Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
trettondedagen och Knut.
Före min tid hade det varit bruk att de gått med ljusa stjärnan. Det hörde jag mor tala på. Men jag har inte något minne på hur det gick till. "Tjugondag-Knut körer jula ut." Det var sista dagen på julen. Då var det att repa ihop det sista en hade av julbrödet och julmaten å äta upp. Då körde en ut julen.
Kyrkklockor.
Vid Hallen i Fjärås bracka ligger en kyrkklocka. Jag vet inte om det var tyskar eller danskar som hade den på en släde och skulle köra bort den. Men när de kom på isen med henne och isen brast och klockan föll i vattnet. Det var en bonde som hade föresatt sig att ta upp hen- ne. Han födde upp ett par vita tvillingoxar med ny- mjölk. De skulle dricka nymjölk till dess de var tre år. Se´n skulle de kunna dra upp klockan. Emel- lertid hade bonden en piga som brukade sköta dessa oxar. Jämt den dagen, när de skulle fylla tre år, så tyckte pigan att det var inte farligt att börja ge dem skummjölk. Så hon gav dem sådan mjölk, men talade inte om det för bonden. En dag så tog bon- de oxarna och for till klockan och skulle ta upp / henne. Han hade två karlar till med. Nu var det så, att en fick inte prata när en skulle ta upp sådant. När de hade klockan i vattenbrynet, så var det en av karlarna som sade: "Nu kommer klockan ändå. Då släppte allt och hon föll ned igen. En röst sade: "Det duger inte med vattenkalver"'- Det påstods att en kan se henne vit klart väder. Men ingen mer har dristat att ta upp henne.
Föremåls språk.
Kyrkklockan sade: Being hall, being hall, Syster ligger i Körkehall, i Lygne i Fjärås bräcka. Vällingklockan sade: Sur välling Salt sill; sur välling, Salt sill.
Skatter
Vid Höglanda i Tölö finns det en stor kulle och flera jordhögar. Det gick det talet att det fanns skat- ter begravda i de högarna. Det var folk, som ha- de sett att det lyste från dem om natten. Det var lyktgubben, som vaka över skatten. Folk var där och grävde. Det skulle vara om torsdagsnätter. Det var inte vem som helst, som ville gå och röra i en sådan hög, för det var troll där, och en kunde få med dem att göra.
Odens jakt
Hoajakda det var en fågel. Det flög för att en jägare hade skjutit emot sola.
Spökeri
Hemma i Ränneslöv finns det en mosse, som gränsar alldeles intill Våxtorp. Den kallas för Värstorpa mosse, och där ska de ha lagt ner en lafogde på Vallen i Våxtorp. De hade lagt ner honom levande och slagit en påle igenom honom. Han hette Rasmusson, men de kallar honom för Pål Rasmus också. I min barndom hörde vi ibland, att det skrek i luften, och då trodde folk, att Rasmusson spökade. De sa, att "myringen skrek". Det finns en källa i Våxtorp vid Axelvolds gård, och där har Pål Rasmusson blivit manad ner. En präst i Hass- löv var ute och körde en natt, och då råkade han ut för honom. Rätt som det var, så tydde (= förmådde, orkade) inte häs- tarna dra, och då sa prästen till drängen, att han skulle gå av och skruva ur det vänstra framhjulet och så köra sen igen. När drängen hade gjort det, så / sprang det en svart hund bredvid och drog, och det var Pål Rasmusson. När prästen kom hem, så var han inne efter en bok, och så for han till Axelvold och manade ner honom där. Källan ligger i Axelvolds trädgård, och de har försökt att fylla igen den, men det är lögn, att det går. Han ska få ta ett hanafjät vart år mot Våxtorps kyrka, men vart skottår tar han ett steg tillbaka. Det står en stor pil vid Menlösa gård, och i den brukade Pål Rasmus ha sitt tillhåll. Så kom det en husar ridande förbi en natt, och då skramlade det med ett betsel uppe i pilen. "Hör du Pål Rasmus", sa husa- ren, "ska vi ria skees fram te Våxtorpa kyrka?" Det var Pål Rasmus med på, men de kom överens om att husaren skulle få skjuta och ladda om så fort han kunde hinna med på samma gång som han red, och för vart skott skulle Pål Rasmus rida tillbaka lika långt som skottet hördes. Husaren sköt och ladda- de, och Pål Rasmus vände om, och han kunde inte ta samme väg heller, för husaren höll sig inte på vägen utan gav sig ut på åkrarna och tvärsöver fårorna, och / det kunde inte Rasmus. Så när husaren kom fram till byn, så fick han ryggat in hästen på ett ställe och ropade åt dem, att de skulle skjuta spjället. Och i detsamma var Pål Ras- mus i skorstenen, men han var lite för sent, så de hann. An- nars hade han fått husaren. Medan han levde, så ville han haft ett fruntim- mer, men när han inte fick henne, så brände han henne levande. Det var vid en plats, de kallar Galgabacken, den ligger mellan Vallasjöarna. Sagesmannen använde som synes till en början namnet Rasmusson, men sen blev han ivrigare och sa då Rasmus.
Vår- och hösthalvåret, fiske, djur.
Om det dröp av oxen om Sigfrid, så blev det gott gröår. Sådan som vinden är på påskdagen, blir den till pingst, och sådan den är om pingst, blir den till mid- sommar. Bartolomeus´ storm talade de alltid om, men den kunde komma åtte dar före eller åtte dar senare. Då alelövet är som råttöron, så leker mör- ten. Man ska aldrig räkna ägg i skatbon, för då går skatan aldrig dit mer.
Naturföremål
Kung Frodes grav - där är två stenar. Den höge står vid huvudet och den lille vid fötterna. Kung Frode var den dans- ke kungen, danskarna förlorade slaget. Många hundra dans- ka knektar ligger begravna runt ikring, och förr var där stenar i hundratal. Men de tog många stenar därifrån och la´ dem i gärdsgårn vid kyrkan. Det var inga inskriptio- ner på dem. Känner ej till något offerkast.
Krig och fejder.
Här skall ha stått ett slag. Det började på Lekvalen, två kilometer härifrån. Sedan drog det sig upp mot Bräc- kan. På Lekvallen står en sten här och en där (S.säger: en allt här å där), men de är inte många. Men det är många på sluttningen av Bräckan, och de har varit mycket fler förr. Där är en lång och en kort sten på en grav, som de kallade kung Frodes grav. Den lille har stått på den sore förr, säger en del,me andra säger att den store är rest över kungen och den lille över hans son. Vet ej om några skattfynd.
Farsoter.
Vet ingenting om digerdöden och levande begravna människor. - Jo, att de skulle begrava levande kreatur, när de hade svår otur, hade de mycket för sej. De tog en kalv och begravde levande i själve lagårn, det hörde jg berättas. Det var vanligt att de la´ ner en levande orm i trös- keln till fähuset för att inget ont skulle gå över den -
Forna förhållanden
Befolkningen i småstugorna på Fjärås bräcka 1860-1900. Fattigstuga fanns ingen mer än den lilla, som står på Sandtäppa, den byggde de (=socknemännen) åt ett folk, som hade en krumpen tös. De hade varit ett rikt bondfolk i Myra, men det hade alldeles gått ut för dom - jag vet inte på vad vis. Han var arbetare åt bönder se'n. Tösen var idiot och kunde dåligt tala; hon dog, när hon var arton år. Stället kallades också för Lufta. Skorpe-Krestina var född i Sätila. Hon hade skorphandel i denna stugan och sålde karameller också. Nej, hon sålde in- te kaffe. Hennes man gick bort och arbetade så länge han orkade, men han dog, och hon blev änka. Engbergs - i den stugan bodde tre systrar, som levde på arbete och arv. De spann och vävde främmat (=åt andra). / Borgs. Han var båtsman. Det huset är rivet. Denna stugan låg först i Môsen vid Bräckan, och mina för- fäder bodde i den. Den blev flyttad från Môsen hit upp. Dyrendals. Det var vanligt arbetsfolk. De flytta till Grönemad. Fornanders stuga. Där bodde Borga-Johanna; hon var Fornan- ders dotter. Gubben hade varit båtsman. Fornanders var garveri. Glasmästarns. Den stugan står kvar. Han hette Johannes och gumman hette Anna Kristina. De hade en dotter, som drunknade i brunnen. Alexander Karlsson hade ett hus, det huset där flickera (=fröknarna Sahlqvist) bor nu. Det förriga stället hette Salas, för han var sadelmakare. Så var det en skräddare Ohlin. Han var från Dalsland. Han satte sej ner här och gifte sej med Johanna från Grönemad. Han gick och handlade med tyger. Lysakulla - Det var ett "tillnamn" - hon bodde i den lil- la fattigstugan, när de andre (Sandtäppens) kom undan. En gumma som hette Johanna. De stickade strumpor för hand åt folk, spann och vävde. / Bleckslagare var en - Kaffe-Kalle. Hans son hette Sandén. De bodde nere i Grönemad. Karl Faltin och hans hustru bodde på andra sidan denne kullen. De slogs ibland. Då sprang far dit och slog sten i väggen för att skrämma dem. Han var torpare under Dal. Stina och Börje bodde i denna stugan. De hade hönsa in- ne; buren stod här, där jag ligger nu. Börje var vanlig ar- betare. Han la' lite potatis här ute kring väggarna. Här har varit tre eller fyra omgångar (folk) i stugan före oss. Flera hade hönsabur under sin fasta säng. Det var deras egna stugor - de fick bygga på allmänning- en. Sandtäppa var en del av allmänningen. De var där (=bönderna) och hämta sand - det var fritt. Många la' lite potatis, men de kunde inte ha kål och andra grönsaker på höjderna. Griser hade torparna, men inte de andra. Tiggde gjorde de inte; de arbeta' idkeligen. Folk gick till dem med mat ibland. Om jul fick de bröd och sovel. Det fanns inga källare till stugorna. De hade många / stora graver med potatis i. Här ikring hade Börje gravet flera potategraver. Med vintern stod här en stor sillatunna full med potatis; för mitt i hôle vintern kunde de inte gå åt gravera. Börje hade en liten gris här inne - han foga' in den i en bur. Mjölk kunde de få, en del kom med en bytta mjölk till de fattige. Ibland köpte de skummjölk för sex skil- ling kannan eller nymjölk för 8 skilling kannan. Dagsverken. Pappa gick på Dal ibland och gjorde dags- verken; när jag var omkring tio år, fick han 16 skilling om dan, och då fick han hålla sej med maten. Vi hade en brunn och det var många här på Bräckan, som hämtade sitt vatten ur den. De gick med ok och spänner. Det var så djuper brunn. De vägde upp vatten med en stake med en krok på; en spann i väkta. I Klockaregården var Dönebrunnen och så var det en an- nan de kallade Bräckabrunnen. Borgs, Ohlins, Glasmäs- tarns och fler därtill gick till våran brunn, Öbergs brunn. Den fanns långt före vår tid. / Så var det Håkes brunn i Intaket, nära här i lia. Hå- ke levde före min tid; han var en vanlig arbetare, som bodde i Gärdet. Fornanders bryggade enebärsdricka, men de hade lite malt (av korn) i den. Folk gick dit och fick jäst av dem till sitt bak. Bär tog de vara på. Det var kröser. De kokte krösemos och förvarade i stora krukor av lera. De stod på en hylla i själva rummet. Det var surt krösemos, men man kun- de röra i lite socker, när man skulle äta det - de åt det ihop med potatis och mjölk. Ofta fick man ingen an- nan mat än potatis, som man doppade i salt. Potatekorgar gjorde en gammal på Rygga, i Skattamarka. Det folket hade bott i Lii förut. Smed fanns här en - Liljekvist - han bodde strax här bortikring. Jag var barn, när det folket flytte till Kungsbac- ka. Sen kom en som hette Liljedal. Det fanns också en smed i Vallby. Vi fick gå till Kungsbacka, när vi skulle köpa något. / Bäcka- Kresten bodde i en stuga i Gärdet. Han var skräd- dare. Han hade ett litet torp där; det var under Rossared. Men det var så lite jord till torpet, så det kunde inte föda någon ko. Sen flytte de ner till "Skräddars" vid Ödegärdet. Det var inte många som fiskade i sjön annat än med spö och krok - de fick aborre och mört. Några satte ut "backelänka" (=långrev) med mask på. De fick gädda, brax och ål på dem. De hade en eka och rodde ut. Men de flesta var allt så sysselsatta, så de hade inte tid med fiske. De var inte vidare oeniga. De hade inte många barn.
Forna förhållanden
Allmänningen Fjärås Bräckas invånare på 1880-talet. Båtsman Borg med familj bodde i en stuga med ett rum och kök nära där affären är nu. Han var båtsman för Vallby rote och var ute mycket på sjön. Han hade inget jordbruk, bara potatisland. Han bodde på den delen av Bräckan, som var Vallby allmänning. Där Larsson har sin affär nu bodde en skräddare, som hette Olin. Stugan blev ombygd till affär. På Ögär´t en bit norr ut - egntligen heter det Smedinge - bodde Gullgubben i en ryggåsstuga med fönster på taket; den är borte för över femti år sen. Det var ett dagsverkstorp un- der Rossared. Lella Anna bodde efter berget bortför Sahlqvists. Hon spann och kardade. Hon var en snygger människa och religiös. Hon fock / rätt mycket frivilligt folk. I Svängen vid vägen till Myra var en ryggåsstuga, där bodde man och hustru. Han hette Anders Petter. Han hade ingen jord utan gick och arbetade åt bönder, mest hos Norin, som hade den gården, där ålderdomshemmet är nu. Salas - det var utefter berget. Skomakare var Valter i Myra. Han gick omkring på ställena och gjorde skor. Där Lars Petter Börjesson nu bor, i den stugan bodde Anna Lisa från Gällinge och hennes man. Han skötte kyrkogården och var ringare; men han var inte tillsatt till kyrkeväktare. Då fick folk ringa själva för sina lik. Han blev bedder att ringa i andras ställs. Han hette Zakris. Ofta arbetade han vid järnvägen. Johanna Öbergs far var kyrkväktare. Han hette Hans och bodde där Karlberg bor nu - stället intill Johannas. De kallade stället Sotare Hans. "Glasmästarn - förlänningen" - han hette Johannes. Han hade familj. Han hade varit en stor bonde i Måå, men det gick utför för honom. Han byggde och flyttade hit. Det är fritt. De betalade / inget för det. - Han satte in glas. Nära vid här stod en gammal, gammal ryggåsstuga av fur. Sockna hade satt upp henne till fattighus. Där bodde två gummor: Anna Lina och Johanna. Anna Lina spann åt bön- der - för de odlade lin. Johanna sålde tyger åt en handlare i Hyssna. Hon var syster till en de kallade Ljusakulla. Smed, det var en som hette Liljedal på Ögärdet. Han bod- de vid Karlbergs en tid, med sedan flytte han till bäcken och byggde. Han arbetade på Rossared och tog emot mycket arbete av andra. Inga tattare bodde här, och de togs inte emot heller. I Myra bodde en gubbe som gick ikring och sålde brunt socker. Han hade en våg med skålar. Han sålde också kaffe, schalar och näsdukar. Ingen här svarvade skålar och fat; sådant gick knallar och sålde. Nere vi sjön bodde Dala-käring. Det stället är borte nu. Hon hade en liten lagård. Hon var döv och ropade så, när hon pra- tade. Hon hade två pojkar, Olle och Anton. De for till Amerika. / Jag vet inte vad den gumman hette. Hon spann åt folk. I Planteskogen bodde en som hette Johannes i en ryggåsa- stuga. Han var snickare och stenarbetare. Han hade en ko i ett tillbygge på stugan. Han gick bort och arbetade. En kopparslagare "Kaffe-Kal" bodde vid Lekvallen. Sedan flyt- te han litet längre åt Myra till. Han gjorde allt möjligt av bleck. En bleckslagare bodde i Limmenäs. Karl Larssons far hade gästgiveri, sålde mat och öl till folk, som flottade timmer på Lygnern. Språka-Beata bodde där Jon Eriksson har sin gödselstad; den jordbiten kallas Språketomta än i dag. Hon var lite konstig, gick och språka´ för sej själv. Hon fick mat av barmhärtiga människor, för hon kunde inte förtjäna nå- gonting. Stuga var gammal och täckt med halm. Den blev riven 1891 eller 1892. Ljusekulla bodde på höjden uppaför Bräckan. Lufta kalla- de de gamla stugor där. - Vid Larssons i Lufta bodde Lella Anna. Efter Ljusakalla bodde en gumma hette Beda i hennes hus. Jag minns henne. På sommarn plockade hon bär, men för / det mesta satt hon och stickade strumpor. 1) Vid ändan på kyrkestallen var en stuga. Där bodde Karl Herman. Han var visst son till Lella Anna. Han stickade och spann åt bönderna. Skorpe-Kristina. Hon köpte skorpor från Kungsbacka och sålde. Hon hade en pojk; han tala inte något vidare; nu är han hos en fru Gustafsson i Veddige; han är bortåt 60 år gammal. Skorpe-Kristina spann åt folk som alla gamla här på Bräckan gjorde. 1) Hon vävde drällband i bandstol och gick och sålde. De ägde sina stugor, men arrende för marken behövde ingen betala på allmänningen. Lella Anna sydde dockor till barn. En del gav hon bort till sina bekanta, men ibland var det de som beställde en docka av henne och betalte för den. Hon gick ock bort och kokade på kalas.
Forna förhållanden.
Jag hade en torparlägenhet efter min far; far hade börjat odla i utmarken. När far var yngre, trjänte han först på en gård i Släp och sen på prästgården i Fjärås. Han fick odla en ljungmark med sten och moras på prästgårdens mark. Det blev fyra tunnland åker. Vi kunde sällan ha mera än en ko. Det var mjölasand, så den behövde mycket regn. Havre blev det rätt bra ibland. Där det var litet mataktig jordmån hade vi potatis. Virke till stugan fick han köpa. Hans föräldrar bodde i en liten stuga en bit därifrån. De hade inget jordbruk. Gubben hade brukat spanntröska och göra annat arbete åt bönder. Far gjorde dagsverken på prästgården, då jag var liten. Det var två dagar i veckan om sommaren och en om vintern, på egen kost. Vi barn bar mat till honom om middagen. Han / fick börja kl. 6 på morron och hålla på till klockan 8 på kvällen. Mor gjorde inga dagsverken. Gå valle fick jag göra som liten här bort i Måå hos ett par bönder med både kor och får. Jag gick hem om nätterna. Jag tjänte födan men fick inget betalt. Kläder hade vi av hemmavävt tyg; vi hade två, tre får på torpet, och mor vävde vammal. Hon hade vävstol. i odlade lin på torpet, närapå varenda en sådde lin förr, det växte på vad jord som helst. Mor vävde lärft. När de spanntrask, fick de var tionde tunna. Det kom inte folk från andra socknar hit till Fjärås för att spanntröska. Far sa, att i Släp gick bönderna ihop, "bytte" och hjälpte var- andra att tröska. De meste fick färdigt till jul. När jag växte upp, präglade de mindre fortfarande, men sen köpte de dragverk två och tre ihop och hjälpte varandra. Minns ingen jordkula i Fjärås, men i Onsala fanns ett par, när jag var pojk - de låg på Fjässgårn i början på Onsala - de var kopavälvda av sten med ett fönster på ena gaveln.