Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro och sed. Skogsrå.
Om skogsråa hade sig meddelaren ej annat bekant, än att hon ibland hjälpte kolare med milorna.
Skogsväsen
Skogsråa hade sine strôk nerefter sjön. Där var det inte säkert än att en kunde träffa på henne. Hon var som en vanlig människa. Hon kunde likna sig vid vilket fruntimmer som helst. Vi hade en rotkäring som talade om att hon hade mött henne en gång hon skulle gå med mat till kârn sin. Denna rotkäring stannade å talade till henne å sade: ä du ute å går, Li- sa?" För hon trodde att det var en grannkäring. Hon var precis lik henne å hade samma slags schal å klänning. Men denna Lisa hade inte varit ute något den dagen. Rotkäringen tyckte det var så konstigt, för hon fick inte något svar. "Skogråa" kunde en inte lita på, för om hon ville så ställde hon att en inte kände igen sig / var en var. Jag vet att det kunde förekomma att en del blev "förvillade" alldeles invid stugan å inte visste var de var förrän de kom in å hade varit inne en stund. Om en var ute i skogen, så fick en inte ropa namnet på varandra, för fick hon veta namnet, så fick hon makt. Om en kom till att gå över en väg, där skogråa hade gått, å en hade bössan med, så var det inte att tänka att en skulle få något, för då blev det otur.
Skogsrå
'Skogråa' satt i skogen å band strumpor och van- tar, så att det blänkte i spetorna. Hon lillade då så grannt. Men fick hon höra bergjätten, så slutade hon att 'lilla'. 'Skogråa' var som en människa 'fram- ante', men 'bakte' var hon som ett urhålkat baktråg. Hon ville gärna ha 'kârfôlk'. Bara de voro tysta och inte härmade eller tilltalade henne så gick det bra, men vänslades de med henne, så kunde hon få övertaget.
Skogsrå
Mammas farmor har berättat, att skogsrån syntes, när man sprängde Dalslands kanal. Skogsrået blev störd och man såg henne rida ut på en vit häst; hon red till ett annat berg i närheten. — Mammas farmor skulle leta efter en tjur, som ej kommit hem. Hennes mor sa: "Om du skulle komma på villogräs, så ska du vända på huvuddu- ken och lägga dig å sova." Dottern gick ut å leta men såg ingen tjur. Och så märkte hon också, att hon ej visste, var hon var; då vände hon på huvuddu- ken och lade sig att sova. Tidigt på morgonen strax innan sol gick upp vaknade hon och såg en dam; det var skogsrået, som stod och skratta så där mystiskt. Hon blundade och ville ej se det, men när hon tittade upp, stod skogsrået kvar. Hon började titta efter tjuren och fann den snart; den stod invid en gran och tugga och åt. Och sedan kände hon igen sig också. — Det var en person, som var söndagsjägare. Det var syndigt att jaga på söndagen. Han fick se en fin tjäder en gång. Den flög från träd till träd men kom ej inom skotthåll någon gång. Till slut kom den inom skotthåll. / Han sköt. Då hånskrattade det. Tjädern föll ned; den hade blivit en tvage- stubbe. Det var skogsrået, som skapat sig till en tjäder. Mammas farmor hette Maja Jansson och var född 1833. Hon dog 1903.
Skogsrå
En gubbe i Krona hade ont av skogråa. Om det så var själva julkvällen och hon kom och kallade, så måste han gå ut. — Emellertid så mötte han en gång en käring, och hon lärde honom hur han skulle ladda för att skjuta skogråa. Han filade av en vigselring, som hade varit under vigsel tre gånger, och av annat silver, som hade varit stulet tre gånger. Så kammade han och tvättade sig väl och bet i en lök. Så rustad gick han för att skjuta skogråa. Han mötte henne i ängarna "Det går inte för dig att skjuta mig i dag", sade hon. Men han sköt och hon föll. Och så hörde han, att hon skrek så styggt. När de sedan gick och såg efter i Kronängen, så låg skelettet där. Gubben var aldrig riktigt bra efter den dagen. Han kunde inte lämna sängen, och det dröjde inte länge, förrän han dog.
Skogsrå
Skogroa, den skulle vart lik e rnänniske. Ho va bra klädde, men ho skulle ha en sån bedrövele långe svans. Och ho svängde och svängde med bakänden för ho inte skulle visa svansen. Här va en som skogroa hade fått makt med. Det var far till Gabriel i Skärhamn. Så fort det var nerskömt om kväll, så kom ho till fönstret, och han var inte karl te bli hemma. Käringa hans ville allt hatt'en hemma, och ho sa te'n att han får inte gå, men det var omöjele. Ho visste inte va ho skulle ta sig till, men så var det nån som lärde na, att ho skulle gå till skogen om natta och hoja och fråga, vad ho skulle göra för ho hade en tjur, som inte ville bli hemma om natta. Det gjorde ho, och då svara skogroa: "Du ska ge'n malt och salt och tjära och baggesöterot, då stannar han hemma." Det gjorde käringa, och sen ble gubben hemma. Men en gång när han var ute, så kom skogroa te'na och sa, att hade jag trott det om dig, så skulle jag inte lärt dig det, sa hon.
Skogsrå
En av de gamla gummorna här tala om, att hon kom till en gubbe, som stod i skogen och klöv gärdsle. Hon kom till honom och bad, att hon skulle få hjälpa till. Det skulle hon få. Då bad han henne, att hon skulle passa på och sätta händerna i sprickan, när han hade huggit yxan i stocken. Hon satte dit händerna och han var kvick att ta ur yxan. Hon blev sittande och skrek så att det gallrade i skogen.
Skogsrå
En gång så förstörde hon en brudgum, så han aldrig kom till bröllopet. Han var på väg till bröllopet och red genom en skog. När han kom mitt på skogen, så kom det en vådligt grann tös fram till honom. Han ville rida vidare, men hon tog tag i tyglarna på hästen och höll den. Till slut så övertalade hon honom. När han kom hem, var han konstig. Och han ville inte se sin fästmö mer. Han bara tala på den jänta, han hade i skogen. Var natt så var han i skogen hos henne.
Skogsrå
Skogråa var ett fint fruntimmer fram, men bak hade hon en lång svans. Det var en dräng, som mötte skogråa, och fick se svansen på henne och sa: "Mamsell ska dra upp släpet!" Då blev hon så glad, att hon bad att han skulle känna efter i rockfickorna. De var fulla i pengar. Hon lovade att det aldrig skulle fattas pengar för honom.
Skogsrå
Skogsrån brukade valla kreatur i skogarna och då sjöng hon så vackert ibland. Man såg henne gå och sticka på en strumpa. Min mor såg henne sitta på en stubbe sysselsatt med att sticka strumpor. Hon hade mässingsspetor. Det lyste som guld från dem.
Skogsrå
Skogrå var det så gott om. Skogråa var så svår att söka karlarna. Fick hon veta namnet, blev det riktigt illa. En karl hade tre barn med henne. Han hade fått lova, att hon skulle komma till honom på julkvällen och ha barnen med sig. Karlen lät drängen sätta hästen för kolryssen. "Men vad skall I med kolryss om julekvällen?" frågade drängen. Emellertid for mannen och satte skogråa och ungarna på kolryssen. Men på sjön kom en vargflock. Då satte han sig på hästryggen. "Det är säkrast, om jag sitter här", sa han. Men han pillade ur selepinnarna, så ryssen blev ståendes efter och de andra blev uppätna av vargarna. Men om juldagen, när folket for till kyrkan, såg de spillrorna av åkdonet och blod på isen.
Skogsrå
När ja va en pojke, berätta e tös, att Lagom-Jon va ute en gång å leta etter hästarna. Dem släppte de på vilda fjälle. Då feck han se e säng bädda å i sänga låg dä e fine fröken. Ho sa: "Trötter man vila här!" — "Va i Jesu namn är detta?" sa Jon. Då va dä som de hade slögg ihop e bok. Dä va börte alltihop.
Skogsrå
Så var det en som gått in i en lada och lagt sej att sova. Så var det en glugg på ladan. Rätt som det var kom ett skogrå och satte sej i gluggen och efter kom en varg. Hon satt och lekte. "Tasse, ta fot!" sa hon. Han rätta sej upp och rände till henne: "Tasse, ta alltihop!" sa han. Vargen rev ihjäl henne och åt upp henne. Men detta skulle han ha låtit bli, för han bröt av sej låret, då han gick ur ladan.