upp ur vänerns blanka vattenyta, att denna sken med en ovanlig glans och likasom syntes dansa.