Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julseder M 153
9. Var och en hade sina fattiga som han gav till jul. Men så'na stora insam- lingar till jul och allmänna utdelningar som nu var det inte då. 10. Några riktiga julhögar som på landet har jag inte sett eller hört om här i sta'n. Men man brukade ge tjänares barn t.ex., pepparkakshästar och andra kakor till jul.
Tro, sed och sägner från Edsleskog
En torpare å Edsleskogs Prästg. hade altid säd att tröska då andra saknade detta. En dräng lade sig en natt i ladan för att på detta sätt lista ut varifrån torparen fick säden. På natten kommer en jätte bärande med en väldig börda havre, som han kastade ifrån sig på logegolvet med en frust- ning sägande: "Sju mil". Torpet heter Mörkerud och enl. sägen har det fått detta namn därigenom att norrmännen bränt torpet flera gånger. Där förut skulle torpet hetat "Ljuset". På torpet Känäs under Edsleskog Prästg. bodde fordom en torpare som berättat att till varge Jul kom en stor stark käring, ej jätte, utan av släktet "resare" och ville låna brygg- karet- som aldrig nekades henne- käringen gick aldrig in utan hämtade karet på överenskommet ställe och stälde det åter på samma plats, men då var det altid en "slank" drika i karet som var innerligt god (detta som ersättning för lånet). Man lyckades aldrig utforska var käringen bodde men man trodde hon bodde och levde under / någon stor sten eller å berget. (Vad "Resare" betyder visste inte berättaren. F.T.son anmärkn) "Resare" tros vara korsning mellan jätte och menniska. Om en häst hade "rivarn" (kolik) skulle det sjuka djuret ingivas urin från kvinnor som ej haft beröring med manfolk, eller urin från vem som hälst, blandat med krut = "krut å päss"*) Att havren har 2 korn, ett större och ett mindre, sammanväxta beror på att rågen gjort en unge på havren och har därför fått till straff att stå ute över vintern." Den som kunde bestämt se om månen "stod på kant" eller om han hang" kunde förutsäga väderleken. Om en ko var mockstôla (modstulen) så skulle man taga 3 spån av likskista 3 av löttklöverna, och 3 hår av den sjuka kons blygd, lägga detta i en degtull och giva kon. En klok gumma i Karsbydalen kallad "Vässegum- ma" (en "väss" = geting) anlitades fordom då kreaturen voro sjuka. När hon tillfrågades om utgången av sjukdomen svarade hon altid: "det skall bli så galant se." Vi ett tillfälle blev hon anmodad att "stämma" / blodet på en kastrerad tjur som man trodde skulle förblöda. Hon befallde att 2 drängar skulle "dra nöeld" och med denna eld skulle ett halmskärv antändas, sedan halmen brunnit upp skulle det sjuka djuret släpas över den svaga elden. Ordinationen fullgjordes till varje punkt och det sjuka djuret blev friskt. Det hände på 1830- 1840-talet. Nödeld "drogs" på så sätt att en käpp kilades fast i en "stabbe" ett rep lades om käppen ett varv och en man i var ända på repet drog fram och tillbaka tills käppen fattade eld. En bonde i Knuffelbo- dane skulle"låcka" mörtleken från Torpane till sina egna sjöstränder en natt genom att- "skita på en björkrusa" som han sedan hängde efter båten och trodde att mörtleken skulle följa detta låckbete. Samma bonde hade ont i sina ögon, som bote- medel lade han färsk och varm nötdynga över ögonlocken - (bonden var fullkomligt klok) Medel mot rödsjuka hos kor. Det sjuka djuret skall "kasta sitt vatten på en het sten, eller kan sjukdomen "stenas" genom att kasta en duktig "slank" med småsten under djuret aldeles med det samma hon kastar sitt vatten. Botemedlet hjälper säkert! / ### Erik i Rådane botade en skämd" häst: (efter beskrivning av ett ögonvittne hade hästen lindrig korsför- lamning) Hästen släpades ut i en bäck, därefter tar Erik en avbruten lie som var fästad på en stör och tar vatten med denna lie i bäcken och giver hästen 3 gånger. Ögonvittnet, nu över 80 år, sade att hästen blev frisk med det samma. En vallflicka hade fått en sticka i foten. Man sökte bot av Jeremias i Halne *). En liten pilt fick tillåtelse att se på behandlingen. Han berättar: "Jeremias lade en taljad klut om foten på flickan och lade hänne på en soffa. Sedan satte han en strumpa på huvudet på sig själv och satte sig i spiseln, rörde i askan, mum- lade några obegripliga ord och därmed "flög" träflisan ur foten." Om något djur hade ont av "mara" skulle en lie sättas i taket över djuret med äggen uppåt eller skulle man om natten skjuta bösskott runt ladugården. Om någon ko hade för vana slita sig lös i fähuset var det alltid något trolltyg som var orsaken. Som medel skulle borras hål i tröskeln å en silverring skulle inläggas- har varit provat som ett säkert botemedel. */ Far till den förut nämnde Erik i Rådane kunde trolla och hade svartkonstbok. / Om någon ville sätta sjukdom på sin grannes kor behövde han bara taga någon del av ett slakt- en fot eller dyligt å lägga under fähuset. När en ko blivit betäckt skulle inte för- summas att "dôtta" hänne i ändan med ungssopan. Om någon berömde en annans ko så skulle detta ha den invärkan att djuret blev sjukt (skämt) med sjukdomsfallet kunde hindras om ägaren svarade: "Köss hänne i f-a". Ju vräkigare svaret var ju bättre. "En fölunge låg i sola och sträkte iftån sig huvud och ben. Han var sjuk"- Erik i Rådande eftersändes. Han stod på avstånd från fölungen å titta pån ett ögonblick. Sedan gick han in i förstugan föll på knä tar av sig"korstens- hatten"- bar alltid sådan- läste i desamma några obegripliga ord, slog den sedan i golvet och svor styggt och förklarade fölet friskt. När man sedan gick ut för att titta var fölungen fullt frisk och diade modern. (Antagligen vilade sig fölet efter en kall natt anm. upptecknaren) / Vid ett tillfälle blev Erik i Rådane till- frågad angående en ko som var sjuk. Han titta på djuret och yttrade att det fins onda ögon. Därför slipade han en rostad lie tog tillvara slipvattnet brände sedan ett horn och med detta gick han ensam in i ladugården- han förbjöd alltid vittnen- och på vad sätt han använde medicinen blev således en hemlighet. Bräcketorp i Mars 1927 Fritjof Thorstenson.
Svar till Landsmålsarkivets frågelista 1. Mjölkhushållning
Svar till Landsmålsarkivets frågelista 1. Mjölkhushållning Mjölk och bröd har väl sedan gammalt utgjort den förnämsta delen av menigemans föda. En ko var det första den fattige drängen måste tänka på att skaffa sig när han skulle sätta eget bo. Om föräldrarne möjligen voro så välbergade att de kunde så gåvo de barnen en ko i hemgift för mjölk var det första det unga paret behövde. / Mjölk av ko användes till människoföda och så länge kalven var ”spädkalv” måste han också ha en del av mjölken. Mindre grisar fingo även dricka komjölk. Under de första fyra dygnen efter kalvningen kallas mjölken ”råmjölk”. Den är tjockare och gulare till färgen och innehåller mer äggvita och stärkelse än den vanliga mjölken. Den användes därför till kalvost, krukost, kalvostepannekaka m.m. Den ”nysilade” mjölken måste man ”vara rädd om” så att man fick mycket smör som far fick / att fara till ”Byn” med till hösten. Den silades därför i bunkar och tråg som sattes in i mjölkskåpet för att ”flöten” skulle flyta upp. De minsta barnen fingo dock en kaffekopp full av den nysilade mjölken att dricka. Den kallades ”silsup”. En del av mjölken som skulle kokas till välling om kvällen silades i väl rengjorda kärl där den skulle stå tills grädden flutit upp. Då tog mor en tunnbrödsbit eller kanske blotta handen och höll med den vid fatets kant / och så hällde hon mjölken i grytan eller i ett annat fat på så sätt att grädden stannade kvar och möttes av brödstycket eller handen och mjölken rann under. Denna mjölk kallades ”halla” Hade den stått länge innan den ”hallades” blev den ”blå” och ”skäl” eller om den stått för länge eller kärlet som den stått i inte varit väl ”bakat” (tvättat med tillräkligt hett vatten) så blev den ”drogen” och ”skar” sig (ystade sig) när den skulle / kokas. Sådan självdragen mjölk kallades ”blåsur” och den ville inte gärna människor äta utan den användes åt större kalvar och grisar. Den mjölk som ej skulle användas till kokning ”sattes upp” till tätmjölk”. Det ”klenades under” i faten av seg tätmjölk och så silades av den varma mjölken i dessa fat tills de voro väl halvfulla och så sattes dessa upp i mjölkskåpet i dubbla och tvärdubbla rader där de fick stå och surna flera / dygn innan gräddfällen skummades av och östes i kärnan och mjölken i mjölkspannen Den var en mindre så som fylldes på ur mjölkfaten och i den stod en slev eller skopa av trä varmed mjölken östes i matfaten. När en filbunke hade surnat väl togs av denna närmast gräddan någon sked att blanda i den nysilade spenvarma mjölken så att den skulle bli likadan. Denna mjölk kallades ”täta”. Blev ”tätan” sämre i en gård så / gick mor till grannmor och fick bättre av henne. Det fanns ”moror” som alltid hade ”täta” Jag minnes aldrig att man fått ”täta” på annat sätt, men när jag var liten talades om att gummorna hade ”filebonne” Det skulle vara en sorts vita sniglar som de fångade och lade i mjölken för att den skulle bli seg och tjock. Det talades om en namngiven gumma som fick besök av herre som var ute och jagade och som ville köpa en filbunke / av gumman. Han fick den och när han ätit till botten kröp där en vit snigel. Herrn blev ond och ropade vredgad till gumman ”vad är det här för något? maskar i mjölken. Gumman kom med en sked och skrek förskräckt. ”Han äter väl aldri upp filebonn för mej.” tog snigeln i skeden och bar den bort för att förvara den till en annan filbunke. Om det varit något slags gräs som använts för att få tätmjölk har jag inte hört. / När tätmjölken vid surningen misslyckats så att den inte blivit tjock kallades den ”skvalemjölk” om den surnat för hastigt sades den ha ”stenlöpe”. Sådan mjölk ville man inte gärna äta. Kärnmjölken var god både till mat och dryck. När folket var ute och arbetade så blev de törstiga och då blandades kärnmjölk med vatten som de fingo att dricka. Detta kallades ”blanna” / II Maträtter av mjölk Sötmjölk förtärdes inte ofta oskummad av vuxna personer men skummad uppkokt mjölk till kall gröt åts ofta som morgonmål. Till den nykokta varma gröten åt man tätmjölk eller också bröt man det tunna havrebrödet i smulor i tätmjölken: ”Syllade mjölkesoll”. Åt barn tog man kanske av den mjölk som låg närmast grädden eller en liten sked grädde i mjölken annars var man / rädd om grädden för den skulle man ha smör av. De rätter som bereddes genom tillsättning av löpe voro ”ostkaka” och ”sötost”. Båda voro kalasrätter. När man var bjuden till kalas skulle i förningen vara ostkaka. Den tillreddes så att den nysilade mjölken uppvärmdes och löpnades varefter ostmassan togs upp och blandades med ägg, socker och litet vetemjöl som sedan gräddades i ugnen i en stekpanna Sötosten löpnades på samma / sätt men ostmassan togs inte upp ur vasslan utan alltsamman fick koka tills det blev en simmig gröt. Den östes upp i karotter och bjöds omkring vid kalasbordet. Råmjölk passade inte för andra rätter än osträtter. Wanligen bereddes härav råmjölkspannekaka och kalvost. Råmjölkspannkaka tillreddes så att det första målets mjölk blandades med vanlig mjölk till ungefär hälften. Den vispades samman med litet salt kryddor och socker varpå den slogs / i stekpannan och gräddades i bakugnen. Kalvost fick man genom att koka upp råmjölk varvid en tjock ostmassa bildades. ”Krukost” tillreddes på samma sätt som kalvostepannekaka men istället för att slå mjölken i stekpannan slogs den i en kruka eller ännu lättare en bläckspann som sattes ner i en kokande vatttengryta tills mjölken var genomkokt. Ett annat slag av ost som kallades ”äggost” brukade min mor tillreda när hon skulle baka / matbröd. Hon kokade upp söt mjölk och blandade i den kokande grytan sur kärnmjölk så att det skar sig. Så tog hon upp ostmassan med en hålslev och blandade den med litet söt grädde fint skuren gräslök och några äggulor. Så packades massan i en form men stjälptes ur medan den var varm och överströks sedan med vispad äggula och beströddes med hackad gräslök. Wasslan användes sedan att baka i. Sådan ostmassa kunde också / tillredas på ett billigare sätt till vardags. Då man inte hade råd att ta ägg kunde man göra så att man arbetade in i massan litet sur grädde och salt. Detta kallades ”söpost” Den åts direkt till brödet i vardagslag och var inte kalasrätt såsom sötost och äggost samt ostkakan som alltid förekom i förningar. Man kunde visserligen koka sötost och missost av självsurnad mjölk om man tillsatte litet socker men den sura smaken ville inte gå bort / så man undvek det i det längsta. En rätt som förr var mycket allmän men som de senaste femtio åren varit sällsynt var ”ölost” Man kokade söt mjölk och när den kokade slog man i öl eller dricka tills den skar sig. Det var isynnerhet om julen man kokade sådan och så tillsatte man honung och i denna blöttes sedan julbrödet när det började bli hårt. Min mor talade om att i hennes hem skulle de ha ölvälling till aftonmål på annandag jul. / Den söta nysilade mjölken förvarades i mjölkskåp som hade sin plats i köket eller stugan. Häromkring var inga större varken herrgårdar eller bondgårdar så det fanns inga särskilda mjölkkällare eller mjölkrum. De kärl som användes vid mjölkningen var ”mjölkbytta” och ”mjölkekolla” mjölkbyttan var en laggad stavbytta med lock, mjölkekollan hade inget lock och istället för att mjölkbyttan hade två ”öron” / vari locket fästes hade mjölkekollan bara ett öra och detta var som ett längre skaft. När en ko mjölkats i mjölkekollan slogs den i byttan. Mjölken silades upp i tråg bunkar eller svarvade träfat och sattes upp att surna. De första mjölksilar jag minnes voro gjorda av trä som ett tråg med ett hål i botten vari satt en tapp av granris. Senare kom silar av bläck med hål i liknande våra vanliga durkslag Den tredje silen hade ett vävt silflor till botten. / När mjölken stått så att den var väl sur och gräddan flutit upp skummades gräddan av. Detta gjordes av de sura tätmjölksfaten med en sked Gräddan låg på dessa som en tjock fäll och det gick så bra att dela den från mjölken isynnerhet om man när man silade den hällde några droppar kallt vatten i varje fat. Grädden östes för det mästa direkt i kärnan och mjölken hälldes i mjölkspannen. Trågen och faten som mjölken stått i diskades nu väl och ”bakades” antingen så att man / öste kokande vatten i dem och lät det stå tills det svalnat eller restes de mot en brasa i spiseln som bakade dem med elden så att mjölkfettet rann utefter kanterna. När man var riktigt noga med mjölkkärlen kokade man ”enelag”, man bröt färska eneriskvistar som man kokade en stund i vatten och sedan östes detta i kärnor, mjölkkärl och bunkar där det fick stå och kallna och sedan skurades de med sand både utan och innan. En sådan rengöring företogs en gång i veckan. / Av kärnor hade man här två slag ”vinnekärna” och ”långkärna”. Jag tror ”vinnekärnan” var den äldsta modellen. Den var laggad och var på formen som en slipsten hon låg som den i en ställning ”krack” och drogs runt. Inuti i den var resta två trän ”stavar” i kors. Hon var i allmänhet större än långkärnan och passade därför till större ladugårdar. Långkärnan var en längre, laggad holk med lock och en tyrell. Denna bestod av en käpp, ”stav”, på vars nedersta ände ett kors av ett par små trädbitar / var fäst på så sätt att ett hål var borrat i mitten genom dem I detta hål stickes käppen och kilas fast med en träkil. Något särskilt träslag har jag inte hört att det skulle vara men det var nog lövträ, björk eller al för att det inte skulle spricka sönder isynnerhet korset. På de större gårdarne hade de ”vinnekärnor” och på de mindre ”långkärnor” Hade man mycket lite grädde kunde man vispa smör med visp i en kruka. eller i en flaska som skakades tills det blev smör. / För att det skulle bli gott smör måste grädden vara lagom varm och lagom sur. Blev den för gammal jäste den och smöret blev surt och dåligt. Under vinters ville den gärna bli för kall. Detta märktes snart när man börjat kärna för då växte grädden upp och fyllde kärnan och man fick inget ”kärneljud” i den. Då fick man försöka få den varmare. Det enklaste sättet var att slå litet kokande vatten i kärnan men så blev ju mjölken magrare och kärn- / mjölk ansågs god och hälsosam. därför värmdes den genom att elda stenar och lägga i kärnan eller om det var en långkärna ställa den i en gryta med kokande vatten i På sommaren ville gräden gärna bli för varm. Det var svårare än att den var för kall för man hade inget att avkyla den med annat än vatten och det gick så sakta. Det kunde hända att man blev tvungen slå grädden ur kärnan i en bläckflaska och sänka ner den i en brunn eller källa över natten. / Om grädden (den har förr kallas ”flöt”) var lagom varm och kärningen sköttes bra skar sig grädden snart. Man sade då att den ”gröpt sej”. När man hållit på ännu en stund blev kornen större och kallades ”sank”. Då skulle man ”sanka”. Man rörde då sakta på kärnan så att sanket samlades till större klimpar. Dessa togos med en träsked eller träslev upp ur mjölken och lägges i ett träfat eller tråg och översköljes en eller två gånger med rent kallt vatten under / tiden arbetas ”ältas” det med träskeden. Sedan saltas smöret med fint malet koksalt som ältas väl in och så packades det i smörbyttan. En sådan smörälta kallades smörslaga. Familjen skulle smaka på det nykärnade smöret ”ha kärngås” innan det packades i byttan. Smörbyttorna voro laggade av granstavar. Till storleken voro de mycket olika. Det fanns pundsbyttor, halvpundsbyttor femmarkersbyttor och ändå mindre. Pundsbyttorna rymde 20 skålpund eller marker omkr 8,5 kilo. / Smörbyttorna sattes i källaren där de fingo stå till hösten då de fördes till stan för att säljas. Härifrån sändes det mästa till Fredrikshald. På höstarne gick det handlande som köpte upp sommarsmöret och sedan foro och sålde det. Det var mest till byn dessa smörköpare reste. De brukade också köpa slaktboskap. / Den viktigaste ostsort som tillvärkats inom socknen var ”vitosten” och den ost som kokades av vasslan efter den och som kallades ”sannost” De andra ostsorterna kalvost, sötost, äggost söpost och ölost skulle ätas strax. men vitosten skulle gömmas till ”julost”. och sådan tillredes ju ännu fast sättet är väl något annorlunda. Man fick då först tänka på ostlöpe. Då en spädkalv slaktats togs löpmagen ifrån. Den tömdes ur och i den fanns huvudsakligen ystad mjölk / Denna ostmassa plockades ren från strån som kalven kunde ha fått i magen och om det var något annat som såg orent ut och så ältades litet söt grädde i massan. Så sköljdes skinnet väl på båda sidor och så stoppades ostmassan åter i skinnen varpå det fästes ihop med en träspeta och hängdes upp att torka. Så skulle man ha ostkorgar. De kallades ”Ysteteger” och voro vanligen flätade av enerötter. Det fanns både gubbar och gumor som kunde göra sådane. I senare / tid köptes rör ”rotting som delades i smala flisor och flätades av. Det var mycket mindre arbete än att gräva under enar efter rötter men korgarne blevo inte så starka. Beträffande storleken voro de mycket olika. Osten skulle göras av oskummad nysilad mjölk. Den fick inte ha stått länge så att den kunde ha blivit dragen. När julosten skulle ystas brukade grannarne gå tillsamman så att det blev mycken mjölk. Mororna kommo med stora flaskor / till den stuga där ystölet skulle bli. Mjölken värmdes i en stor gryta sedan östes den i stora kopparkittlar och när den var lagom varm rördes med den torkade löpen. När det rörts en stund så att det såg ut som mjölken skulle tjockna tog man upp löpen och lät mjölken stanna. Mjölken rörde sig länge i den riktning den rörts men stannade så småningom och när man då kände med handen kändes den stel. När den stått en liten stund till rördes i / den och då skildes osten från vasslan. Då lades en handuk över en ”ostlega” och en kvinna tar med händerna en ostmassa och lägger i korgen, en annan kvinna pressar med händerna ner massan i korgen. När den blivit riktigt full vändes den och när den blivit riktigt fin och rund saltas den och sättes undan och en annan korg sattes fram. Barnen fick en ostklimp var att smaka på. Den kallades ”ostmus”. Ostarne fingo ligga i korgarne en vecka för att få sin rätta / form men de måste vändas emellanåt och sedan lades den upp på hyllan för att lagras Men nu hade man vasslan som skulle kokas messost eller som den här kallades sannost. Först måste den kokas upp för annars kunde den surna och då blev sannosten förstörd. När en vasslegryta kokade upp så bildades en tjock massa ovanpå. Den kallades frövassla och den skummades i en kruka. Så östes vasslan ur och ny vassla östes i grytan Den behandlades på samma / sätt När all vasslan kokats upp så fick grytan koka och när det kokat så att det blivit ett tomrum så fylldes på av vasslan undan för undan tills all vasslan var i grytan Sist fylldes även frövasslan dit. Nu började det bli tjockt i grytan och då måste det röras ideligen för att osten inte skulle brännas vid. När ostmassan var lagom tjock lyftes grytan av elden och arbetades fortfarande med sleven tills den mästa värmen gått ur då den formades till små ostar / Här brukade man inte koka mer än ett slag av messost. Någon tunnare eller mjukare sort har jag inte sett. Om koket lyckades så att den inte blev sur eller vidbränd var den mycket god och stod sig hela året. Sannostkokningen var ett prövande arbete för det fick man hålla på både natt och dag tills den blev färdig. Om natten brukade ungdom från närliggande stugor komma och hjälpa till att vaka och röra i grytan. Det kallades att gå på ”vasslestämma”. / Accessionsnummer: ULMA 17358 Ort: Råggärd, Dalsland Innehåll: Svar på ULMA:s frågelista 1 Mjölkhushållning 35 bl. Informant: Maria Aronsson, 1945
Död och begravning
Om man sydde på sig, skulle man få svårt att dö. Om kattugglan lät, när någon var sjuk. blev man rädd och sade att hon väntade ut någon. Likaså var det oroande om hunden satte sig att tjuta, när någon låg sjuk. Hade en person en svår dödskamp, trodde man sig kunna underlätta plågorna, om man välvde en kittel över den döendes ansikte. När döden inträtt, skulle ögonen tillslutas och sedan skulle rummet, där den döde låg, lämnas och ingen fick gå dit annat än om det var alldeles nödvändigt. Det var vanligen en gumma, som hade till uppgift att kläda alla lik. Om klädseln skulle vara enklare, lades ett vitt tygstycke över kroppen i några veck, och armarna fingo ligga under svepningen. Om det skulle vara finare, sydde man vida ärmar, som rynkades till vid handleden och armarna lades upp på bröstet. / Man lade också rikligare med veck på svepskjortan. Huvudkudden skulle alltid vara vackert utstyrd med spetsar eller krus. Över ansiktet lades ibland en liten duk, svettduken, som nätt och jämt täckte huvudet. Men för det mesta gjorde man en större duk i stället för denna lilla. Den var fyrkantig och lades så, att ena hörnet kom att ligga på den dödes bröst, ett hörn kom att hänga över kistkanten vid huvudändan och de två återstående vid varje sida. I alla fyra hörnen klipptes ut rosor, så som man nu klipper papper till lamp- skärmar, och dessa lyste då svarta mot den vita duken, där den hängde ut över kistkanten. Hade man gott om plats, fick liket stå inne i rummet, som då kläddes med vita lakan. Var det trångt i stugan, klädde man logen och ställde kistan där eller också gjorde man liksom små hus ute, om sommaren av lövträd, om vintern av granar. Det var mycket vackert, i synnerhet med gransalarna. Ljus skulle brinna vid den dödes huvudgärd, men likvaka brukade inte hållas. Det var gårdens soldat, som skulle framföra inbjudningen till begravningen. Först och främst skulle den dödes släktingar inbjudas, men också de närmaste grannarna. Gårdens soldat skulle likaså / ge tillsägelse om själaringning för den döde och gräva hans grav. Vidare var han källareman på begravningskalaset. Förning sändes till begravning såväl som till bröllop och bestod liksom då av klenta kakor med pålägg av brun och vit ost, samt tjocka pannkakor. Förningen kom kvällen före, eller också hade de med sig den på begravningsdagen, om det var långväga gäster. På begravningsdagens morgon skulle alla fönster vara förhängda, men när begravningen var över och gästerna kommo hem, skulle man binda ihop förhängena, som vanligen bestod av lakan, med ett svart band, så att fönstren blevo fria å sidorna. Vid de gårdar, där begravningsföljet eller likfärden drog förbi, brukade man resa granar med avbrutna toppar, en vid var sida av vägen, samt strö ett kors av finhackat granris mitt på vägen. Denna sed fortlever alltjämt. Även vid kyrkan skulle resas granar med knäckta toppar. Begravningen brukade vara i tre dagar, de två första dagarna skulle alla gäster deltaga i kalaset, men den sista dagen var endast avsedd för släktingarna. Var det en yngre person som dött, brukade inte kalaset räcka i mer än två dagar. / Gästerna skulle gå och se den döde innan locket fastsattes. Därefter skulle de ha ett glas vin eller ett glas brännvin och smör- gås. Sedan begav sig likfärden till kyrkan. Förr bars liken på bår, men numera kör man dem till kyrkogårdsgrindarna, varefter kistan bäres från grindarna till kyrkan. Vintertid användes släde. Före likvagnen skall två män med sorgestavarna gå. Sorgestavarna äro över manshöjd och svartmålade, samt försedda med en stor rosett av sorgeflor i övre ändan. Vid sidan av likvagnen går bärarna, tre vid var sida. Det ansågs hedersamt att få bära den döde till graven. Var det en ung person som dött, valdes gärna dennes jämn- åriga kamrater till bärare. Efter likvagnen följde så de närmast sörjande samt övriga släktingar och de närmaste grannarna. Efter begravningen följde begravningsmål- tiden, som bestod av många rätter och brukade ta rundlig tid. Var prästen med skulle han ha förnämsta platsen, annars den som stått den döde närmast. Härikring brukade vi inte lämna någon plats obesatt, men på andra håll skulle det "dukas åt den döde". Om prästen var med, skulle han hålla åminnelsetal vid middagen. Den första dagen brukade helt gå i sorgens och allvarets tecken, men på andra och tredje dagen kunde nog stämningen bli en / smula lättare. Man företog t.o.m. en del ringlekar, t.ex. att leka ta fatt. Då togo alla i ring och en skulle gå utanför med en sope- limme i handen. Med den skulle han slå någon i ringen ett lätt slag i ryggen, och denne skulle då lämna sin plats och springa åt motsatt håll. Det gällde då att komma först till luckan i ringen, den som kom sist fick ta sopelimmen och börja dansen igen. Det var ju en oskyldig lek och både unga och gamla deltogo i den, och det var bra att få röra litet på sig efter allt ätandet. Sista dagen tog matmor den största grytan, som fanns i huset, och kokade den full med gröt, helst risgrynsgröt. Den satte hon fram mitt på golvet och alla skulle äta gröt ur grytan. Det blev ofta en rätt munter avslutning på kalaset, ty om det var många gäster kvar, blev det knappt om utrymmet kring grytan, och det kunde allt hända att de daskade på varandra med skedarna för att komma fram till gröten. Självspillingar skulle begravas i största tysthet, utan själaringning och efter solens nedgång. Deras grav skulle grävas i utkanten på kyrkogården och kistan skulle lyftas över kyr- kogårdsmuren, fick alltså inte bäras in genom kyrkogårdsgrindarna. Odöpta barn begravdes också i all tysthet. / Varsel om död. Pål i Lerqvilla var känslig för varsel. En gång var Pål på begravning i Ameliden efter en liten kusin till honom. Mitt under begravningsmiddagen blev Pål sturig och konstig, sade inte ett ord, utan stirrade rätt framför sig i luften. De låtsade inte om det vid bordet, för det var vanligt att Pål "såg" något på begravningskalas. Men på hemvägen sade Påls mor till honom: "Nu har du sett något igen, Pål". – "Jag tänker vi samlas snart igen", sa Pål. "Då var det väl min begrav- ning du såg", skämtade Påls mor. Pål svarade ingenting på detta. – Detta var i september månad och strax före jul begravdes Påls mor. En annan gång hade Pål varsel om att hans morbror skulle dö. Denne var så svår på att dricka. En kväll kom gubben ner till Pål och det blev förstås många supar utav det. Morbrodern var styrfull, men Pål var alltid måttlig. Tidigt nästa morgon gick Pål ut på logen för att tröska, men han kom snart tillbaka igen, och han var så konstig och blek om ansiktet. "Hur är det, att du redan är inne igen?" frågade Påls hustru. "Du skulle ju tröska färdigt först." – "Det kom en så besynnerlig stank in / på logen, riktigt som en likstank", sade Pål och gick och lade sig. Framåt middagstiden kom morbrodern ut i köket. Han kände sig dålig, sade han. När han suttit en stund vid bordet, föll han framstupa och var stendöd. Han hade supit sig ihjäl. Om man hade fått varsel skulle man helst sova på saken, innan man talade om det, om man överhuvudtaget ville nämna det. Axel i Bodane blev en kväll så märkvärdigt tyst, det var sedan barnen blivit lagda. Nästa dag sade han till sin hustru: "Mor, nu mister vi snart vår lilla flicka, för jag såg en ängel flyga över hennes säng i går kväll". – "Å, du pratar. Flickan är ju alldeles frisk", sade hans hustru. Men inte långt därefter drunknade den lilla flickan i en källa, så Axel såg nog rätt.
Sägner och visor.
Sägner och visor. Dalsland, Rölanda socken. Upptecknat av: Torsten Hjalmarsson, Hällan, Hökedalen. Sägnen om Gertruds-fågeln. Vår Frälsare kom en gång under sina vandringar här på jorden in i en bondgård, (där husmor höll på med bakning. Frälsaren bad om en kaka, bad om att få en kaka / bakad åt sig. Kvinnan tog ett ämne av degen och skulle baka ut en kaka åt främlingen, men när den var utkavlad, tyckte hon att den var för stor att ge bort. Hon satte den undan, och tog ett nytt ämne ur degen, men även den kakan blev för stor att ge åt främlingen. Så höll kvinnan på en lång stund, men ingen kaka blev liten nog att ge bort. Frälsaren hade tyst sett på, men så öppnade han fönstret och sade till kvinnan: "Din tid är förbi. Såsom en fågel skall du leva därute, och hacka bark i alla dina dagar!" Kvinnan, som hette Gertrud, flög såsom en svart fågel ut genom fönstret. Och denna svarta fågel med den röda / huvan kallades sedan för gertrudsfågel. Om den missnöjda kvinnan. När Frälsaren gick omkring på jorden, kom han en gång till en kvinna som stod och tvättade kläder. Kläderna voro hela och bra, men kvinnan ansåg dem väl för simpla. Då Frälsaren frågade om hon tvättade kläder, så svarade hon spotskt, att det blott var trasor. Men då sade Frälsaren: "Må det bliva trasor!" och det blev trasor av alla kläderna. Jättestenen i Gillanda. Invid landsvägen som går genom gården Gillanda står en mera ovanlig, hög och / reslig sten. Om denna sten går det en gammal sägen. Det var för länge sedan en jätte som gick fram till säteriet Gillanda för att låna bröd där. Men kommen på hemväg överraskades han av soluppgån- gen och blev förvandlad till denna sten. – Man kan tydligt se huru jätten när han träffades utav solstrålarna bar brödknytet på ryggen. Jättekäringens skattsökning. En jättekäring hade mistat sin skatt och sprang omkring i skogen och letade efter den. Hon lyftade på alla de flyttblock hon kom till i den tanken, att skatten möjligen kunde vara gömd under något av dem. För att nu veta vid vilka block / hon varit och sökt, så lade hon små- stenar under dem. Och därav kommer det sig, att så många flyttblock ligga på bädd av småstenar. Sägnen om jättekäringen och Sjôl. En mjölnare stod en gång och kokade tjära, då en stor och anskrämlig jätte- käring kom och ställde sig framför honom och gapade så mycket hon för- mådde. "Har du sett ett större gap?" frågade hon mjölnaren. "Har du smakat hetare välling?" svarade mjölnaren, och tog en slev av den kokande tjäran och slängde i jättinnans gap. / Nu blev hon rasande, och skrek åt mjölnaren: "Vem är du som vågar bränna mej!" "Det är Sjôl som har gjort det, Sjôl hetter han", upplyste mjölnaren. Då rusade jättekäringen vrålande hem, och skulle få jättefar till att taga hämnd. "Sjôl bränner mej, Sjôl bränner mej!" skrek hon när hon kom in till jätten. "Sjôl gjort, får sjôl ha't!" genmälte då jätten Gamla sägner från Håbol. I. En bonde hade blivit förtrollad till "mankuse". Han kunde stundtals bli för- vandlad till gråben, och han kände när / denna förvandling kom över honom. denne bonde, som hette Anders, och hans gumma voro ute och stackade hö vid en skogsslått, då mannen plötsligt yttrade att han måste gå åt skogen ett tag. Kvinnan fruktade för vargen, hon var havande och för sådana var han särskilt farlig. Hon bad att mannen inte skulle gå ifrån henne. Mannen föreslog, att hon skulle klättra upp på höstacken, för att vara fredad ifall gråben visade sig, och så skulle hon ropa "Anders", och då skulle han komma med detsamma. Mannen hade jämnt försvunnit i skogen, så kom gråben sättande fram mot stacken. Hustrun försvarade sig med räfsan och / gråben fick många daljande. Men likeväl högg han tag i hennes kjortel, så att en stor bit följde med. I förskräckelsen kom hon nu i håg att hon skulle ropa, och hon ropade "Anders" så mycket hon orkade. Gråben lunkade iväg bort mot sko- gen, och om en stund kom mannen tillbaka. Men hustrun fick då se, att det satt trådar av hennes kjortel emellan hans tänder. "Men kära du! du har ju trådar i dina tänder av det stycke som vargen tog ur min kjortel!" Mannen blev räddad från förtrollnin- gen genom detta och glädjen var stor hos bägge två. / II. I skogsbygden i Håbols socken hade en bonde på något sätt förbrutit sig mot de mäktiga makter som kunde förtrolla. Han blev förgjord till "mankuse". En gråben skulle han förbli tills det för- lösande kom. En småbonde och hans hustru foro till kyrkan på julottan. När de kommo ut på vägen fingo de vid sidan av den se en ömkligt mager och svulten gråben. Bondfar kände medlidande med gråbenstackarn och ropade på skämt åt honom: "Du som är så mager och elän- dig får gå hem under min underlo och ta den minste grisen där!" De foro vidare till kyrkan och episoden var glömd. Men när de kommit hem skulle / de se om djuren, och deras bestörtning var stor, när de fingo se, att den minste grisen var försvunnen... Om en tid kom en främmande person dit och ville köpa grisar, vilket han även fick. Säljaren fick se hans välfyllda pänningepung och sade till honom: "Du har visst gott om pängar – det var väldigt!" Ja, jag har inte ont om den varan numera; jag har fått slita och fara illa, men det har till slut gått mig bra...Kanske de vill ha de här hundra riksdalrarna till på köpet." Bonden protesterade men det halp inte. "Jo de ska ha dem – men fråga mej inte, / ty jag säger ingenting. Men om ett år skall jag komma hit igen, och då skall jag tala om allt." Bondfolket, som voro rättrådigare än de voro stinna på jordens gods, togo emot pänningarna, men lade dem åsido och gömde dem. Om ett år kom den underlige främ- lingen tillbaka, och nu yppade han det han förra gången förtegat. "Du var den ädlaste människa jag råkat ut för, ty du kände medlidande med mig. Minns du den gråben du såg vid vägen om julottan? Det var jag, och det var jag, som tog grisen för dig. Jag hade blivit förgjord till gråben, och skulle förbli så tills någon människa visade medlidande med mig och gav mig ett av sina djur. / Detta gjorde du, när du lovade mig grisen, du räddade mig, och det skall jag nog aldrig glömma. Hölingevisor. I. Stackars den som liten ä ! långt emella gårdar. Bena ä fulle mä frost å köl, ögene ä fulle mä tårar. Stackars liten hölingeplåt ! han får gå både sölten å våt. Skea ä flå, vällinga ä blå, stackars den som valle får gå. II. Dä ä så roligt om sommaren / då mjölkekora går i bete; då får käringarna si jul igen, på kaffe drecker de sej fete. Å mjölkebötter å ystekar de gå tillsamman varenda da så länge höstbete varar. Vaggvisor. I. Hopp! rida ranka, hästen heter Blanka. Vart ska du rida? – långt bort å fria. Va ska ho heta? – Anne-Maja Greta den tjocka å feta. Vem har ho hemma? – tvo hunnar unner bänken, som röskar på länken. Vov, vov, sa den store te den lelle. II. Räven han geck i änga å slog, / kråka ho raka å skära ho drog, lelle pisse katten han körde. III. Lelle gossen på kvarnebacken me svarte rocken å vite hatten han friar te mej... Lat'en fria ett år eller tvo. När rogen blir mogen växer högt över granskogen – då gefter ja mej. IV. Gubben å käringa skulle köre vall, käringa velle ente mota; gubben tog käringa sloga i e tall, så talla flög upp me rota. V. Ro, ro te fiskeskär, / många fiskar får du där: En te far å en te mor, en te söster å en te bror, en te den som fisken drog, å dä va lelle Halvar. VI. Hästen börja å becka, ville ha vatten å drecka; käringa sprang me bötta å spann, sprang te bäcken som pila å rann. Spann sack å bötta flöt, käringa stod på stranna å töt. VII. Kling klang, sa bjälla långt nol i fjälla. Där växer löken, där gal göken, / där ligger kråka på barnsäng. VIII. Lasse ro hem, Lasse ro hem! di kvinna ha fått barn, di ku ha fått kalv, di su ha fått åtta små grisar. IX. Bake kaka stor å vi lägge smöre mätt uti. La ente kaka bränna, la ente smöre ränna – skysse in i omen! X. Byssan lull, mitt lilla gull. Käringa gjorde en påse full, lan i e vrå bredde på / geck te prästen å sa ifrå hörre den store påsen låg. Prästen tog si stora bok satte sej å läsa. Käringen tog sin krokette käpp slog te prästen på näsa. Prästen tog sin segelbåt segla över have, käringen tog sitt baketråg segla samma vägen. Baketråget sprack, käringa sack – å dä va hele visa. / Tvenne gamla visor. I. Liljan han växer så högt över bergen, men lilla vännen han står fast i tankarna på mig. Du ro, ädla lind, du rosenröda kind, kom ihåg, att du har varit allra kärasten min! Förr har du varit som druvan på disken, ja, förr har du varit som vindruvan skön. Men dig vill jag likna vid törnen och tistel som alls inga frukter på taggarna bär. – Ja, det var ett besvär, att ha den vännen kär som alls icke vet vad som kärleken är. / Vore jag riker, si då had' jag vänner, ja vänner i världen som mig kan tro – Men nu är jag fattig och ingen mig känner, och pojkarna hata mig och gör mig stor oro. Men Herren jag må förlita mig uppå – att Han är mig trofast, det vet jag ändå. Men inte jag sörjer så mycket däröver för (Gudi vare lovad) jag ensammen är. För den han lever än som jag skall ha till vän vilkens hjärta är sårat och kärleken tänd. II. Fast du har många pängar och jag har ingenting – jag har ej gods ej heller gårdar – / Men likeväl så väntar jag i himmelen ett hem, ett hem väntar jag som de rike. Fast du har många pängar och jag har ingenting; men därför får jag fara, som fjära far för vind – jag önskar mig i andra land att vara. Nu slutar jag min visa och ändar så min sång. Och sol bak bergen sig gömmer; jag minnes på den gången jag i ängen så grön – den gången jag aldrig förglömmer. Men den, som falskhet brukar den bästa framgång har – / men vänta, håll min vän! det kommer väl en dag då dessa synder aldrig bli förlåtna. III. Du var den skönaste av nordens tärnor, därför så kunde jag dig aldrig få. Ty Gud han skänker olika lotter, olika hjärtan ger Han också. Tro ej det smärtar mig att du är riker, ty det bedrager dig på denna jord. Ty en gång jorden med sin skatt dig sviker, då får du svara för vart trolöst ord. Vad får du mera av allt du äger än fyra bräder i din kalla grav! / Till sist mitt hulda, trogna hjärta säger: vi träffas väl hos Gud på domens dag. Jag skulle skriva mer, men lägger pennan och allt det här det lämnar jag nu kvar. Ty jag har sport, att du var otrogen – förglöm mig evigt, ja, om du kan.
Frieri och bröllop
Om man ville ta reda på med vem man skulle gifta sig, skulle man koka "drömgröt". Det gick så till att tre flickor gingo tillsammans en kväll och kokade en gröt av tre skedar mjöl, tre skedar salt och tre skedar vatten. Alla tre flickorna skulle hålla i skeden och röra om utan att säga ett ord. På natten blev man törstig och drömde att någon bar till en vatten, och honom skulle man bli gift med. På midsommar skulle man plocka midsommarskvast, bestående av nio sorters blommor från nio olika gärden. Denna kvast skulle man lägga under huvudkudden och den man drömde om under natten, skulle man bli gift med. Om man hittade ett helt havrekorn i mjölet, när man bakade, skulle man kasta det ut genom dörren och den första man, som inträdde, skulle man bli gift med. Prästkragens kantblad skulle man rycka av ett i sänder och säga "ha, ha inte" och på så vis kunde man få reda på om / man skulle bli gift med den eller den. Förr i världen brukade pojkarna gå till flickorna om nätterna. Det kallades att "gå på sjå". Pojkarna kom i stora följen och knackade på fönsterrutorna och ville prata med flickor- na och helst komma in också. De började i allmänhet dra om- kring på det viset, när de var en 17-18 år. Här i trakten förekom det aldrig att någon främmande person fick deltaga i dessa natt- frierier, utan det var alltsammans känt folk, men oftast ställde de sig okända. De brukade också rabbla upp någon ramsa, när de stod utanför fönstren och ville in, men jag kan inte komma ihåg någon särskild, för de läste fort. Men det var alltid skämtsamma och roliga ramsor de hade. Var det då någon, som flickan tyckte bra om, blev han in- släppt och var det riktigt väl, förplägades han med sup och smörgås. Annars fick han nöja sig med en pratstund på ett par timmar. Ibland ledde nattfrieriet till äktenskap, men inte på långt när alltid. Det var mest på lördag- och söndag- kvällarna som pojkarna gick på "sjå". När höet var inne, brukade ungdomen sova i höt, fast det blev just inte mycket sömn av. De kallade / detta att ligga i hö. Pojkarna uppträdde ungefär som vid de andra nattfrierierna, förställde sig som främmande, men några ramsor hade de inte då. Men de brottades och tog nappatag, för att se vem som var värst. De brukade aldrig göra något ofog med säden eller några stängsel, utan gick nog så ordentligt till ladorna. Var det så att flickorna tvättade nattetid, kunde nog poj- karna komma då också, men det var inget särskilt namn på det. De äldre såg mycket snett på nattfrierierna och gjorde allt för att förhindra dem. Numera är det också alldeles ur bruk, och prästerna ha i allmänhet gjort vad de kunnat för att få slut på det. När två unga gått tillsammans en tid och blivit på det klara med varandras känslor, utsåg de en böneman, som skulle tala för deras sak. Det skulle alltid vara en man, aldrig en kvinna. Böneman blev oftast en sådan, som var betrodd och var känd för att kunna tala bra för sig. Han skulle gå ensam till fästemannens blivande svärfar och fråga, om de fick komma. Efter ett par dagar kom friaren och bönemannen och friaren skulle vara blyg och förlägen och hålla sig i bakgrunden, under / det att bönemannen talade om, hur präktig friaren var och hur mycket han ägde. Om friaren fick sin sak igenom, skulle böne- mannen ha ett par långstrumpor, "belestrumpor" samt rosiga vävda strumpeband. Den friare, som fått nej blev alltid utsatt för skämt från ungdomens sida, men jag har aldrig hört talas om någon särskild skämtgåva. Några friargåvor förekom inte. Vanligen var det föräldrarna, som avgjorde äktenskapen, och många gånger blev äktenskapen inte så lyckliga fördenskull, men i de flesta fall vande de sig vid varandra, och då brukade det gå bra. Det förekom rätt ofta, att de gifte sig utom socknen, men helst ville man förstås hålla sig till den egna socknen vid val av make, åtminstone om föräldrarna ustakade par- tierna. Vid trolovningen ställdes till med kalas, trolovningskalas. Detta hölls i fästmöns hem, men ofta bjöd fästmannens föräld- rar på återkalas. Under trolovningen, som inte brukade vara så värst långvarig, skulle fästmön ha psalmbok av fästmannen, och han skulle ha långstrumpor och strumpeband, som fäst- mön förfärdigat. – "Kornfästing" var inte brukligt här på trakten. Lysesedeln skulle tas ut av brudgummen och svär- / fadern. Lysning skulle aldrig tas ut på nedan, ty då blev äktenskapet olyckligt. Det var heller inte bra att ta ut lysning på torsdag, då skulle makarna inte komma överens. Min mor hade uttrycket "stakkete torsda", men jag vet inte riktigt, vad hon menade med det uttrycket. Man skulle heller inte flytta på en torsdag, då skulle man inte trivas på det nya stället. Flyttade man på en lördag, skulle man däremot ej komma att längta. Lysning och bröllop skulle alltid äga rum samma år, det ansågs att lysningen för- lorat sin giltighet, om ett nytt år gick in, förrän bröllopet ägde rum. Då fick man alltid lysa på nytt. Det var en här i socknen, som det lyste för nio gånger, men han hade kanske ändrat sig under tiden. När det lyst för tredje gången, brukade man säga om brudgummen: "Nu har den ramlat ner från predikstolen och brutit av sig benet". Några särskilda lysningskalas brukades inte, och inte heller andra gåvor än de som fästfolket gav varandra vid trolovningen. Det hände någon gång, att fästfolket flyttade ihop innan de blivit gifta, men det ansågs inte fullt passande, / även om det inte kunde förhindras. Ibland fäste de varandra genom att gå några varv runt en jordfast sten, och detta ansågs ha samma innebörd som borgerlig vigsel. När klockaren bar upp lysesedeln på predik- stolen, skulle han ha en slant. Det blev mycket stök, när bröllop skulle äga rum. Det bakades, bryggdes och kokades värre än till jul. Det skulle också vara fint inomhus och man skurade allt som kunde skuras och satte upp nya tapeter. Om vigseln skulle vara i hemmet, klädde de det bästa rummet med friskt löv och satte upp en brudpäll i taket, det var vanligen en stor, grann silkeduk i många färger. Så skulle man också kläda pall, som brudparet skulle knäböja på. Men det var minst lika vanligt att brudparet for till prästen och vigde sig i prästgården, och då behövdes ingen sådan klädsel. Jag kan inte minnas, att bröllop företrädesvis skulle hållas någon särskild årstid eller någon särskild vecko- dag. Man undvek dock gärna torsdagen. Bröllopet skulle alltid hållas i brudens hem och varade i tre dagar, ibland / ännu längre, om det var storfolk. Här i trakten brukades aldrig resas några som helst träd. Enda gången jag minns något sådant var, när en som hade öknamnet "Kotten", gifte sig. Då hade de dragit fram en massa granar med kottar på, men det var nog bara för att skämta med honom och hans öknamn. Tre dagar före bröllopet skulle brudens gäster inbjudas. Bjudningen skulle framföras av soldaten på gården, som hade många uppdrag även vid andra tillfällen. Det var han som skulle gräva grav, om någon dog på gården. På bröllopet skulle han vara källareman och bära omkring den stora ölbollen. Han var inte utrustad på något särskilt sätt. Brudens släktingar och de närmaste grannarna måste alltid bjudas. Brudgummen fick ta med sig sina släktingar och grannar och de kom på en gång till bröllopsgården, det var "brudfärden". Det var många olika betjäningar på bröllopet: värd och värdinna, spelmän, aldrig mindre än tre, matmor som lagade all maten, källareman, som bar omkring drickat, smådrängar och småpigor, som höllo brinnande ljus under / vigseln, de voro fyra eller sex till antalet. De skulle också ha en brudmarskalk, som förde in de äldsta av kvinnorna till vigseln. Han skulle ha blågult band om hatten och rosett och bukett i knapphålet. Annars behövde den andra betjäningen inte vara särskilt klädd, men de skulle alltid vara snyggt klädda. Smådrängarna och småpigorna skulle helst vara helt ljusklädda. Någon gång hade småpigorna krans i håret. Spelmännen skulle rida emot brudfär- den, och hästarna skulle ha blomkransar kring halsen och rosetter vid öronen. Förningen brukade komma kvällen före från dem, som bodde närmast, men de som bodde långt borta, hade den med sig på bröllopsdagen. Den kom i stora vida korgar och bestod av stora, klenta kakor och brynost och tjock pannkaka. – Kvällen före bröllopet brukade grannarna också skicka mjölk. Ofta blev det så mycket, att man fick ställa till med ystning efteråt, för att få användning för all mjölken. Kvällen innan bröllopet brukade de unga flickor- na i granngårdarna komma till bruden för att "kamma" henne. / Då flätade de den ena lilla flätan intill den andra av håret, som de fuktat litet, för att håret skulle bli yvigt och krusigt på bröllops- dagen. Bruden skulle klädas av brudsätan, som hölls i stor ära. Bruden skulle ha svart klänning, krona av myrten eller om sådan inte fanns, krona av mörkgrönt, blankt och styvt papper, som klipptes till som små blad. Så skulle hon ha slöja också, men den skaffade hon inte själv, som brukligt är numera, utan den hörde till brudsätan. – Bruden fick ha slöja och krona, även om hon var havande, det utgjorde intet hinder. – Ringen var en slät guldring något bredare och massivare än de som nu användas. – Man fick ej lov att sy på bruden, då skulle hon få svårt att dö. Brudgummen brukade inte inbjuda någon till sig innan bröllopet, men han skulle bjuda samman sina släk- tingar och närmaste grannar till "brudfärden". På bröllopsdagens förmiddag redo spelemännen ut och mötte brudfärden vid en bestämd plats, vid en korsväg eller så. Där vände de och redo sedan före till bröllopsgården. Där stannade på var sin sida om ingången och spelade in brudfärden. Brudens gäster hade kommit efterhand till bröllops- gården. Bruden och brudgummen fick inte se varandra innan / vigseln, men det kunde allt hända att de smögo sig till det ändå. För det mesta förde de brudgummen upp på loftet, under det att bruden fick hålla sig i kammaren. Kyrkbröllop förekom aldrig förr, utan vigseln ägde rum i hemmet eller prästgården. Om brudparet skulle vigas i hemmet, samlades först alla gästerna i det bästa rum- met, som klätts vackert. De äldsta och förnämsta av de kvinn- liga gästerna infördes av brudmarskalken, de övriga inkommo parvis. Sist kom brudparet, bruden från kammaren, ledd vid handen av sin far och brudgummen från loftet, följd av sin far. Efter dem kommo smådrängarna och småpigorna, som höllo brinnande ljus under vigselakten. Efter vigseln dracks de nyvigdas skål och lyckönskningar framfördes och brudparet togs i hand. Sedan följde bröllopsmiddagen. Prästen skulle sitta på förnämsta platsen, därefter brudparet, så brudgummens föräldrar, därefter brudens. De övriga släktingarna placerades efter släktskapsgrad. Grannar- na kommo sist och fingo sitta efter rang och värdighet. Man skulle truga och krusa både länge och väl, ty det ansågs inte passande att genast gå till sina platser. Middagen bestod av / många rätter: kött, soppa, av flera slag, fisk och som efterrätt röd och vit gröt. Prästen skulle tala för de nygifta vid middagen, annars var det just ingen som talade. De brukade inte heller grötrim och sådant. Källareman hade ständigt göra med att gå omkring med den stora ölbollen. Den var av trä och den fick bäras med båda händerna. När det började tryta i bollen, fylldes mera dricka på. Innan dansen började efter middagen, skulle bruden ta emot gåvor. Då knöt man ett stort förkläde på henne, och så skulle hon sätta sig på en stol, varefter gästerna kommo fram och lämnade sina skänker, som oftast bestod av pengar. Någon gång kunde de också lämna smycke, brosch eller dylikt. Sedan skulle dansen börja. Första dansen skulle prästen dansa med bruden. Kronan skulle sitta så löst, att den föll av under dansen, och då skulle prästen sätta den på någon av de unga flickorna, och hon skulle bli nästa brud. Prästen skulle sedan sätta fast kronan på bruden igen. Bruden skulle dansa nästa dans med brudgummen och sedan skulle hon dansa ett slag med alla. Man dansade för det mesta polskor, slängpolska och tyskepolska, och vals. Frampå kvällen brukade folk komma och ropa brudparet fram och då skulle brudparet ut och visa sig. / Hela dagen hade gästerna undfägnats rikligt och även på natten saknades icke mat och dryck, fastän det blev förstås dryckes- varorna, som hade största åtgången. Mitt under dansen hittade de ibland på att stjäla bruden. Det var några ungdomar som ställde till med detta. Bruden skulle ha krona och slöja på sig, när hon rövades. Ibland kunde de fara helt till en annan socken, och det kunde ofta vara besvärligt nog för brudgummen att få fatt på bruden igen. Det blev alltid stor glädje, när brudparet återvände igen och en skål skulle alltid drickas då. Brudsängen bäddades mycket högt. Det var någon av betjäningen, som gjorde detta. Någon av betjäningen skulle likaledes "dra av brudparet på bena", d.v.s. taga av dem skor och strumpor. Brudparet skulle då lägga några slantar i skorna, som tack härför. Sedan lämnades brudparet för sig själva, men dansen fortsatte en god stund efter detta. Gästerna brukade icke undfägnas i brudkammar- en. Om brudparet varit i prästgården och blivit vigda, brukade ofta socknens ungdom ligga ute i kullarna och skjuta, när de foro hem efter vigseln. Det kunde också inträffa, om vigseln ägt rum i hem- met, men det var inte så vanligt då. / Spelmännen skulle ha betalning. Stora tallrikar fram- sattes och där skulle gästerna lägga fram pengar och det blev ofta en stor summa, som på detta sätt insamlades. Gästerna fingo ligga på golvet. Grannarna foro hem till sig och brukade också ta med sig en del gäster. Männen brukade ligga nere i stugan, men åt kvinnorna bäddades uppe på loftet. Om prästen stannade över natten skulle han alltid ligga lite bättre, i en säng eller soffa. Det brukade inte just bli många timmars sömn vid bröllop. Under de följande dagarna skulle bruden inte bära slöja, endast krona. Nu fick man ta till förningarna. Alla skulle ha smakbitar med sig hem av varandras förningar. Det förekom aldrig några upptåg med utklädsel eller framdragning av träd till bröllopsgården. Stabbdans har jag hört min mor nämna om, men jag vet inte, hur den gick till. Annars roade man sig med springlekar som änkeleken, blindbock, och sådana. Både gamla och unga deltogo i dessa lekar. Så snart det nya hemmet blivit i ordning, flyttade de nygifta in. De skulle se upp i skorstenen, så att de inte läng- tade, annars var det inga seder knutna till flyttningen.