Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten utför jordbruksarbeten och gårdssysslor.
En dräng, hade ätit upp julgröten och druckit ut brännvinet för tomten och lagt spillning i stället. Det sades, att tomten flyttade till granngården, där han bor på vinden. I den gården har folket stor nytta av honom, ty han spinner åt dem varje dag. Men om någon går upp på vinden för att se på honom, sätter han spinnrocken på sin plats, så att ingen kan se, att någon varit där och spunnit. Tomten själv försvinner också. Här måste folket också giva tomten julgröt och brännvin. Tomtar tycka i allmänhet om brännvin och julgröt. Den här tomten vistas väl på sin nuvarande plats, tills även här någon elak dräng kommer och gör honom illa, så att han måste flytta. Det säges, att i stugor, som blivit flyttade, inga tomtar trivas.
Lyktgubbar
Lyktgubbarna voro också ett slags tomtar, men de voro för det mesta illvilliga mot människorna. Det var små gubbar, som buro små lyktor, och när man var ute i mörka kvällar, kunde man komma in i skenet från deras lyktor. Man såg då inte gubben och lyktan, bara ljuset av den, och man tyckte sig se, att man var på den rätta vägen, tills gubben med ett skratt släckte lyktan och man fann sig stå i kolsvart mörker. Det gällde då att treva sig fram försiktigt, ty oftast befann man sig vid ett bråddjup eller en sjökant, så att det blott var ett steg kvar till döden.
Gårdsrå och tomtar
Tomta, jaa, en sån de hadde di i Rassmark. Han hålldes i stallet. Å di kunne få si'en, när di gav hästa nattfor. De va en liten grå en, som va som en fira, fem års pojke. Men di måste allti sätta ut gröt å mjölk te'n var kväll, för han skulle äta sej mätt. Men så gav di'en ingen mat en ti, för di ville la bli å mä'n. Men då drog han ifrå dom fort å allting.
Utan titel
År 1852 var vargen ofta framme på bygden till och med på ljusa dagen. På Tomta i Stommen /…/ tog han en natt av haspen på stalldörren, gick in i stallet och jagade ut hästarna, drev dem till skogs, men passade på och tog sig ett föl. De andra hästarna kommo tillbaka, en av dem varskodde folket genom att slå i väggen. När folket kom upp och tog vara på hästarna samt följde spåren upp åt skogen var det redan försent att rädda fölet. Man vinkade efter vargen och sade ”farväl i Jesu namn!”, för att han ej skulle komma tillbaka.
Person, som råkat i råets våld, räddas genom böner, besvärjelser, genom att röra vid prästens kappa.
Kasberget i Pojo påstås ha varit ett tillhåll för tomtar och jättar och har därför också erhållit benämningen Tomtberget. Stenhögen, som kröner dess topp, påstås jättar ha uppstaplat. Likaså torde troll ha huserat på ett berg invid sjön Lilltjänan i samma socken. En kvinna från grannskapet gick en gång upp på detta berg. Här förtrollades hon så, att hon icke hittade hem, oaktat dessa trakter voro henne bekanta sedan barndomen. Hon gick oavbrutet, men kom alltid tillbaka till samma plats. Då anropade hon Gud om hjälp. Förtrollningen bröts, och hon hittade hemstigen.
Tomten gör upp eld på golvet.
I Lesöra by lågo en kväll tvenne av gårdens karlar i den övre av stugans väggfasta sängar och rökte. Plötsligt varseblevo de en liten man i stugan. Han gjorde upp eld mitt på golvet, och med den bredskyggiga hatten djupt neddragen över öronen rörde han om brasan. De båda männen vågade av förskräckelse icke yttra ett ord. Tomten såg sig försiktigt omkring, men då han icke upptackte någon, fortsatte han att i lugn och ro sköta om brasan under halvannan timmes tid. Då icke så mycket som ett enda kol låg obrunnet, gick han omsider till vägghyllan och försvann där.
Tomten sköter om husdjuren.
Stalldrängen på en gård i närheten av Ekenäs berättar, att han en gång sett tomtegubben gå omkring i stallet och giva mat och vatten åt hästarna. En morgon, när han tidigt skulle gå till stallet för att giva foder åt hästarna, mötte han tomtegubben i dörren och fann, att hästarna hade mat. Tomtegubben sade då åt honom, att om han hämtade en liten skål mjölk åt honom alla kvällar, skulle han nog sköta hästarna. Stalldrängen kunde tryggt sova, tills han behövde stiga upp till arbetet. Men en kväll glömde drängen att föra mat åt tomten, och samma natt flyttade han.
Tomte håller kvarnhjul Tomasmässenatt
Man fick inte lov, att mala emellan tolv och två på Tomasmässenatt. En gång hände det vid Kåhäcke kvarn, att de ej stämde den tiden, och plötsligt stannade kvarnen. Mjölnaren väntade en god stund men till slut lyste han ner i kvarnhjulet. Han fick då se en liten karl med röd mössa sitta och hålla hjulet. Då sade mjölnaren: "vad skall detta betyda", och så kastade han ett mynt ner till tomten och sade: "I Guds namn så mala vi nu igen"! Därpå började kvarnen åter att gå. Samme mjölnare brukade ofta för att ha god "malatur" kasta ett mynt i fallet.
Tomte
Min morfar var ifrån Gåsborns socken. Han var en sådan där äkta bergsman, som alltid gick klädd i läderförskinn med läderbälte och mässingspänne. Han trodde ju på allt slags skrock, och när han kom riktigt i berättartagena fick man höra det ena mer underbart än det andra. Särskilt trodde han på tomtar och skogsrån och sådant där, och om man sade till honom, att sådant inte fanns så blev han ond, för han hade både hört och sett sådant, påstod han. Särskilt minns jag en gång, när han talade om att han hade blivit väckt av en tomte, när han låg ute i skogen och kolade och det hade tagit eld i milan för honom. Han vaknade av ett hårt slag i kojdörren och så hörde han att någon ropade: "Jan kom ut". Han begrep allt vad det var, men han tänkte att det var väl bara något litet hål som inte var så farligt, så han brydde sig ingenting vidare om det. Då hörde han ett slag till, och så var det någon som skrek: "Jan Olov kom ut". - Han hette Jan Olov Danielsson -. Då började han allt fundera, om det inte kunde vara något värre i olag. Men / han hann inte väl upp förr än det blev ett ändå värre slag på dörren och så var det någon som skrek: "Jan Olov Danielsson kom ut!" Då begrep han att det var allvar när det ropade hela namnet hans och att det var bäst han skyndade sig. När han då kom ut så fick han se, att det hade blivit ett bra stort hål i milan, som det brann i. När han hade stybbat igen det och gått in i kojan igen, fick han fred för resten av natten.
Tomtgubbar
Det berättas att vid milkolning skulle tomtarna ha varskot kolaren genom knackningar på dörren då milan behövde tillsyn. Vid ett tillfälle hade en kolare fått till sig ett stop Brännvin. Då han satt i kolkojan hörde han knackningar på dörren, men han satt likväl stil- la. Då hördes åter knackningar, men skarpare än förut. Han satt ändock stilla för att få se hur det skulle gestalta sig. Då hördes knack- ningar för tredje gången, så skarpa att kol- kojan skakade. Då kolaren ej gick ut, kom en liten parvel in till honom. Kol- aren tilltalar honom skämtande, "vill gubb- en ha en sup, så ligger det ett stop Bränn- vin vid huvudjärde". Men då fick han en så kraftig örfil, att han ramlade i eldstaden. / Då han kom upp igen gick han ut att se till milan, då stod densamma i ljus låga. Han kun- de ej rätta milan utan den brann upp. I de gamla kvarnarna skulle även enligt sägnen ha funnits tomtar. Så hän- de sig en gång, då en person var i kvarnen en gång och malde sin säd, att kvarnen helt plötsligt stannade. Han gick och såg efter felet och fick se en tomte hållande vatten- hjulet på så sätt att han stod med ryggen mot vattenhjulet och fötterna mot vattenrän- nan. Mjölnaren gick då upp i kvarnen och släpte ett eldkol vid lätta (= en bjälke ner genom golvet med anordning för kvarnstenens upp och nerlyftande) men då börgade kvarnen gå med en sån hastighet att den förr eller senare så skulle hava gjort.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
På ett ställe buro de mat åt tomten i framstugan, och dit kom han varje natt och åt den. Men så låg drängen i framstugan och skådade på det där och vart mycket avundsjuk för den där goda maten, som de satte åt tunkgåbbin. Han tyckte: »Jag får mycket sämre mat, jag, än de bär hit». Och så tänkte han: »Jag ska äta upp den en gång för honom.» Han såg inte honom, men maten vart förtärd. Drängen gjorde så. Då först fick han se gubben, då denne kom för att äta. Han kom till bordet, såg att maten var borta och suckade en tung suck i tanke, att de inte hade givit honom något. Och då tyckte han: »Jag har dragit sju mil långt och sju mil brett, och allt har jag släpat till gårds.» Sedan kom han inte på flere nätter. Då började folket tycka, att det vart tråkigt. De frågade drängen då, om han inte hade varit och ätit, men han sade: »Jag vet inte». Men själv tänkte han: »Jag ska laga om det här.» Andra natten, då han låg i framstugan efter det detta hände, så gjorde han något »dumt» på tallriken och satte på bordet, han trodde nämligen, att tomten skulle komma ändå en gång och skåda över det. Nå han kom också, stod och knäppte ihop händerna, gav upp en suck och sade: »Lika mycket från som till. jag har dragit sju mil långt och sju mil brett, men nu ska det taga tillbaka lika mycket från som till.» Och det kom inga rikedomar sedan till gården. Det vart riktigt fattigt i huset. Och drängen vart bortkuskad, för att han förstört deras bjära.
Brak, buller, tjut o. a. liknande ljud.
Linvävare Holmstens bodde på Vävarbacken. En julafton gick Holmsten med hustrun sin i bastun till Sevalls. Där hade varit ett torp, men husen hade tagits bort, så att bara bastun var kvar. Jorden hade tagits under herrgården. Bastun skulle få stå för folkets skull på Vävarbacken. Då Holmsten kom in, så bad han sina flickor gå i bastun. Den äldre, som hette Albertina, ville gå, men inte den yngre. Hon tyckte: »Där är tomten», och var rädd. Hon sade åt systern: »Vad må jag kunna hjälpa dig, om tomten kommer i hop med dig, Albertina». Hon gick ändå, då hennes far ville det. Då de kommo i bastun och Albertina närapå hade kläderna av sig och skulle stiga upp på laven, så skramlade det och bullrade, som hela ugnen skulle ha kommit ner, och stenarna ramlade ner längs väggen på laven. Flickorna blevo förskräckta, och den yngre, som inte ännu hade klätt av sig välsignade sig och sade: »Kom nu därifrån, Albertina!» Hon samlade sina kläder och gick in med systern. De berättade nu vad de hade hört i bastun. Far gick då med Albertina i bastun och sade: »Vill du ännu gå och bada, så skall jag komma med.» Den yngre flickan gick inte, utan stannade inne. Då de kommo i bastun, kastade sig fadern på bänken och somnade, medan Albertina badade. Inte hörde de något buller mera.
Tomten, Vettar, (småvuxet bergfolk).
På ett ställe i Östra Bön, höll de på att timmra upp en ny stuga. De tyckte att det gick ovanligt fort med timringen. En morgon när en av husfolket kom ut kort före solens uppgång, hörde han att det högg på timringen, der satt då en liten tomte å timrade. Det var gårdstomten som hjälpte till att bygga stugan. Några bröder voro tidigt en vintermorgon på logen å tröskade havre vid "torelôge". De blev osams å började att träta å skrika, då tvärsloknade törelågan, och det blev kolmörkt på logen, å de fingo hårda puffar från flere håll, så de stöp ut genom loge- dörren. Tomtarna tålde ej oenighet eller oväsen. När de flyttade Töcksmarks kyrka. Kyrkan stod förr på ett ställe som hette "Batteriåsen". En bonde kom från kvarnen vid högst natt. Strax väster om der kyrkan skulle uppsättas, mötte han ett "flôttefölje" de hade små hästar för flyttlasset, samt många små små grå kor som de drevo med sig. En kvinna bar ett litet barn på armen, barnet kved ty det var kallt å mörkt. Va ä i för några som ä "på flöttfal" mett i natta sa han? De ha fått så ellake (lee) bjäller här så vi orkar inte vara här längre sa de, å så kan vi inte flytta om dagen för vi tål inte ljuset.