Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Princessa, som med sin tre Hoffröknar förlustade sig i slottsparken. Men huru de gingo, kom Princessan allena, och blef bortröfvad af fyra stycken röfvare, som nu förde henne till en obebodd ö. — Konungen utlofvade då i sin bedröfvelse, att den som kunde finna Princessan åter, skulle få henne och halfva riket. Då var det en fattig gosse — adelsman i sig sjelf — som had' måst gif va sig i skomakare-lära, hvartill han hade ingen fallenhet; och blef engång af tvenne karlar på Mästarens vägnar bunden och slagen. Då kom en Sjöcapten, som af medlidande tog gossen, som kallade sig Pelle, med sig till sjöss, der han vann sj ökaptenens förtroende och om några år blef hans högbåtsman. För Captenens godhet för Pelle, hatade och afvundades honom det öfriga sjöfolket; hvarföre Pelle, oaktadt Captenens beröm, gaf sig från fartyget i vilda sjön på däcks-luckan, hvarpå han kom till en obebodd ö, och dolde der i en klippa sina hopsparda penningar. Om natten väcktes han af oväsen vid stranden af tvenne Gastar, som stigit opp ur deras grafvar och slogos; ty den ene hade i lifstiden af den andra lånat 6 styfver, dem den andre fordrade. Pelle gaf den skyldige slanten, och denne lofvade att hjelpa honom då han komme i nöd. Om morgonen mötte han fyra Röfvare på ön, som blefvo glada att få en ny kamrat, då Pelle äfven gaf sig ut för en Röfvare, och erbjöd sig att stjäla, och det bättre än de sjelfva, bara han fick gå sta allena. Om natten tog han sin förborgade skatt och gaf dem, och inbillade dem att han, genom uttagande af en lös sten i Kungens bank i närmaste slott, hade kommit åt det.2 Nästa natt gåfvo sig alla röfvarena dit. Pelle fick under tiden se dörren på berget, kom in, fick se Princessan, tog ungefär lika mycket pengar derifrån som han gifvit röfvarena, och samm från ön med Princessan på samma däcks-lucka och blef i sjön upptagen af en skeppare, för hvilken han omtalade Princessans nöd och Konungens löfte. Men Skepparen ville då sjelf göra sin lycka: och Pelle nedvräktes åter i sjön på en däcks-lucka, kom i land, och till Konungens hof- skomakare, som just då vid Konungens onåd skulle göra stöflor åt Konungen; men Pelle hade fått en hår-pung af Princessan med hennes namn på i guldbokstafvar. Gasten uppenbarade sig nu. Pelle fick ett eget rum och gasten sydde stöflorna färdiga, dem skomakaren bar till Konungen. Emellertid kom Skepparen hem med Princessan, den han nu skulle få till gemål och bröllopet lagades till; men Princessan teg och sörjde Pelle, sin rätta befriare. Men Princessan skulle nu har brudskor, dem samme gesäll (Pelle) nu åter skulle sy, som sist sytt så bra för Konungen. Sedan gasten nu sydt dem färdiga, gick Pelle sjelf i skomakare-drägt med skorna opp till Princessan: de passade, och när hon skulle betala dem, höll Pelle fram hår-pungen, då Princessan genast igenkände honom, flög honom om halsen, då Konungen i detsamma kom in och förundrade sig med vrede: allt blef nu för Konungen upplyst, och bröllopet lagadt i ordning, och Skomakaregesällen af Konungen omklädd till en stor Herre. Dagen för bröllop[et] satte Konungen och Princessan [sig] till bords; men den främmande stora Herren (Pelle eller skomakaregesällen) till höger om bruden, men skepparen, den tillämnade Brudgummen till vänster om henne. Wid bordet frågade Konungen den främmande Herrn om han ej kunde berätta något merkvärdigt? och denne berättade då och frågade hvad dom den skulle ha, som frånröfvat den rätta upphittaren hans lön in. m. Konungen hänsköt det till skepparen, och denne svarade: »att köras i spiktunna!» Så blef det ock: Skepparen dog sålunda och Pelle fick Princessan till gemål och riket efter Konungen. — Slut. B. Timgren.