Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittrorna har "silverbröllop"
Mamma var i Mörtsjöbodarna, och då var det en gång hon vakna utav att det var ett sånt slammer utav silverskedar, och det prata och det skramla i silvret. Hon kunn int annat förstå, än att vittren rakt hadd ett silverbröllop.
Dräktskicket
Kvinnorna hade klänningar förr med åtsittande liv i mid- jan o kjol i så många vådor. Den rynkades o syddes fast vid livet i midjan. Min mormors kappa var nästan som en klänning, den kallades "***kôlt" (kolt). Den var också med åtsittande liv o rynkad o hopsydd i midjan. Sen var det en vid krage ner över axlarna o ända ner till midjan med långa fransar på. På huvudet hade mormor "stycke o mössa" i det längsta, "stycket" / var en bred spets framtill, o så var det en liten mössa oppe på huvudet, en stomme överklädd med siden o fodrad. Baktill var ett brett band knutet till en rosett. Hon hade en ljusblå o en mörkblå mössa, släta utan bro- derier, bara sidenet o rosetten baktill. Hon hade bara stycke o mössa när hon gick till kyrkan. Halvvantar hade kvinnorna förr, de var av något tunt, vitt tyg, de gick ett litet stycke opp på armen, o så var det inga fingrar. Morfar tala om "nerdeler", skjortan o särken var av olika tyg opp- o nertill, det var finare till överdel o grövre till nerdel. Kalsonger hade aldrig / kvinnorna på den tiden, men de hade många underkjolar. De hade en "stickstubb", stickad som ett täcke o vadderad. Sen hade de en tunn under o en över, av tyg, men hemvävd förstås. Jag fick väva sådana av hårgarn, man tog nöthår o blanda hop det med ull o karda o spann det. Det var garvare i Åtorp då, så det var inte svårt att få nöthår. Krinoliner använde de ett tag i min ungdomstid, mina mostrar o pigorna hos min morfar hade. De vanliga klänningarna då hade ingen krage, de var ring- ade runt halsen, o så var det en liten kant runt om. / Klänningarna knäpptes framtill. De knäpptes med hakar o hyskor, det blev väldigt fint när det blev knappar sedan. Förklädena förr var bara från midjan, i en våd ner bara o rynkade opptill. Männen hade "långschal" i stället för väst, den togs först om livet, sen i kors på ryggen o så fram över axlarna o ner till midjan, där den stacks fast. De hade "hjärtvärmare" förr ocokså, dessa bestodo av en hel rygg, ringad opptill o två längder framåt över bröstet ung. två dm. breda. Dessa togos i kors över bröstet o togos om midjan o knötos framtill, o uttill på dem var det tofsar. De var / gjorda av ullgarn, antingen stickade eller virkade o med bårder efter kanten. Kvinnorna hade ett hals- kläde som togs i tresnibb om halsen o manfolken hade också en halsduk som lades ihop så den blev smal. Skomakarna kom till gårdarna o gjorde alla slags skor. Schalar vävde de själva eller köpte. Silkeskläde var brudgåva, ett sådant fick jag också. Och första lönen som jag fick hos morfar bestod av ett svart silkeskläde o en grårutig ylleschal. När de skulle till kyrkan tog de schalen över sig i tresnibb. Mormor fick spara två år innan hon sparat ihop till sin "kolt" (kappa). Tjänstefolket / fick "småre" också till lönen, drängarna skulle bl.a. ha tre vita skjortor. Guldringar i öronen kunde kvinnorna ha, men det skulle vara för ögonens skull, sa' de. Om de hade ont i ögonen, skulle det vara bra. Sommarklännningarna var likadant sydda som vinterklänning- arna. Ett tag börja de med att sy kjol o blus var för sig, men det ansågs inte vara så fint. Åt manfolken vävdes kläder av vadmal o lingarn. I skörden var fruntim- merna ljusklädda o tunnklädda. Manfolken hade kläder av linne på sommaren, i svart o grått, randiga, det tyget kalla de "bulstervar," minns jag. Till nattvarden skulle / de vara svartklädda. Jag minns inte annat än att brudarna var svartklädda. Som- liga hade slöja o krona. Dagen efter hade bruden en annan fin klän- ning på sig, den dagen skulle hon passa opp på gästerna, hon skulle opp o bjuda dem på kaffe först o främst på morron. Brudpigor hörde jag aldrig talas om då. Mansrockarna hade låg krage o var knäppta med hakar o mäljor. Till sorgdräkt minns jag bara svart, men jag minns inte att de hade slöja. När jag gick till natt- varden första gången hade jag svart klänning o vitt förklä. / Men så hade inte de vuxna kvinnorna, men svarta sidenförklän hade de till kyrkan. Jag skulle väl vara väldigt fin på konfirmationen, jag hade ett skärp av samma tyg som klän- ningen med en rosett baktill, men den var inte så stor. På den tiden svepte de de döda hemma o sydde svepningen själva, de döda hade skjorta o strumpor men ingenting på händerna. Barn hade vita kistor, men de sveptes på samma sätt som äldre. Små flickor hade lång kjolar förr, o pojkarna hade långa byxor när de börja ha sådana, men de fick allt gå i kolt bra länge.
Hemmet
Dagens måltider var "daggelmål, midda, aftaval, kvällsmål." Maten var mycket potatis, gröt o välling, vattgröt har de haft mycket om kvällarna. Men jag minns som barn att jag fick vara glad åt att få en sill- snärt o en havrebrödsbit till mat. Fick man rågbröd, var det som vetebröd nu o bättre. Kaffe hade de just inte på den tiden, när det kom främmande, fägna de dem med en smörgås o en sup. När jag börja tjäna, fick jag första året i lön 30 kr. i pengar, två / blaggarnsskjortor, en lärftskjorta, ett par stövlar o ett par "förskodde" (fötter där man fick släppa till skaften själv), ett par strumpor o ett paer "vebönne" (vidbinningar), ett par handskar o ett par vantar. Jag var på det stället i sju år, o på de åren gick den kontanta lönen opp till 75 kr. på slutet.
Husligt arbete
När de bryggde o la i jästen, skulle de ge till ett tiktigt "hojne" (skrika till), då skulle det jäsa bättre.
Husligt arbete
Om de kärna o inte fick smör, så kunde de stöpa bly in i kärntörveln, in i skaftet på den. Käringarna tog mjölken och smöret så där för varann.
Husligt arbete
En slant bruka de lägga i kärnan nere på bottnen för att de skulle få smör sen.
Husligt arbete
Den som kom in först just när de klippte ner en väv på ett ställe skulle dö först sedan i familjen eller bland grannarna.
Vagnen och kärran
1. De hade en sorts kärror på två hjul för gödsel, "jösselkärra". På samma hjul sattes en kärra för hö o säd, "långkärra," med stegar vid sidorna. Senare åkdon för gödsel på fyra hjul är "jösselpråm" eller "jösselbotten". För sand användes det samma. 2. Bara "grinn", "ginnera" till säd,. Botten o skaklarna var i ett. "Oke" på ändarna, där det gjordes tapphål, o grindarna sattes i. "Okera" eller "tvärslöra." / Gavlarna på en gödselpråm kunna kallas "ännstam", sidorna bara "bräder" o så "***jösselbôtten." 3. "Lurstång", det som stången stacks in i kallades "lur". De kunde ta en björk med två grenar förr o tappa in i vagnsaxeln, nu har de järn. 4. Endast "vagnsaxel." 5. "Lur." 6. "Julnål." 7. Nav o "julbössa", ekrer o löter, "jullöt" o "julring." 8. "Skäcker" det gamla för både vagn, kärra o släde, men även en "svängel" med liner, mer på åkvagnar. / 9. "Kangner." 10. Slån framtill som håller hop skak- larna kallas "vägre", "vägern". Men det längre bak som bar opp själva pålastningen kallades en "bongke", "bongker." 11. "Näsa" på kälken o slipa. 12. Förr kalla de det för "fjätter", "slip- fjätter" o "kälkfjätter", numera har de ej sådana. 13. Vägre. 14. Till timmer kan man ha en lös "bongke" framtill, "timmerbongke." Drög har sällan varit använt här, bara en sådan provisoriskt / hopspikad för vattenkörning eller också för stenkörning. 15. På slädar slipstake, på vagn en lös "vagnsronga", den kunde an- vändas till både släde o vagn. 16. "Fjätterjärn", det var ett järn som skulle styrka framifrån o till den främre bongken. Det har blivit bortlagt, för nu har de "getdoningar", med "get" baktill o "bock" framtill.
Husdjur
När korna kalvat, skulle de ge dem en god dricka, o en tälgkniv skulle då ligga på botten av ämbaret, det var för att ingen skulle kunna för- störa kon sedan. De skulle också ha askmörja i den drycken. Och sen skulle de t.o.m. ta kniven o sätta opp den i taket över kon, o där fick den sitta några dagar. De gjorde kalvost av råmjölken, o den skulle kon smaka allra först. Och när de köpt en ny ko, skulle de leda henne motsols kring en jordfast sten, då skulle hon / trivas. Någon enda kunde göra så, att de linda repet om hornen på kon när de kom från tjur med henne. Då skulle hon ta sig sedan.
Husdjur
Det var en ko i mitt hem som ej trivdes. Då var det en gumma, hon var egentligen från Karlskoga, som ryckte tagel ur svansen på henne o fäste om dörrhandtaget till lagårn. När jag fråga, varför hon gjorde så, så sa' hon: "Ja, ja ha längta jag också."
Annandag jul
"Sjonge anndasotta" bruka de göra, de gick omkring o sjöngt "julvisa", (Guds son är född i Betlehem på denna dag). När de sjungit denna, kunde de sjunga litet vad som helst. De hade vanligen ett dragspel med. De sjöng först utanför fönsterna där de låg, men så skulle de in o ha kaffe o brännvin. De var inte utklädda o hade stjärna med då, det såg jag aldrig men jag hörde talas om det. Jag hörde talas om två stjärngossar, den ene kom med en flock från söder o den andre från norr, / o de möttes i Sinnerud här i Nysund. Stjärngossarna var gamla ovänner, o där blev det slagsmål mellan dem, så att de rulla om i dyng- pölen där.
Annandag jul
När de gick med stjärnan här på senare tid var bara Judas ut- klädd, han var svart i ansiktet o hade en stor koskälla om livet som han skramla på. Min mor var född i Skagers- hult, o hon såg att tre eller fyra av dem då var vitklädda, dessa var de "vise männen." Och så var det en kung Herodes också.
Trettondedagen och Knut
Här i Nysund vet jag inte om det, men i grannsocknen Skagershult hade de bröd liggande på bordet över hela julhelgen, olika sorters bröd, inlindade i en handduk. Och när tjugondagen var över, så dela husmodern ut av det åt korna o husbonden åt hästarna, o så skulle de säga: "Nu äter du must o märg i bena!"