Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Att skydda sig för vittren
Då man lägger sig på backen ska man lägga stål först. Då har inte vittren makt att göra en något. Det var en gampojke här i Orrnäs, som hade lagt sig ute och somnat i slåttann, och då han vakna så skaka ena armen för honom så förfärligt. Men då han åt eller höll i lien eller så, så var den stilla. Likadant också när han satt i kyrkan. Men så fort han kom ut, så skaka han likadant. Han rakt nötte sönder byxorna utav att armen slog emot dem. Till slut var han en visgubbe, och han sa att han hade legat åtför (i vägen för) vittren. Och han laga ihop nånting åt honom, som han fick smörja med, och då vart han bra.
Det ligger ett berg i närheten af det
Det ligger ett berg i närheten af det Bruk der jag är född, der fins det 2 grottor kallade diamant hålen på grund af den droppsten som bildat sig i dess tak, berget kallas Blåkulla berget, så det var dit som Blåkulla färderna stäldes på påsknatten, Det var en gång när det var dahlmasar (dahlkarlar) vid Bruket på arbete att Inspecktoren öfvertalade 3 styck- ken af dem att de skulle för ett vist parti bränvin, gå dit ock se efter huru långt dessa gråttor gingo in i berget (det är ännu ingen som vet hur långt in de går) för att vara säkra på att den som gick in skulle komma ut igen så bands ett rep om livet på ho- nom som kröp in, när han ryckte i repet skulle de dra ut honom, när det varitt en stund ryckte det i repet de andra bägge drogu ut honom men då var han huvudlös då sade den ene till den andre såg du om hadde nåt huvu när han kröp in (så det är ordstäf än i dag) då ropade en röst ur berget får vi intet vara i fred skall Matsbo härrgård brinna 3 gånger att han brunnit en gång sedan, det vet jag, de gamla på den tiden trodde det som sanning.
Naturföremål
Det berättades i min bardom att vattnet i Sjön Barken i Södra Dalarna varit förvandlat till blod en gång i forntiden, ock nästa gång när detta skulle inträffa skulle verl- dens undergång vara nära förestående denna legänd är så gammal att Urban Hjerne på sin tid talar om det som en saga från Forntiden, ock söker förklara det på vetenskaplig väg, jag tänker det är meningen att Wetenskapligt studera menniskans tro ock tankevärd förr och nu, derför har jag tecknat detta.
Styvsystrarna
Styvsystrarna Det var en gång en fru som hade en styvdotter och en egen dotter. Mot styvdottern var hon elak på alla vis. En dag sade hon åt dem att de skulle spinna var sin tapp blån, den som då blev sist färdig med den skulle skuffas i brunnen. Så gav hon dem var sin blån- tapp och spinnrock samt förde dem till brunnstaket. Men styvdottern fick en sådan ful tapp så det var omöjligt för henne att få färdigt lika fort som dottern varför / hon då blev nerskuffad i brunnen. Men hon drunknade inte utan kom till en liten stuga i en underjordisk värld. I stugan bodde en gammal gumma som blev mycket glad åt att flickan kom för att hon be- hövde hjälp. Först fick hon kamma gumman och göra henne snygg, sedan blev hon skickad till la'går'n att mjöl- ka korna. När hon gjort det kommo två kattungar en svart och en vit till henne och ville ha mjölk som hon / också gav dem, sedan gick hon till logen att hämta korn, då kom det en hop småfåg- lar och dem gav hon korn. När hon sedan kom in i stugan med mjölken skicka- de gumman henne till en källa att hämta vatten i ett såll. Flickan blev förvå- nad och undrade för sig själv hur det skulle gå men gick i alla fall. När hon kom till källan kommo alla småfåglarna, som hon gett korn, till henne och satte sig i hålen så att sållet / blev tätt och flickan gick in med det fullt av vatten. Nu blev gumman i sin tur förvånad men gav nu flic- kan två garnhärvor, en svart och en vit, som hon skulle gå till källan och klappa. Den vita skulle hon klappa tills den blev svart och den svarta tills den blev vit. Även nu undrade flickan hur det skulle gå men gick även nu utan invändningar. Kommen till källan klappade hon på härvorna men det hjälpte inte. Då kommo de / båda kattungarna och hjälpte henne så att det blev som gumman ville ha' det. Flickan gick då hem och nu blev gum- man riktigt förtjust i den duktiga och snälla flickan. Sedan gick flickan ut i skogen och mötte då en ko med en hink på hornen. Kon bad flickan att hon skulle mjölka henne vilket också flickan gjorde. När hon kom hem talade hon om det för gum- man. Då berömde gumman henne för att hon var snäll och hjälpsam samt gav henne / ett skrin och sade: "Gå hem till din styvmor och visa hen- ne vad du har fått i belö- ning medan du varit borta". Flickan gjorde så och när hon kom hem slog hon opp locket på skrinet och då flög det guld och silver på väg- garna och i taket. När styv- modern såg det blev hon ond och avundsjuk s amt visade styvdottern till uthusen med skrinet. Sedan skuffade hon ned sin egen dotter i brunnen för att hon skulle få ett / likadant skrin som styvdottern. Även hon kom till gumman. Men hon var en elak och ohjälpsam flicka så att när gumman sade åt henne att hon skulle göra det den andra flickan gjort så sade hon endast: "Det behöver jag inte!" Så gav gumman även hen- ne ett skrin och sade: "Gå hem till din mor och visa henne vad du gjort rätt för medan du varit borta." Dottern blev glad och skyn- dade hem med skrinet / samt slog opp locket men då kom det råttor ormar och paddor ur det som krälade och hoppade kring tak och väggar i stället för guld och silver. Så fingo de båda flickorna belöning efter förtjänst. Denna saga är berättad av Kristina Hedblad född i Grossbo By socken Dalarne år 1853. Hon hörde den berättas i sitt hem när hon var barn. Upptecknaren är: Fru Anna Hedblad adress: By Kyrkby Dalarne
Skålö Hulån den 16 Jan 1925
Skålö Hulån den 16 Jan 1925 Herr Waldemar Liungman. I anledning av ett upprop i Dalarnes Folkblad om att upptekna och insända gamla folksagor har undertek försökt att berätta en mycket gammal folksaga från grannsocknen Äppelbo, sagan som jag hörts berättas av många gamla har alltid varit så lika, så jag tror att som jag uppteknat den har den berättats genom tider som flytt, även har jag hört att den berättas lika här som i den socken där händelsen timat. Högaktningsfullt Albert Andersson Skålö Hulån / Folksaga från Äppelbo socken i Dalarne. I en fäbodvall i Äppelbo socken Wästerdalarne var en flicka för länge sedan en sommar ensam med sina kor och sin vallhund. En kväll som hon sitter i fäbodstugan och syr på en skjorta, vilken hennes fästman skulle ha, ty hon skulle snart gifta sig och det var brudgumskjortan hon sydde på, kommer en ung, ståtlig man in, hälsar, slår sig ned innanför dörren. Han sitter tyst en stund och betraktar flickan och det hon syr på, "vem skall ha den där vackra skjortan?" frågar han sedan, "du skall väl ha den", svarar då flickan som tror att han skojar med henne. På detta svarar han inget utan reser sig och går ut. Nu blev flickan plötsligt rädd att detta inte var alldeles riktigt när han så där utan vidare gick sin väg, och så var han alldeles främmande. Hon blir riktigt ängslig för att ensam tillbringa natten, ensam var hon i hela berget och långt var det ned till bygden. Då erinrar hon sig plötsligt hunden, honom skall hon sända hem, ty då skall det nog komma någon dit i kväll. Skyndsamt lossar hon sina strumpband knyter dem kring hundens hals vilket betyder att hon är i fara, säger till honom att springa hem, och snart är det kloka djuret på väg till byn. Sedan hon släppt ut hunden känner hon sig litet lugnare, ty nu vet hon att till natten skall det komma någon hemifrån. Hon skall just till att återtaga sitt handarbete då hon får höra stoj och tramp utanför, med ens ryckes dörren upp och in i stugan kommer en massa bergtroll och i spetsen för dessa den man som nyss var där. Av denna syn blir flickan alldeles skräckslagen, hon förmår ingenting / inte ens att försöka taga sig ut, hon förbliver sittande alldeles maktlos vid åsynen av dessa hemska väsen. Under tiden börjar trollen rusta för bröllop i fäbodstugan. Flickan kläder de i den vackraste bröllopskrud och sätter en strålande guldkrona på hennes huvud. Under tiden har hunden hunnit till hemmet där de genast förstår att flickan svävar i fara. Hennes fästman begiver sig genast iväg, beväpnad med en yxa, tager han sin häst och rider det fortaste han kan. Han hinner dit samtidigt som trollen fått flickan färdigklädd. På avstånd hör han vilket stoj och liv det är inne i stugan, han undrar vad detta betyder och till säkerhet mot alt ont kastar han yxan över stugan, innan han skall gå in. Nu blev trollens makt av detta bruten, och under vilda skrik rusa de ut ur stugan och i vild flykt bort mot skogen under det de ropa åt den tillämnade brudgummen vilken var densamma som först var in till flickan. Olle tag bruden, Olle tag bruden, skreko de. Deras flykt blev emellertid så brådstörtad att de ej fingo varken brud eller guldkrona med sig. Utan denna fick flickan behålla och sägnen förtäljer att det är den guldkrona som ännu i dag finns i Äppelbo kyrka, och fäbodvallen och trakten där detta hände kallas efter detta för Brudskogen. Berättad av Fru Karin Johansson född i Järna socken Kopparbergs län 1876 och har sagan berättats av hennes mor den tid hon levde. Uppteknad av Albert Andersson född den 10/3 1899 i Järna socken Kopparbergs län.
Björnen som var ute och åkte!
Det var en gång en björn som var i villande skogen men så tänkte han att så fort som det blir höst och kallt, så skall jag att taga mig någon präktig villa i sko- gen här. Då kom han till en stor lada. Det var en bonde som rådde om den och björnen han bröt sig in i ladan men när han kom inn, fick han se en stor höstack och i denna bökade han sig ned. Ty där skulle han taga sin vinterbonad. Han låg där mycket länge men till sist fick han höra en som var utanför och ramlade på. Tilll sist kom han inn med en stor gafel och började på att böka i höet. Utanför hade han en häst och en stor släde, ty nu var vintern inne och han var där för att hämta hö. Och rätt som han räflade i höet stack han björnen i ryggen med sin högafel och björnen satte i fullt hopp ut genom gluggen och inn i skrindan som stod utanför. Hästen som stod u- tanför och ej visste av någonting satte av i fullt sken. Först kom dom ut på en väg där mötte de en gumma. Hon hälsade men björnen han kunde ingenting göra utan han hade fullt göra att hålla sig fast, sen mötte de en gammal gubbe. Han frågade har ni sett någon gumma. Nej svarade björnen. Sedan vek hästen av och skrindan skälpte omkull då fick björnen ligga i släp över en kilometer sedan hängde björnen sig fast och då sprang hästen rakt emot en stor vägg ty nu var hästen hemma. Men nu satt björnen i och höll i tömmarna. Då kom gumman ut och skrek med full hals "stanna far" ser du inte att du är hemma. Men hästen sprang lika ändå till sist var hästen inna i stallet ty dörren stod öp- pen och då stannade skrindan utanför ty hon kom ej inn och då satt björnen i sådan spänning av farten så när skrin- dan stannade flög björnen ur och slog tenningen mot skrindan vid dörren så att skallen sprack och björnen dog. Då fick bonden ett präktigt skinn ty nu var han hemma och allt var glädje liv och lust.
Nyhammar Den 17 Januari 1925
Nyhammar Den 17 Januari 1925 Härmed får jag skriva några rader till svar på eder anons som jag såg i tidningen för några dagar sedan. Som ni ser så har jag skrivit tre stycken sagor. Som jag gjort så gott jag har kunnat, men alla tre har jag lagt på minnet sedan jag hört gamla berätta. Ja min Adress är: / Fröken Edith Löön Stenberget Nyhammar. Jag är 17 år Och Född i Rämens-Socken Wärmland Alla tre sagorna är en Fru som berättat. Hon dog i höstast Hennes namn var Lovisa Johansson Har hört här i Nyhammar, allt- sammans.
En folksaga om Spjutsjöberget.
För många hundra år sedan bodde i Aspeboda socken i Dalarna en rik och mäktig herre på det ställe, som än i dag benämnes "Fläskkällaren". Han var så rik, att hans hästar buro silverskor, och han talade om att bygga koppartak över vägen mellan Falu gruva och "Fläskkällaren". Denna tanke blev dock ej förverkligad, ty det blev orostider i Sveriges land. Denna herre ägde också en gruva, belägen på "Spjutsjöberget" inom Kopparbergs socken. När danskarna kommo in i landet skulle han gömma sina omänskliga skatter i "Spjutsjö-gruvan" för att i fredstider åter taga fram dem. Han körde därför med sin dräng det ena lasset efter det andra till gruvan och stjälpte ned det där. Sedan täckte, han med tillhjälp av sin dräng, gruvan med timmer och fyllde därovanpå med slagg. Sista lasset körde han ner i "Spjutsjön", en närbe- lägen sjö, då både dräng, häst och vagn fick följa med ned i djupet. På så sätt menade han sig ha utplånat de sista märkena efter sina rikedomar. Därför går en sägen, att vattnet i den sjön är klarare än i någon an- nan. Många hava försökt finna platsen för gruvan, men förgäves, däribland en lappgumma, som trodde sig med / säkerhet kunna utröna platsen. Hon tog därför några per- soner med sig och begav sig dit en midsommarnatt. De funnu en kolkoja och gingo in dit för att invänta 12-slaget, och när det blev midnatt började ett gny utanför, som lappgumman ej hört maken till. Men hon gick helt modigt ut och sade sakta: "Tyst, tyst, kom inte in till oss", och allt blev tyst. Sedan tog hon sitt sällskap med sig ut, och de sågo mycket väl platsen för gruvan, de satte också ut märken, för att sedan komma dit, och börja med skattgrävningen. Men när de senare kommo dit för att taga reda på platsen, var allt som förvandlat, och av gruvan med skatterna syntes ej spår. En flicka, som gick och vallade sina kor på "Spjutsjöberget", såg också en gång en gruvöppning med dess egendomligt klara vatten. Hon rände ner en stör som märke, och tänkte, nästa gång hon skulle gå dit med kor- na att ta folk med sig, och visa platsen för dem. Men när de kommo dit fanns det sådana märken lite varstans och gruvöppningen var omöjlig att finna. Många hava letat och grävt efter skatten, och därom bära de otaliga hålen i marken vittne om, ty det finns väl ej ett tunnland, utan att det är grävt på det lite här och var. Dock går en sägen, att skogsrået eller, här på trakten kallad, rånda lovat, att en ättling i 3:dje ned- stigande led till den som rådde om "Spjutsjöberget" skulle / finna skatten, dock på bekostnad av sitt eget liv. Denne man, som skulle vara bosatt i Stockholm har dock ej uppen- barat sig i syfte att finna skatten. Trollen behålla ännu skatten, och platsen, där den finns, är ännu förborgad för människan. Den folksaga har berättats för mig av min moder, som i sin tur hört den av sin moder. Berättarens ålder 45 år och namn: Fru Emma Olsson, bosatt i St Tuna i Dalarna, född i Aspeboda socken " " . Upptecknarens namn: Berta Olsson, 15 år bosatt i St Tuna född i Aspeboda socken. Sagan hörd i Aspeboda socken ej långt från Spjutsjöberget. Berta Olsson Bräckelund Borlänge
Redaktionssekreteraren
Redaktionssekreteraren Her Valdemar Ljungman. Med anledning av eder pristävlan angående gamla sägner, har jag nojet fästa uppmärksam heten på Sälbergsgrottan Dalarne, ligger vid ett gamalt fäboställe med samma namn (Sälberget) Ligger i gränsen mellan Järna och Leksand i nordlig riktning från Järna församling. Underteknad har skälv besökt platsen för omkring 30 år sedan. Är en ganska egendomlig grotta med ingång rätt in i berget, med rökgång / ovan på kullen. En sägen bland folket att skatter äro förvara de sedan urminnes tider (Se generalstabs kartan.) Idkärberget den 19/1 1925 Med Högaktning Gruvarb. K. Johansson Fallet Idkärberget
Träddragning vid lysning
Första lysningssöndagen kör man hem en gran till det blivande brudparet. Granen skall vara tvådelad. En eller två spelmän sitter på granen. Brudparet står på trappan och tar emot. Trädet reses mot manbyggnaden med roten mot marken. Så får det stå åtminstone en månad. Sedan granen rests, bjudes träddragarna på kaffe. Upptecknat vid samkvâm under spelmansstämman i Göteborg maj 1925.
Pukan
Pukan efterlämnade otäcka saker i lagårdarna. Man skulle då ta tre söm ur en hästsko, glödga dem röda och sedan köra i pukdyngan motsols. Man kunde också genom att piska dyngan med 'e slomm" (vidja) fördriva pukan, som var lik en hare och hade 3 ben.
Skatter
I Transtrands socken i Dalarna ligger en dalgång som kallas Josättersdalen i hvilken finnes stenrösen och högar som påstås skola vara grafvar från hedningatiden. I dessa, säges det äfven, skola stora skatter finnas gömda, men oaktadt upprepade försök gjorts har man ej lyckats komma öfver något. En gång begåfvo sig fyra män hit, berättar sägnen, för att söka den förmenta skatten i en af högarnas djup. Det var en midsommarnatt och de kommo roende i en båt söderifrån. Då de hunnit till Sälens by mötte de en man som satt och rodde på en stor granruska och hade ett underligt utseende. De befattade sig emellertid ej med honom utan rodde under tystnad vidare. Om en stund mötte de åter en av samma utseende som den förra, hvilken frågade om de mött någon. Men karlarna förstodo att hålla den vid skattgräfningar så nödvändiga tystnaden och kommo utan vidare möten till Stenheden och Josättersdalen där arbetet i en af högarna genast började. Men de första spökerierna voro endast lekverk mot den som nu kommo. Att börja men kom det en grann officer hvilken ställde en mängd frågor till karlarna, som de dock lemnade obesvarade och obehindrade fortsatte arbetet. Nu aflägsnade sig denne men kom snart tillbaka med en hop krigsfolk hvilka började skjuta på de arbetande, som dock läto sig ingenting bekomma. Nu blef en röd kalf synlig och som på ett gifvet tecken trängde alla soldaterna närmare så att skattgräfvarna snart stodo omgifna af så tjock krutrök att de knappast sågo något alls. En hög galje visade sig nu allra öfverst på högen, men ändå fortsattes arbetet. Bland arbetarna befann sig en som händelsevis bar på sig en röd "lifkjortel," och bäst denne stod och gräfde hörde han hur ett af spökene sade: "Skå vi tå den där med röe lifkjorteln först?" Då förlorade denne på en gång hela sitt mod och rusade hufvudstupa sin väg och med hnom följade alla kamraterna. Så var saken förstörd för den gången.
Gasten
Dä skröpa här ve e fäbo. Ingen tordes ligg' där över e natt, men då va dä en skomakare, som villa göra dä. Ô ne han fick e ko. Dä va ve Hampussnåret. Å då börja dä på sjung', när han vari inna i fäboa e stônn. =(stund) "Bena ä lång', bytta ä trång, mej lyster skompa*1 ännu en gång." Smomp' då! Sa gubben. Men då kôm gasten, för dä va gasten sôm kröpa där, å sa: "Då sitter du å sôler*2 skor, å tjäner då e ko, men ja vill ôpp å di' ihjäl mi gamla mor." – "Vem är mor di då?" fråga gubben. "Dä ä e fäbokulla här" ropa gasten å försvann. *1 dansa, hoppa *2 sular