Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
De kasta stenar när de bada för att näcken skulle försvinna. Om de ser en upp-och nedvänd båt på sjön eller en halv båt, så är det näcken.
Naturföremål
Det var i Almås ovanför Stuv, där stjälpte lasset för en dräng, som tjänade på denna gården, och han kom under lasset och dog. På den platsen har folk brukat kasta stenar, så det är en liten stenhög. De "skulle stena ner honom, så han inte skulle spöka."
Födelse och dop.
En havande kvinna fick inte knava ( gnaga ) på fåra- skulta ( fårskallar ), för då skulle barnet komma att gnissla med tänderna, när de sovde. Petronilla vid Stocken i Stråvalla var barnmorska i Frillesås. En silverpeng skulle ligga i badvattnet. Bäragumman skul- le " lägga i tåna " en silverpeng, när hon skulle bära barnet till dopet. Efterbörd och badvatten slog de aldrig ut öppet; ofta i ett få- rahus. Bäragumman fick vara havande, om barnets mor var hen- nes barn redan. När mannen gett henne barnet, skulle hon falla på knä och läsa Fader vår och välsignelsen. Hon fick inte släppa något, för då blev barnet släpphänt. / Hon skulle gå fort från åkdonet och in i kyrkan, så blev bar- net raskt. Hon skulle läsa efter allt det prästen läste, så fick barnet lätt för att lära. Var gång prästen nämnde fem namn, skulle hon och faddrarna niga, resp. buga. När dopet var skett, skulle hon vända sig åt höger d. v. s. å manfolksidan. Det var likadant, när hustrun gick i kyrke. Vanligen var det fyra manfolksfaddrar och tre kvinnfolks- faddrar och så bäragumman förr. En kvinnofadder och två unga töser. Bäragumman skulle lämna barnet till fadern och säga: " Här ska du få din pojk Johan Bernt ( mutatis mutandis ! )." Tidigare brukade hon säga: " Här ska du få en kristen i stället för en hedning. " Ej tal om " hedningahåret. " Barnsöl - det var ett riktigt kalas om söndan. De fick först kaffe, innan de gick, och sedan middag och kaffe och kvälls- mat. Barnet skulle ha namn efter föräldrarnas föräldrar. / på så vis, att om farfarn eller morfarn hette Bernt, kunde pojken få heta Bengt eller Börje. En Brita Stina kunde uppkalas med Betty eller Bernhardina o. s. v. Det skulle inte vara samma namn men något i den vägen. De ha inte bytt namn på sjuka barn. Ej hört att skriklyte hos småbarn vållats av döda an- förvanter. Skrek barnen mycket om nätterna, hade de ma- garev, en pin i magen. Tänderna kastade de på elden utan att säga något. Barnet skulle inte få dia mer än över tre fastor; vet ej av vad orsak. Hajen kvinna skulle inte gå ut under öppen himmel efter mörkningar, när solen var nedgådder. Folk fick inte ta i hand och tacka na. De hade funnit barnen i en bäck. En gumma i Istorp åderslog kvinnor, som ville bli av med sitt foster. Sådana tog också in tändstickor.
Frieri och bröllop.
De ha inte "gått fästemö". Första lysningsdagen bröt de ena benet, andra det andra benet, och tredje fick de igen sina ben. Nej, de ha inte brukar ge dem kryckor. Bönaman. En gumma de kallade Spöna-Johanna i Ved- dige gick med "friarebö" allestädes. Brudskjortan sydda vem som helst, inte alltid bruden. Den brud, som inte var med barn, fick ha pellen. Fyra karlar skulle hålla den över brudparet; de kallades pelle- drängar. Pellen var en stor en stor silkesschal. Det var noga med att pellen ente kom till att röra vid någon av dem; då blev de "pellabrända". Har inte hört att kontrahenterna hade pengar i skorna eller att bruden skull äta något strax efter vigseln. / De samlade inte några pengar till brudparet men till spele- man, kocken och "tvättesera". I Fjärås skulle de efter kockabränne första dan efter middan. Mor var där och var kokerska, när en kusin till mej vigdes. De klädde ut sej och högg ner en björk och drog fram den till gården. "Forner": två stora, tjocka siktekaker, sex stora vete- mjölsringar, en pannekaka med ett tjog ägg i, en röd- ost eller ett stort smörfat på fem skålpund. De skulle ha två "sul". Bakforn skelle de ha, ett par ringar, en fjärding bröd, lite av pannekakan och rödosten. Det var inte fornen i kor- gar utan på fat, inknutna i servetter eller dukar. Värdin- nan- en " oskgeter " - tog emot och stod för't. De skulle stjäla bruden; de fore te vägs med henne, och brudgummen skulle leta upp henne. Det var pojkar, som tog henne, när ingen såg det. Mor talte om, att om de ville ha en tös, skulle de sätta en sprucken träsko vid sängen, så de så den, när de la sej. / De hade inte mer än en brudpiga förr. Hon skull sät- ta fram pallarna år brudparet strax före vigseln. Äreportar och granar satte de inte upp förr. Speleman på bröllop i Frillesås var en från Fagered, som de kallade Fagerbon. Det kom "mjölkeser" om kvällen första daggen, för de skul- le ju ha gröt på kvällen. De fick stanna kvar och få mat och dansa. De brukade ha fisk och gröt till kvällen. Middagsmat förr vid bröllop: aldrig mer än en rätt. Först var det smörgås och ost, sen kokt korv, fläsk, kött, pep- parrot, sås och potatis. Till merafta första bröllopsdagen hade de pannekaka och rödost. Kvälle åt de kl. 11-12; då var de inte hungriga.
Husbygge och flyttning.
Bara för en mansålder sedan byggdes ett hus nära sta- tionen i Frillesås, men det var byggt på en plats, där de hade begravt några av finnafolket, som hade fallit i kri- get. De lärde flytta det huset snart, för de fick ingen le- vanes ro. En sån hög finns det vid Lunna. Där får de aldrig lov att ruska eller odla.
Hemmet.
Dagens måltider: Mörekaffe: kaffe och var sin fjärding bröd. Möremat: kl. 8 pannekaka, fläsk, äggröra, bröd, smör och mjölk. Dagöl. kl. 12: gröt och mjölk Medda eller merafta kl. 4: ärter, fläsk eller kött Kväll: soppa eller kål, bröd. Sista biten av smörgåsen skulle barna äta upp, hälle (eljest) vaxte de inte; den kallades vaxebiten. Man fick inte spotta i spisen - man fick "onner mun" munsår och utslag. Askefisen - det var sista barnet i en kull.
Husligt arbete.
Om en kaka blev litet stuka, kallade de det en välte- brädd; när de skulle ut och köra, skulle de komma att köra ikull med lasset. Lôvakaka gjorde gjorde de alltid förr, en illa tunn kaka, som inte var jäst utan breddes med detsamma. När den var färsk, var de bra. Alla skulle vara tysta, när korven lades i grytan; annars sprack den.
Umgängesformer.
Förr hade de stora, flätade och gyllade ringar av vete, och när någon varit inne hos dem och skulle till att gå, gav de honom en sådan ring. Det var likadant, antingen det var "synt eller häst" (söcken eller heldag). En karl brukade stoppa in en ring i innerlommen; han skulle ha den med sej hem. Gårdbönder, som kom in ofta, fick ingen ring, men var det långväga, så fick de, i synnerhet om de var släkt till folket i gården. Det är 30-40 år se'n de lade bort den seden.
Vårarbete.
De gömde en kaka från jul till påsk, men inte till den dag vårarbetet började. Lin såddes Erik - det var själva linda´n - och Rebecka. Glömde de så på en fläck, sa de: "Du har lämnat en grav" - någon i huset skulle dö på året. Säden sådde de flesta med en hand. De hade en såkupa av halm med en båge vid var sida och ett tåg om nacken.
Vårarbete.
Bönor såddes mycket förr. De såddes tidigt, så snart det var torkat efter tjälen, ofta i början av april. Här skulle sås på vissa dar: Erik, Karolina och Petronella. Vårråg såddes på april så snart jorden redde sig, på lättare sandjord. Åttonde veckan var själva sädesveckan för havren.
Slåtter, skörd.
Blev det en uddanek över träven, skulle det bli bättre skörd nästa år. "Ta haren" okänt. Man har ej heller brukat lämna några strån på åker eller slåttermark. Man skulle "pusta agern", innan man började på en annan. Lokatten. var prälen, om de toge den om halsen på någon och sa': "Nu ska du få känna på lokatten." De la björkris i botten på ladan för att hålla uppe stäjeln. I slåttern brukade den ene gålbon hjälpa den andre på brinka - då fick de slåttegröt, risgröt. De hade tre liar, när de sloge, talte mamma om. Den ene var "tuvgnavarn". De andre ? ? ?
Husdjur.
Längtade en nyköpt ko, gick man till det stället, där man köpt henne, och fick något att ge henne äta, så gick det över. Till tjur brukade karlar leda korna förr som nu. Ville inte hon till tjur, sopade de ihop det som blivit kvar på bakbordet, när de brett kakorna, och gav kon, så skulle hon' "villa stå". När tjuren gått av kon, har de brukat nypa kon i ryggen för att hon inte skulle krista. I kalvkons första dryck lades aska, mjöl och salt. De hade bara röda och fläckiga kor här förr. De ville inte ha svarta, för de mjölkar inte så bra. Då fåren klipptes, lämnades en toss på skallen och en på rumpen - inget å bringan. De hade ofta lôtasör. Den som hade dem, fick eller ullen på hösten och hälften på föråret och hälvten avkastningen.
Husdjurens sjukdomar.
Förstoppning - de gav dem kokt hörfrö. Mistat dröpjet - det var att ta en gåsaskit och stoppa i dem. Eller ta dröpjet från ett får eller annat kreatur. Kon kunde bli "olater". Då skulle en mor säga: "Koa ä ola." Då skulle en annan säga: "Mor, nu ljög ho raa lang, koa ä inte ola." Sa´ någon: "Det var en vacker kalv." trodde de, att kalven var missunter. De skulle svara: "Kysse´n under rumpen!" "Väla går å´ dom". Väla kallades den sjukdomen (= Rödsjuka eller sommarsjuka i VgH.); det berodde på att de ätit vielöv. Schvinasyga - då sprang grisen runtikring. Många dog av det.