Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det minns jag att när någon drunknade, så sa de gamle, att det blev en gast av honom. Det hördes utåt sjön ibland. Och när de fick höra gasten, så var det någon som hade drunknat eller också var det förebåd till att någon skulle drunkna. "Dä vållar allt snart nô styggt för jag hörde gasten skrek utåt sjön i kväll", kunde en få höra folk säga. Det var inte säkert för gasten vid den gamla ham- nen,
Legender.
Jerusalems skomakare gick världen runt med en lestknippa på ryggen. Han måste vandra stän- digt. Det hade han fått till straff av vår Frälsare, för att han nekade att bära korset åt honom. På lestknippena hade det växt fullt med mossa, sådan mossa som växer på granarna i skogen. För Herrans länge sedan så hade folk sett ho- nim i Östbybackarna. Det tala de gamle om. Då bar han också alla de skopar han hade slitit ut.
Hemmet.
Matordningen i hantverkarhemmen omkr 1860-talet. Kl. fem på morgonen var alla i familjen uppstigna. Kl. sex skulle en vara i verkstaden. Efter uppstigningen drack en môrakaffet. Då doppade man vanligtvis hårt bröd i kaffet. kl. halv nio kom jungfrun el. annan familjemedlem med matbud. Då gick en in och åt välling, smörgås, salt kött eller en sillbit att bita i. - Brödet var tunnbröd. Vällingen var för det mesta kokad av vetemjöl, men som ombyte kunde en få havregrynsgröt någon gång. Denna måltid benämndes frukost. Kl. 11 kom de med kaffe till verkstaden. Då drack man slätt kaffe (: kaffe utan bröd). Detta kal- lades för mellanmålskaffe. Och det var endast vintertid. Sommartid tog en kärnmjölk med / sig el. vatten, så att en hade att dricka vid den tiden. Vid ett-tiden åt en medda. Bestod av oskalade potatis, kötträtt, såsom kokt kött el. korv. Eller fick en fisk eller sill. Mjölk eller dricka el. kallskål att skölja ned maten med. Kallskål bestod av sirap och dricka, som man doppade hårt bröd i. Detta kallades för medda el. meddasmål. Kl. 5 fick en kaffebud. Då fick en kaffe, smör- gås och salt kött. Det var aftonval. Kl. åtta åt en kväll. I vanliga fall bestod kvälls- maten av vattengröt (vassgröt) och mjölk samt krösmos (lingonsylt) i mjölken. Kunde också ta en liten smörgås. Benämningen: Kväll, äte kväll. Om lördagskväll fick en risgrynsgröt. Söndagsmor- gon kokade man upp mjölk och åt till den över- blivna gröten.
Husligt arbete.
Någon gång hände det, att mor hade gömt ihop grädde och kärnade smör. Innan hon började kärna, så lade hon en kniv på locket. Om det dröjde med smöret, så tog hon tre saltkorn och lade i kärnan. Det bådade inte något bra, om brödet blev bränt. När jästen lades i karet så skulle alla hushålls- medlemmar stå kring karet och skrika till i detsam- ma som han hälldes i. Det skulle bli väljäst och god dricka då. När trådarna gick av, så lämnade mor vävstolen en stund. Sen gick hon dit och knöt ihop dem och började väva igen. - När det var "kyrkedag" ville hon inte väva, för det var otur sådana dagar.
Födelsedag och namnsdag
Nuförtiden firas särskilt födelsedagarna. Det börja- de bli mera allmänt i början av 1900-talet. Under förra världskriget, när folk fick mycket pengar, så tilltog detta bruk. Det blev ett slags nöje att vara med och fira. Hos herrskapen förekom det av gam- nalt att namns- och födelsedagar firades, men hos allmogen var det inte så vanligt. Förr var det allt namnsdagen som var de viktigaste. Den kom en bäst ihåg, för den stod i almanackan. Nu är födelsedagen den viktigaste. Man firar den privat i hemmet med kaffe och tårta. Men mycket ofta händer att vänner och bekanta skramlar ihop och köper en present och överlämnar. Alla hushåll som lämnat till presenten följer med och uppvaktar. Det skall ske som / en överraskning. Så då försöker en att hålla tyst med den tilltänkta firningen - samlas om kvällen och kom- mer i samlad trupp. Är prästen med, så håller han festtalet och överlämnar presenten. Man klädde inte ut sig. Skulle man bort och fira, så tog man på de bästa kläderna. "Namnsdagsplakat" förekom. Sådana begagnades i min ungdom. De var försedda med namn och text på vers eller prosa. Den som målade eller ritade bre- vet skrev texten. Fanns sådana i staden, som en kunde få beställa av.
Umgängesformer.
Födelsedagar och namnsdagar firas mycket i sta- den nu för tiden. - Men bland den enklare klassen är inte bruket så gammalt. För en 30 år sedan var det knappast brukligt. En och annan 50-åring kunde kanske firas, men nu firas snart sagt alla 50- åringar bland alla klasser. Vissa namnsdagar var mer ihågkomna än andra. T.ex. Anna och namnsdagarna i d.s.k. "fruntimmersvec- kan". På manliga sidan sådana namn som Karl, Oskar, Vilhelm o.dyl. Namnsdagen var mest ihåg- kommen. Nu är födelsedagen den viktigaste. Man brukar samlas - d.v.s. släktingar, vänner och bekanta - och gå till den som fyller år och upp- vakta honom den dagen han fyller år. Bland mera högtstående personer brukas det mera så / att var och en uppvaktar för sig. Föreningar o.d. uppvakta genom en deputation. På kvällen eller någon dag efter bli de uppvaktande bjudna på kalas. Om man t.ex. ville fira fars eller mors namn eller födelsedag, så gjorde man sig före och satte fram den bästa stolen till bordet och så bjöd man på namnsdagskaffe el. om det var födelsedag - födelse- dagskaffe. Då lades duk på bordet och så kunde man fästa någon myrtenkvist i duken vid kaffekoppen. Så brukade en hurra den som fyllde år. Särskilt noga var man med att hissa barnen.
Stadstraditioner: Nöjen. Umgängesformer.
Om sommaren var stadsungdomen ute här och var och roade sig. Det var dans bort på logar om lördags- och söndagskvällar. Somliga bönder hade stora rum och där kunde man få dansa. - Kortspel förekom bort i backarna. Här och där låg något kortspelslag. De som hade rodd- eller segelbåt brukade fara ut på sjön om söndagarna. Då tog man kaffe och bröd med sig. - På Galgåsen fanns en kägelbana. Där var också ett tillhåll om helgerna. Sociteten var ute och "åkte promenad" eller de tog en promenad till fots i stadens omgivningar. - Det fanns ingen organiserad idrott eller sport. Men det låg i, att pojkarna skul- le kappspringa, hoppa höjdhopp och längdhopp, ha dragkamp, gå balansgång o.d. Man hade små täv- lingar i sådana ting när pojkskockar träffades. / Vintertid roade man sig med kälkbackåkning. Bac- ken uppifrån kyrkan och ned till torget var en bra kälk- backe. Där åkte både barn och ungdom. Det var inte så strängt den tiden. Man åkte hur som helst på ga- torna. Det var bara hästskjutsar man måste väja för och gångare. Man nöjde sig inte med bara käl- kar utan man drog med sig #######. PÅ en sådan kunde en åtta tio personer åka. - Skolbarnen hade snöbollskrig. Det blev heta drabbningar, när fåreben och paltar råkades (fåreben = elementarläroverkets ungdomar. Paltar = folkskolans). Det var ju ett ständigt krig mellan dem. När viken låg frusen gick man på skrodskor. Herr- skapsungdomen hade sina skridskofärder - endera i par, pojke och flicka eller flera i sällskap. Men de blandade sig inte med det sämre folket. Många övade sig och voro skickliga att gå på skridskor. Man gick upp figurer eller namn. Ett hjärta var med det lättaste att gå upp. Även ungdom från omkring liggande landsbygd / kom med sina skridskor. Men de voro meredels för sig själva. Det gick inte riktigt bra att förlikas. Stadsungdomen höll sig för bättre än landsungdomen, voro mera uppsträckta och kunde föra sig bättre. Herrskapen gjorde slädparti. När isen låg körstark på Vänern hade de slädparti till Värmlandsnäs. Där fanns många stora herrgårdar och på den tiden bodde stormän på dessa herrgårdar - Liljehöök, Uggla, Bratt m.fl. Och det var de finare herrska- pen här i staden som hade slädparti till någon av Näsets herrgårdar. Kunde vara en 25 stycken i sälskap - d.v.s. 25 slädar. - Hästarna voro utstyrda med vita, virkade täcken. Långa tofsar på täcket. Det var glest virkat. Täcket räckte ända fram i släden. Kallades slädnät. En bjäl- lerkrans på vardera sidan om hästen. Det var ###- bjällen - somliga hade gula ###bjälen andra vita. Det lät nästan som musik på avstånd, för det var olika klang i bjälrorna. Selarna voro väl putsa- de, så att det blänkte i dem. - Hela familjen / var med. - Så hade man skjutskar med. En del patro- ner hade egen kusk. - Man hade s.k. familjesläde med två hästar för. - Många av de "större" hade hästar. Patron Ha#### hade många hästar. Ibland hade de slädparti till någon herrgård eller till något bruk på Dal. Det var grant att se, när de svängde runt torget eller när den långa raden kom gatan fram. Pojkar och flickor gick ihop och hade kalas om lördagskvällarna. De hyrde ett rum och dansade i. Kyrkvaktare Jansson kyrde ut. - Herrskapen hade sina baler för sig, hantverkarna för sig och de som sämre var för sig. - Drängar och pigor som tjänade fick inte vara med. Drängarna kallades för knölar. Men drängarna gjorde baler och bjöd pigoirna och tvärt om. / Sista sidan är berättaren J.G. Svensson född 1861 i Åmål. Uppgften rör tilltal. Umgängesformer. Kom inte ifråga att en skulle ha sagt du till far och mor. Dert skulle ha uppfattats av dem som elakt, och en hade fått en örnyp i värsta fall av #######. "I far och mor el. mamma och pappa" skulle det vara. Nuförtiden hör en inte barnen säga annat än "du" till sina föräldrar. I finare familjer hör en dock, att barnen ännu säger "mamma, pappa" eller "mor och far". Det skall allt vara finare att säga mamma och pap- pa än att säga "du".
Tilltal.
Både "I och Du" förekommer som tilltalsord till föräldrarna. Äldre barn säger i regel inte du utan "I". Om man tilltalar båda föräldrarna på en gång, säger man "I". De yngre barnen säger i regel "du" till mor och far. Numera är "du" vanligast. Men det är yngre än "I far o mor". Nu är det lika fint att säga du som "I". Det är ingen som tänker på det.
Tilltal
Nuförtiden (1940) tilltalar barnen sina föräldrar med du. Det är vanligast. Men även far, mor och I före- kommer. Det är de äldre barnen som använde dessa ord. Du är yngre i orten. I min barndom förekom inte att barn sa du till sina föräldrar. Det var mor, far och I. Barnen höllos strängt på den tiden. Under 1900 har tilltalsordet du blivit mer och mer allmänt av barnen. Det gäller alla samhällsklasser. Hos de s.k. bättre (herrskapsklassen) använde barnen far och mor el. mamma och pappa mera än du, men hos "de sämre" är det i regel du.
Stadstraditioner: Präster och kyrkoväsende.
Gudstjänsten i kyrkan började kl. 10 på förmiddagen. Jul- ottan började kl. 6. - Stadsborna voro trägna kyrkogångare till frampå 1880-talet. Sen tog det av undan för undan. De gamla behöll seden, men ungdomen hade inte stor lust. En hel del ungdom for från staden till Amerika. Det första min mor frågade oss barn, när vi kom från kyrkan, var, vad prästen hade för inledningstal. Och det var bäst att vi kunde redogöra för det. - Barnen fick vänja sig att gå i kyrkan. I hemmet lästes evangeliet efter frukost varje sön- dag. Endera husfadern eller någon av de äldre läste det. - Men på eftermiddagen var det inte farligt om kortleken och brännvinsflaskan kom fram.
Stadstraditioner: Präster och kyrkoväsende.
Av gammalt fanns en kyrka i staden och en kyrko- gård. Den gamla kyrkan, sem sedan många år stått som magasin, hade byggts i östkanten av staden, nära sjön. Den har inte använts för sitt ändamål i mitt minne och långt därförut. Det var stadens kyrka till dess att hon såldes till enskild person. -När hon skulle repareras, så var hon i alla fall så bristfällig att det inte skulle kosta mycket mer att bygga en ny. Så förlades den nya kyrkan till högre läge och där den forrfarande står. Efter de gamles tal, så skulle den allra första kyrkan vara av trä och stå på samma ställe som den nuvaran- de gamla. - Det berättas, att Magnus Gabrilel de la Gardi bevistade kyrkan en söndag och åhörde / Gudstjänsten. Medan gudstjänsten varade kom en kurir och berättade om slaget vid Lund och danskarnas flykt. Han blev så glad över detta, att han beslöt att skän- ka kyrkan en altartavla. Denna finns uppsatt i sta- dens nuvarande kyrka. Den gamla kyrkogården kallas "gamla plantaget". Ett par tre gravstenar utvisar ännu idag att det varit grav- plats. Men i gamla tider stod många järnkors på kyrkogården. Där har ingen människa begravts i min tid. -Men den nya kyrkan anlades ny kyrko- gård. - Från mina första år minns jag, att många gravar voro förfallna. Det var många som inte vår- dade sina anhörigas gravar. Det växte gräs över kullen och gravarna försvann. Blommor, såsom vin- tergröna, förgät-mig-ej, ###blomma o.d. fanns på somliga gravar. Fattigt folks gravar vårdades inte och blev snart glömda. Ett litet hemmagjort träkors med den dödes initialer och dödsår sattes kanske på kullen. Så länge det korset stod visste man var graven var. - En fick inte röra något av / det som fanns på kyrkogården. Det var helgerån och var en mycket skamlig handling. Så hade folk för sig att de fick med de döda att göra, om de rörde något på kyrkogården. De döda vakade där. En kunde bli förföljd och nupen av dem. Staden hade präst och han hade egen prästgård. Så var det dödgrävare och ####### och ringkar- lar. I min barndom var det två ringare anställda som drog klockorna för hand. De ringde till sön- dagens gudstjänst, vid begravningar och helgmål. Brukade ringa in helgen kl. 6 på söndagen. Sen fanns det klockare och kyrkovärdar. Så länge det gamla åmålsfolket levde var gudstjän- terna mycket besökta. De höll strängt på att en skulle gå i kyrkan, men redan i min ungdom började det bli mindre. Det blev mera nöjen i sta- den och ungdomen fick smak på dem, så kom läsarna hit för ett 60-tal år sedan. Det ena med det andra gjorde att gudstjänstbesöken minska- des. Respekten för prästerna minskades. Det kom / också en tid att vara sådana präster här i staden som genom sin vandel visade mera från än till. Men sa- de prästen S. - "I ska inte leva som jag gör, utan som jag lär." - Om julottan var det särskilt mycket folk. Då följdes både barn, ungdom och äldre åt. Nyårsdagen kom därnäst. Men då var det mest äldre. Den dagen kungjordes de förändringar som skett bland stadens folk under året - antalet födda, döda o.s.v. Det ville man särskilt höra på. Trefaldighetssöndag, domsöndag och böndagarna kun- de också kyrkan vara väl besatt. - Alla de gam- la var noga med att inte försumma nattvarden. Men bruket med detta tog nära på slut i min ungdom. Den dag de gick till nattvarden fick inte användas till annat än Gud och betraktande, och ett stilla liv i hemmet. nattvardsgästerna voro svartklädda. Vid nattvardsbordet brukade de fälla tårar - särskilt kvinnorna. Man hade respekt för kyrkan och Guds ord. - Gudstjänsten började kl. 10 f.m. / På 1870-talet hölls konfirmation vid midsommar. Då var kyrkan prydd med löv och blommor. Alla konfirmanderna var svartklädda den tiden. - Det hette att en gick fram. Självspillingar fick aldrig bäras in genom kyrkporten. De lyftes över den norra kyrkomuren och begrovs där. Bara prästen och de som fraktade den döde till graven voro närvarande vid en sådan begravning. Ingen kyrkklocka fick ljuda. Den döde skulle begravas i stillhet. - Den som hade gjort något förfång, fick sitta i stocken i kyrkan. Prästen kom till sjuka och döende, när han blev kal- lad. Det var mycket vanligt att sjuka och döende ville ha nattvarden. Och då fick inte prästen ha något förhinder. Barndop skedde ofta i kyrkan. Men prästen blev även ofta kallad till hemmen att förrätta barndop. Bland de bättre hade man då dopöl, så att släkt och vänner var bjudna. Då kunde barnet få presenter. - Ännu i in barndom var det strängt i hemmen. När en lade sig på kvällen, så skulle en alltid läsa kvällsbönen. - "Gud som haver barnen kär ......" / Så skulle en läsa före och efter maten (matbön). Om söndagsförmiddagen fick en inte gå annorstädes än till kyrkan. På förmiddagen läste någon av de hemmavarande dagens evangelium. Då satt alla övriga tysta med sam- manknäppta händer och lyssnade. Det skulle vara andakt i huset på söndagsförmiddag. Men på aftonen kunde både kortleken och brännvinsbuteljen komma fram. Då kanske någon av ens vänner tittade inom dörren för ett fördriva tiden. Barnen fick inte börja att driva ute om kvällarna förrän efter det de hade gått och läst för prästen. På den tiden måste de lyda sina föräldrar. För omkr. en 65 år sedan började man med sön- dagsskola i staden. Men det var inte kyrkan utan Mis- sionsförbundet. Prästerna ville inte höra talas om sådant. Man skulle gå till stadens kyrka och där- med jämt. Jag minns, att prosten Gillgren kom in i småskolan till oss en dag och förbjöd att inte en enda av oss skulle få gå till söndagsskola eller till sådana möten. Och alla måste lyda prosten. / De som hade söndagsskola och bönemöten kallades för läsare. Den som blev läsare slog sönder dragspel eller fiol, om han varit spelman. Det gick inte an att spe- la på ett instrument som man spelat dansmusik på. Man skulle spela orgel. och många i staden skaf- fade sig orgel den tiden. Läsarna hade en sal i gar- varegården, där de hade sina möten och sin söndagssko- la- Till en början höll man dessa läsare som ett slags villoandar.
Domare och rättsväsen
I Tuvedalen eller "Tjuvedalen", som det kallas, lär det ha funnits en avrättsplats. Dtr var min far, som talade på det. Men det var så gammalt, så han kunde inte säga var avrättningen hade skett. Det skulle vara i skogen. Den halshuggnes kropp hade hängt in- till vägen. Ingen hade brytt sig om att ta kroppen och gräva ned den utan han rutttnade bort. Kråkor, rovdjur tog sitt av honom.
Domare och rättväsende
Den siste som hängdes på Dal, hängdes på "Härskofjäl- let". Han hade mördat en skrivare som bodde i Köpmannebro. Han hade brutit sig in där för att stjäla, och så slog han ihjäl skrivaren och tog penningarna. Silvret, som han fick, skulle han gå till Norge och sälja. Så hade han gått in i en lada o lagt sig. Pigan kom in i ladan och skulle hämta foder åt kreaturen och fick se honom. Folk anmälde detta till läns- mannen. Han kom och tog mördaren. Så blev han dömd till döden. Han hade en medhjälpare, men denne kunde inte överbevisas utan blev fri. - En gång därefter, ställde de till med björnjakt i Tydje och drev utåt Vänern. Det small ett skott och en person stöp. Det var mördarens medhjäl- pare. Någon av drevkarlarna hade passat ett tillfälle. Någon sak blev inte av det skottet.