Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Tomtegubbar - jag vet ingen särskild gård, där de hade sådana. Men bonden kom ut på natten händelsevis och mötte tomten och han hade ett halmstrå på axeln. "Du var mej en liten stackare, orkar du inte bära mer än ett halmstrå?" sa bonden. Men på morgonen när gubben kom ut, låg där ett helt lass med halm, där han mötte tom- ten. Vet inte om tomten sedan flyttade. Så var det en tomte som siktade mjöl. Gumman kom uppför vindstrappan och såg genom nyckelhålet hur tomten satt och siktade. Mjölet blev många gång- er drygare. Tomten var så trasig och såg bedrövlig ut. Hon tyckte synd om honom. Hon sydde nya kläder och en ny mössa åt honom och gick upp och la dem på vinden, där hon visste att tomten skulle komma. På / kvällen gick hon och tittade genom nyckelhålet och fick se tomten. Han hade tagit på sej de nya kläderna och sa: "Nu är tomten fin, nu siktar han aldrig mjöl mer." Julgröt satte de ut till tomten på logen.
Tomtar
På Viljan fanns det förr i tiden gott om tomtar. Det är många, som sett dessa små varelser och även kommit i beröring med dem vid olika tillfällen. Sina upplevelser ha de sedan berät- tat för berättarens far, som var närmaste granne till Viljan. En dotter till en f.d. arrendator av Viljan, Mina Björklund, nu omkring 70 år, har även intygat och berättat nedanstående, och en son till en annan f.d. arrendator till samma gård, Karl Björk- lund, har berättat detsamma. En gång var en byskomakare på gården och arbetade. En dag fick han se en lång rad med "småfolk" gå tvärs över gården och för- svinna in i vedboden, där de hade sin bostad. En moster till ovannämnda Mina Björklund hade en gång efter mörkrets inbrott gått ut på vedbacken och plockat i vedhögen där. Att arbeta var det vara må medan skymningen pågår, är det största brott, man kan begå mot småfolket. En följd av denna / oförståndiga handling blev, att tomtarna hämnades genom att kasta omkring alla vedklabbarna runt backen under natten och föra ett sådant oljud, att ingen kunde sova. Frampå morgonsi- dan kom en tomte och nöp fridstörerskan ett ordentligt nyp i näsan. Hon fick sedan gå med röd och svullen näsa i långa ti- der. Ovannämnda Karl Björklunds far, Jonas Jonsson, hade en dag gi- vit sin häst några rapp, för att denna visat sig bångstyrig. Då han sedan skulle gå upp på stallvinden efter hö, och just öppnat luckan och stack upp huvudet genom öppningen, kom en tomte fram och gav honom en så kraftig örfil, att han varken förr eller senare fått ett så hårt slag, hade han yttrat. När Mina Björklunds far kom till Viljan hade de en rödbrun häst. Denne stod varje morgon genomsvettig i sin spilta, när de kommo ut i stallet. De togo då och vände spiltan, och sedan stod hästen torr i stallet. Hästen hade stått över tomtarnas bo, trodde ägaren, och när han så flyttade bort hästen därifrån, blevo tomtarna nöjda.
(hus= och gårds) tomten
Tomten visade sig som en människa. Han var som ett sex el. sju års barn. Han var endast manlig. Han var klädd i röd "peckhuva", gråa strumpor, grå vad- malskläder, byxor som rack till knäna, långa skor på föt- terna. Ingen pipa i munnen. Tomtarna voro gamla. Ingen visste när de kom till. Det var små gubbar. Han hade två ögon. De voro så skarpa. Han skulle se att gå i mörkret. Men när det var riktigt mörkt, så an- vände han ljus å lykta. Han var liten å tjock, stort huvud å en stor hand. Det talade man om. Han var osynlig. Det var bara någon enda som kunde få se honom. Det var ett slags andeväsen, därför var han osynlig. Tomten uppehöll sig i alla slags hus. I gamla hus trivdes han bäst. När de gamla husen revs ned å nya sattes upp, så flyttade han. Det fanns / många tomtar. Ortens benämning på tomte: "tôss, tomte, nisse". Gumman i Kaschviken gick åt stallet en kväll å skulle ge hästen nattfoder. Då fick hon se en "tul- lebal" i stallet med "peckluve" på huvudet. Hon gav inte hästen utan stängde dörren försiktigt å gick in igen. På natten kom gubben hennes hem å var full. "Nu kan du gå åt stallet, som brukar vara så kavat" sade hustrun till honom, "tänker jag du får så mycket du behöver? Han svor å sade att han inte var rädd om alla djävlar kom. Men när han kom in i stallet, så fick han "nok" en "taffel" så att benen stod jämt i vädret. På mor- gonen så var hästen borta ur stallet. De letade över allt, men till slut så hittade de honom i hörummet. Det var bara en liten dörr dit, å de fick såga ur två stora stockar, innan de fick ut hästen. Det var inte "fôlkemakt" som hade kun- nat ta hästen dit in utan det var "tôssen". Han blev ond när inte djuren behandlades väl å han / inte fick fred om kvällarna. Något gott väsen var det inte. Men där han ville så ställde han med krea- turen så att de fick mat. Så ryktade han dem. Men det var inte alla kreatur som tomten likade. De han likade voro släta å fina, de andra magra och raggiga. Gråa kreatur tyckte han bäst om. På Sätra i Vassbyn stod två kreatur bundna i samma band på morgonen. De levde. Det var "tôssen" som hade bundit dem så på natten.
Tomtar
Det var på ett ställe här som de hade tomtegubbar. När en ko där skulle kalva, o de vakta på henne, kom tomten o sa: "Nu ha koa kalva!" "Du ljuger," sa mora, "ja va nyss där." Han ljög också den gången. De hade en svart ko, o den tyckte han om, men om en annan ko sa han: "Gi'a inte mer! Gi'a inte mer!"
Slakt
Jag känner inte till något annat om slakt än att den som slaktade blåste tre gånger å spottade tre gånger på kni- ven för att djuret skulle dö fort. När kon el. kvigan leddes ut att slaktas kastades en pinne i båset för att de skul- le få ett djur i stället. Blev båset tomt, försvann tu- ren.
Tomtar
Olivias farbror ljög inte. En morron klockan 4 skulle han gå till ett bygge. Då gick han förbi Påarp. Där fick han se en liten gubbe, bara ett kvarter lång och med en liten toppmössa på huvet, gick och spatserade vid sum- pen, och se'n gick han och satte sej på fähuströskeln. Det var en tomte.
Tomten
Det var farligt här att ha en "tomtenisse" på gården. Och om de voro snälla mot honom, så gjorde han vil- ken tjänst som helst åt dem. I Årbol hade de tom- tar för länge sedan. Men de voro ostyriga och elaka och höll inte fred varken natt eller dag. Somliga sa- de att det var "spöke" och andra sa att det var "tomt- gubben", som inte höll fred. De knackade, slog och dundrade om nätterna.
Skogsväsen
Vid Bengtstorp var ”skogsråa” om kvällarna. Var kväll så kom hon å ropade. Hon narrade karlarna till skogs. De gick efter å ville tala vid henne för att hon vart så fin, men då blev de vilsne. På den platsen var det ”kvällsvart”. Men det var tom- tarna som inte höll fred på natten, om folk dun- drade å arbetade efter solen gått ned.
Julen
Förr i världen var det brukligt att man satte ut gröt åt tomten om julnat- ten. Han skulle veta, att det var jul. Fick han inte denna gröt, så kunde han bli ond och flytta. Om Julafton satte man upp en "jul- nek". Man band ihop en stor kär- ve, hackade den jämn i roten och trädde den på en stör. Den uppsattes vid vindskivan på ladugården eller vid grinden framför stugan.
Tomtar
Jag har råkat ut för nissen. Jag låg i ladan och sov. Jag såg 'en inte, men jag kände 'en, det dufsa och gick. Nissen lika så somliga kreatur, och de blev pena, men de andra blev magra och dåliga. En karl banna i skallen, och han fick en örfil. De satte mat till nissen om jul, och om måran var det tomt i fatet. Om de glömde det fick de en örfil.
Tomtar
I Skrinnaregården hade de en hustomte, som bodde under loggolvet och som de var snälla emot och gav gröt med honing i några gånger om året. När rågen stukades, skulle de två sis- ta nekerna i stukan sättas för ändan av stukan och täppa till stukans öppning mellan nekens rotända, detta för att inte främmande tomtar skulle komma in och repa råg
Tro kring skogsrån och tomtar
När de låg i skogen o̲ kola o̲ det blev fel med milan, kom "råa" o̲ sa till. Hon knacka i dörrn. Förr fanns det tomtar vid varje gård. Om de var snälla mot dom o̲ höll sig väl med dom, så drog de till huset. På jul- kvällen skulle de sätta ut ett fat med gröt åt dom.
Tomtar
"Tomtegubber" tala de om förr. Det fanns skvaltkvarnar, o där höll tomtarna till. Och de hade kraft att stänga hela verket, men om de i kvarnen då la ner en tobaksbit på en särskild plats, så blev det fart igen, så de som mol blev över sig givna. Vid Yppersbyn här var en sådan kvarn, där hände det, och "det var ren dagens sanning", sa gubben som talade om det.