Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
Esbå gårds tomten och Tyris tomten slogos en gång. Esbå gårds tomten slog med en dyngsläde, och Tyris tomten hade harven. Tyris tomten vann. Så sålde Tyrisen tomten till Gumbacka. Och Gumbackarna lära ha kört efter honom i tre onsdagar efter varandra. Tredje onsdagen lär han ha följt med, eftersom hästarna voro så våta, att fraggan tippade bara, när de kommo hem.
Tomtar
Man har berättat från en gård, som heter Gårdsnäs, hur tomtgubbarna kunde ställa till. En gång hade tomten lyftat en ko från ladugården och in på fårtallen. Och det egendomliga var att hålet in till "fårtallen" var så litet, att en ko omöjligen hade kun- nat tränga igenom. Ty det visade sig omöjligt att man kunde få kon tillbaka den vägen. Man fick såga upp dörren, innan det gick. Där hörde de att det dundrade i ladugården och på logen somliga nätter.
tomtar.
Det var en soldat som hade varit till Jösse- forskvarnen och malit. Han kom hem mycket sent på kvällen. När han hade lagt sig för att sova, blev det så oroligt omkring honom. Tomtarna kom och räknade alla kläder som han tagit av sig. Så här räknade de: "här är rocken västen och byxorna å här är dätte." Det sistnämnda plagget visste de intet namn på. Det var förskinnet. De höllo på att räk- na på samma sätt hela natten. Tomtarna tyckte inte om att man kom hem sent om kvällarna.
Tomtar
Jag har sett en tomte en gång i min ungdom, vilket ni se'n tror mej eller ej. Det var utefter vägen som går genom hagarna mellan Grenviken och skolan. Han kom och gick över vägen. Han var så pass så han kunde ha räckt mig till knäna, och han var klädd i grå kläder och en röd luva hade han. Han gick ner emot lyckan vid Hagkärret, och där hop- pade han in i lagår'n, som fanns där på den tiden. Jag gick efter och tittade i lagår'n men jag såg inte till honom något mer.
Tomtar
Tomten var allt en liten, liten gubbe. Han var inte mer än ett par fot lång, men han hade skägg så långt, så det räckte till fötterna. Det sa mor, för hon hade sett honom. Han hade kläder på kroppen som en människa. Han hade kortbyxor. Både rock och byxor var gråa. På huvudet hade han en lång, röd mössa, som hang ned på ryggen. Mor tyckte han hade så stort huvud och stor mage. Han var så kvick att gömma sig, så det gick som att kasta en vante.
Hustomten (Goenisse)
När man bakade skulle alltid tomten ha ny- bakat bröd. Men pigan glömde eller brydde sig alls inte om det. Hon åt själv av det nybakade brödet på kvällen. Sen gick hon till sängs. Goenisse på går- den var mycket förargad. Han smög sig in i rummet där flickan låg. Lade henne på grisslan över den öpp- na brunnen och sjöng för henne. ”En stacked å en lång. En buged å en svång.” Den stackeda var han själv, ty han var i storlek som ett fem års barn. Svång var han också, för han hade ju intet bröd fått. Med flickan hade / ju försett sig. Därför var hon buged. Och så var hon ju storväxt i förhållande till den lille Goenisse. Meningen var att flickan skulle vakna och vid en oförsiktig rörelse falla i brunnen. Men flickan sov. Till sist bar tomten in henne igen. Om morgonen sa drängarna: ”Vet du var du har legat i natt?” Det visste hon inte. Så berättade de det för henne. – Det framgår av denna saga, att Goenisse inte var så god utan ganska ondsint och elak om han blev missnöjd. Och det märks ju också, att dräng- arna troligen också voro elaka och diktade opp hela historien
uppt av Edvard Olsson, ber av Per Andersson Bålsta...
uppt av Edvard Olsson, ber av Per Andersson Bålstad. 1925(?) Sägner, Om tomtar å skogsrå: Om de ”trolla” tomtarna, eller bergtrollen ville ta någon person, om denne då sprang undan till han kom på en åker, der de hade slått eller skurit med lie (der lie hade gått fram över marken, ”stål”) torde ej trollen gå längre. En pojke môtte en vacker kvinna i skogen, det var ”skogsråe” han hade hört sägas att om de kastade stål över henne, så skulle hon fôlja med vart som helst, han kastade sin fällkniv över henne, å sedan följde hon honom alltid när han kom åt sko- gen, men snart blev han led henne å önskade bli henne kvitt, men hon följde honom ändå, ”derfôr att han kastade stål över henne så må- ste hon följa honom. Han gick då till presten å fråga hur han skulle göra fôr att bli kvitt skogsrån. Det fins ingen annan råd sa presten, än att hon blir kristen och döpt samt att du gifter dig med henne, eljest blir du alldrig av med henne men hon är mycket rädd för kristendom och kyrkklockorna. Så när du säger att hon måste till kyr- kyrkan för att döpas, så blir hon snart borta.
Husdjurens sjukdomar
När det blev fel på hästen vid möte med någon el. när en främmande kom nära honom så vart han ”skämd”. Om någon lovade att han skulle ställa med hästen el. med det ena eller andra djuret, så var det säkert att det blev något fatt med det. Om en häst stod å betade å en gick å sparkade undan fodret för honom så blev han ”skämd”. Han började att magra å inte bli lik sig. En hade avund till honom, å det var inte bra, om en hade det till andras djur. En skulle hålla sig vän med sådana som hade kokel för sig. De var inte säkra än de kunde ställa till ont för en. Det hände förr att folk rev ned ladugård å stall för att djuren inte höll sig friska. Det var ständig otur med dem. Det var ont i tomten. För att de skulle komma från det, så flyttades husen. Om en byggde nytt, så sattes inte det nya huset på den gamla tomten, om det varit otur med kräka där. De bruka å ta arsenik å ge kräka för att inte något ont skulle rå på dom. ”Finnskôtt” kom inte av sig själv. Trollfolk gjorde sånt å sköt ut så att det skulle träff djuren för dem de hade ont till. Om en häst hade fått sår vid hoven eller benet så pessa en på det.
Tomtar
Tomtegôbbera ha kunna gått omkring å lyst om kvällera. Dä va en tomtegôbbe som va i färd mä å bä- re in strå å ax som han hade samla ihop på åkern. Dä arbete gjorde han om kvällera å lyste sej då fram mä e litta hornlôkte. Laa va aldri tom. Så kom han en kväll å hade ett par ax på ax- la å kasta i laa. Dette råka husbonden få se. Han gjorde anmärkning å tôckte att dä va inte nô å besväre sej för. Ja, sa tomten, drar ja ifrå dej så lång ti som ja ha droge te dej, så ska dä inte bli för fett för dej. Husbonden feck aldri se tomten mer, men på e litta ti så ble uthusa alldeles tomme, så att han feck göre å mä bå häster å kor.
Tomten som dragväsen
I Lekaryd Djuragård höllo sig förr i verlden några Tomtar, som drogo till gården, så der alltid var god råd och drygsel på allting och ladorna höllo sig så fulla så folket lyktade inte att tröska den gamla säden, förr än de skulle till med att skära den nya. Bönderna der i gården blefvo på det viset rika och förmögna; men det var ingen som rätt visste huru det gick till att allting räckte bättre för dem än för andra. Hände sig så att der kom på gården en bonde som inte kunde bära sin lycka utan blef högfärdig öfver sitt välstånd. Han hörde grunkas både ett och annat om tomtarne som skulle hålla sig i hans gård, och tänkte det vore roligt få veta huru dermed kunde vara. Han lade sig så på vakt om natten i ladan. Som det nu led framåt midnatt, fick han se tre små, små gubbar, mörka och fula, med små röda topp-hättor på hufvudet, komma dragandes in genom dörren, hvar med sin börda på ryggen. Men den främste som kom hade tre sädes-necker att bära; den andre hade två, och den efterste hade bara en, likväl pustade han tungt och lät som vore han mycket trött. Då hade bonden inte bättre vett än han ropade : "ja, du må väl päsa (pusta), du har väl så mycket att bära!" Härvid vände den äldste tomten sig om och svarade : "tycker du vi ha burit för små bördor hit, så skola vi bära stora hän". Och dermed gingo de sin väg. Men ifrån den stunden hade bonden ingen hell hvarken med kreatur eller annat, trösket blef inte drygare än att det väl var lyktadt till jul, och bonden hade snart bondat ut så att han fick gå ifrån gård och grund och dog som en fattig man.
Tomtar
I Kartungen fanns det tomtgubbar. Det berättades av gammalt folk, att man sett tomtgubbarna slåss sinsemellan ute på ett järde. Det skulle vara i september, så att man hade slagit en del havre. De slogos med havrekärvar. "Spöket i Olerudskullen" Det berättas att en kvinna hade varit ned till älven eller sjön och tvättat kläder en kväll, sedan solen gått ned. Då blev tom- ten ond. Och efter den dagen lämnade han ingen fred i stugan. Han plågade dem natt och dag. Om man stoppade ved i ugnen, så kom det strax flygande tillbaka. En gång när husmodern satt och spann, kom ett vedträ och for genom hjulet på rocken. / En annan gång kom en svamp susande in genom dörren. Den ställde sig ömsom på sin rot och ömsom stupe. Mycket annat omtalades därifrån. Prästen var dit för att läsa bort det onda, men det gick inte. Och jag mins en gång medan jag tjänade på prästgården hur präster och lärare disputera- de om saken. En del trodde att det kun- de existera och en del inte. Slutligen flyttade tomten från den stu- gan och till ett ställe som heter "Värke", be- läget vid sjön Lelången. Där tände han på en kvarn, som brann ned. Det var det sista han gjorde. Sedan dess har man inte hört talas om honom. Mina föräldrar såg tomten här i Liv- lund. Han gick och bar en liten lykta mellan stallet och ladugården. En gång kom jag från prästgården, och då fick jag se denna lilla gubben framför mig. / Jag visste inte om jag skulle vända eller inte. Men då kom jag ihåg vad far hade lärt mig, att man skulle läsa fader vår, när man kom utför sådant. Det gjorde jag nu och fortsatte. Han var klädd i hatt. Det lyste grått från honom. Ibland band han hästen. När han var rik- tig god, så slätade han till manen på hästen. Man fick inte bullra eller svär- ja i stallet, ty då blev han ond och smälde till en örfil.
Tomten sköter om husdjuren.
I Bjärnå skärgård på Finnbylandet på Murom hemman fanns en tomte. Man hade där ett sådant sätt, att hästarna skulle få agnarna, men icke korna. Så en dag, när karlarna voro i skogen, sade värdinnan åt mig och några andra flickor: »Gå nu dit till ladan, medan karlarna äro borta, och tag åt korna litet av de där agnarna». Nå ja, vi gingo, men när vi kommo in i ladan, så var där en liten gråklädd gubbe så stor som en femårs pojke och med liksom ett hål i pannan och underlig mössa på sig. Vi gingo hem tillbaka och berättade åt värdinnan, hur det förhöll sig. »Jaså», sade hon, »jag trodde ändå, att han skulle låta taga skiljorna åt korna». Tomten höll så allt i ordning på gården, gav mat åt hästarna och städade i rian. Dagsverkare och drängar gjorde ofta harm åt honom samt lämnade slagor och andra redskap att ligga på golvet. Då kunde man höra, huru han var arg, slängde och kastade, när han ställde allt i ordning. En gång skulle husbonden i slutet av september kl. 7 tiden på kvällen elda rian och öppnade ridörren med ved på armen. Då såg han, huru gubben satt och värmde sina långa fingrar framför riugnen. Husbonden slängde veden in på golvet, stängde dörren och gick hem. Andra dagen, när man gick att tröska, var rian torr, och rensopat var det framför ugnen. Om man sov länge om morgonen, slamrade tomten och gav ingen ro, förrän man steg upp. En kväll hade husbonden sagt åt folket: »Vi ska i moron bitti tidigt gå i rian, så att vi hinner fort med arbetet.» Sedan andra dagen på morgonen kom en torpare mycket tidigt förbi rian och hörde på, huru det »slog i väggen» därinne. När han kom till gården, sade han: »Jag trodde, att ni allt redan var på arbete, då man slog så i väggen där i rian». »Jaså», sa husbonden, »vi ha försenat oss igen, det är bäst att så fort som möjligt skynda till rian». När vi kommo dit, var där ingen, ej heller var där något arbete gjort: tomten hade endast låtsat arbeta den gången. En dag när vi rensade rågen, kom barnflickan och satte sig vid ridörren och gjorde harm åt oss: »Vänta bara», sade vi då, »om int du slutar å, så kommer gubben och straffar dej». »Ja sku nu bry mej om en sån där strunt gubbe», tyckte hon, men i detsamma kom en svart knapersten flygande från riröset på hennes ben, så att flickan var halt flere dagar efter. Gumma hade tomten med, och hon hade svart- och vitrutig duk på huvudet. En gång såg jag henne, när hon gick till bastun, och trodde, att det valen torpargumma, som skulle gå och bada. Så gick jag in och frågade värdinnan: »Hur har ni nu bastu den här tiden på dagen?» Men värdinnan menade, att hon inte hade låtit elda bastun, och när jag sedan berättade om vad jag sett, sa hon: »Det var väl bara tomtemor». Värdinnan hade nog flere gånger sett henne, fast hon icke hade berättat för oss andra om det.
Tomtar
Min mor hade sett tomtegubbar. Det var hon så säker på. Hon gick på en väg. Då såg hon en li- ten, liten gubbe med en röd mössa springa fram- för sig. När de kom till en avtagsväg, så sprang han den vägen. En annan gång skulle hon ta hö i ladan. Det var i skumrasket på kvällen. Då fick hon se en liten gubbe som satt på en stock. Han såg så be- låten ut. – Det var tur med kreaturen på de går- dar där tomten ville stanna. Han drog från andra och till den gården, där han var.