Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Anders Carlsson
Kyrkklockorna. Ett dödsfall. Kalven i graven. Kyrkogården. Personhistoria. En orättvis skollärare. Den gamla skolan. Griffeltavlor. Läsa för prästen. Vintern 1888. Tinget. Eldsvåda. Eldsvådor. Billebjer. Dalby hage. Troll. Troll. Dalby hage. Personhistoria. Halmtak. Grisar inne i stugan. Personhistoria. Halmtak. Fastigheten. Träskor. Träskor. Förr och nu. Årsmånen. Skörd. Liar. Förr och nu. Liedon. Som dräng. Köra in säd. Sädesuppsättning. Bot mot hudåkomma. Sädesuppsättning. Personhistoria. Hudsjukdomar. Bot mot vårtor. Ormbett. Ormar.
Troll
På Kälkerön bodde troll i berget tätt intill Gabriels stuga. Till dem kom julafton en trasig och våt trollunge och ville låna eld, för det hade slocknat hos deras. Gabriels hustru höll på att baka, ställde tösen framför ugnen och värmde henne, gav hen- ne eld och lät henne gå hem. En tid efter mötte bondhustrun trollmor. "Tack ska du ha för du var god mot min tös. För det ska du ha detta få- ret. Men näste gång tösen kommer, ska du låta henne gå med detsamma, för hon kan gärna äta upp maten på hemvägen." Avkomlingarna efter det fåret lever än på Kälkerön och de är gråa. Jf. 464 A. sid 18, där sägnen av V. Cederschiöld fått en från ovanstående i flere stycken avvikande utformning!
Trollet i Svantåsberget
I nämda berg bodde ett troll med sin familj. Varje Julafton brukade de gästa en intill berget liggande bondgård där de firade julfäst. Folket måste då själva fly till granngårdarna. En julafton kom där två kringvandrare till gården och bad att få husrum över natten, detta skulle de gärna fått svarade far i huset, men vi kan själva inte vara hemma i kväll, för saken är den att i berget här intill bor ett troll som med sin familj brukar komma var julafton och då vilja de rå om huset ensamma. Åhå, är det inget annat så är det ingen fara tyckte vandrare trollet ska vi nog veta rå med. Och så skulle de få stanna över natten. Bonden och hans familj lagade sig i ordning och gick. Vandrarne "som hadde med sig var sin tama björn lydande namnen riv och slit" kröpo uppå ungnen (ett utrymme över den / murade bakungnen i gamla bostäder) och lade sig att sova, fram mot midnatt vaknade de av att trollen gjorde sitt inträde, ty här luktar kristet blod sade bergafar när han trädde in, sedan började de att laga mat och duka fram på bordet, servisen bestod av rent guld. Vandrare som ifrån sitt göm- ställe åsågo detta väntade tills trollen fick satt sig till bords, då sade den ene vandraren till sin björn riv och visade på trollen och den andre sade slit och så rusade båda björnarna mitt bland trollen å rev och slet dessa blevo förskräkta och flydde hals över huvud, lämnande kvar guldet och sina andra tillhörigheter. Trollen trivdes efter denna händelse inte i Långelanda, som de sade att de inte fingo vara i fred för Långelanda kobjälla (Kyrklockan) och gömme kattor (Gården hette Gömme, och kattorna voro björnarna) därför beslutade de flytta till Norge, och träffade avtal med en skeppare som skulle segla dem och deras bohag dit. En natt instuvades lasten, och när de voro segelklara / tillsades skepparen att gå och lägga sig, trollkäringen tog hand om rodret och dottern ställde sig på utkik. En gång hörde skepparen att dottern ropade lova lova här är ett kyrketorn varav han kunde förstå att de svävade uppe i rymden. Framkomna till bestäm- melseorten skulle lasten lossas trollet befallde då att den skulle kastas i sjön. Vid avresan fick skepparen förutom riklig belöning i guld en duk med tre knutar på av trollkäringen, när du löser upp den första knuten får du lagom segelvind sa hon, när du lös upp den andra knuten börjar det att blåsa, men den tredje bör du inte lösa upp. Skepparen gav si nu iväg hemmåt och gjorde som trollkäringen sagt åt honom, löste upp den första knuten och fick då god segelvind. Därefter löste han upp den andra knuten och vinden ökade då i styrka, kommen i närheten av bryggan löste han upp den tredje knuten vinden övergick då i storm så våldsam att han knapt kunde taga sig i land. / En gång därefter var nämda skeppare på besök i Norge och hälsade då på trollet från Svantåsberget, först träffade han trollkäringen som blev mycket glad åt besöket, nu blir nog far glad när han får höra något från Sverige, men han har blivit så blind på sista tiden så han ser ingen ting, när han nu får höra att ni är här vill han nog ta er i hand och hälsa på er, men jag skall elda en järnstång varm som ni får sticka i handen på honom för annars krammar han er aldeles fördärvad, när så eldstången var eldad röd gick skepparen in till trollgubben som strax kände att där luktade kristet blod, när sedan han fick reda på vem det var ville han ta honom i hand skepparen stak då järnstången i handen på honom som han krammade i mos å änn fins det varmt blod i svensken sa han. Bidrag till Handelstidningens Veckoblad och Vestsvenska Folkminnesföreningens nu pågående pristävlan Karl Olsson Gunnarsbo Varekil
Finnar trollar.
Mamma berätta om att finnar de kunne allt trolla. De va en fin- ne som vandra omkring här - ja vet inte om han hade nått å sälja, de kanske han hade. Så kom han te ett ställe - de va Äng allde- les inve Henån häri Röra. Å på de stället, när han kom in, där sto ett stort fat mä "öre" på bort, dä va laxöre. Å finnen ba om mat å husrum, men han ble nekad. Då sa han: - Dä ska ja säja, att I kommer allri å feska öre i Ängs å mer. Å så ble de - de feck då inga på många, många, flere år. Om de får nåra nu, de vet ja då inte. Dom va allti rädda för finnar, berätta mamma, å dom fleste våga då inte neka å ge dom nått, när di ba om. Va de sant detta här så kunne de då trolla - dä gevet. Ja hörde, när ja va liden, att dä skulla ha gått nåra finn- gobba förbi ett körkbögge - ja menns då inte om de va vår körka, ja tror nästan dä va Dragsmarks körka, men ja ä inte säker på´t. / Å när dom geck förbi där, feck den ene nått i huvet - dä va nån utå arbetarna som kasta de på´n. Då roba han opp te dum: - Vem va dä sum kasta? Å den som kastat skölla´t på en liden, på en liden pôjk, sum va mä å hjälpte te. Men då sa finnen: - Nä, dä går inte. Du ska dyrt få betalat. Å han trella ner frå körka, å han ble invalid å feck legga så länge han levde.
Troll.
Det bodde troll uppe i Svalekullarna. De hade en tjur, som hette Ringvall. Så var det ett fruntimmer, som hade föresatt sej, att hon skulle ta den ringen, som tjuren hade i näsan. Hon hörde i luften, att den skulle vara varken mätt eller fastande, varken klädd eller oklädd, varken med säll- skap eller utan sällskap, som skulle kunna ta ringen. Hon hade ätit ett korn och hon hade en slöja om sej. (Hur det var med sällskapet glömde sagesmannen att berätta och förgät upptecknaren att efterfråga.) Hon kom till Svalekullarna och där gick tjuren i bet. Hon sprang fram och ryckte ringen ur näsan på honom. Sedan sprang hon till Forshälla kyrka. Tjuren kom efter henne. Hon stupade (= föll omkull) vid kyrke- muren, men i detsamma kastade hon ringen in på kyrkogår- den. Sedan kom hon själv upp och in på kyrkogården, innan / tjuren var framme. Tjuren hade inte makt till vigd jord, så han fick bli utanför. Ringen låg i botten under altartavlan i Fors- hälla, där har jag själv sett den. Den var av brons.
påsk
Påsk och midsommar tände de eldar. Då skulle de upp på en hög kulle och bränna tjärtunnor. Det var påskvakor och mid- sommarvakor. De slog sig ihop och gick på en kulle. Det var ungdomen. De gamla gick inte ut på sånt. Sen gick de in på ett ställe och dansade. Och så sköt de i luften. Då var det ingen påsk om de inte sköt. Om det var tork askeonsdag, skärtorsdag och långfredag alla de tre dagarna, var det nån bemärkelse. - Alla so- por och rakor och sånt gömde de undan så påskkäring- arna inte kunde ta dem. Häxorna resta' åt Hälsinge- land och Blåkullen bortåt Marstrand om påskeafton. På ottedagset skulle de hem igen och vila sig, då de varit på sin fest. Där var troll på Blåkullen. De sköt för att skydda sig. Det brakade och det dånade inbilla- de de sig. När jag var liten hörde jag en gång hur det frasade i luften och pep och skrek. Då sa de: "Nu reste / en käring till Blåkullen". De red på sopkvasten. Påskäggen skulle de äta om påskdan. Om påskdan skulle solen dan- sa.
Mästerskyttar
I mores tid var det en de kalla Löge-Nils från Ytten. Han var soneson till en som kunde trolla, och han hade läst i trolleboken. Förr var här mycket vilt, tjäder och orre och annat. Lögen hade tagit bröt från nattvarden, och så sköt han genom det; sen stod alla djur och fåglar still, och han kunde skjute ner vad han ville. En de kallte Lejen — han var torpare på Lejre — ville lära skjute av Lögen, och det lovade Lögen. Lejen skulle komma till ett berg uppe i Åsarna klockan tolv på natten. Och Lejen kom dit med sin bössa. Då kom en stor, svart hund, ögonen lyste och värmen stod ur munnen på honom. Lejen tänkte: "Den ska jag skjute", och han la an. Men i detsamma blev hans bösse som en slät såstång, och han kunde inte komma ur fläcken. Han blev stående där och kunde inte lyfta benen. Klockan fyra börja det ryga på Knatten och tupparna gol, Då fick han te sej bena, och bössan blev riktig igen.
Troll?
I ett berg bodde ett spöke, som hade en storer, viter katt. En karl gick förbi och fick se katten. "Jag ska se efter vad de är för en," sa han. Men då sprang katten och hoppa rakt in i berget. På samma ställe kom kyrkoherden en gång på väg till kyrkan. Då stod det en käring där med ett glas i handen. Det var själva spökekäringen det! Hon sa till prästen: Han ska få detta här och styrka sig med. Men prästen sa: Jag är inte törstig ännu." Då sa hon att han kunde ta glaset och dricka ur det se- dan när han blev törstig. Men prästen tyckte inte att han ville sitta och och hålla i glaset. Då när hon inte fick honom att dricka av det tog hon och hällde det över hästen. Jag hörde aldrig om hästen blev skadad eller inte för det hände långt hemifrån på / Orust. Det var visst en Orustbo, som berättade det, när han var och köpte potatis hos pappa. I berget hade de stora rum, tänker jag. Katten skulle inte ha kunnat hoppa in annars. Barn kunde bli bortbytta sa de. Men då satte man en stor stoppnål vid fötterna, när de skulle bäras till dopet. Det skulle visst hjälpa. Jag vet inte om de kan byta bort barnen när de är inomhus. De kan väl kom- ma in med sina egna då, men jag tror inte, att de kan komma ut med barn, som är av kött och blod. Då får det allt vara utomhus.
Troll (?)
I Apelgården var en dräng, som varit till prästen för konfirmations- undervisning. Mitt på dagen - det var högsommar - när han på hemvägen kom till Rangelas pall vid en genväg över bergen från Sundsby till A- pelgården såg han på en plats i berget en flock granna fruar sittande i ring. I häpenheten stirrade han på dem tills han blev yr i huvudet och vilsen. Sedan gick han och gick men kunde inte hitta sitt hem. Han lär ha gått Mjörn runt flera gånger. Folk som såg honom trodde, att han var ute och letade efter sin husbondes kreatur. Långt fram på andra da- gen kom han äntligen hem trött och utsvulten och berättade då om vad han upplevat.
Troll
Till en gård i Klövedal på Tjörn kom en trollkäring och stal dricka, just som husmodern var färdig med bryg- den. "När I har glömt att säga Jesu kors över drickat, så har jag makt att ta det," sa hon och därmed gick hon med två fulla spänner och ingen vågade hejda henne.
Troll
På Svanviks mark i Stala socken är ett berg, Rålobbet. Där bodde troll. En morgon var Holger (farfars far till Abraham Olsson) på rävjakt. Där hörde han en smäll i berget och tittade upp. Såg att där slogs upp en dörr och en trollgubbe stack ut huvudet och tittade. Holger blev förskräckt och sprang sin kos. I Mårdgiljan gick gamle Bernt i Branddalen. Han var båt- byggare. Så fick han se några stora enar, som han aldrig sett där förr. De ska bli bra till naglar, tyckte han. Sen fick han se en stuga, som han heller aldrig hade sett förr. Han gick in. Stu- gan var mer lik en smedja, men där satt en gubbe och en käring och åt. "Jag tror här är kommet nytt folk i sockna," sa gubben. "Ja, det är inte så längesen" - en tös hade nyss fått en barnunge. Då blev gumman arg, tog en stor stekpanna och skulle sätta den på elden. "Håll ur vägen, för här ska stek på elden nu!" Bernt / satt på tröskeln, blev rädd och sprang, för han tänkte: "Nu är det väl jag, som ska bli stekt." Gamle Bernt i Branddalen såg en gång vid Granvattnet tre fröknar med så långt hår. Han blev förskräckt och sprang.
Troll
På Sävö i Kalvöfjorden bodde en smed. En udde kallas därför Smedhalsen. Men han kunde inte länge bo där, fick in- te vara i fred. Han hade räknat bygga över trollets bostad. Var (natt?) slog det i väggen och ropade: "Pick ut, pick ut!" Och så fick han flytta.
Troll
I ett berg bodde en trollfamilj, som var mycket rik. De skulle göra kalas och bjöd alla släktingar, vänner och bekanta utom en gammal troll- käring, som var 900 år gammal och släkt med dem. Hon var för fattig och tarv- lig, tyckte de. Detta harmades hon över och beslöt sig för att spela dem ett spratt. Hon gick till klockaren och sa: "Jag har hört att det ska dö- pas två barn i kyrkan. Vill du ta vara på dopvattnet och komma till ber- get den dagen och det klockslaget, så skall du få riklig belöning." Han tvekade först, men så gick han med på det och kom med vigvattnet. De kom utanför berget och lydde på, hur de drack och hade roligt där- inne i berget. Men ännu var det inte tid att göra något. Men då käring- en hörde att de var riktigt komna i tagena, bad hon klockaren gå in och tömma dopvattnet i deras drickeskar, som stod vid dörren. "Jag skall göra så att ingen ser dig," sa trollkäringen. Klockaren gjorde som kä- / ringen hade sagt och gick sedan ut ur berget igen. En stund efteråt blev det ett vilt slagsmål i berget och skri och jämmer. När det änt- ligen blivit tyst, gick käringen och klockaren in i berget och tit- tade. Då låg alla trollen döda, de hade slagit ihjäl varandra. Kä- ringen och klockaren tog alla dyrbarheter, som fanns i berget, och sedan var de rika bägge.