Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Annandag jul. Knut
Annandag jul började de gå med ljusa stjärnan. Tidigt på morgonen kom de. De voro klädda i rött å blått pap- per. De gick i stugorna å sjöng. I den sista stugan blev det kalas å dans. "Tjugnedan dansa jula ut". Anda trätt å jula ställ tjugneda Knut ä jula slut.
Slåtter, skörd
Skördakatt har de gjort - klädde ut något som liknade en katt och ställde på dens åker, som blev sist med att få rotlöst. Det togs la för gott, så det blev ingen ovvänskap för det. - Har inte hört något om att skördekatten skulle äta och göra grödan odryg. Ta haren okänt begrepp. Vi lämnade inget; vi tog vartenda strå. Om det inte blev full nek, när skåren var slut, hette det: "Där blev en onge; fyll den !" Inte tal om äringsnek eller att sista lasset skulle vara stort. Stabbakråka stod på statten när de kastade in säden. Stäjlkanna - nej, aldrig någonsin att de la´ något i stäjlen.
Slåtter, skörd o. tröskning
Vet inte att de med avsikt brukat lämna några strån på åkern, men de ville inte ta ner allt på fruktträden. Känner inte till uttrycket "ta haren". Men den som blir den siste till att skörda ska ha skördekattt - de virade ihop lite halm och slängde på hans åker. Det var bara ett skoj. Den som laar kan inte ta (direkt) från den som kör in las- set. De hade stabbekråkor till att kasta nekarna till honom. ( Känner ej till benämningarna gullkråka och nekakråka.) Lakatten o. logakattten okända. Ställakanna hade de inne och bjöd dem då de tröskat upp. Nej, de kunde la inte ha den i ladan; då hade de la trampat sönder den. Nodanek - då skulle det bli bättre till nästa år. En onge - om det inte blev till en full nek. De la det till en an- / nan nek och dolte´t. Stod några strån kvar i slåttermarken, hade de lämnat en gädda. "Sten och ben och bönorat" okänt begrepp. Sådana som inte hade tröskat upp till jul, sa: "Så länge en har något att packa, har en något att smacka." Slaga sa de och prältröska.
Husdjur
Om de kokte mjölk och mjölken rann i elden, skulle de lägga salt i elden, annars skulle korna få såriga spenar. För att det inte skulle bli inavel i fåren, köpte de titt avelsbag- ggar. Då tog de lite ull ur svansen och lite ull ur pannan på bag- gen och satte fast i krubban, för att han skulle gå till sitt rätta ställe. Alltid skulle en karl le med ko till tjurern - det har de aldrig fått fruntimmer till att göra.
Husdjurens sjukdomar
Fånget fick hästar - vårt´t och avföringa stannar. Vi ham nyttjat ge dem starkt brännvin med tre sybar brännvin i. Trumsjuka - det var samma sjukdom hos nötkreatur. Samma medicin. Dröffallna blev kor ibalnd - de hällde i dem linolja eller sälatran. Rödfläcketa blev svina ibland. Jag var hos en klok gubbe i Grimma- red och fick nån sorts pulver för det. Jag skulle lägga glöder och pul- ver i en träsko och gå avigt rund grisen tre gånger och låta grisen lukta på röken var gång - han fick så mycket rök i sej. Det hjälpte alltid så svina blev bra. En häst borra sej, det var mest unghästar, som sprang för häftigt i början, sedan de blivit utsläppta på våren. Då skulle man lägga en kvast intill kärlen (leden) och ha en töm om kvasten och rycka till häftigt, så kom det i rätte igen. Då gjorde det ett smällande i kärlen. / En häst blev korslam - då skulle man lägga knut på ryggen och tänna eld på det; så skulle hästen väcka till till occh bli bra. Vessler kunna bita kreatur, så de svullnar upp, men det bodar sej själv. Vet ej man grävt ner levande djur för att häva epizooti. Stulet och hemburet hade de tro på att det skulle bota för vad sjuk- dom som helst.
Husdjurens sjukdomar
Trollslagna hade de alltid för sej att kreatur blev; det berodde på onda människor. Fick en häst hönsfjäddrar i sej, fick han bölder. Likadant sa de, att om den människa fick katthår i sej, fick hon bölder. Dröpfallen kunde en ko bli. Då skulle man gå ut i kållan- det och beta av gräs med munnen nio gånger och tugga på det nio tugganden och sedan ge kon det; det kallas att tugga dröp. Fång - fick hästar. Trumsjuka - de blev tjocka. Vesselblåsta hade vi en ko som fick. En i Bolg lärde oss att vi skulle gå på rener och plocka Blodrötter och koka och ge kon både rötterna och spadet - hon blev bra, så snart hon fått / det. Os - det var stora knutar som hästarna fick på benen. När svina blev röda, var det röasyga - då skulle man bäd- da ner dem så att de fick ligga varmt. Blev de svarta, så blev det döden. Fallandesjuka eller slaganfall fick svin - det brukade de dö av.
Slakt
På hjärtat skars bort två ullysöra, ett vid var sida. De dugde inte. Har inte hört att de voro särskilt farliga för havande kvinnor. Känner ej till hunnatungan, fölungefoten, tjuvabiten o.s.v. Kons magar: våmma, slasen (den nyttjades aldrig) och koungshätta. Botten var inte öppen mer än i denne änden. Bottens bror var den bit av samma tarm man skar bort därnäst - båda användes till korv. "De krokige tarma" blev hackekorv, "de rätte" blodkorv. De brukade skicka något barn till ett grannställe för att låna ett "pölsemönster". "Bukremma" (ordet dallbacken okänt) på svin användes som vagnsmör- ja. Tjära inmängdes.
Slakt
De skar bort ett par små lock på hjärtat - de skulle ingte ätas. Vet ing- en benämning på dem. Ulesmelt som de använde som vagnsmörja gjorde de av gamla sug- gors pattarader och fläsket mellan dem . det är gistet och inte ätbart. Ej tal om dallbalsen. Kons magar: våmma, drängasladda (=lövmagen o bladmagen) och kongahätta. De sydde små påsar av våmma och kokte blodkorv i dem. Botten (ej bottens bror!), småtama och stortarmen.
Slakt
De skar bort olöcksöre på hjärtat - nej, jag har inte hört att de skulle vara särskilt farliga för havande kvinnor. Men om man åt på skulta (huvuden) efter får, så skulle barnet ligga och skära på tänderna i somnen. Strubakula skars bort och kastades; den duvde inte. Kons magar: våmma, drängasladderna (=bladmagen) eller slasen - den tog de inte till vara, för den var så svår att göra ren - och kongshätta. Bunntarmen blev blodkorv - den skulle alltid slaktarn ha för sitt arbete. Bunnens bror dito blodkorv.
Jakt
En marskråka är lika god som en orre, säger de. Det beror på att kråkorna inte kom åt att äta ruttet kött så tidigt, som de gjorde på sommarn. De lät alla hästar och kreatur som självdog ligga på marken förr - åtelen skulle ha det, eljest hämnades han. De kallade korpar, kråkor o.d. för åtelen. Här var en gammal skytt som sköt så vådligt mycket. Han hade tagit "bladet", när han gick till nattvarden, och haft i bössan och skjutit, sa de. Men han var smed och gjorde sina bössor själv. Här var så förvådeligt med säl när jag va ung - sälhundar - men nu har de försvunnit. Jag sköt många med kulor som exploderade. Skinnen fick jag bara 1,50 - 2 kr. stycket för, men så kokte vi säl- olja, och det kunde bli 8-10 kannor efter en säl om hösten, när han hade ätit sej fet på sill. På sommaren ligger de och solar sej på klipporna och magrar av.
Fiske
Spirgäddan lägger sin rom i slutet av april eller början av maj Barn skulle bli borte, om någon gick över näten; det gick inte att rätta. Det var ett trolleri, en fiskare här slängde en ettöring i vattnet när han la ut det sista av nätet och sa´ till skam, att han skulle ge honom fisk för den. Den karlen hade varit i Amerika, och där hade han varit i lag med en finne, som hade lärt honom detta. Spotta på nätet har de rukat göra, när de slängde i det sista. Havskattten var farlig. De tog den med käles - en krok på en liten stång - och högg huvet av den med detsamma.
Julafton
Den döde - den som dött under året - kom hem på julnatten. De lät ost och smör och bröd stå på bordet, om han ville äta. Julahalm har jag själv velat ha, men det är över 20 år sen jag slu- tade. Sex, sju styber halm gick det åt att breda över golvet här - ingen ceremoni då den fördes in. Förnyades nyårsafton. Tog ut dagen efter Trettondagen. Användes till strö. Julakärv åt fåglarna sattes på en stång framför ett fönster. Julgran är gammal sed, men i min barndom hade de en liten, som fick stå på ett bord eller en lyra ! Det kom folk från Kungsäter hit och sålde julgranar då som nu. Julakors av halmpipor hade de lika många som det fanns frun- timmer i husen - de hängdes vanligen över borden. Julaljus fick bränna hela julnatten i min barndom. Julklappar fick vi som barn - men bara nyttiga saker.
Hantverkare
Jag minns Rackare-Martin. Han var en liten, klen karl av tattare- släkt. Han gick omkring och slaktade hästar och flådde dem. Det gjor- des var som helst i markerna, och sedan fick hästen ligga till mat år korparna och kråkor. Han skar hundar, men då fick hundens ägare ha bundit för huvudet på hunden innan Martin var långt till vägs. Men alla hundar skällde och blev galna, när de fick se honom. Rackare-Martin skulle kunna bota barn för "skiver". Han hade en huvudskål efter en människa, och den fick barnet dricka ur. Många anlitade honom för det.