Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomten var la för det mesta en välkommen gäst var han var. Aldrig fanns det mer än en tomte på ett ställe. Det var en sägen att det var en tomte på ett ställe, och en gång fick bonden se tomten komma och pusta och skulle kliva över logabalken med ett halmstrå. Då sa' bonden: "Åh, du behöver inte pusta för så lite." Då sa' tomten: "Jag ska dra ifrån dej lika mycket som jag har drat te dej, ska du få se att du blir inte feter."
tomten.
Det fanns tomtgôbber i Valnäs. Far såg, att de drog hö från Valnäs. En kväll så mötte han dem i Valnäsbacken. De hade ett helt lass å for väst åt socknen med. En av tomtarna sprang fö- re lasset å en satt på lasset å körde. Men det gick så fort nedför backen, så han fick inte se om det var mer än två.
Tomtar
Nissar eller tomtar har varit här i sena dagar. Alfred i Vassbotten hade och de drog väldig rikedom till honom. Men nu är det inga nissar där, för Manne – son till Alfred – håller rent efter dem. Manne är vårdslös till allt möjligt, super gör han och går aldrig fint klädd, har förjämnan en skinnjacka på sej. Men pengarna hänger vid honom. Nissarna tog från dem de inte tyckte om till dem, de tyckte om.
Tomtar
Ett par Härrydabor voro på hemväg från Göteborg. Då de voro ungefär mitt i Snåkered skulle de ta sig en styrketår ur brännvinsflaskan. Då fingo de se ett par tomtar som kommo springande tvärs över lands- vägen ”från Larses till Bengts”. Plötsligt slog den ene till den andre varvid båda upplöstes i ett par rökskyar. Brännvinsflaskan fick vara den gången.
Dragdocka
Mormor hade sett "e dragdocke". Det var en kväll, när hon skulle gå till ladugården och se till en ko. Då fick hon se en liten, liten käring, som försvann bakom bodknuten. Hon var inte så stor som en tomte. På huvudet hade hon en duk och var klädd som käringarna brukade vara den tiden. Mormor trodde mycket på dragdockor, att de var nyttiga. De drog till huset, så att det som var blev så drygt. Men hon trodde, att det var av ett dåligt åhang.
Jul
Innan man fick orgel i Högeruds kyrka fanns en gammal klockare, som sjöng psal- merna. Han hade en underlig sed, denne kloc- karn. Han hade alltid för vana att han skul- le ha grisfötter varje julmorgon. När han hade ätit julkväl, så skulle maträsterna stå kvar på bordet till morgonen. Tomtar- na skulle smaka på julmaten, sade han. De skulle hålla med husfolket bättre under kommande år, om de blev trakterade.
Tomtegubbarna i Larserud o. Byn
Det fanns förr i världen Tomtar i Larserud, en herrans hoper; å de som vore stränga också. Om någon inte högade sig utan svor i stallet, ladugården eller på logen på kvällen, kunde han vara säker på en bastant örtoffel, eller att hästarna voro lösa på morgonen. De hade sina bon litet varstans i uthusena. En morgon som stallkarlen litet för- tidigt till stallet och möttes av en Tomtegubbe. Stallkar- len var inte sen att vända om och dörren slogs igen med en väldig smäll. Inte heller gick det an att komma för tidigt till ladugården. Aldrig före kl. 5 på morgonen. Ej heller tålde de, att hästarna hanterades illa. Den per- son, som gjorde sig saker till sådant, kunde aldrig gå sätt säker. Den familj som var fredlig och behandlade tomtarna väl, hade allt gott av dem. Då togo de från andra och buro till sin husbonde. Hästarna gåvo de ett strå i sänder. Tomtarna i Larserud hade en gång bott i Byn, men då denna gård brann, flyttade de till den förstnämnda gården.
Tomtar
Det var en som tjänte dräng i Granviken. Så sa husbonden åt honom, att han skulle ligga i stallet om nätterna. "Men i den tomma spiltan får du inte ligga, för där har tomtera sin uppgång", sa han. Drängen la sej där i alla fall, men när han vakna, låg han på gödselstacken. Han gick in och la sej i samma spilta och somna men vakna på gödselstacken för andra gången. På morron tala han om detta för husbonden. "Du skulle ha lytt mej", sa han. På kvällen ställde drängen en häst i spiltan. Hästen stod alldeles löddrig på morgonen. Nästa kväll ställde drängen dit hästen igen, och så låg han vaken under natten. Då fick han se en liten gubbe, som stod och slog hästen. "Varför gör du så?" sa drängen. "Jo, för han staller på vårt bord", sa tomten. Men sen ställde han hästen på rätt plats och låg inte själv i spiltan heller, och då stod tomten och rykta hästarna under natten.
Tomten tål icke slarv.
Han var så god den lilla hustomten med den röda mössan och grå kostymen, alltid i verksamhet, alltid vakande över att allt skulle bli gjort i rätt tid; slarv och lättja voro för honom en styggelse. Det var inte värt att fuska med någonting. Då fick man nog en sådan skrapa, att man mindes den. En gång då gubben Fagerlund eldade rian, lade han sig, trött som han var, att vänta, tills elden ordentligt börjat brinna. Men detta skulle han inte bort göra. Efter en stund hörde han ladudörren skjutas åt sidan, och så ett damp. Så hörde han steg över loggolvet. Ännu en dörrskjutning till rian, och plötsligt stod tomten där, mörk att skåda i sin vrede. Gubben hade knappt sett tomten, förrän han flög ut genom dörren som en vante. Han visste inte själv, hur det hade gått till, men nog befann han sig flere famnar från ridörren, då han åter började kunna tänka. Efter den betan satt han alltid och väntade, tills brasan började brinna.
Tomtar
Mor bruka' säga att man alltid skulle sopa golvet om kvällarna, så att inte tomtarna behövde sopa sen under natten. Det var e mora som kom och gick förbi här, när ja tvätta klär en gång. "Ja, när det går an att tvätta sent är det ju bra," sa' hon, "men ja' vet ställen där det inte går an." I Immen (Karlskoga) packa' dä hele natten om de tvättat på dan. Min mor tala' / om att det var två grannar, den ene gick det bra för men dåligt för den andre. Den som hade det bra såg en gång en tomte komma och dra på ett strå och pusta. "Ja, nu fick då nå't att flåsa å stånka för!" sa' mannen. "Ja, ja ska dra ifrå däj allt va ja ha drage te däj så får du se hur mycke dä blir," sa' tomten. Sen blev denne fattig men den andre rik.
tomtar.
Man hade för sed att inte tröska om kvällen så snart som solen gått ned. När solen gick ned skulle allt vara tyst i och om- kring husen på gården. En plats som var känd att hysa tomtar sades vara "tômtval" ("dä ä tômtvast på den gårn"). En sådan plats var nu Söbytorp här i Kil i alldeles särskild grad. Av egen och andras erfarenhet vet jag det. Då jag tjä- nade i den gården, så hände det sig att små- grisarna hade brutit sig ut ur kitten* fram på kvällen. Det fanns ingen annan råd än att jag måtte gå dit och spi- ka bräden utför hålet. När jag kom in, så började det dunka och snickra i ladugården / alldeles på samma sätt som jag hade forfarit. Jag gick tillbaka i den tron att bonden var där och gjorde om mitt arbete. Men när jag kom till ladugårdsdörren tustnade oväsen- det och dörren for upp av sig själv mitt framför näsan på mig. Se´n höll jag in- te på att hitta in. Jag var som jag skul- le vara "krâmmen." Det bullrade till fram efter midnatt. En annan gång fick jag lov att föl- ja med till ladugården en kväll och hål- la i en ko, som brukade sparka när man mjölkade henne. Jag tog en "råstång" och höll bakom benen på kon. Hon var rädd och försökte sparka bort den. Så kom bon- den och frågade vad jag tog mig till och om han menade att vare sig folk eller kreatur skulle få fred medan nat- ten. Det vore väl inte farligt me- nade jag. "Jo vackert". På morgonen / stod kon så svett och eländig att hon kunde inte ha varit värre, om man haft henne i sjön. Nu hade tomten hållet på med råstången hos kon hela natten. Husmor på stället blev nupen i benen av tomtar. När man körde fort över bergen vid gården efter oslen gått ned så höll det på att ramla i bergen hela natten. Det sades att "hästarna skyggade" (ble- vo rädda) i detsamma som tomtarna lämna- de stallet. De kunde skymta ut osedda när man öppnade på stalldörren. Hästarna voro "vara" och sågå tomtarna. Ett nytt folk kom till Säbytorp. Första natten de låg där bullrade och ramla- de det på vinden. Hustrun menade, att där kunde de inte bo men man- nen lyckades ju övertala henne.
tomtar
I en gård som heter Ängebäck, flyt- tade man en gång ett gammalt stall. Men efter den dagen blev ingenting bra på går- den. Det blev så mycket rammel och väsen på gården. Inte fred vare sig natt eller dag. När man kom att un- dersöka saken, så kom man under fund med att man satt upp stallet över ett tomtebo och på det sättet att spiltet hade kommit att placeras mitt övr tomtarnas bord. När hästen stal- lade, så rann det ned på deras bord. Det fanns nu ingen annan råd än att man fick flytta stallet till- baka på sin gamla plats. Efter den da- gen blev det frid igen. / Mor berättade att de hade tomtegôbber i hennes hem. Hon hade sett dem, påstod hon. De hade en röd luva på huvu- det, lång grå rock, stövlar som räck- te ovanför knana. i hennes hem hade de den seden att de öste upp gröt i ett fat och gick ut och ställde i ladugården på julkväl- len. Tomtarna lötte ha mat den kvällen om de skulle bli snälla och hjälpsam- ma under året. Hon berättade att de hade en dräng som fick en sådan förskräcklig örfil av en tomtgubbe att han låg sjuk i fle- ra dagar efter. Man var rädd att flytta ett stall, ty om man flyttade husen, så kunde det hitta på och hända att äventomtar- na flyttade. Och då kunde de flytta till en annan gård. En och annan gång / kunde de flytta med huset. Men det var inte alltid det skedde. Därför fick husen helst stå kvar där man en gång ställt dem. Tomtarna gav kreaturen foder om natten, så att de blev tjocka och feta. Tom- tar var ett slags väsen som man gär- na ville ha på gården. De drog till gården, sade man.
Lucia
Johan i Gällsered var ute och gick en lussenatt. Då kom en tomte eller ett troll och sa: "I natt ä här lussenatt, klabbedask!" Meningen var, att Johan skulle hållit sej hem- ma den natten. Då skulle alla kvarnar kunna stanna; de ville inte mala den natten. Folket skulle hålla sig i stillhet. Ej tal om "långa lusse natt", ej om lussebit åt folk eller kreatur, ej Lussebrud.