Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Tomtegubbar - jag vet ingen särskild gård, där de hade sådana. Men bonden kom ut på natten händelsevis och mötte tomten och han hade ett halmstrå på axeln. "Du var mej en liten stackare, orkar du inte bära mer än ett halmstrå?" sa bonden. Men på morgonen när gubben kom ut, låg där ett helt lass med halm, där han mötte tom- ten. Vet inte om tomten sedan flyttade. Så var det en tomte som siktade mjöl. Gumman kom uppför vindstrappan och såg genom nyckelhålet hur tomten satt och siktade. Mjölet blev många gång- er drygare. Tomten var så trasig och såg bedrövlig ut. Hon tyckte synd om honom. Hon sydde nya kläder och en ny mössa åt honom och gick upp och la dem på vinden, där hon visste att tomten skulle komma. På / kvällen gick hon och tittade genom nyckelhålet och fick se tomten. Han hade tagit på sej de nya kläderna och sa: "Nu är tomten fin, nu siktar han aldrig mjöl mer." Julgröt satte de ut till tomten på logen.
Skogsrå
Det var en bonde, som gick för att söka en kreatursbotare för en tjur, som var sjuk. Då mötte han Stulmossefrun, som sa: "Ge tjurn kalmersrot, så får han bot!" De som gick över skogen vid Stulmossen, blev alltid förvillade av Stulmossefrun. Detta hörde jag i min barndom av en spelman, som hette Lars Petter, som hade varit mycket i skogen och kolat.
Riddar´ Bonde
Det var en gång en konung, som var ute på jagt, och då han förföljde en elg, blef han skiljd från sitt följe, och förvillade sig i skogen. Han gick och gick, men kunde omöjligt finna rätta vägen och som det led till qvällen och någon stuga ej fanns i närheten, sökte han skydd för natten under ett stort träd och lade sig der till hvila. Bäst det var hörde han något prassla i buskarne tätt invid, och då han såg upp var det en bonde, som bar en nyss fälld elgkalf på ryggen. Konungen helsade på honom, och bonden besvarade helsningen raskt och hurtigt, men visste naturligtvis icke att det var sjelfva konungen, som stod bredvid honom. "Kan du skaffa mig någon föda, min heders vän", frågade konungen? "Var lugn, var nöjd", sade bonden, ty det var hans ordstäf, "den som bär maten på ryggen han dör ej af hunger, och om ni Herr Riddare vill följa med mig hem, så skall hvarken mat eller godt qvarter fattas eder." Konungen tackade för tillbudet, men var så uppgifven af hunger och trötthet att han ej orkade gå dit i fall bondens hem var långt aflägset. "Åh ja visst är det ett stycke, men var lugn, var nöjd", sade han, "jag har bred rygg och kan nog bära både eder och min lilla kurre." Och så tog han konungen som maltsäck på ryggen och elgkalfven på ena armen samt vandrade muntert hvisslande med raska steg och härdiga ben på hemvägen. När han kommit till sin gård och befriat sig såväl från den ena som den andra bördan, lät han tillreda kalfven, och konungen fick en ypperlig måltid och en god säng i den rike bondens ståtliga nattstuga. Aldrig hade maten smakat så väl eller han haft en så god sömn, sade han, då han om morgonen tackade sin treflige värd för godt qvarter. Nu bad han att få veta vägen till kungsgården. "Ja den var ej villsam", mente bonden, "det var ju stora vägen och han behöf de blott först taga af till höger och så till venster och så till höger igen, och gjorde han det kunde han ej gå vilse." — "Men", sade konungen, "hvad tror du väl att konungen skulle säga om han visste att du fällt en af hans elgkalfvar ?" — "Hvad han skulle säga? Jo han skulle säga att om det ej skett så hade en af hans ädlaste riddare omkommit af hunger och trötthet i skogen." — "Men vet du ej att en sådan jagt bestraffas med galgen? — "Tyst, var lugn, var nöjd. Jag vet det och mer till." — "Nå hvad vet du mera då?" — "Jo att den gäst, som förråder sin värd förtjenar att hänga, om han också ej blifver hängd." — "Ja det kan du ha rätt uti", sade konungen småleende, bjöd sin värd farväl och begaf sig på hemvägen. Bonden gick ut i arbetet till sina drängar, sjöng och hvisslade, och det straff, som kunde vänta honom för hans olofliga jagt, bekymrade honom föga. Fram på eftermiddagen kom en lysande täckvagn med det grannaste spann och körde in på gården. Bonden skyndade förvånad ut med topplufvan i handen. Vagnsdörren öppnades och ut steg en hofman i full skrud med bud från konungen att bonden skulle genast följa med till kungsgården. Bonden blef väl förvånad. "Ja så", sade han, "skall väl det då; men jag får väl taga på mig mina helgdagskläder först?" Nej det kunde han ej få, sådan han gick och stod skulle han medfölja. Visst var det ledsamt att göra sitt första inträde vid hofvet i trädskor och hvardagsdrägt, men "var lugn var nöjd" sade han och steg så gnolande på en munter visa upp i karreten. Lakejen stängde dörren och så bar det utaf till kungsgården. När vagnen kom fram var konungen och hela hofvet ute på gården, och då vagnsdörren öppnades och bonden stack fram sin trädskobeklädda fot, sade Drottningen: "Nej aldrig såg jag maken!" — "Jo här är den", sade bonden steg så ur karreten och bugade sig höfviskt med topplufvan i handen. Men när han fick se konungen och i honom igenkände den riddaren, som så nyss förut varit hans gäst, började han att blifva het om öronen, men klef dock dristeligen fram. Konungen gick honom till mötes och tog honom i handen. "Tack för sist", sade han, "och för godt qvarter, och vill jag nu visa min erkänsla för välfägnaden." Bonden bugade utan att svara och började se sig om till alla sidor, mumlande sitt vanliga: "Var lugn var nöjd." "Hvad ser du efter?" frågade konungen. "Jo", sade bonden, helt lugnt, "jag tittar efter galgen." — "Ja den söker du allt förgäfves; men fall nu på knä." Bonden gjorde så, och konungen gaf honom riddareslaget. "Stig upp ädle riddare", sade han. Den hedern var då alldeles oväntad, men bonden steg upp lika lugn som förut och bugade sig det bästa han kunde. Den djupa och för bonderyggen ovana bugningen framtvingade dock ett skorrande ljud, oerhördt i hofvets salar. "Hvad betyder detta min ädle riddare?" sade konungen allvarligt. — "Herr konung", svarade bonden, "när riddaren gick in så gick bonden ut." Konungen skrattade af hjertans grund. "Men något lär väl allt vara qvar af honom ändå", sade han "och skall du, min ädle riddare, heta Riddaren Bonde." Namnet skämmer ingen och konungen gaf honom dessutom ett helt slott i namnfäste. Riddaren Bonde, som alltjemnt behöll sitt gamla ordstäf "var lugn, var nöjd", blef sedan en af konungens ypperste män och klokaste rådsherrar.
Skatten i Konstabäcken
Uti Konsta bäcken skall en stor skatt, förvarad i en jernkista, i forntiden blif vit nedlagd. En man i Konsta by — hvad han het har man glömt, ty det är nu mycket längesedan — hade vidtalat en af sina grannar att en Thorsdagsnatt göra honom sällskap för att gräfva upp skatten. De lyckades äfven att få upp kistan, så att hon redan till hälften stod på fast mark. Men nu skulle den ena karlen byta om tag, för att få bättre kraft, och då sade han åt kamraten: "Håll nu i bara!" Medan jag ömsar tag, ville han tillägga, men det hann han ej, ty kistan föll genast ned i bäcken och sjönk så djupt, att alla vidare försök voro omöjliga. För den eller dem som en gång misslyckats i ett dylikt förehafvande lönar det sig ej att försöka andra gången; men efter några års förlopp tändes lusten att vinna skatten hos en annan bonde, och för att undvika de andras missöde gick han alldeles ensam till stället. Huru han gräfde, bröt och bände, så lyckades han ock att få upp kistan ur bäcken och såg sig just omkring efter yxan, för att med pålagdt stål binda henne, då en höna släpande ett stort hölass fängslade hans ögon. På lasset satt en svartmuskig dvärg oupphörligt manande den lilla dragaren med piskan, ty det gick ej fort undan. "Lanka Lanka fort ! Du ska fram till Romareport Innan qvällen" — sade dvärgen. "Jo det lär nog gå bra i den takten", sade bonden skrattande, och nu gled kistan åter ned i bäcken och försvann ur hans åsyn. Om någon sedan den tiden försökt att gräfva upp skatten är obekant, och sannolikt torde den få ligga der den ligger allt intill verldens ände.
Tvärsäker eller bonden som var lärdare än de sju vise
Det var en gång en konung, som regerade öfver ett stort rike, och var han så lärd att ingen prest i hela hans rike och alla länder deromkring visste så mycket som han. Sju de visaste män i verlden funnos hade han hos sig, men ändå var han lärdare än de alla. Som konungen icke hade någon son, så skulle riket efter hans död tillfalla den, som fick hans dotter till gemål, och derföre ville konungen att denne skulle vara lika vis och lärd som han sjelf; ty då — mente han — skulle hans dotter blif va lycklig och riket väl styrdt. Han lät derföre utgå bud öfver hela sitt konungarike och alla länder deromkring att den som uti lärdom kunde mäta sig med honom och hans sju vise, han skulle få prinsessan till gemål och half va konungariket i medgift ; men den som försökte en täflan och deruti blef öfvervunnen, han skulle utan förskoning halshuggas. Som prinsessan var vida berömd för sin fägring, så tändes nu i alla länder ett stort begär att vinna henne; och prinsar och grefvar och andra baroner, alla ville de försöka sin lycka, men ingen kom med behållet hufvud åter från sin friarefärd. I en aflägsen landsända bodde en bonde, som var djerf och tilltagsen, hvarföre han ock kallades för Tvärsäker. När han hörde konungens bud, fick äfven han stor lust att vinna prinsessans hand. "Den intet vågar han intet vinner", mente han, "och går det väl blifver jag konungens måg, och går det illa så skall jag ju i alla fall en gång dö, men det är ej ofta det bjudes mig så fint sällskap." Hvad han skulle säga konungen och de 7 vise det visste han väl icke, men "kommer dag, kommer råd", tänkte han. Dermed påtog han sina helgdagskläder och begaf sig på väg. När det började skymma om aftonen befann han sig i en stor skog, och just som han redde sig till hvila under ett stort träd, kom en gammal gumma linkandes med en stor risbörda på ryggen. "God afton, mor", sade bonden, "huru kan ni orka med en så stor börda?" — "God afton sjelf och tack för god hetsning", svarade gumman. "Jag bor ej långt härifrån, men vill du hjelpa mig, så skall jag låna dig hus öfver natten". — "Tackar som bjuder", svarade bonden, tog bördan på ryggen och följde gumman. När de nu väl voro framme och gumman gjort opp eld i spiseln, sporde hon hvad bonden hette. "Jag heter Tvärsäker", svarade han. "Nå det var då ett godt namn", mente gumman, men hvart gällde resan? — "Jag ämnar mig till kungsgården och fria till prinsessan", svarade bonden. "Är du tokig du?" sade gumman, "der har varit både prinsar och grefvar och andra baroner, och alla hafva de kommit hufvudlösa derif rån, och huru skulle det kunna gå dig bättre?" — "Inte vet jag", svarade bonden, "men våga ett frestande vill jag. Men kanske ni kan hjelpa mig", tillade han, ty han begrep nog att gumman kunde litet mer än andra. "Du heter Tvärsäker du", svarade gumman, "och djerft mod är lön värdt. Jag skall följa dig till vägs i morgon och se hvad jag kan göra." Innan solen rann upp begåfvo de sig utaf. När de gått en stund slog en qvist bonden på munnen så att han stannade dervid. "Märkte du något?" frågade gumman. "Nej intet annat än en qvist, som slog mig på munnen." — "Det var Qvistmuntus", sade gumman. — "Det skall jag komma ihog till en annan gång." När de så hade gått en stund kommo de till en äng, och der stod en ko och bäljade så förfärligt att bonden stannade dervid. "Märkte du något?" frågade gumman. "Nej intet annat än en ko som bäljade utpå ängen." — "Det var Kobäljantus", sade gumman. "Det skall jag komma ihog till en annan gång." När de så hade gått ännu ett stycke kommo de till en å. "Här skall du simma öfver", sade gumman, och så gjorde bonden. Men vid han samm kom en aborre och bet honom i näsan. "Aj", skrek bonden. "Märkte du något?" sporde gumman. "Åh, intet annat än en aborre, som bet mig i näsan." — "Det var Abornäsius", sade hon. Ja det skulle bonden komma ihog till en annan gång. Dermed skiljdes de åt och bonden fortsatte ensam sin väg till kungsgården. Då han kom fram frågade vakten hvad han hette. "Tvärsäker", svarade bonden. Vakten tyckte att det var ett godt namn, men hvad kunde Tvärsäker ha för ett ärende? "Jo jag ämnar fria till prinsessan", svarade bonden. "Är du tokig du", sade vakten, "här har varit både prinsar och grefvar och andra baroner, och alla hafva de kommit hufvudlösa härifrån. Och huru skall det kunna gå dig bättre?" — "Lika mycket", svarade bonden, "släpp mig in du". Men vaktkarlen ville ej släppa honom fram. Då tog bonden honom i kragen och kastade undan honom som en vante, och steg så dristeligen in till konungen der han satt i kungssalen med de 7 vise omkring sig. "Hvad heter du?" frågade konungen. — "Jag heter Tvärsäker", svarade bonden, "och fastän jag blott är en fattig bonde så är mitt ärende att fria till prinsessan". — "Är du tokig du", sade konungen, "här har varit både prinsar och grefvar och andra baroner, och alla ha de kommit hufvudlösa härifrån. Och huru skulle det kunna gå dig bättre?" — "Den intet vågar, han intet vinner", svarade bonden. "Fruktar du ej stupstocken?" sporde konungen. "Rädda gossar sofva aldrig hos vackra flickor", svarade bonden. "Nå fritt då", sade konungen och vände sig till honom, som var sjelfva kusemannen bland de sju vise, "fresta honom du!" Nu började denne ett långt och underligt tal, och fastän bonden icke begrep ett ord af hvad som sades, så stod han lugn ändå och nickade god mening. Men då den vise mannen slutat sitt tal och frågade: "Kan du svara mig på det du?" mente bonden att ingenting i verlden vore lättare, "men", sade han, "Qvistmuntus, Kobäljantus, Abornäsius, kan du svara mig på det du?" Nu kan man väl veta att det blef ett grundande och funderande, men ingen kunde förklara bondens spörjsmål, och ej en gång konungen sjelf, så mycket styfvare i lärdom än alla de andra han än var. Och så måtte han då få prinsessan, och han fick henne också och halfva konungariket i medgift. Och så är det sagdt att "Tvärsäker" styrde riket så väl, som om han varit den lärdaste herre.
Konungen, mästermannen och de 12 röfrarne
Bland allmogen i alla landsändar är det en allmänt gängse tro att skarprättaren eller mästermannen, som han vanligen kallas, är berättigad till Assessors namn, heder och värdighet, så snart han ordentligt och väl till riksens gagn och nytta afhuggit Femtio (50) hufvuden. I allmänna lagen, som dock uttryckligen säger att hans embete ej må för nesligt hållas och förbjuder att utesluta honom och hans familj från societetslif vet, finnes visserligen ingenting härom; men som mycket kann vara både rätt och sannt, fastän det ej står i lagboken, så torde det väl vara så med detta också. Hvarföre denna heder förun- nats det "ärliga yrket" derom skall denna trovärdiga saga lemna ojäfviga upplysningar. Under Kung Karls tid — somlige säga Konung Karl XIIS, men det torde väl hafva varit Karl IXS — skulle det blifva en stor af rättning ner i Östgötalandet, och emedan det var idel förnämt folk och rigtiga storgubbar, som skulle aflifvas, så reste konungen sjelf dit för att se att allt gick som sig borde. Skarprättaren i Stockholm erhöll förtroendet att verkställa straffet, och begaf sig också på väg, men som mästermannen den tiden hade föga mera anseende än hans dräng den s.k. rackaren nu för tiden, så bestods honom ingen skjuts, utan han fick knalla och gå hela vägen. För att komma till Östergötland, skulle han vandra öfver Kolmorden, der det alltid är fullt med röfvare, ehuru det är med dem som med skogsrån, jättar och troll, att de just icke ofta synas till nu för tiden. När det så led emot qvällen satte han sig på vägkanten för att tevila efter marschen. Icke långt från vägen såg han emellan träden en blå rök uppstiga ur jorden, och nyfiken att veta hvad detta kunde betyda gick han till stället, der en lucka, som var så väl övertäckt med torf, att den ej kunde upptäckas, snart lyftades och en gammal käring stack fram sitt sotiga tryne. När hon fick se mannen, som stod och så uppmärksamt betraktade stället sade hon: "Hvad tänker du på karl, skynda dig genast bort såvida lifvet är dig kärt, ty röfvarena komma snart hem, och få de se dig så lär du aldrig höra gök mer." Detta var en uppmaning, som man intet gerna hör mer än en gång, och mästermannen vände derföre om samma väg som han kommit, fastän han visst icke var af de buskablyga. Men som han var en mycket klok karl, rispade han med bilan i träden, så att han en annan gång skulle kunna få rätt på stället, ty fast han nu skulle i färd med Grefvar och Baroner och andra höga herrar, så kände han dock en brinnande lust att få göra bekantskap med dessa röfvare, och undersöka huru fasta deras hufvuden suto. När han nu fullgjort sitt uppdrag ner i Östgötalandet, och huggit af hufvuden så att armen så när gått utaf, gick han inför konungen för att få. sin lön, och den fick han också. Nu berättade han sitt äfventyr i skogen och konungen, som var en rask och modig herre, beslöt att sjelf straffa våldsverkarne. Mästermannen skulle få följa med och visa vägen, och som denne var en handfast och stark karl, tyckte konungen att han ej kunde behöfva någon mera till hjelp. Förklädda till tiggare begåfvo de sig på väg, och då de kommit så långt att de sågo mästermannens märken i träden, satte de sig på vägkanten. När det började skymma, kommo röfvarena 12 till antalet smygande utmed vägen. Framkomne till de begge förklädda tiggarena sporde den, som tycktes vara anföraren, hvad de ville. Mästermannen svarade att de voro ett par fattiga stackare, som voro utan herberge, och uppgifna af hunger och trötthet satt sig att tevila på vägkanten. Ja så, men det kunde ej hjälpa dem, de skulle genast dö. "Nådige Herre", sade Mästermannen, med den allra ömkeligaste ton i verlden, "intet är det något nöje att lefva, intet. Men nog skulle det vara roligt att en gång i lifvet få äta sig rigtigt mätt, om det så också vore mitt sista mål." Röfvaren skrattade häråt. Den välfägnaden kunde han då bestå dem, och de vore i alla fall icke de första, som han gifvit bröd till döddagar, sade han, och så fingo de följa med till röfvarekulan, som var ett stort rum nere i jorden med ett långt bord i midten och bänkar rundt omkring. Den sotiga gumman stod vid spiseln, lagade mat och värmde glögg, som sedan iskänktes ur stora kyrkokalkar. De båda tiggarena stannade vid dörren, som var väl tillåst och förbommad. Sedan röfvarena slagit sig ner omkring bordet, ätit och druckit, fingo de båda tiggarena stiga fram och ett stort fat med kött och en pokal med brinnande glögg sattes framför hvardera af dem, med tillsägelse att de skulle skynda sig, ty lång måltidstimme kunde ej bestås dem. Framkomna till bordet fattade de genast de brinnande pokalerna, men i stället för att tömma deras innehåll slogo de detta i ögonen på röfvarena, som deraf bländades, och så grepo de till svärden, och i en hastig vändning blefvo alla tolf nedhuggna. I kulan fanns mycket guld och silfver och detta gaf konungen till tveskifte åt mästermannen och gumman, men han tyckte ändå icke att mästermannen fått nog belöning. "Begär hvad du vill", sade han, "och du skall få det." "Ja Mästermannen begärde att han skulle få en sådan titel att andra menniskor icke skulle sky honom. Ock så fick han Assessors karaktär, och det skulle alla hans efterträdare också få, så snart de afhuggit so hufvuden. Den nya Assessorn blef en svåra riker man, och röfvarenas skatter vållade ingen träta, ty sedan gumman tvättat sotet ur ansigtet, befanns hon vara hvarken gammal eller ful, och så blef hon fru Assessorska.
Trollträdgård i Thorsta skog
I Thorsta skog är en liten kärrhåla, och denna — säges det skall vara en förtrollad trädgård, ehuru numera ingen vet sig hafva sett den. Men för många många år sedan hade en liten gosse gått vall i skogen och då hade han sett fullt med guld och silfver hänga i trädens grenar, men ej velat plocka någonting deraf innan han fått f öräldrarnes lof. Han sprang derf öre hem för att bedja dem komma och se på grannlåten, men då de kommo till stället var hela herrligheten borta, och sedan dess har ingen sett till trädgården.
Sjötegarne till Ekeby by
Om Hjelmarens samband med Qvismaresjöarne är redan i det föregående taladt, och att sägnerna härom icke sakna goda grunder derom bära sankmarkerna i Qvismaredalen ojäfviga vitnesbörd, hvartill här må läggas följande. På backsluttningen vid Ekeby by emot kyrkan till äro flera åkrar som af ålder kallats sjötegarne emedan de hafva sträckt sig ned emot den forna sjön eller numera ängsmarken.
Gast i Glanshammars grufva
Uti Gamla silfvergruf van vid Glanshammars kyrka skall bo en gast, som väcker folket nattetid. Nu höres han sällan och flera år kunna gå om utan att man förnimmer något ljud; men så kommer han åter och detta vanligtvis tre thorsdagsnätter å rad. Man tror att denna är den oroliga anden efter någon grufarbetare, som omkommit då Kristian Tyrann låtit fylla gruf öppningen med sten. Om denna gast är den samma som åsyftas af Herdman må vara osagdt. Emedlertid berättar denne att "I långliga tider skal tilförende wästan om grufvan hörts om af ftnarne ett gråtande och ett skriande såsom af et barn, tå thet får illa hugg och rijs."
Om skantsarne i Glanshammar och Ringkarleby
Af dessa finnas nu mera nästan intet qvar hvarföre de upplysningar Herdman meddelar torde förtjena att anföras, hellst några historiska sägner äro dermed förknippade. Han omnämner följande: "En skantz hart wid Fiskaretorp i Ringkarleby, therifrån Gref Magnus skal fört steen til Käggleholm. En skantz vid Biörskogshällar väster om Solberga backe, der de danske effter sägen haft sitt försvar, men theremot en skantz wid Siågestad eller Siggestad hög (nu Sjögesta) der i backen är en grop och förr syntes fyra hällar uppreste såsom then Swenske konungen Sigges gemak (sannolikt en gammal förstörd hällkista) Så och wid Nastad en skantz, hvars rudera litet eller intet synas."
Skatten vid Glanshammars krog
Herdman berättar att för 34 år sedan, således på 1690 talet, fanns nära ladugården vid Glanshammars krog en björklund, der det lyst om nätterna och der således jordagods vore att söka. Nu är björklunden borta, och man hör ingenting mera berättas om skatten.
Glanshammars silfververk
Om den gamla silfvergrufvan vid Glanshammars kyrka meddelar Herdman flera upplysningar. Gamle Jöns Olofsson skräddare uti Glanshammars by hade berättat att i hans moders modermoders tid hade grufvan varit i gång, och varit kronobruk. Under Kristierns then omildes tid, då denne konung på flykten ur riket om natten legat hos Bengt Börjesson i Kärsta der han ristat sitt namn i ett bord, som länge bibehållits, skall grufvan blifvit ödelagd på så sätt att han låtit sitt folk der nedvräka en mängd sten, hvarefter han tågat vidare och nästa natt tagit qvarter vid Myrö. Silfverhyttan skall hafva legat vid Åby och bruksarbetarne bott vid Tjugesta, hvarest ännu i Herdmans tid fanns en präktig källare murad med cement.
Offerställen i Glanshammar
Herdman omtalar följande offerkällor nämnligen en på Krogsta gärde kallad Elfkällan, "som dråpligen flödat" men som utsinat sedan man nedstoppat fjäderdynor deruti. Äfven källan i backen wid Storsicke omnämnes såsom of ferkälla och slutligen säger han att vid Runstenen på Nasta egor i fordna tider of frats knappnålar, silfver o. s. v., emot missväxt och hårda år.