Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en fick mara i stallet eller lagården så skulle en gå till en "marbjörk" och ta ett "mar- bo" och hänga upp över djuren. "Marbo" var fullt med små kvistar som växte ihop runt, så det blev som ett stort klot. Om en skôbba djuret över ryggen med en sådan kvast så hade inte mara makt att ri. Hon kunde ge sig på folk också. Det var en skeppare som hade en fästmö här. Di påstod att så fort han inte var till henne när han var i land här, så blev han jämt bet för mara. Di sa' att det var hon /tösen/ som hang efter ho- nom. Di fick mara med sig på båtarna också. Mara ha blitt borte som så mö âne ont.
Hat, kärlek åstadkommer mara.
Erika Öhman i Halstö var mara på Gästans häst. Hon brevväxlade med den yngre av Gästpojkarna.
mara
"Mara" kom från skogen sade mor. En skulle vara rädd för att komma intill sådana där träd eller buskar som var vridna och konstiga. Kom en intill ett så- dant, så kunde en få henne med sig. Om en ha- de fått henne in till sig, så skulle en ta en "mar- kvist" å hänga upp i taket, för då kunde hon inte komma längre än till den, då fastnade hon. När en "hade mara på sä", så orkade en inte nå- got, men om en orkade röra ett finger, så försvann hon.
mara
Mara red både folk och kreatur. Det var som att han ville lägga sig på bröstet och ta tag i strupen. Om han hade ridit hästen på natten så var han svett på morgo- nen. Men då hängdes en markladd på hästen. Sådana hängdes även över folk som hade ont av maran. Marekladdar var ett slags utväxter på törn- buskar. De var håriga. De skulle hjälpa. Mormor tyckte att mara såg ut som en karl.
Mara
På Tveta gård hade de många hästar, men det var två av dem, som aldrig var annat än svetta på morgonen. De blev skra- na å fäll av. " Mara re´ ut dôm". Men då tog "stallkârn" å gick efter "marbus- kar" å hängde upp över dörren i stallet, å sen var det inte farligt att de blev svetta. Mara var ett "andeväsen" som var ute för att göra ont för folk.
Mara
Jag har aldrig haft ont av "mara". Men det var en plåga för en del. Di höll sig illa för att "mara re dôm". Hon hängde sig på bröstet å då tog hon "an" /andan/ från den hon låg på. "Det var någon från di dö", så det var farligt. Hästen hade ont av henne. Han blev svett. Så blev manen ihoptvinnad. Di tog psalmboksblad å la i stallet för att inte hon skulle ha makt med hästen.
Vårhalvåret
Mars med sitt skägg lurar barn utom vägg, april med sitt skinn kör dem åter in.
Mara
Det var en skräddare, som satt och arbeta på en gård. De bruka ofta arbeta ända långt in på natten. Det låg en tös i en bädd i samma rum, där han arbeta. Hon gick upp ur bädden och sa: "Usch, sju långa mil!" Hon var mara och nu måste hon sju långa mil för att rida. Men då tog skräddaren upp en rem och klappa till henne, och sedan var hon aldrig mara.
Väderleksmärken
Den 22 februari lägger Petter Katt sin varma sten i bäcken, vinterns makt är då bruten, ty tjälen börjar då täras underifrån. Februari: göga (februari kallades för göjemånad) sökte svälta ihjäl en bock men orkade inte varför den låna tre dagar av mars, därav kallas de första dagarna i mars för lånedagar.
Maran
Maran var nåt som klämde åt, så en miss- te åen. När en ble ansatt skulle den som såg et slänga ett par byxor över en norrut, så släppte hon och man kunde se vad det var Den som önskade kunskapen om att bli mara skulle örja en katt, när han sen skulle ut på även- tur skulle han bara behöva jama som en katt, blev han osynlig. Men i sängen låg kroppen kvar och han luktade kattepess tills mara kom åter och tog kroppen i besittning. Töser, som ente kunde få nog av ett manfolk, förvandlade sig till mara och red karar som hon tyckte om, om det var fruntimmersmara som ri- dit en karl, så var pecken blå på morgon. Ilaka karlar gjorde sig också till mara, men / det var för att pina livet ur någon bra häst, som grannen hade. De töser som re mara på mannfolk, hade aldrig nåje hår på mutta. Om en karl hade varit ute och ridit kunde man få reda på det genom att besöka den man miss- tänkte, sov han då middag var det säkert han hade ridit på natta.
Mara.
"Mara" satt i blodet. Farfar fick mara, å han såg en svart hund, som kom upp på bröstet. Hunden "sög sig tag" så farfar höll på att dö. Men när farfar kom lös, så gick han efter kniven å hôgg i sängbrä- det. Innan han lade sig om kvällen så tog han varme kring låset och kring sängen, men se´n kom inte "mara" åt honom mer.
Mara
Mara var luden som en apa. Morfar hade sett henne. Hon kom in genom dörren, men han kasta sig på sidan i sängen, och då fick han vara i fred för henne. Hon var värst mot hästarna. När hästen stod svett på morron, så hade "mara re" hästen. De gamle hade för sig, att om man stack ett psalmboksblad eller en almanacka i taket över hästen, så skulle hon inte ha makt att rida honom. Det var i alla fall "nô ont", som kom över hästen.
Mara
Så var det en bonde, som tyckte så mycket om sin häst. Var morgon stod hästen och skalv och var genomsvett, så löddret flöt. Bonden kunde inte begripa, vad det var med honom. Så kom han till att tänka på, att han kanske var riden av mara. Han band fast skarpslipade liar på hästryggen, så att mara skulle fastna på dem. Nästa morgon gick han ut i stallet men kom inte igen. De saknade honom och gick dit och tittade. Då satt han död på hästen.