Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
De sa att här skulle vara troll uppe i Linnareberg. Det var en som gick och bryggde till jul. Då kom ett troll in och sa nånting, jag minns inte vad, men då tog bondhustrun och slängde vört i ryggen på henne. Hon var ihålig där bak. När vi var barn hade de för sig att det fanns troll i Stegelåsen.
Troll
På Kils gård i Tanum hade de fått en bortbyting. Han åt och drack väldigt mycket och blev stor och stark, men han talade aldrig. Mor hans rådfrågade en klok gumma, om vad hon skulle göra för att få honom att tala. Hon fick det rådet att flå en katt och använda skinnet som skinn till en korv, och håret skulle vara vänt utåt. Hon gjorde så, och när bortbytingen fick se korven, sade han: "Jag har sett Kils skog runne och brunne sju gånger, men maken till korv har jag aldrig sett." Från den dagen talade han.
Troll
Det var en piga på ett ställe, talte mor om. Hon gick och rakade, och då kom det en stor, förskräcklig groda. Pigan putte till henne med rivan och sa: "Du ska inte bli förlöst, förrän jag blir din närkvinna". Sen en tid därefter kom trollgubben fram till gården och sa till pigan: "Nu får du gå med mej och hjälpa hustru min". Hon följde med till berget och gick med in, och där var som ett rum. Pigan förlöste trollgubbens käring, och sen fick hon en flaska full med sölvpengar av trollgubben. När hon skulle gå, sa käringen: "När du går ut genom dörren, så vik till höger med ens, för det kommer en röd eldstång efter dej och går tvärs igenom dej annars". Hon gjorde som käringen sagt, och stången kom farande, men hon fick inget ont av den.
Häxor och trollkarlar
Finnar var trollpack allt ihop. Det var en gammal soldat hemma som hade varit i lag med finnar. Han tala om, att de kunde stämma blod. Det var en gång som knektar härifrån Sverige var i Finland. Då var det en knekt som bad en finne att han skulle hjälpa honom hem en natt, för han ville hem och se till hustrun din. "Det skall jag göra," svarade finnen och gick efter ett halmkärv. Nu skall du sätta dig på detta, så skall du snart vara hemma. Knekten satte sig på halmkärvet. Det gick undan. Han visste inte ordet av förrän han föll ned vid stugan. När han hade varit hemma en stund, så satte han sig på halmkärvet och for tillbaka. Han tog en sko med sig. När han kom tillbaka hem från kriget så visade han sin hustru denna sko, för att hon skulle förstå, att han hade varit hemma. / När en ville ta kraften av en som kunde trolla, så slog en till honom el. stack honom, så att det kom blod. Det var farligt att komma in i en virvelvind. Det var allt ont i den. En blev sjuk, om en kom in i den. Det var en käring hemma, som jag minns, att di beskyl- de, att hon tog mjölken för andra. Hon hade strumpe- band i skorstenen, som hon mjölkade. Men det gjorde hon inte mer än varje torsdagskväll. Då fick hon så mycken mjölk, hon ville ha.
Sjöfart.
Båtar byggdes aldrig av rönn. Det kunde bero på, att rönnen sjunker när den kommer i vattnet. Fartygen hade jord med sej ombord. Om någon dog, så för- rättade skepparen jordfästningen. Liket höljdes i en presenning eller något annat hölje. Skepparen öste jord över den döde och läste ritu- alen. Och så lyftes liket över relingen och släpptes ned i vattnet. Ett sänke fanns i höljet för att liket skulle sjunka. Den första fisken som kom upp när de fiskade, den skulle spottas i halsen. De gick aldrig ut och fiskade på en torsdag. Och de ar- betade aldrig på en söndag. Om de kastade ett mynt över gaffelnocken, så skulle det bli bra vind. Likaså om de kastade knappnålar i sjön. När solen gick ned röd, så blev det oväder. / "När ulven går bak solen och naffsar i dess klot", då blir det dåligt väder. Solulven, det var "små solar" som ibland kan ses omkring den riktiga solen. Om skeppskatten försvann eller råttorna lämnade far- tyget, då var detta förebud till att fartyget skulle gå under. Alla främlingar som var mörklagda kallades tater. Fin- nar var de rädda för. De kunde trolla och ställa till mycket ont.
Dymmelveckan
Dymmelveckans (###) dagar hette svarte måndag (### ###), vite tisdag (### ###), aske onsdag (### ###), skäre torsdag (### ###) långe fredag (### ###) och påske lördag (### ###) Först i den veckan skulle det städas och pyntas över hela huset. Pa askonsdan skulle askan bäras ut och till skärtorsdan skulle det vara rent och fint överallt. På skärtorsdags eftermiddag var det kalas; då skulle det ätas fisk och gröt. Om långfredan fick alla långfre- dagsris (###) av späda björk- / vidjor. Sedan på dan skulle alla gå till kyrkan och därefter sitta inne och läsa. Det var ju en stor högtidsdag (en ### ###) Påskedags morron skulle alla upp i bergen och se, när solen gick upp, för då dansade hon av glädje över Frälsarns uppståndelse. Sedan gick de hem och åt ägg. Annandan åt de också ägg. En åt inget vidare med kött under påsken. Det var mer med fisk och ägg då. Vid påsketiden var det fas- ligt mycke med troll och häxer och sånt där spökeri. Och de blåste fasligt i horn och skramla med bjällror och sånt. Särskilt på påske lördan.
Svartkonst (finne makttager tjuv, trolla sjukdom på)
De trodde finnar kunde trolla på folk. Det var finnar som satte finnskott på, så folk blev sjuka, sa de. Men de kun- de annat trolltyg också. Var det en finne, så var de re- digt rädda för den. De berätta, där bodde en finne på Strömsholm som hette Stjärnvall. Han var skrothandlare, å han for omkring med sin båt å köpte opp allt möjligt. Hans båt bruka ligga vid Morlanda brygga, Kvarnebrygga sa de alltid förr. Så en gång var det en som hade tagit hans båt, olovandes förstår sej, å gett sej iväg till Flatön med den. När den andre kom tillbaks med båten, sto Stjärnvall på bryggan. Å när den andre kom opp på bryggan å skulle lägga fast båten, sa Stjärnvall: - Där kan du stå med fångelina! / Å där sto han å höll linan å kunde inte släppa den. Han kunde inte flytta sej ur fläcken, så han kunde inte hoppa i båten igen heller. Sedan gick Stjärnvall därifrån å lät den andre som tagit båten stå där. Sedan, när han tyckte att han hade stått där tillräckligt länge, gick han dit igen å sa: - Nu kan du släppa linan! Men ränneskitar å piggar ska du inte bli fri från så länge du lever. Å med detsamma han sa det, kunde den andre släppa linan, å det andra Stjärnvall sa, det slog in det med. ber. Sigurd Dahllöf, Morlanda, f. M. 1888 Av finnar har jag inte hört mer om än en. Han hette Stjärn- vall, å hans stuga låg alldeles ovanför där vi sitter nu (nära Strömsholm) å kallades Stjärnvalletorpet. Den är borta nu, men marken där vi sitter heter Stjärnvalletorpet än i dag. Vidskepligt folk var rädda för Stjärnvall. De våga inte göra sej ovän med honom, för då trolla han så galet på dom, trodde de. Det var för han var finne. Han kunde inte trolla / mer än jag, men folk trodde det. Han hade en båt här nere vid bryggan. Den hade han å for ikring med å samla järnskrot å sålde. Småpojkar låg många gånger å rota i hans båd, de leta efter skridskosöl- jer å annat smått. Kom då Stjärnvall på bryggan, våga inten ta vägen över bryggan, utan då jompa de hellre i sjön. Han brände tjära också. Han gick omkring i skogen å sam- la torrestubbar å brände dom nere på ett berg nära sjön, ungefär där Bildt har sin bro nu. Å där på berget var en natur- lig ränna eller spricka, som det passa så bra för tjäran att rinna i vid bränningen, direkt ner för avhämtning.
Trollsägen. Ringbocken
I ett berg på ön Orust bodde troll. Dessa höllo sig bl. a. med boskap, som gingo och betade på ängarna. Man ha- de länge lagt märke till en stor präktig bock. Mången önska- de komma åt den. En dag föresatte en man sig att skjuta djuret. Han bad en kamrat för säkerhets skull följa med. Bocken gick på ängen och anade ej något oråd och hade som vanligt en stor ring om halsen. Då mannen kom- mit på lagom avstånd, förde han geväret till axeln. Då skrattade trollgubben och sade: "Det där kan du lika gärna låta bli, för du lyckas ej ty du har inte tvättat dig". Mannen funderade en stund och kom ihåg att trollet hade rätt. Alltså fanns ett hinder, som gjorde det omöjligt. Bocken gick lika lugn som förut. Nästa dag kanske han var borta. Så förargligt. / Den andre skrattade och stötte honom i sidan och sade: "Du har ju hänghällan med dig. Du kan ju använ- da den". Mannen tog då och tvättade sig i sin egen urin och sköt sedan djuret och trollet kunde ingenting göra för att hindra hans föresats. Bocken hemfördes. Hornen upphängdes sedan i Torps kyrka, där de finnas än. Ringen fick Möckleby kyrka, där den skall hänga under läktaren.
Svartkonst
På våren, när korna skulle släppas ut på bete, skulle vis- sa försiktighetsåtgärder vidtagas. Många gamla trodde på troll och andar, som kunde tillfoga djuren skada. Därför skulle de hugga stål över dem, innan de fick gå ut. Över fähusdörren var uppsatt kors av stål. Stålet har i alla tider haft respekt med sej och ord om sej att bita ifrån sej. Ett annat medel mot onda makter var, om i tröskeln till fähuset borrades ett djupt hål och en levande orm släpptes ned i hålet och en träplugg sattes i. Om kon hos någon torpare eller korna hos någon bonde blev lite ruggiga och inte ville äta samt tog av med mjölken, var det säkert någon trollpacka till granne, som miss- unnade sin nästa vad den hade. För att råda bot för sina djur, skulle de osedda taga några nävar säd ifrån trollpackans åkrar och ge sina kor. Grön vinterråg tidigt på våren var ett bra medel. En allmän tro var, att en trollpacka kunde sätta ned nå- / gon under någon bro eller vid någon vattenfors. Den nedsatte blev sjuk, hörde vatten susa och hörde röster. Då var det att gå till nå- gon klok gumma eller gubbe, som läste sitt hockus-pockus. Blev han bra, så var det naturligtvis detta som hjälpte. Blev han inte bra, så var det det onda som var satt så hårt på honom.
Jättar och djur
Dessa berättelser är nedskrivna av Fru Anna Hermansson. Mariadal Täby Stockholms-län. Jag är född 1886, och har det mästa av min livstid vistads på Oroust Tegneby socken närmare bestämt badorten Nösund. Bohuslän. Dessa 2 berättelser äro grundade på muntlig tradition, och har alldrig varit upptecknade förut. Jag vill hoppas att de kunna tjäna till det ändamål som är menat. Men som jag förstår det ganska lite, så vill jag härmed omtala att att jag äger gamla sägner om Tegneby gamla kyrka, och den ena klockan vid olika tillfällen, varibland både jättar och hedenös nämnes, jag har hört dem berättas som ung, kan blott ej komma ihåg av vem, men ej alt av en person, nu för några år sedan fick jag se desamma upptecknade i tidningen Bohusposten. Kan detta bli till något värde är jag hågad att sända det om jag får påstötning. Likadant är det med ett ruskigt mord och avrättning av mördaren som skedde på Orost i artonde århun- dradets mitt, det var den sista avrättningen på Orost, Detta är ju i och för sig ingen saga och finnes nog i rättegångsföhanlingarna i Orost och Tjörns domsaga, men det är just avrättningen av mördaren just där som gör det till en svunnen saga i mitt tycke. Jag har hört det berättas av en gammal ännu levande gumma som nu är omkring 90 år hon reste eller gick därförbi, just när avrättningen skulle ske. Men för 3 år sedan fick jag se det i en tidning. Kan som sagt detta eller något av detta vara till nytta sänder jag det om så önskas. med Högaktning Anna Hermansson. / För årtusenden sedan rådde jätten Rasmundus öfver hela den sto- ra landtynga benämd Tången, med sina stora kala berg och klippor som hindrar Skageracks vreda böljor att vräka in öfver den lilla täcka Lyrön. Han var sin egen herre där, Men på andra sidan sundet på öns strand i en många meters hög klippa som stupar sig lodrätt ned i havet, bodde trollen, de små listiga och ostyriga trollen som gjorde jätten stor förtret. En dag då de hade retat jät- ten mera än vanligt, kastade han i vilt ursinne ett klippstycke nästan fyrkantigt, bort till dem, det blev liggande på klippans topp, på en stark sluttning beklädd med smått stengrus. Såle- des såg det ut som det vilket ögonblick som helst skulle störta sig utför den lodrätta klippan ned i hafvet. När jätten såg att han inte träffade något av trollen, kände hans vrede inga gränser. Då utbrast han, "Den stenen skall göra sju små vita mäni- skobarn faderlösa"! Därför var stenen i årtusenden fruktad och kallades "Faderlösen". Men när "Vite Krist" kom och skingrade mörk- ret, och förjagade troll och jättar, tog meniskorna mod till sig och försökte störta stenen utför branten, det var ju till synes ett lätt arbete. Men många voro de försök som jordes, på olika tider i många århundraden, men den rubbades alldrig därav. Ängsliga blickar kastades dit upp av sjöfarande som kryssade i sundet och kommo nära klippan, eller någon liten robåt som kom tätt förbi, var det alltid med samma förfärande tanke "Fader- lösen" kommer väl inte? Men hankom aldrig. Utan det star- ka vapen som på senare tider har blivit satt i meniskornas händer, och vilket skälva bergen darra för, gjorde Faderlösen oskadlig. En ensam man gick dit en dag, tog dynamit med sig, satte den under stenen och tände stubintråden, några spännande ögonblick och "Faderlösen" begravdes för alltid i den salta böljan. Det hände i nittonde århundradet. / Till sist skall jag berätta, en liten sansaga om hur en liten treårig flicka i Vestergötland matade vargarna på skälva julafton. Den lilla stod på knä på en stol vid det låga fönstret, i den lilla prästgårds- salen, modern höll på med att duka julbordet, så hon gick ut och in, den lilla fick då långa stunder vara ensam i salen. Rätt som det var började den lilla klappa i händerna och ropa, "mamma mamma kom med mer bröd till vovvarna!" Modern blev häpen och sprang fram till sin flicka som hade öppnat det enda lilla fönster som fanns att öppna, och o fasa, vad fick hon se? Sex par glänsan- de gröna ögon syntes i mörkret. Det var vargar, som den lilla matat med det bröd modern satt på bordet. Fönstret kom natur- ligtvis fort igen. Här hade varit en sträng vinter och vargarna hade visat sig här och var, men ingen hade förut sett dem i prästgårdens närhet. Så lågt det var från fönstret till marken var det ju ett under att ej flickan slets i stycken av dessa gluppska rovdjur som hon trodde vara hundar. Berättelsen har jag hört av den lilla flickans dotter som var min svärmor
Troll och annat
En stormig höstnatt gick Olle Svensson på Kampepallen (Kyrke- sund) ut åt Stavsund för att se om sin båt. Då han kommit mellan Bernhard Johanssons hem (i Myren) och det intilliggande berget, fick han se att det lyste klart ur klippan och att en trollgubbe satt i en skreva under ett pilträd och läste ur en stor bok. Sedan fortsatte Olle Svensson ut över Berget. På den tiden låg där en stor sten och där fick Olle se en hund, som låg och rökte pipa. När han sedan fortsatte ut över ängarna vid Stavsund, såg han en eldhärd med glödande bränder i. Sedan han gått ännu ett stycke, råkade han se upp mot Västerberget. Då sprang där upp en port i berget och det lyste ut i mörkret och ljudet av dans och spel hördes därinnifrån / och en jungfru trädde ut och bjöd honom stiga in. På det ställe där detta skedde, finnes en svart fyrkant i berget. - Olena Andersson bodde ett stycke upp i land ovanför Limhall. En dag kom en trollkäring och bad att få låna en sikt. Det fick hon, och efter en tid kom hon tillbaka och lämnade den åter. - Det regnade mycket när en gubbe kom gående i bergen ovanför Limhall. Han fick se en trollgumma, som stod och ropade åt två små trollungar, att de inte skulle vara ute i sådant regn. I det samma slog åskan ned där de stodo, och allt vart utplånat; ej ett märke syntes därefter. - Tre gubbar (bröderna Samuel och Olle Johansson samt Andreas Nilsson) kommo uppför sluttningen av Kvarnberget (Kyrke- sund). Samuel drog Andreas i armen. Då den senare frågade, varför Samuel gjorde så, fick han till svar: "Såg du inte trollet med den stora kitteln med kokande gröt? Du höll på att kliva rätt i den." En annan gång gingo samma tre gubbar bort mot / Räbbe för att söka efter vrak. Samuel drog en av de båda andra undan och sade: "Kom denne vejen". Han hade nästan gått emot en lång man med ett väldigt stort huvud. Blott för Samuel var han synlig, för de båda andra o- synlig. - En gång kommo tre gubbar till Spantorsberget. (vid Gården, Herrön, Kyrkesund) Berget sprang upp och ut trädde en hel brudskara. I spetsen gingo spelemän och efter följde brudparet och hela brudtåget. En av gubbarna sade: "Gå in me' er igen." Och hela följet vände och försvann in i berget. - En natt vid midnattstid var Bernhard Johansson på hem- väg. Där Ernst Samuelsson *) nu (1942) bor fick han se en liten hund som gick ett stycke framför honom. Då Bernhard och hunden kommit bort till vägkröken, begynte hunden växa. När den blivit halvannan meter hög, försvann den. *) Herrön, Kyrkesund.
Trollkäring. Troll
Söder om Pilanda Domstenar ligger Brunhus- tomten. Därifrån ses stundom en trollkäring komma gående. Hon driver en fårahjord framför sig och under tiden stoppar hon på en strumpa. Hon driver fåren upp genom Vinterledsdalen, och där försvinner hon.
Troll och jättar
Skillnaden mellan troll och jättar var att jättarna var män- niskor.