Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsfrå såg ut som en vacker flicka, när man såg henne framifrån, men såg man skogsrå på väggen hade det stor hästrumpa i ändan. När man fick se skogsrå frammifrån blev det vackert väder, men fick man se skogsrå på ryggen, blev det storm och oväder. En gumma vid namn Stina som bodde ensam i en stuga, brukade ofta på kvällarna se skogsrå och ofta sade gumman till dem hon träffade dagen därpå; nu breir det snart oväder igen för jag såg skogsrån igår kväll och den vände ruman mot mig.
Bolackarpolketten (Bolackare=skogsarbetare)
Bolackarpolketten (Bolackare=skogsarbetare)
Polska
Polska
Tuttebiten
Tuttebiten
Denna sägen har berättats mig av min
Denna sägen har berättats mig av min farmor, då jag ännu var barn. Hon var född år 1800 i Ströms församling i Jämt- land och bodde där hos sina barn ända till sin död som inträffade 1881. I en avlägsen del av den vidsträckta församlingen som på den tiden upptog en ännu större areal än nu, fanns en brant klippa, i vilken det bodde en bergakung eller något slags troll som gärna ville locka unga människor, helst unga män till sig. För det ändamålet sände han ut sköna kvinnliga väsen, som narrade stackars kärlekssjuka ynglingar vilse och sedan överlämnade dem i trollets våld. – Klippan låg i en stor skog. På ömse sidor om sko- gen lågo två byar. I den ena byn bodde utom många andra två mycket rika bönder, som hade var sitt barn, den ene en dotter, Lisbeth, och den andre en son, Erik. Redan medan barnen lågo i vaggan hade föräldrarna bestämt, att de skulle tillhöra varandra och i den tanken uppfostrades barnen för varandra. Erik hade under sin uppväxt tid mycket svårt att fördraga den stolta och härsklystna Lisbeth; men, då han var av ett stillsamt och fogligt lynne, gick det i alla fall bra, tills / han började närma sig giftasåldern. Men då vi- sade han vid varje tillfälle, att han ej kunde för- draga henne. När fadern förebrådde honom detta beteende mot den som skulle bli hans hustru svarade Erik: "Aldrig blir Lisbeth min hustru. Hon är stygg och led (ful och elak) och aldrig skulle jag kunna leva tillsamman med ett sådant troll." Fadern blev rent häpen över den saktmodige ynglingens bestämda svar. "Skäms du inte pojke att göra dina föräldrars välmenta plan om- intet. Går du kanske och funderar på någon an- nan?" – Erik omtalade då, att hans håg stod till Margit, den väna flickan, som bodde i ett torp på andra sidan skogen. Nu blev faderns häpnad ändå större. – "En torparjänta?!" – – Aldrig kunde väl Erik tänka utsätta sin ansedda bondesläkt för en sådan vanära. Under ett par hundra år hade ingen inom den släkten gift sig inom en torparfamilj. – "Så må jag då bli den förste", mente Erik. – "Aldrig kommer torparjäntan över min tröskel som din hustru." "Så finns det plats för oss på annat håll." "Har du talat om detta för Lisbeth?" "Med Lisbeth har jag inget otalt. Jag har aldrig lovat henne något." "Men du har lovat torparjäntan?" – "Ja." Nästa lördag e.m gick Erik för att besöka sin flicka. Det var lång väg att gå omkring skogen, men Erik / hade hittat en genväg genom skogen, och han hade även lärt sin flicka att hitta ett stycke på den, så hon skulle kunna möta honom ibland. När han nu denna lördagsafton gått ungefär halva vägen, såg han i skymningen en flicka komma med lätta svävande steg emot sig. Det var natur- ligtvis Margit. – "Har du gått så långt emot mig i dag? "Ja, jag längtade så efter dig, att jag måste gå" – Det var besynnerligt! Han kände inte riktigt igen Margits röst, men det måste väl ändå vara hon – Hon gick ibland före och ibland efter honom. – Men det var då märk- värdigt så lång vägen var. Till slut sade Erik: "Jag känner inte riktigt igen mig och det tycks mig så ovanligt långt. Ha vi inte gått vilse?" – "Ånej, nu äro vi strax framme." Efter några ögonblick stodo de vid en stuga. Erik kände inte riktigt igen stugan, men han tänkte, att det troligen berodde på, att han på vandringen genom skogen "blivit vill" (förlorat väderstrecken) Flickan knacka- de 3 gånger på porten, som med ens öppnades med en dånande skräll. Flickan sköt Erik framför sig in, och nu såg han till sin fasa, att han kommit in i berget. Allt lyste så grannt av guld, silver och kristall, men Erik tyckte allt såg så hemskt ut. Han var ju bergtagen. Flickan såg han ej mera till. Han gick och gick och sökte en utgång, men ingenstädes hittade han ut. Slutligen tyckte han sig se en remna i klipp- väggen. Om han skulle försöka att komma ut där. / Men nu såg han till sin förskräckelse, att utgången vaktades av två stora svin med långa betar. Hur skulle han komma ut?! Han hade hört att om man kunde läsa något, så skulle man komma ut. Men han mindes inte något Till slut kom han ihåg några ord som han hade sett i en bok: "Helvetets makter giva sig, varest Jesus nämd är varden." Och se med ens förbleknade hela härligheten till bara skräp, de båda svinen lågo där maktlösa och, när Erik upprepade de heliga orden, öppnade sig bergväggen med ett häftigt brak och han trädde ut i solljuset. Han var alldeles huvudyr, men leta- de sig slutligen hem, där man för längese'n upp- hört att vänta honom. När Erik ej kom hem på söndagen, gick bonden i vredesmod till Margit och trodde, att han skulle finna sonen där, men när han ej fann honom där, förstod han, att en olycka hänt honom. Man anställde skallgång i flere dagar, men intet spår av honom syntes. En dag sade Lisbeth med ett elakt leende: "Ja, nog lär Ni få gå skall efter honom, men inte finner Ni honom." När Erik kom hem var han en lång tid alldeles som frånvarande. Man förstod, att det var Lisbeth som av hämd och svartsjuka ingått förbund med de onda mak- terna. Bonden lovade högtidligt, att, om Erik en gång bleve riktig, skulle han gärna få gifta sig med den älsk- liga Margit. Efter några veckor / hade Erik återfått minnet och blev sig nu alldeles lik. – "Jag tror det var Lisbeth som lurade mig in i berget," mente han, men bra litet har hon vunnit med det." – Fadern höll sitt löfte och mot- tog Margit som sin sonhustru, och det behövde han aldrig ångra. "Slagbjörnen." Även denna saga har jag hort av min farmor. I en av de stora skogsbyarna inom för- samlingen hade den i skogen betande boskapen under flere somrar oroats av en stor slagbjörn, som anställde stor förödelse. Det hjälpte ej, att vallhjonens antal fördubb- lades. Hur de än vaktade och passade på, var björnen framme och tog än den bästa kon, än en häst eller ett par får eller getter och alltid tog den det bästa. Utan att de vaksamma vakterna sett eller märkt något misstänkt, fingo de med ens se den stora björnen dra i väg, gående på bakfötterna med ett av de bästa djuren mellan fram- fötterna. Kunde väl hända ibland att en modig vall- gosse rusade på honom med en stör eller något riktigt tillhygge just som han skulle dra iväg med sitt byte; men Nalle tog föga notis om detta. Visade bara ett grinande ansikte och hemska ögon och gick säker sin väg. – En sommar, när han huserat värre än någonsin förut, beslöt man att anställa / riktig skallgång efter odjuret. För detta ändamål begärde man hjälp av en känd björnjägare, som bodde i en annan by. Männen samlades och tågade ut i skogen med den store björnjägaren i sin mitt. I närheten av den betande boskapen uppehöll sig nog björnen. Där lade man sig i avvaktan. Framemot aftonen kom besten lufsande. Just som han lade ramarna på en stor grann ko, sände björnjägaren honom en kula ur sin lod- bössa mitt i skallen. Men kulan studsade, och jägaren hade så när fått den genom eget huvud. Nu förstod man, att det inte kunde vara en riktig björn utan en människa som "förskapat" sig. Då fick man nog ha andra don än en vanlig lodbössa att skjuta med I en koja i skogen bodde en man som aldrig hade något arbete för sig och som sällan någon såg till. En och annan gång kom han till byn för att få sig litet bröd. Alla voro rädda för honom, för han hade sådana hems- ka ögon och en mun, som gick nästan upp till öronen. Det var nog han som "förskapade" sig. När han utfört sitt dåd, åter- tog han sin mänskliga gestalt, men björnmunnen fick han till straff behålla. En dag går den store björnjägaren genom skogen och får se mannen sitta på en stubbe och peta de blodiga köttresterna ur sina tänder. – "Jaså, nu har jag dig, din kanalje", säger han, lyf- ter lodbössan från axeln, siktar och skjuter. Genast antog man- nen björnhamn, men han ej få högra armen med. Skottet träffa- de den och nu kunde ej förvandlingen fortgå längre varken i ena eller andra riktningen utan han fick gå sådan till sin död. Ingen ville be- grava honom utan han fick ligga kvar i sin koja. Naturligtvis spöka- det där sedan.
Skattgrävarna.
Skattgrävarna. Även denna sägen har jag från min födelse församling Ström, men ej från farmor utan från en gammal gubbe, en vår släkting. Strax intill mitt föräldrahem ligger en myr (en "flo") en dryg halv mil lång och väl en fjärdedels mil bred. På andra sidan myren ligger en stor skog. I skogsbrynet strax intill myren ligger sedan urminnes tid en skatt gömd. Denna skatt kan man finna, om man uppfyller tre vilkor. 1º Fyra män skola gräva i var sitt hörn av en fyrkantig utpekad plats. 2º Det skulle ske en midsommarnatt mellan elva och tolv 3º Ingen fick yttra ett ord eller ens ett stönande, innan skatten låg ovan jord och man avlägsnat sig från platsen med den. Detta skulle inträffa precis kl. 12. Nåväl, varje midsommarnatt under många år gingo männen från byn dit för att hämta skatten, men alltid blev något fel begånget. Än hade någon av karlarna vilat på spaden ett ögonblick, vilket inte fick ske, än hade någon spottat och sagt: "tvy"; det var ju lika galet, och än hade någon glömt sin tystnadsplikt. En midsommarnatt, då de grävt under svett och tystnad nästan hela timmen, stötte en av karlarna med spaden mot ett metallföremål, som klingade så vackert. I glädjen ropade han: "Ja, men nu!" Genast var föremålet borta. De grävde ännu en stund, men spadarna / togo endast i lösa sanden, så nu fingo de vända hem med oförrättat ärende. Nästa midsommarnatt grävde de igen, men då fick inte den talträngde mannen vara med. Men den, som var i hans ställe, tog sin hustru med, fast hon fick ju inte gräva förstås. Hon måste lova dyrt och heligt, att hon inte skulle ge ett ljud ifrån sig om hon blev aldrig så glad eller aldrig så förskräckt. Ty att trollen skulle ställa till ett fasligt oväsen, när man drog iväg med skatten, var man ju beredd på. Hon lovade. Männen grävde under svett och tystnad och några ögonblick före tolv fingo de se ett stort guld- beslaget skrin långsamt höja sig som om någon lyfte det. Just som männen böjde sig ned för att fatta tag i var sitt hörn, gick den nyfikna gumman fram till gropen. "Å si där e' dä!" ropade hon. Och nu för- står man, hur det gick. Skrinet sjönk tillbaka, och när männen grävde för att möjligen få tag i det, togo deras spadar endast i lös jord. Och nu visste man, att man aldrig skulle komma åt skatten. Ty det var ju sagt, att, om skatten en gång varit ovan jord, och de inte kunde behålla den, skulle de aldrig mer få tag på den. — Naturligtvis blev mannen vred på hustrun som förstört saken för dem och de andra karlarna vredgades på honom som tagit käringen med. "För si käringar ska man aldrig ta med, när det ska' vara tyst, för si dom kan allri hålla truten."
Naturväsen.
Naturväsen. Sjörået. Man har ej ansett det hava någon viss gestalt utan endast vara ett andligt väsen, som givit eller förtagit fiskelycka Eljest saknas berättelser. Av skogsväsen är det egentligen skogsrået, som nämnes med tydlighet. Det har såsom väsen betraktats osynlig Skogsrået. Man trodde att det hade makten över skogens djur, och hade såsom maktägare givit dem alla en viss "fritid" då det varit omöjligt för jägare att döda dem. Man trodde även att det gav tur eller otur vid jakt och lade beslag på gamla "jordskatter" samt kunde jordtaga djur Sedvänjor. Man tog blod av det under jakten först skjutna djuret och hällde genom loppet på geväret, för att skogsrået ej skulle kunna / förgöra det. Man kastade stål över jordtagna djur. Upplevelser. Två jägare fingo under jakt se en järpe, mot vilken de sköto flera skott utan att den varken föll eller flög. Sedan de hade skjutit på den en stund blev den stor som en tjäder och de sågo hål genom fågeln. Då måste de lämna den ty de ansågo den hade sin "fritid" ／Det var en ko, som icke följde med de andra korna till fäbodvallen en afton. Fäbod- flickan, åtföljd av sin bror, begav sig därför ut att söka efter henne. Efter en stunds sökande, funno de henne, stående alldeles stilla. Fäbodflickan försökte att locka henne med, men hon kom ej. Den ene försökte leda kon och den andre tog ett ris och slog henne, men hon stod lika orörlig. De drogo och skuvade, men de fingo ej henne att ens flytta en fot. Då ej något medel hjälpte till att få henne att följa sade fäbodflickan till brodern: "Hon måste vara jordtagen; kasta kniven över henne!" Brodern gjorde som hon sade och kon följde med villigt till fäbodvallen.／ Sägen. För flera hundra år sedan, bodde en man på en plats, som heter Brattåsen. Hans namn / är okänt och därför kallas han Brattåsgubben. Han hade sju döttrar. Åt var och en av dem köpte han en brudkrona av guld, som de skulle få på sina respektive bröllopsdagar. Men när deras högtidsdagar kommo befunnos de alla vara ovärdiga att bära guldkronan. I sorgen däröver lade fadern alla brudkronorna i en kittel, som han grävde ned i en källa ej långt från hemmet. På dessa guldkronor lade skogsrået beslag. De äro många, som velat vara ägare av av dem, men få, som vågat försöket att taga dem ur skogsråets förvar. Trefaldighetsnatt eller vid gryningen av trefaldighetsdag är tidpunkten då det är möjligt att taga dem i besittning. Men det är svårt att lyckas i försöket, ty man får varken prata eller skratta eller bliva för mycket rädd. Allt går väl tills man får se kitteln med guldkronorna. Då får man se de mest skrattretande och fruktansvärda ting. De som ej hava blivit narrade att prata eller skratta hava blivit så skrämda av de hemska synerna att de lämnat guldkronorna och sprung it sin väg. Jättar. En jätte har varit nämnd av de gamla. Han ansågs bo på Åreskutan och har därav fått / namnet; Årejätten. Man trodde att han hatade kristendomen och hade därför kastat sten mot kyrkorna. Man ansåg att stora stenar (flyttblock) härledde sig av detta Underjordiska. Jordbyggare. Underjordiska omtalades under benämningen jordbyggare eller småfolk. Det senare användes därför att de ansågos vara små, högst en meter långa men oftast mycket kortare. Här i Slandrom trodde man att de bodde under en stor sten (numera bortspränd). Vid denna sten såg och hörde man dem ofta. Upplevelser En kvinna såg en gång en krigshär bestående av jordbyggare uppställd vid stenen. En gammal man berättade om huru han som liten pojke såg jordbyggare. Han var på väg till en grannby då han fick se, som han först tyckte, två småpojkar på vägen fram- för sig, vilka han beslöt sig att springa ifatt. Då han ett ögonblick såg ned i vägen försvunno de. Han drog sig då till minnes att de ej sågo ut som vanliga småpojkar. De hade kroppsbyggnad som arbetsslitna gamla män, samt hade byxor av skinn och skjorta med hängslen över, vilket småpojkar vid den tiden ej brukade. Han ansåg därför att det måste vara jordbyggare, han hade sett. / Sägen. Pell'Pers'a mötte en dag i Gropgärde en bock, vilken han tog med sig. När han hade gått endast några steg mötte han en jordbyggarekvinna, som bad om att få igen bocken, vilket hon även fick. Till belöning lämnade hon honom ett silvermynt, som ej var större än ett fiskfjäll. Detta mynt hade en underbar förmåga att bota sjuka. Och efter den dagen blev han betraktad som läkare och utförde många underverk. Vid hans död försvann dock det underbara silver- myntet. % Vad som här ovan skrivits är samlat i Slandrom, Frösö socken, Jämtland. Det är uppteck- nat, dels ur minnet efter vad min farfar berätta- de, dels efter vad två gamla män berättat för mig. Per Persson 80 år och Jöns Rikardsson omkr. 70 år. Båda från Slandrom. — Sägnen om "Pell' Pers'a med myntet" är troligen från 1700-talet Karl Andersson Slandrom Genvalla Jämtland
Slandrom Genvalla den 10 mars 1926.
Slandrom Genvalla den 10 mars 1926. Docent Valdemar Liungman! Tack för Edert vänliga bemötande. Får härmed insända mitt arbete till sägenpris- tävlan. – Var såsom liten pojke, när jag hörde min farfar berätta de gamla sägnerna, mycket intresserad av dem. Detta intresse har liksom väckts på nytt vid upptecknandet av sägnerna. Min tid har varit väl upptagen med annat arbete, varför jag ej fått sysselsätta mig med sägensamlandet så mycket jag önskat. Man möter ju också en del svårigheter vid samlandet därför att mycket har redan försvunnit ur folkminnet. — Vittra omtalas här på orten men har ej haft tid att besöka de personer, som äga kännedom i saken så jag måste avstå från att skriva om dem nu. Om Ni önskar få veta vad som kan givas i detta avseende, står jag gärna till tjänst Högaktningfullt Karl Andersson
Kloka.
Till Redaktionen för Folkminnen och folktankar Herr Waldemar Ljungman Då dragonen Anders Svegder i Singsjön, Brunflo i början af 1840-talet tjänade bonddräng i Lit fanns i den aflägsna Källåsen en "vis", mycket anlitad, man som hette Erik Görans son. Bland annat var han skicklig i konsten att bota värk. Så hände sig att en kvinna 1) i Lits-bygden fick en mycket smärtsam sådan och en granne 1) sändes till Erik Göransson för att söka bot. Men då mannen kom dit var G. inte hemma. Det var höst och mörkret fölL tidigt på. Från den långt aflägsna byvägen ledde endast en dålig gångstig till Källåsen och att hitta den tillbaka i mörker var ingen lät sak. för en obekant. Efter några timmars väntan kom G. hem och bu- det frambar sitt ärende och började beskrifva kvinnans sjuk dom. Men då utbrast gubben G.: "Du behöfver inte tala om hvad som fattas henne, ty det hvet jag förut." Snart var "smörjelsen" tillagad och budet uttryckte si- na betänkligheter öfver att hitta genom den långa skogen fram till den kända vägen. Men gubben G. tröstade och sade; i det han räckt honom ett stycke bröd: "tag detta, och då du kommer till gärdesgården här intill, där stigen går in i skogen, kommer en kvinna och går framför dig ända tills du når rätta vägen [då hon försvinner], och sedan hittar du nog. Då du där skiljs från henne, så gif henne detta brödstycke, men du får under inga omständigheter säga någonting hvarken under det hon ledsagar dig eller då ni skiljas." Då vår budbärare kom till gärdesgården som inneslöt Gs små tegar, syntes en kvinna gående på en smala gång- stigen och allt gick som gubben förutsagt. Efter några tim- mars vandring uppnåddes hemmet och då den sjuka blifvit smord upphörde värken. Så förtäljde gamle gratialisten Svegder, som vid 81 års ålder afled i Singsjön 19/12 1902. 1) Namnet har fallit i glömska. L. P. Hansander adr. Singsjön Kyrkås. Jämtland. född 20/2 1870
Inspelning med A.P. Hansson
Dialekt/Folkminnes inspelning.
Gengångerskan uppenbarar gömställe
Det var en som dom kalla för Lapp-Mårten i Berg, och han mötte en gång en käring som var död, och han var full och sa åt' a: "Är du framme du å?" Och då tala hon om att hon hade gömt pengar bakom åsen på hjällen. Och sen försvann hon. Dom ska inte kunna tala såna där förrän man har talat dom till själv.
Gammeljäntan rodde över pesten
Före digerdöden fanns det sju bönder i Espnäs. Folk som gick norrröver skogen - där byarna Kärrnäset och Renålandet ligger nu - och som ville komma över till Espnäs brukade på den tiden gå till Gammelbuviken, några kilometer norr om Bonäset. Där tände de upp eld till tecken på att de ville över. Så en gång varsnade man i Espnäs rök i Gammelbuviken, och en gammelstårsa rodde dit. När hon landat såg hon ingen människa, men en räfsa och en kvast steg i båten och en röst frågade: "Ska jag raka eller ska jag sopa?" - "Raka", svarade kvinnan. Till tack för att hon skjutsat digerdöden över sjön fick hon leva. Alla andra i Espnäs dog.
Sätter på tandvärk
Det var en som bruka gå här och köpa skinn, och jag sålde killingskinna åt honom. Men då fick jag 15 öre för skinn, och då fick jag höra han hade gett 20 eller 25 öre i en gård här bredvid, så nästa gång han kom sa jag att jag sålde inte nå skinn åt honom för det där. Och han blev arg men vände sej bara om i dönn och sa att jag fick väl behålla dom då. Men just som han hade gått var det som om jag hade blivit skjuten genom käken, och jag fick en sådan ohygglig värk, men jag var kvick och tog en eldbrand och kasta efter honom, och då blev jag bra igen. Men vi blev ju vänner sen, och jag sålde skinn flera gånger åt honom.