Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Här var tomtar. Vi hade en dräng. Han kom in en kväll och slängde av sej rocken och torkade sej i ansiktet. Han sa inget om kvällen, men på morgonen talte han om, att han hade haft en tomte i följe. "När jag sprang, sprang tomten, och när jag stante, stante tomten", sa han. Tomten var rödklädd och hade pickelhätta, sa han. Han visste inte, var tomten var hemma. Tomtarna skulle dra från en till en annan.
Gårdsrå och tomtar
Ja va neråt Söråsen; där bor e kärng, å den kärnga ho va dega neråt Kråksery, å där hadde di en tomte. Å den han regerte så. Potatessäcka dom flytta han ut på gårn. Å grisen han fick stryk utå'n å språng å skrek på gårn, men di såg ingen som slog'en.
Tomten sörjer, då hans bostad förstöres.
Gubben Storlund från Rökiö var med några och flyttade en gammal sjudarlada till ett annat ställe, och de bjödo inte tomten följa med, varför gubben stannade kvar där. Så sågo de, hur en gammal gubbe, klädd i gråa kläder, satt där och grät. Då karlarna sågo det, sade de: »Å, vad ska du där sitta och gråta, sätt dig på sista lasset!» Och då vart lasset så tungt, att hästarna inte ville orka dra.
Tomten en liten gubbe.
Bonden Johan Andersson Mattas, som dog år 1900 vid 74 års ålder, hade flere gånger i sin ungdom sett Reimars tomten, en liten gråklädd gubbe, gå till rian. Om foten hade han haft en vit trasa, och fastän han gick i gyttjan, var trasan likväl vit. Då han gick över ritröskeln hade han lyft liksom på ett tungt föremål.
Tomten bullrar.
Tomten ger sig till känna genom sin vandring, vilken kännetecknas genom ovanligt tunga steg, ja så tunga, att det knakar och brakar i alla fogningar. När han någon gång visar sig i en ria, liknar han en skägglös, barnslig gubbe, iklädd knäbyxor, röd jacka och med en röd mössa på huvudet. Så berätta de, som sett honom. Hans rörelser äro då lediga och ljudlösa, men när han icke visar sig är han mycket bullersam.
Lucia
Lucianatten var så lång att korna bet tre gånger i båset av svalt. De såg en liten tomte på Lussemorgon, som sade: "I natt lusse lille Är det inte i natt, så är det en annat natt lasse lille Men där är ändå i natt lusse lille." Var det främmande arbetare hemma på Lusse, brukade de få lite extra förplägnad den morgonen. Annars var det inget.
Tomtar
Det fanns otaliga i min barndom, som hade sett "tom- tegôbber". På ett ställe som hette Sandtegen, hade de "tomte- gôbbar". De har funnits där ända till inpå sentiden. Det var så mycket tal om den gården. Det var en skollärare från Ödebyn, som gick dit för att ligga där en natt å höra efter om det kunde vara sanning att det fanns tomtar där. Han ville inte gå ensam utan tog en dräng med sig. Det var under slåttanden. De lade sig i en lada. I detsamma som han steg över balken till ladan, så slog han till balken med en räf- sa å sade att han ville utmana allt ont väsen som fanns. När jag råkade skolläraren någon dag efter så frågade jag hur det hade gått. Då svarade han, att det fanns så mycket mellan himmel och jord, som människan inte kunde förklara. Och han hade fått höra, att det slog och bulta- de både på logen och i ladan och han hade fått legat / vaken hela natten. När jag träffade drängen så frågade jag honom. Då talade han om att precis som han lade sig, så var det något som gav honom ett nyp i stortån, så han hade aldrig känt värre, men sedan hade han fått vara i fred. På morgonen hade skolläraren varit alldeles krit vit i an- siktet av rädsla. Allt som var löst på logen och i lador- na hade rört sig. Det hade dundrat å slamrat alldeles förskräckligt. Räfsorna hade kastats från den ena väg- gen å till den andra hela natten. En gubbe från Strand skulle fara till staden. När han kom till sjön "Ömmern" så fick han se en liten gubbe gå efter stranden med ett metspö på axeln. Han hade grå kläder å tygmössa. Det var en tomte. Far och mor sa att tomten hade gråa kläder på sig, en röd toppmössa med toffs i på huvudet. Tomten höll med vissa familjer å för dem var han som en "spertus". Han drog från andra å till dem. Min far mötte en tomte vid Sandtegen. Den bar någ- ra haver#### på ryggen å han gick in på logen i Sandtegen med dem. Det var inte olyckligt att ha / "tomtegôbbe" bara de inte förmena honom något. Det var en gubbe, som kom från staden. han hade kört häs- ten blöt. När han kom in i stallet med hästen så fick han en redig örfil. Tomten led inte att man var elak vid djuren. I Kraksta en stuga som hette Knappen. Där fanns en gammaldags ugn Uppe på ugnen en glugg. Där bod- de tomtar eller om det var troll. Somliga trodde, att det var troll, för de voro alltid så onda och oregörliga av sig. De tog maten för folket som bodde i stugan å gjor- de allt ont som kunde tänkas till. Men det var som om de hade dottern i huset för sin, för henne ####### de al- drig på något sätt. Hon talade aldrig om dem och hon ville att de andra skulle vara tyst å inte tala om dem som bodde på ugnen. Till sist kunde inte familjen härda ut utan de skicka- de efter en präst från Gillberga som hette Göransson. Han kom dit. Så tog han trollen med sig och band dem ute på en ö i "Ömmern". Så där skall de vara bundna ännu i denna dag. Sen dess hördes intet ovanligt i stu- gan.
Tomtar
Ifall tomtarna blev vänligt bemötta, så brukade de hjälpa till med att stilla kreaturen. De tålde inte något slarv. Där de fanns skulle det vara tyst efter solnedgången, annars "gjorde de efter". På ett ställe bar de ut snesstörar på kvällen och slängde dem hårt i marken. Tomtarna gjorde efter ända till soluppgången. På ett annat ställe hade de hästen tjudrad och det var en och flyttade honom på kvällen sedan det blivit mörkt. Han gick och drog järnspettet efter sig så att det klang i det, och hela natten lät det som om någon hade gått och dragit ett järnspett. I min barndom var det vanligt i Lekvattnet att de gjorde en resa till Kristiania eller Vinger (Kongsvinger) veckan innan julveckan. Då hade de med sig skinn och sådant som de skulle sälja och köpte sedan med sig mjöl och andra matvaror hem. De brukade slå sig tillsammans flera i säll- skap på sådana resor. På ett ställe hade sonen i huset tagit märren och rest med några kamrater på en sådan resa. På morgonen dagen efter den då de reste kom gubben ut och hörde att märren stampade och gnäggade / och ville ha mat. Han gick till stallet med detsamma och rätt igenom det och till hödörren och fick tag i en hötapp och gav henne. Då blev hon stilla och började äta. När gubben kom ut på backen igen så blev han både kall och varm på en gång för då kom han ihåg att pojken hade rest till Kristiania med märren dagen förut. Han förstod därför att det var tomtarna som hade vänt synen på honom. Förr i världen skulle det ha funnits många tomtegubbar och skogsrår och sådant i Lekvattnet, men de skall ha försvunnit sedan kyrkan blev byggd och kyrkklockorna börjat ringa. Men det är ju inte så längesedan den kyrkan blev byggd. Nu är det väl ingen som ser eller hör sådant där i Lekvattnet heller.
Julafton
Om någon gick ut, när de satt och åt på julbröden, och tittade in genom fönstret, så såg han den som skulle dö under året, sitta huvudlös vid bordet. 399. Döda, som tillhört familjen, kom hem på julnatten och smakade på julmaten. Därför skulle också (se Tomten) maten stå framme. 400. De såg det på det att de rört maten. De skulle gärna gömma en bit av julbrödet, tills de rådde och äta då, så skulle det bli bra skörd.
Vättar
Ortens benämning på tomtväsen: 'backfôlk. I Lyckan i Takene har det funnits tomtar. En natt så hörde de tydligt, att det ropade Nils tre gånger. Det var på husbonden det ropade. När de kom till lagården så fann de en ko hängande under lagårdsgol- vet. (Golvet låg högt över backen, så att dyngstaden var under gol- vet.) Om de arbetade för länge på kvällen, så 'peckade' det hela natten. Det var 'backfôlk' som höll på.
Tomtar.
När min far var pojk, så skulle han smyga sig till att ge hästen havre. Han kom med havre å skulle krypa genom den fyrkantiga gödseldörren. När han fick hu- vudet genom dörren, stod en grå gubbe med en topplu- va på huvudet vid hästen och ryktade den. Han tyck- te att det var farfar, för farfar brukade hava en sådan luva. Han sprang in, men farfar satt vid bordet. Det var tomten, som var så lik farfar.
Slakt
Julgrisen slaktades vid lussetiden, ibland på själ- va lusse morgonen. Om en ko slaktades, så skulle något, vad som helst, sättas i båset. Det fick inte vara tomt. Jag tror att det finns de som gör så än i dag. När grisen var död gjordes ett kors av tjära på honom för att ingen skulle kunna skämma honom medan de var in- ne och tog slaktsupen. Ingen fick stå och titta på när det slaktades. Det var för att djuret skulle få ro att dö fort.
Tomtar.
De hade tomtar allestäds på rika ställen. Tomtabesar kallade de dem. Det var en tomtabese på ett ställe i skog- bygden. Hon (ägarinnan) kunde ha mjölk och kärna, när hon inte hade mer än en tekopp mjölk av sin egen ko. Det drog tomten till henne. Besen hade röd mössa på huvét. På Rygga bodde ena som var född i Limmanäs. Hon möt- te en med röd mössa, och han frågade, om hon inte ville ha en dräng. "Nej, jag vill ingen dräng ha," sa´hon, och då gick han.