Transkriberad uppteckning

Det var engång en »möllare», som förr hade varit rik —, för han hade stulit kan man tänka —, men nu var han fattig med hustru och barn, och huset var tomt. Då man inte engång hade ved, måste på vinterdag han gå i skogen; men det var inte hans skog, utan han måste nu också stjäla ved. Mellertid gick detta allt honom så till sinnes att han föll ned på knä jemte kälken; gret och bad att Gud måtte förlåta honom den synden: nu började han samla ved till de sina. — Nu syntes hastigt jemte honom en stor grann herre, som frågade anledningen till hans sorg; och »möllaren» omtalade då sin nöd. »Ja», sade då den granne herren, som väl var den Onde sjelf, »nog skall du få så mycket du behöfver för din tid och mat så att loftet skall svigta, bara du lofvar mig det som står bakom qvarnen.» Möllaren, han lofvade, han, ty han tänkte härvid bara på sin stora nöd och sitt äple-träd som stod bakom qvarnen, helst det då var vinter och trädet stod utan löf och frukt. — När då Möllaren om qvällen kom hem dragandes med ved-kälken, allt under många tankar, kom hustrun mot honom i gat-grinden och ropte till honom, att, sedan han gått bort, bröd kommit på hyllan, mat i grytan och att det var ett slik[t] dån, dunkande och sqval på loftet som tunnor, kistor och skåp fylldes, öl och dricka häldes på de tomma kärlen, så att huset var så fullt af all Guds välsignelse så att dame svigtade ner i stugan. »Ja», sade Möllaren, »det ha' vi då för mina böner till Gud i skogen»; men då han slutligen omnämnde det löfte, han gjort till den okände herren, anade hustrun någon faslig olycka, och utropade förtviflad: »Hvad har du gjort, Far? Gud har inte hört oss, arme syndare, utan du har säkert till den onde lofvat vår dotter, som just gick och sopade ute bak' qvarnen.» Nå, det kunde nu ej hjelpas; och snart inföll den förfärliga dag, då den onde kom för att afhemta deras dotter. Men denna hade natten förut i en dröm fått uppenbarelser af sin Skydds-Engel, att hon, inom en beskrifven krets, tecknad med Jesu namn, skulle tvätta sig, och derinom skulle ej den onde ha' makt med henne. Den onde kom och frestade flickan obarmhertigt, men han vann ingenting för det heliga namnets skull: han önskade bara få ett finger af henne eller några droppar af hennes blod; ty då vore hon hans. Men den dagen fick han intet. Andra dagen kom den onde åter, frestade barnet ännu hårdare, men kunde ingenting vinna. Tredje dagen kom han igen, och sade då till flickan, att antingen skulle han hafva hennes faders lif eller hennes begge händer. För att då frelsa faderns lif, räckte hon frivilligt sina begge händer utom den signade kretsen att afhuggas, hvilket ock straxt skedde; men då var hon ock dermed löst och fri från den onde. Dottren ville nu ej längre vara hemma sina föräldrar till sorg och tunga, enär hon intet arbete kunde uträtta, ej heller ville hon vara ett ape-spel för alla nyfikna der hemma; utan hon bad modren att binda armstumparna upp på hennes rygg, att ingen skulle styggas dervid, och så ville hon ge sig ut i verlden att bland barmhertiga menniskor be' om sitt bröd: det hon ock gjorde. Långt om länge, sen hon vandrat öfver många berg, skog och mark, kom hon till ett2 slott. Det lyste ur de höga fönstren och det rökte ur de många skorstenarne, men hon kunde ej komma dit in, ty en djup vatten-graf omgaf slottet med alla dess byggnader och trädgårdar, och vind-bryggan var uppdragen. Då syntes hastigt bredvid den öfvergifna och hungriga en hvitklädd man —, det var hennes skyddsengel —; han fällde ned bryggan (öfver »sluttsen») och vinkade henne in i trädgården. Der var oändligt skönt och härligt med sköna träd och allehanda frukter, men hon letade förgäfves efter en menniska som kunde gifva henne en bit mat. Hon kunde ej heller komma ur trädgården, och hon var då tvungen att med munnen taga 3 äplen af ett träd och stilla sin hunger; hvarefter hon sof om natten i en löfsal. Om andra morgonen märkte unga Konungen genast att 3ne äplen fattades på hans mäst värderade träd, hvars frukter han noga räknade. Trädgårdsmästaren vågade knapt nämna för Konungen, att han om natten märkt tvenne varelser i trädgården; men då den ena varit alldeles hvit och den andra tydligen saknade händer, trodde han det var något spökelse. Mellertid voro nu 3 äplen borttagna; men skaften efter dem suto besynnerligt nog qvar, hvarf ör Konungen sjelf började if rigt leta i trädgården efter den förmodade tjufven. Snart träffade Konungen den olyckliga flickan i en löfsal: han blef genast förvånad öfver hennes skönhet och ärbarhet, ryste öfver hennes stympade tillstånd och frågade snart med godhet hvem hon var. Hon talade då om sina rysliga olyckor, och att hon var en ande, öfvergifven af alla menniskor, men icke af Gud, som räddat henne ur den Ondes klor och sändt henne sin skydds-engel. Då utropade Konungen: »Jag vill ej heller nånsin öfvergifva dig!» Konungen tog henne upp i slottet, gjorde henne händer af silfver och tog henne till sin drottning. Efter ett år, då unga drottningen var hafvande, reste Konungen i krig, och genom Konungens Mor, som alltid var mycket god mot sin sköna, ädelsinnade och olyckliga sonhustru, skulle alla underrättelser gå till Konungen huru det stod till hemma och framför allt med unga drottningen, den Konungen älskade obeskrifligt. Då hon omsider födt en ung vacker prins, af sände gamla Drottningen redeligen genast bref med glädjebudet till Konungen. Men löparen (»kurreren»), som förde brefvet, tog in på ett värdshus under vägen att hvila och förfriska sig, då den onde passade på under hans sömn, tog brefvet och skref deri i stället att drottningen födt en hundhvalp. När Konungen fick brefvet, blef han grufligen bedröfvad, men skref lika ömt till sin Mor att vårda sig hans olyckliga sköna gemål. Men äfven detta bref förändrade den onde eller att Konungen der i befallte att unga Drottningen skulle halshuggas och hennes hjerta skickas till Konungen såsom en bevis. Gamla Drottningen blef rysligt bedröfvad vid allt detta, skulle visserligen lyda Konungens befallning, men kunde nu dock ej ha' hjerta dertill, utan ville rädda unga drottningen. Derföre tog hon hjertat ur ett lam, sände det till Konungen, band barnet på unga drottningens rygg och lät henne så gå ut i villa skogen. Der fann hon långt om länge ett hus, der hon fick härberge för sig och sin lille prins, som hette Benjamin, ty hennes skydds-engel uppenbarade sig åter här och på huset stod: »Här bor hvar och en fritt!» Första natten hon sof deri huset, lågo hennes silfverhänder lösa jemte henne på nattbordet och hennes naturliga händer voro åter utvuxna. Efter sju års krig kom Konungen ändtligen hem, lika sorgebunden öfver sin förlorade sköna drottning, och ville till en ryslig tröst se hundhvalpen. Men i slottet förstod man ej hvad Konungen talade om, och snart upplyste gamla drottningen bäfvande och under tårar att hon brutit Konungens befallning och ej dödat hans olyckliga gemål, utan sändt henne med barnet ut i villande skog. Konungen blef nu ändå gladare [än] han varit på 7 långa år, nemligen i hoppet att få återse sin älskade gemål i lifvet; hvarf öre han genast skyndade ut att leta efter henne i vida verlden. Och hur han red och gick i ängsliga tankar och varma böner styrde Gud hans steg till just samma hus i skogen på hvilket stod: »Här bor hvar och en fritt!» Dit inkommen lade sig Konungen att hvila en stund och bredde då sin näsduk öfver ansigtet. Derunder förde Skydds-Engeln drottningen med Benjamin in i samma rum der Konungen låg. Då näsduken föll af Konungens ansigte, kände Drottningen igen sin herre och man och sade till lille Prinsen: »Min Benjamin, gå och tag upp näsduken och bred den öfver din käre Faders ansigte!» Men Barnet bara såg på modren; och då hon upprepade befallningen, sade Benjamin: »Min kära Moder, du har ju lärt mig bedja Fader Vår, som äst i himlom, och på jorden har jag ju ingen fader.» Ändtligen gjorde barnet det. Emellertid hade Konungen vaknat, såg mellan fingrarne barnen och qvinnan, som han tyckte var lik hans döda gemål, men hon hade ju riktiga händer, och han kände ej henne igen. — Nu inkom Skydds-Engeln och sade till Konungen: »Statt upp och tag 'ditt' gemål i famn!» — Då svarade Konungen: »Väl är denna qvinna mycket lik min förlorade gemål, den jag evigt sörjer, men hon hade ju silfver-händer!» Skydds-Engeln tog då fram de lösa silfver-händerna, visade dem och sade nu hur Gud och hennes Skydds-engel bevarat hans gemål förunderligen och återgifvit henne hennes lemmar — och försvann. Konungen utom sig af glädje, tog då sin sköna och pröfvade gemål och sin unga son i famnen och kysste dem, och återvände hem till sitt slott med största glädje, och lefde lycklig i många år. B. Timgren.