Enligt den nordiska mytologin och isländska sagotraditioner, såsom Snorre Sturlasson skildrar i Ynglingasagan, grundades ätten av Yngve-Frej, guden som sades härska i Uppsala. Den tidiga grenen av ätten utgjorde svearnas kungar vid Gamla Uppsala, där de enligt traditionen offrades eller förknippades med den sakrala kungamakten vid Uppsala tempel. Historiciteten för de äldsta leden är osäker och blandar myt med tidiga germaniska hövdingar.

Under folkvandringstiden och vikingatiden delades ättens grenar upp. Enligt traditionen tvingades delar av ätten att fly till Norge, där de grundade det norska hovet och regerade över Vestfold och andra områden. Norska kungar som Harald Hårfager räknades av skalderna som ättlingar till denna gren, vilket gav dem ett sakralt och legitimt anspråk på överhöghet över Norge.

Den svenska grenen av Ynglingaätten kom med tiden att övergå i det som i historiografin kallas Munsöätten eller huset Uppsala. Enligt Saxo Grammaticus och äldre källor stred ätten mot andra tidiga stormannaätter om makten i Mälardalen. Flera av kungarna, såsom Anund Upplandskung och Ingjald Illråde, förknippas med ättens dramatiska slutskede i Sverige, där Ingjald Illråde enligt sägnen brann inne på sin gård.

Ättens inflytande sträckte sig långt utanför Skandinaviens gränser genom de äldre sagorna och den poetiska Eddan. Ättens medlemmar har genom seklen varit centrala för förståelsen av den förkristna nordiska maktstrukturen, där ättens blodslinje ansågs bära på gudomlig kraft och lycka, så kallad segerlycka eller blót.