Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Tomtegubbar - jag vet ingen särskild gård, där de hade sådana. Men bonden kom ut på natten händelsevis och mötte tomten och han hade ett halmstrå på axeln. "Du var mej en liten stackare, orkar du inte bära mer än ett halmstrå?" sa bonden. Men på morgonen när gubben kom ut, låg där ett helt lass med halm, där han mötte tom- ten. Vet inte om tomten sedan flyttade. Så var det en tomte som siktade mjöl. Gumman kom uppför vindstrappan och såg genom nyckelhålet hur tomten satt och siktade. Mjölet blev många gång- er drygare. Tomten var så trasig och såg bedrövlig ut. Hon tyckte synd om honom. Hon sydde nya kläder och en ny mössa åt honom och gick upp och la dem på vinden, där hon visste att tomten skulle komma. På / kvällen gick hon och tittade genom nyckelhålet och fick se tomten. Han hade tagit på sej de nya kläderna och sa: "Nu är tomten fin, nu siktar han aldrig mjöl mer." Julgröt satte de ut till tomten på logen.
Tomtar
Det var på ett ställe som pigan fick se en liten fin vante i ladugården. Hon tog den med sig in. Men när hon kom till ladugården kvällen därpå, så fick hon se en tomte. "Här har du för att du stal min vant", sa han, och så slog han till henne. Hon lade vanten tillbaka, där hon hade tagit den, men han tog den inte.
Tomtar
På ett ställe tyckte tröskekarlarna det var inte mer i ladan än de kunde tröska på en vecka. Men så tyckte de, det aldrig tog något. Men varenda kväll kokade matmora en god mjölkegröt och ställde på logen. Då gick de och lade sig på logen och åt upp gröten. Då kom där en gubbe med 7 strån och gustade. De frågade, varför han gustade så "7 mil har jag gått och 7 håvar har jag burit hit. Uppäten är gröten min och drit i å bära mer!" Så var tröskningen snart slutad.
Tomtar
Om det gick något galet i smedjan (hammaren kunde t.ex. gå av skaftet) så var det tomtegubben. Då såg de på varandra och sade: "Nu får vi mute -an" (muta honom). Julkvällen bar de med att fat vit gröt och garnerat med sirap och satte på den stora hammarn. Då var han då blidkad, så det inte skulle gå sönder för dem där neri smedjan. Han var en liten kort gubbe med en röd luva. De hade sett en och fått örefilar av en, så mössorna hade dansat, om de inte hade gjort en till lags, t.ex. kortat verktygen ordentligt. Han var ordningen själv.
Tomtar
På ett ställe, Tjärejäl, såg de tomtar titt ō ofta ännu för en 40 år se'n. En soldat Rask bodde där då.
Tomtar.
En tomtegubbe hade di i ladan på ett ställe. Det var en dräng som var ute om kväll och skolle kroka ner hö med en hökrok och ge hästarne. Så kom det en sån där liten parvel och sa: -Du fryser om händerna, du ska få låna mina vantar. Men han ble så rädde så han sprang. Och hästarna fick inget hö den kvällen utan di fick vara utan.
Tomten
De hade en vacker svart häst på ett ställe men bytte bort den mot en vacker vitskäckig. Det tyckte tomten inte om. Han slog hästen och sa: "Vacker å du å grann, men här ska du få." Till sist bröt han honom dubbel och satte honom i måkegluggen.
Tröskning
Jag hörde inte nämnas andra väsen än tomtar i samband med logar och lador. Men dessa voro de rädda för att oroa. Därför tröskade man inte på kvällen. Så var man rädd för elden. På den tiden brukade de elda 'töre' på logen att lysa sig med. Det var i fars tid. De satte upp en gryta i ett hörn av logen och eldade i den. Så brukade de också lysa sig med talgdankar. Man gjorde en 'träklyp' och satte fast i en springa i väg- gen och satte fast en 'dank' i klypan. Det var såpass att man såg att vägleda sig. Kom någon in på logen, som man ville skämta med tog man 'präjeln' om nacken på honom och kläm- de till och sade att man skulle 'lära bort lovisa'. Först och främst skulle man ha iordning milan på hös- ten och hala den, så att man fick pengar till skatten. / sedan tog man till med tröskningen. Den gamla re- geln var, att all säd skulle vara tröskad till julen. De höllo före, att inte säden mådde bra att ligga längre i ladan. Klockan tre skulle man stå på logen och 'ban- ka'. Men så slutade man i god tid före kvällen. En del gamla voro nedåt Dal och 'spanntröska'. Min farbror var ute och 'spanntröska' många år. Av 'spann- tröskad' havre fick tröskkarlen den trettioandra tun- nan som betalning. När rågen bärjades brukade de 'åväxa' den (väggslå) När sådan råg tröskades blev det bättre betalt.
Övertro. Naturväsen
Från urtiden var Sverige befolkat me folk, som bodde i jordkuler å berghåler, å de va såna som skogeråt å tomtar å jättar å sånt. Men när di kristna folkena kom te Sverige, så flydde urfolket undan allt längre bort, men de e fakta säkert att di lever kvar i skogar å berg. Å di hade krättur, som di släppte ut på bete. Min far gick en gång i skogen, å då fick han se e ko som gick å beta där. Ho va brannete å han tyckte han aldri hade sett grannare krättur. Han såg sej ikring, ifall där va fler. Men de va de inte å när han skulle titta på koa igen, så va ho borte. Skogeråna å sjöråna sjongde så vackert. Min far hade aldri sett skogeråt, men han hade hört'na. E gumma, som bodde ve en sjö, tala om att ho ofta såg ett fruntimmer, som for utefter vattnet å sjongde så grannt. Å de va sjöråt. Strömgubbarna di höll te i strömmar, där de va fall. / Om Annersmess-natt skulle mjölnarna allti stänga å kvarnar- na, när klockan slog tolv, för annars stanna hjulena. De va en som hette Andreas i Ringelanda, hanses far var mjölnare. Han brydde sej inte om å stänga å kvarna om Annersmess, för han trodde inte på't. När klocka slagit tolv, så stanna hjulena. Då titta han efter å då fick han se en stor gubbe, som låg å höll me bägge armarna om kvarnstocken. Ja har inte sett'et, men Andreas har talt om'et. Min far kom te en plats å skulle bryta där, för han han va en sån di kallar brytare. Han arbeta långt sedan sola gått ner. Då kände han att de va nåt, som gick uppikring honom å när han titta upp, så gick där en gubbe å han hade som en ulletotte på huvet. De va en tomte, för de va tomtar, där far va å bröt. "Sola e nere", sa tomten. – "De rör väl inte deg", sa far. – "Du går in no", sa tomten. – "När ja e färdi me de ja ska, så går ja in", sa far. När han kom in i stuga, så ble de ett hiskelitt ovär därinne. Spinnrocken gick å sej själv så de dura. Mor hanses låg i sänga å då kom de nåt änna som ett stort svin å skuffla i sänggaveln, så fliserna rök. Far låg i spisen å de kom som ett par händer å rev'en i / i huvet. "E du av Gud, så gå å gör hans underverk, e du från helvetet, så gå te helvetet!" skrek far. Å då braka de te, så stuga föll ikull, tänkte far. Men sen va de slut. Detta e fakta sanning. Farfar te min far hette Bryngel å han tjänte hos kapten Jägerflyckt. Bryngel gick hem sent en påskekväll å de va jämmerligen kuslitt. "Lufta e full me kärringer", sa han, när han kom in. "Å di har meget i håret å skägget på mej, så ja e alldeles våt", sa han å strök ur skägget. "I får ut å skjuta no far", sa Bryngel, när han ätet. "Nej, de gör ja inte", sa far hans å han gick inte ut, men han ställde ljuset på dörrehadden å snoppa å de me kula utan å släcka't. Men han gick inte ut, för han va rädd att kär- ringarna skulle fördärva bösse för honom. Marta i Fagerhult i Råggärd va e påskekärring. Di såg när ho reste omkring i lufta. Ho va stygg å gjorde ont. Ho hade en grå häst, som ho kalla Grålle å den släppte ho i grannarnas gärden å där gick den å gjorde ont. Grannar- na va så lea åt'et å di sköt hästen å grov ner'en. Marta ble galen för detta, å när di skulle gå te kyrka, så stod Marta utanför / å skratta: "Haha, hogar I min Grålle? Grålle va lång å grava se trång å I slog en knipp på min Grålle Hogar I min Grålle?" Så nog visste Marta, vem som tatt hennes Grålle. Ute i Järbo bodde de ett par gamle folk, Jonas å Ingrid. Di hade bara e enda dotter å denna va inte riktitt fullt normal, men ho kunde no göra lite. Därför så hade di både dräng å piga på gårn. Piga va ett lett mänska, di kalla henne Fölunge-Soffi, far hennes va hästeskojare. När tösa va i lagårn å måka, så kom mjölkestoln farandes å damma te'na. Å skulle ho sätta sej å mjölka, så kom skoffla fly- gandes å strök te'na ve örat å dansa ut genom måkeglug- gen. För drängen flög sopelimmen å skoffla å dansa ut på dyngesta'n, allt för den där pigas skull. Drängen ble le åt'et å ville flytta, "för själve Satan e här", sa han te gubben. Gubben truga å sa att de va no inte så farlitt. Men näste da, när gubben skulle dra på sej stöveln, så far stöveln / upp å dammar te'n, så de sa smack, å bort te spisen å ut igenom fönstret i ett enda rykande. Då ble gubben riktitt bången å ynka sej å ba: "Å gu' förbarme mej, ja tror skam själv e i stö- veln". Han visste inga rå å te slut måtte'n skicka efter Karl- qvist, prästen i Högsäter. Han va ingen konsttalare, men de va makt me honom. Ögona va som eldshålar. När han kom dit, så begrep han mesamma va som va galet. "De e inget så farlitt", så han. "I har en ond tjänare här i huset, den ska I driva ut". Å så röjde han Fölunge-Soffi. När ho var borte ur huset, så ble allt bra igen.
Slakt
I min ungdom kunde det aldrig hitta på att hän- da, att de slaktade ett svin vid dagsljus utan det skulle ske i otta på morgonen. Då var de flera man till hands för att de skulle våga ta livet av ett svin. Innan svinet slaktades skulle de ha tagit fle- ra supar och när blodet hade runnit av det så skul- le det trakteras med brännvin igen. Onsdagen före lusse brukade en del slakta julgrisen, annars var det inte så noga. Det skulle vara färskt både till lusse å jul av den. Om det var gamla djur som skulle slaktas, så kunde det allt förekomma att en liksom tog adjö av dem och tackade dem för att de varit snälla. Det gick inta an att låta ett bås vara tomt utan ett vedträ eller en pinne lades dit, när man tog / bort djuret. Slaktkniven bars inte bar. Man hade papper eller en tra- sa omkring den. Det var för att ingen främmande skul- le få se på den. Den som hade ont i sinnet å on- da ögon skämde kniven. Det var inte brukligt att någon främling kom å ställ- de sig att se på det de slaktade. Om det kom främ- mande i närheten, så var det svårt att få livet av djuret. Barn fick heller inte komma i närheten av slaktplatsen. Man var rädd att de skulle bli mor- diska, om de fick stå å se på slakt. Så mycket man kunde få med sig med skyffel och sopkvast togs fort från slaktplatsen och bars till dyng- högen. Man kastade ut köttslamsor till skatorna. Om det fanns hund så fick han sådana där bitar som inte dugde till något. Alla degel skars av en so och kastades i ketten för att nästa so skulle få många degel och för att det skulle bli tur med grisar. "Villöra" skars bort av hjärtat. Lungorna togs inte / tillvara. Det var en del som trodde att en fick lungsot om en åt lungmos. Det var sjukdomen i lungorna. Bröstbrosken skars bort. Den kastades i taket. Så många gånger den kastades upp å in- te fastnade, så många år skulle en få gå ogift.
Varsel (Tomten?)
Ja minns ja tala mä en som hade vart ute för nåt konstigt en gång. Han va' i stal å ga' hästane te kväl, men när han geck i forgången mä höfånget feck han en örefil så han ramla i golvet. Ingen såg han å engen hörde'n heller. Dä va bra ljust också så han skulle ha sett ifall dä vart e människa som hade slage te honom.
Tomtens julgröt
Den skulle sättas under bordet på julkvälla. Om den var rörd på morgon var det bra.
Ett original i Dals-Ed
En central gestalt i gränsbygdens tradition om originella personer är Orre-Bryngel Halvorsson från Klevmarken i Dals-Ed. En 70-åring i Ed, Karl Magnusson från Knipan är en god skildrare av ovannämnda original. M. har under sina yngre år bott i O-Bs hemtrakt och var själv personligen bekant med honom. Hans berättelser äga därför full tillförlitlighet. Orre-Bryngel Halvorsson synes inte ha varit ett bygdeoriginal i den vanliga genren. Men han var av allt att döma en begåvad och beläst gubbe, vars förtrogenhet med naturen skänkt honom djupare insikter i många problem som för hans omgivning voro dolda och hemlighetsfulla företeelser. Hans överlägsna begåvning och kunnighet förlänade / honom därför också ett visst skimmer av trollkarl i omgivningens ögon, och ofta ser man honom skymta i traditionen som den verklige undergöraren. Ur det rika sägenstoffet meddelas här en axplockning, till huvudsaklig del grundande sig på ovannämnda Karl Magnussons berättelser. På Mosskas i Dals-Ed bodde ett par äldre fruntimmer i en liten ryggåsstuga. De fingo en dag besök av en skojarkäring som utan vidare "slog sä te" hos dem, och mosskaskvinnorna kunde inte på vis bli av med henne. För att få hjälp med detta vände de sig till Orre-Bryngel. Det var på den tiden han bodde på Orre och han lovade också göra sitt bästa. En kväll de båda kvinnorna voro borta och skojarkäringen ensam på Mosskas gick Bryngel dit. Han klädde sig i getskinnpäls / satte en hög svart hatt på huvudet, horn på knäna och ett bälte om midjan, vari han hängde en lång värja. Så tog han en bössa med sej. När han kommit fram klättrade han upp på stegen som användes när spjället – en stor stenhall – skulle läggas över skorstenen och såg ned i stugan. Där nere satt skojarkäringen vid brasan med båda benen uppe på spishallen. Orre-Bryngel stack bössan ned i skorstenen och fyrade av skottet mitt i härden. Den skräckslagna skojarkäringen stupade baklänges, sprang upp igen och började samla ihop sina knyten. Men i dörren möttes hon av Orre-Bryngel, utstyrd till Skam själv som sträckte ut armarna mot henne och väste: "Nu ä du min!" Käringen löpte vettskrämd sin väg, och till Mosskas återvände hon aldrig mer. / En gång han gick hem från Klevmarken, mötte han en tomte. O.-B. lyfte upp bössan och skjöt på tomten. Men samtidigt med smällen från geväret fick han en örfil så han åkte iväg ända tills han hamnade å en rishög vid Orre. Efter den betan blev Orre-Bryngel sjuk ett helt år. Bryngel flyttade sedan ifrån Orre till ett annat ställe upp i fjällen som hette Dalarna. Där hade han också en gång ett nappatag med skojare. Det var sju stycken som kommo och slogo sig ned hos honom och Bryngel höll på att aldrig bli av med dem. Till slut hittade han på ett puts som verkligen skrämde inkräktarna på flykten. På bordet hade han tömt ut en ganska stor kruthög och över denna välvt ett träfat. Från kruthögen hade han också dragit en svaveltråd som räckte / utanför bordskanten. Denna anordning hade han lyckats åstadkomma utan att någon lade märke till den. När de sedan samtliga sutto bänkade runt bordet, låtsade Orre-Bryngel tända pipan men strök samtidigt eld på svaveltråden och gick själv ut. Han hade knappt hunnit utanför dörren, forrän kruthögen exploderade varvid fatet gick i bitar och flög hela rummet över och fönsterrutorna sprungo i tusen bitar. Skojarna fingo också brått att ge sig iväg o O.-B. var därmed kvitt deras sällskap för lång tid framåt. Till hans mera omtalade bedrifter hör också en björnjakt som Orre-Bryngel en gång var ute på. Sedan han avfyrat ett väl riktat skott som fällt björnen till marken och hunnit fram till honom, reste sig emellertid nalle på bakbenen och rusade emot Bryngel. Den gången var det nog så nära att B. / sett sin sista stund. Bössan fick björnen tag i och bet i pipan så den fullständigt skrynklades ihop. Den visades sedan länge som en kuriositet och märkena efter björnkäften syntes ännu sedan bucklan kilats ut. Orre-Bryngel var en mycket skicklig smed, isynnerhet bössmed och var dessutom intresserad samlare av vapen. Inte mindre än 28 bössor plockades ned från en jäll under takbjälkarna och såldes på auktionen efter honom. Utom detta var han ägare av ett flertal pistoler. Hans samling av gammal smidesredskap var också ganska rik. En hel rad sägner handla om Bryngel såsom "doktor" och "barnmorska". Han kunde t.o.m. "stämma blo". Men ifråga om denna konst yttrade han en gång: "Det är det värsta man ber mej om, men för å hjälpa e människa te livet kan jag görat". / De sista åren av sitt liv tillbringade han mest på sjukbädden. Han led bl.a. av åderförkalkning. Tobak fick han inte heller gärna under denna tid, hade han någon gång rökt en pipa blev han "alldeles ör". På grund av sjukdomen såg han ofta syner. Framförallt oroades han av tomtar. Han plockade sönder trasor och slängde till dem. "Där har de derane förbannade ty", röt han. Orre-Bryngel, som hade flera barn, dog år 1887 och var då 98 år gammal.