Göteborgsutställningen genomfördes under året 1923 för att högtidlighålla 300-minnet av stadens grundläggning av Gustav II Adolf. Utställningen blev ett enormt skyltfönster för svensk industri, hantverk och konst, och den lockade besökare från både Sverige och utlandet som ville ta del av den senaste tekniska och arkitektoniska utvecklingen.

Området kring Johanneberg och det nyplanerade Götaplatsen förvandlades fullständigt inför evenemanget. Arkitekturen präglades av en elegant nyklassicism, ofta kallad 1920-talsklassicism eller 'Swedish Grace', där framstående arkitekter som Arvid Bjerke och Sigfrid Ericson spelade avgörande roller. I samband med utställningen uppfördes flera permanenta landmärken och kulturinstitutioner som präglar staden än idag, såsom Konstmuseet och Liseberg, vilket förvandlade det gamla nöjesfältet till en permanent institution för rekreation.

Utställningens industrihallar visade upp landets ledande företag och deras innovationer inom verkstadsindustri, skogsbruk och elektroteknik. Det var en tid av framtidsoptimism efter första världskrigets prövningar, vilket speglades i utställningens storslagna estetik och pedagogiska utställningar. Genom omfattande konst- och hantverksavdelningar lyftes även den svenska formgivningen fram på ett sätt som lade grunden för den internationella uppmärksamhet som 'Swedish Modern' senare skulle få.

Evenemanget fick stor betydelse för Göteborgs stadsutveckling och accelererade utbyggnaden av modern infrastruktur, spårvägar och bostadsområden. Även om utställningen endast pågick under sommarmånaderna 1923, lämnade den ett bestående avryck i det svenska kollektiva minnet och fungerade som en kraftfull symbol för nationell återhämtning och modernitet.