Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
(En "Bränne-Kvaru") Troll.
Förr i tiden fanns det, trodde man, troll och häxor. Trollen skulle gärna velat haft sitt tillhåll i gamla skraltkvarnar. Det har berättats för mig att trollen alltid firade julafton i en sådan kvarn och sedan de roat sig tillräckligt satte de eld på kvarnen. En person som åkte förbi kvarnen sent en julafton såg att kvarnen stod på fyra guldpelare medan trollen dansade och glammade därinne.
Gengångaren i Kumla
I Kumla fattigstuga dog år 1862 en Nämndemansenka från Stene by, och natten innan hon afled timade följande uppenbarelse. De som bodde der tillsammans med enkan funno rummet i hast upplyst och sågo då en snyggt klädd karl, i hvilken en af de inneboende gummorna tydligen igenkände gamle Nämndemannen i Stene, komma in, knäböja vid enkans säng och hviskande samtala med henne. Hvad som yttrades kunde de innevarande ej höra, men att en synnerlig ömsesidig välvilja rådde, kunde de nog förmärka, ty skepnaden klappade enkan på kinden och hon lekte med hans nystärkta skjortkrage. Efter att hafva varit inne en stund försvann gengångaren och det blef åter mörkt i rummet såsom förut. När enkan vaknade om morgonen sade hon, att hennes aflidne man besökt henne, och allt var nu godt och väl dem emellan, hvilket det ej varit i lifstiden, ty han hade trugat sig till hennes hand. Hon frågade nu om de öfriga qvinnorna sett honom. Då dessa bejakade detta, sade hon: "Nu lär jag väl snart få följa efter honom", och så skedde, ty samma dag utslocknade hon.
Fembtijohuffudh
Uti en långvarig rågångstvist emellan Grimstens och Hardemo härader omtalas uti ett Häradstingsprotokoll af den 3 Junii 1651, stenen Femtiohufvud, om hvilken en af de åberopade vitnena Nils Pehrsson i Wärsta, efter uppgift af Sigge Månsson i Sörby i Kumla socken berättar att den fått sitt namn deraf "at där i forna tijdher haf'r hålletz landztingh af 3ne Biskopar och Biskopslänsmän, och så många män, som där hafva Rätten besutet, intill thes taalet är blifvit till 50 man fullth." Stenen står invid vägen till Lerbäcks socken, ej långt från Tomta.
Slägten Slorff
Under ett krig i forna dagar hände det sig att en Nerikesknekt blef tagen till fånga och införd i en stuga att till stridens slut förvaras. Derinne träffar han en fången landsman och igenkänner i honom sin egen konung. Då han tillika märkte att bevakningen icke hade någon aning om hvem den fångne var går han rakt fram till honom och säger, för att ytterligare insöfva sina bevakare i säkerhet: "Hvad sitter du här din slarfver (hvilket ord på hans tjocka Nerikiska blef Slorfver) och icke förfäktar dig", fattar så konungen i armen hvarefter de båda slogo sig igenom och undkommo. Konungen utnämnde genast den tappre knekten till officer och tillsade honom adelskap med dessa ord: Din slorfver! Detta namn skall du och dina efterkommande hädanefter bära med heder. Från denna Slorfver eller Slorff, som han sedan kallade sig, härstammade en visserligen mindre lysande men dock känd Nerikes slägt, bland hvars medlemmar må nämnas Anders Larsson Slorff konungens fougte på Arbogha 1591. En Kjerstin Jönsdotter Slorff, efter all anledning brorsdotter till denne Anders, var gift med Landbofogden Jacob Ekander, hvars son Lennart Ekebom blef adlad Ekfelt. Kjerstins brorsson var Paul Henriksson Schlorff Löjtnant till häst död 1696 åttioårig. Dennes sonson Johan antog namnet Lundgren emedan hans kamrater gäckande plägade kalla honom Slarfven af namnet, och en af hans barnbarn är den aktade prosten Ulrik Lundgren i Eskilstuna.
Altarstenen på Fräntorps ägor
På Fräntorps egor söder om landsvägen invid Fräntorps bro ligger inne i skogen en liten uppodlad inhägnad, som fått namn af Altarlyckan utaf en der befintlig större flat sten, kallad Altarstenen. Sägnen påstår att här varit ett "böneställe" innan Ovisbro kyrka byggdes. Att stenen är ett gammalt hedniskt offeraltare torde ej kunna hvarken påstås eller förnekas, men det vissa är, att den ännu har denna egenskap för vidskepelsen att döma af de småsaker och ej synnerligen gamla mynt, som der tid efter annan anträffats.
Mor i Klevetorpet och Bergfrun i Lerbäck
Nära intill Klefveberget i Lerbäcks socken ligger ett torp kalladt Klefvetorpet. Der hände sig en gång att torparens hustru nyligen kommit upp ur barnsäng och stog "uta körkä", som det heter d. v. s. ännu ej var kyrkotagen. Som det led till julen så fick dock detta icke hindra hennes huåliga bestyr, och hon var just sysselsatt med att brygga julölet, då en fin fru kom in i stugan, helsade vänligt och bad att få smaka på bryggden. Det var frun eller trollet — ty ett troll var hon i alla fall — i Klefvaberget; men det visste ej gumman, utan som hon var mycket beskedlig och hjeipsam kom hon genast med en mugg färsköl och bad frun hålla till godo. Frun drack och prisade ölet, Ja hon ville till och med gerna få litet deraf med sig hem, Och det kunde nog gå för sig mente gumman, men då borde allt frun spinna litet lin åt henne. Frun lofvade att göra detta "men hvad för slags garn vill ni ha, mor?" frågade hon. "Skall det vara Entråd, Tvåtråd eller Tretråd?" — Entråd ville mor hellst hafva, och lemnade 6 tågor dertill. Frun bjöd nu farväl, tackade för välfägnaden och gick. Redan dagen derpå kom hon tillbaka med garnet, och var det så fint och jemnt, att gumman aldrig i tiden kunnat önska sig finare och vackrare garn. Ingen kan väl undra på att hon gerna ville hafva mera af samma sort, och att hon sökte öfvertala frun att emottaga ytterligare 6; men frun svarade att så gerna hon ville, kunde hon ej göra det. Hon hade nu annat att tänka på. Hon skulle gifta sig, sade hon. "Åh nej skulle hon gifta sig? Och med hvem kunde det vara, om hon fick vara så näsvis att fråga?" — "Med Gunnar i Ringaberget", svarade frun "om han händelsevis var bekant?" — "Gunnar i Ringaberget! Huh då!" Jo den hade gumman nog hört omtalas. — Frun frågade derpå, om ej gumman ville komma med på bröllopet, men det tackade hon för, "det var intet sällskap för kristet folk det" mente hon. — "Nå gör då, som ni vill", sade frun, men i alla fall kan ni väl hålla till godo med en liten fjäderkudde, som jag nu kan undvara, och som jag ville gifva Eder till ett minne, ty nu lära vi väl ej träffas så brått." Det kunde då väl ej vara någon synd, tänkte gumman och tackade för tillbudet. "Farväl med Eder då" sade frun "och glöm ej att låta logdörrarne stå uppe i natt, så skall jag kasta in kudden der, när jag går förbi". Ja gumman skulle ej glömma det. När hon nu om morgonen kom ut fann hon på logen en bolster så stor, att den fyllde hela logkistan. "War det en liten kudde det? Kära hjertandes!" och hon slog sig på knäna af förundran och måtte ropa på far för att få hjelp att draga ut honom, och detta gick ej med mindre än att han fick hugga upp dörröppningen på logen. Men af fruns i Klefveberget lilla kudde gjorde gumman 7 bolstrar och 15 kuddar, och ändå hade hon mycket öfver både af fjädern och waret.
Minnen efter konung Gustaf I och Margaretha Leijonhufvud
Det är nogsamt kändt att det var från Ekebergs gård i Lillkyrka som konung Gustaf hemtade sin andra gemål, och att hon ej så alldeles godvilligt emottog hans hand. Att några minnesmärken erinrande om denna vigtiga händelse der böra finnas är naturligt men att så är förhållandet derföre har man att tacka Kronofogden i Öster Nerike Mosberg, som för omkring 100 år sedan dit återförde dem. Egande i handom nämnde fogdes egenhändiga skrifvelse i ämnet, anser jag den här böra i sin helhet intagas. Den lyder sålunda: Kort Berättelse angående några ålderdomslemningar märkvärdige af wissa händelser, som synas för framtiden icke böra komma i glömska; bestående af en Kista 1536, då hans högst Sahl. Kongl. Maijt Konung Gustaf den iste friade till sin andra Gemål Drottning Margareta Leijonhufvud, som då wistades hos sine föräldrar på sätesgården Ekeberg, har fröken, efter förut fattad kjärlek för någon Swensk riddersman vägrat emottaga Konungens anbud; hvilket misshagat hennes föräldrar, och derföre emot fröken brukat den hårdhet at hon blifwit innesluten i denna kista såsom et civilt arrestrum, till dess hon på 3e dygnet låtit beqväma sig efter Konungens wilja. Kistan har sedermera genom arf tillfallit Brita Leijonhufvud, som blef gift med Gustaf Olofsson till Torpa en Stenbåck, hvarigenom samma kista successive kommit med Grefvinnan Magdalena Stenbåck, som ägde Seved Bååt, till Myrö Sätesgård. Denna berättelse har jag af Friherrinnan fru Sigrid Beata Fleming dotterdotter af Seved Bååt; äfvensom ock den at då Konung Gustafs bröllopsfest skulle firas wid Ekeberg har i Trägården et Lusthus af Trä på et Berg blifwit upbygt, hvaruti till ett högsäte insatts en Sten liknande en karmstol, hvarpå Konungen sig satt, och bland annat förtäljt Bröllopsgästerna om sin gemåls fängelse. Denna sten, som varit af naturen, utan konst, formerad, och den tiden efter berättelse ganska jämn och slät är då han nyligen återkommit i dags ljuset befunnen wara af fucht och wäta nog ojämn och vanskaplig blefven. Af Kistan blef jag ägare år 1740 den 19 September, då hon räknades bland de öfrige lösören, som jag betalte till framledne Hof-marskalken Herr Grefve Spens wid arrendets tillträdande af Myrö och Ulriksberg. Under kistan är en skåttlåda, den var då så inråstad at hon icke utan mycken möda kunde öpnas. Deruti låg et sammanwicklat skin intet olikt pergament i hvilket när jag utredde fants Et Betsell och förgylda stänger, hvarmed Konungen ridit till Ekeberg när Bröllopet skulle firas, men, efter fru Friherrinnans berättelse blif vit der qvarlemnat, emedan Konungen följt sin gemål derifrån i en Karm, et den tiden brukeligt åkedon. Betslet har blifvit wäll förwarat i omslaget, dock ej kunnat undgå någon tiden åtföljande förändring, som jag afskrapade och det med olja upfäjade med all möjelighet. Sadelen, hvartill detta betsel hört skall hafwa förkommit wid en olycklig wådeld wid Myröö år 1707, och stängerne förlorade jag under flytningen till Slytebotorp 1754 i Junii månad. I berörda Skåttlåda under Kistan war och En Timsten jämwäl af tiden med mögel öfverdragen, i ett träfodral insatter ; men till Zifror och dess ornamenter nog mörk och otydelig. Om denne Timsten berättade Fru Friherrinnan Fleming at då Högstbemälte Konung under warelse på Ekeberg welat efterse tiden på dagen, och der ej funnits någon timsten, har han låfwat förse gården dermed, samt sedermera sändt en dess egen, hvarpå finnes åratalet 1534, sedan han förut derpå låtit sticka Leijonhufvud och Wasa wapnen. Denna Timsten har jag likadeles upputsatt, att han tjena dertill han af början warit ämnad; och nu tillika med Kistan och Betzlet, sådane som de på förbeskrefne sätt mig i händer kommit och såsom ålderdoms minnesmärken, öfverlemnas nu välment till Wälborna Frun Fru Hedvig Charlotta Danckvardt Lillieström om så behagas at få något rum på sin gamla och rätta bostad af Välborna fruns ödmjukaste tjenare P. Mosberg. Slytebotorp den 19 Decemb. 1763
Lillkyrkaboarnes gamla kyrka
När första kyrkan skulle byggas i Lillkyrka församling, lades grunden dertill på Bobergsbacken uti Slyteskogen. Den tiden funnos många troll der i trakten såsom annorstädes, och dessa tålte icke kyrkoklockornas ljud och hatade templen som uppfördes till Guds dyrkan. Det gick derföre här som på så många andra ställen, att hvad som byggdes om dagen det nedrefs om natten. Snart tröttnade folket att arbeta, och började att se sig om efter annan byggnadsplats. För att finna denna sammanokades tvänne tvillingsstutar och fingo gå hvart de ville. De stannade då i ett kärr ej långt ifrån backen, och detta utfylldes och kyrkan blef der uppbyggd. Sedermera flyttades den till sin nuvarande plats, men grundmurarne qvarstå ännu, ehuru det ej är hvem som hellst gifvet att få se dem. Någon gång har det dock händt att vallhjon förirrat sig dit, och då de kommit in på den gamla kyrkogården hafva de ej haft lätt att komma ut derifrån. Ensamme vandrare hafva äfven någon gång, då de under mörkrets timmar här framgått sett likfärder och andra processioner styra kosan till den gamla kyrkogården.
Tomtar
Tomtebisar? Ja, inte i Slyte, men i Åsta ock Kärsta hade de. Ock de tröskade om nätterna på logarna. Det var en bonde som hade tocka, ock det prasslade ock tröskade om nätterna jämt. Skräddar-Erker hade en spettil. Han hade honom i en ask, det såg ut som ett oxöga, ock det vred sig ock tittade så stinnt på den som tog av locket. Det där hade han med sig jämt. Men en gång när drängen satte för ock han skulle åka bort, då hade han glömt den där, ock då skickade han drängen efter honom. Varpå drängen öppnade ock tittade efter, vad det var. Ock det visste Skräddar-Erker, när han kom fram, så då fick han. Ock den där gubben, han fick vad han skulle till alla delar. Rik ock snål var han. Min far var där ock plockade potatis, så han kände igän den där gubben, ock hade reda på det där. Han hade tocka där bisar med. Han gav dem äta var eviga julafton. De ställde in en . huggstubbe i förstugan ock dukade upp ett vällingsfat, ock om morgnarna så var det uppätet. Ock så var det tre par färdiggjorda grå yllevantar, ock de kom ock bort om natten. Så det är då tydlig sanning det, att tocka där har det funnits. Drängen där — nu hade de hästar, ock drängen skulle sköta dem i stallet, ock då har drängen dragit till en riktig brakskit, om jag nu skall tala om det, tocket det var, ock då fick han sig en oppsittare, så han riktigt kände honom. Men inte såg han någon, ock då talade han om det, när han korn in, .ock då sade skräddar-Erker att, »du skall vara renlig i stallet, för tocket där tåls inte». Ja, det är knepigt.
"Den listige drängen" eller "Kotabad och vattuspann gifva bot mot odryg hand"
Det var en gång en fattig bonde, som många äro väl det, och ehuru han arbetade och knogade — ja väl för sju — så ville dock ingenting förslå i huset, ty der gick det så till att hustrun bar bort mera i förklädet än mannen kunde_ körain med hästar och vagn. Så hände sig en dag att en tjenstsökande kom in i stugan och frågade om bonden ej ville städja dräng. "Nej var det möjligt det ?" — Han hade ju knappt om födan för sig och hustrun, huru skulle han då kunna föda och löna en dräng? Ta det kunde väl så vara, mente drängen, men han begärde ingen penningelön, han skulle gerna tjena honom för bara maten ett år, om han blott fick skinnpels och fulla småkläder, och hvad födan angick, tillade han, var han hvarken hårdfödd eller grannäten; Bonden tyckte att detta lät höra sig och som drängen var stor och stark, så när han en stund funderat på saken blefvo de öfverens. Drängen tillträdde genast sin tjenst och redan den följande dagens otta fick han följa med husbonden till skogen och hugga kolved. När de nu gått ett stycke sade drängen att han glömt sin yxa och vände så åter till byn. Gumman var redan utgången och ingenstädes att finna, och som han anade att någonting var på färde, gömde han sig i en liggsoffa och lade igen locket så att han genom springan kunde se hvad som tilldrog sig i stugan: Bäst det var, kom gumman in och hade grannfar med sig och dukade upp den allra bästa traktering åt honom. Han kunde behöfva något att styrka sig med, stackars karl, innan han gick åt skogen, tyckte hon; men att hennes egen man och dräng fått gå ut i arbetet bara på en brödbit och en tår vatten det bekymrade henne föga. Sedan grannen tagit väl till bästa och tackat sin grannqvinna för god välfägnad, tog han afsked och skulle gå. "Vänta litet", sade gumman, "hvar håller du till i dag?" — "Jo jag hugger kolved i skogen helt nära intill din husbondes hygge", sade han. "Ja så, då skall jag komma till dig med matsäck, om du lägger några risqvistar på vägen, så att jag ej går vilse." Grannen tackade för anbudet och lofvade göra, som hon bad, och gumman följde honom på väg. Så snart de väl hunnit ut på gården, sprang drängen upp ur sitt gömställe och följde efter, och när gumman ännu en gång tagit afsked af grannen smög han sig i dennes spor, plockade upp risqvistarne och lade dem på vägen till sin egen husbondes fälle. När han kom fram till husbonden bannade denne honom för att han satt bort så mycken tid med att hemta yxan, och då drängen ursägtade sig — han hade gått vilse i skogen, sade han — mumlade bonden något om latryggar och blindstyren; men blef snart god igen, då han såg att drängen var en dugtig och flink arbetare. När det led emot middagen började drängen litet emellan att se bortåt stigen, som förde till byn. Bonden frågade om han väntade någon. "Ja visst, jag väntar att matmor skall komma till oss med matsäck." — "Ja då lär du allt få vänta, ty Mor har nog ingenting att ge oss." — "Ah hon kommer nog", mente drängen, "eftersom det är första dagen hon fått dräng i huset, och en god middag lär hon väl bestå oss", tillade han. "Ja kan du stå dig på det målet till qvällen", svarade bonden, "så lycka till". Men drängen blef sannspådd, ty bäst det var kom gumman traskande på vägen med ett stort matknyte i ena och en ölkruka i den andra handen. Risqvistarne, som hon noga följt, hade narrat henne dit hon ej ville, och som hon troget haft sina ögon fästa på dem, märkte hon ej sitt misstag, förr än det var för sent att vända om. När bonden upptäckte sin hustru och hennes stora knyte blef han storögd; och då han fick se att det fanns både ost och smör, öl och brännvin ja till och med sötost och ostkaka i matsäcken trodde han nästan att hon förvändt synen på honom, så förvånad blef han. "Aldrig har jag sett sådant", sade han. "I dag har du ju rigtig kalasmat mor." — "Ja jag skulle väl göra mitt bästa i dag, efter det är första middagsmålet, jag ger vår nya dräng", sade hon; men nog önskade hon både bonde och dräng dit der pepparen vexer, ty att grannen, för hvars välfägnad hon gjort sig så mycket besvär, nu skulle blifva lottlös och kanske alldeles utan middag, nog var det harmligt.Men när var någonsin ett elakt qvinnfolk rådlös, då det gällde hvad ondt var. "Hör ni far", sade hon, "nu ha vi bott i byn i så många år, och aldrig ha vi bjudit grannfar så mycket som det allra bittersta grand. Tänk om vi skulle be honom hit och hålla till godo, efter han hålls här tätt bredvid på sin skogsbröt". "Ja gerna det", svarade bonden, som alldeles icke var snål ehuru han var fattig och behöfde se på smulorna; och så skickades drängen att bjuda honom. Drängen gick och tog en stor ostskifva med sig. Han kunde behöfva något att tugga på, mente han, men osten betade han sönder och lade på vägen. När han kom fram till grannen sade han: "Hör på far, ni lär allt få akta er för vår far, ty nu har han fått veta att Mor gör kalas för er, när han är borta." Derpå vände han om i fullt språng och ropade: "Far, Far! tag yxan med er; Grannfar har fällt ett stort träd öfver sig." Bonden till att springa; men när grannen fick se honom med yxan i handen, tänkte han på hvad drängen sagt och tog till fötterna. Bonden efter och ropade: "Vänta, vänta, jag vill bjuda dig på litet kalas här i skogen!" Nej det kalaset tackade han för det var allt bäst att vara ifrån, och dermed sprang han det fortaste han kunde. När nu bonden såg att grannen ej ville lyssna till hans vänliga inbjudning, och han ej kunde springa i kapp med den, som drifves af ett ondt samvete, vände han tillbaka. Då han märkte ostbitarne på gångstigen plockade han upp gudslånen. "Hvad är det som far går och plockar derborta?" frågade gumman drängen, hvilken i allsköns lugn satt på en stubbe och smorde sig med den goda maten. "Småsten", svarade drängen, "och lär ni allt få lof att akta er, Mor; ty far har fått veta att ni bjuder Grannfar på kalas, när ni är ensam, och att det var honom ni ämnat denna rara matsäcken." Nu blef gumman orolig, och som det ej stod bättre till med hennes samvete än med grannfars, så började äfven hon att springa allt hvad hon förmådde. "Hvad springer du efter?" ropade bonden. "Jo elden är visst lös derhemma." Nu fick äfven han brådtom, och så bar det utaf till byn. Gumman före in i stugan och gömde sig i ugnen. Bonden till brunnen att hemta ett spann vatten och så efter henne. Men då han nu icke såg stymmelse till eld på något ställe, trodde han att det möjligtvis kunde vara i ugnen och der slungade han in vattnet, och gumman, som fick ett skönt bad, till att skrika: "Kära söta, kära far, gör mig intet ondt! Jag skall aldrig mer göra något kalas för grannfar när ni är borta." "Ja så", sade bonden förvånad, "har du sådana seder du?" Derpå drog han ut henne ur ugnen och gaf henne ett rigtigt kotabad med sopqvasten. — Från den stunden behöfde han aldrig vara utan mat när han gick i arbete, och bättre drygsel i huset blef det ock, så att han snart blef en väl burgen man. När det blef kändt i bygden huruledes han botat sin hustrus slöseri, uppkom der följande ordspråk, som nu är allmänt kändt vidt omkring, och kanske mer än en gång kraftigt tillämpats: "Kotabad och vattuspann, Gifva bot mot odryg hand."
"Den snåla gumman" eller "Konsten att koka soppa på en spik"
Det var en gång en gumma, som var ganska burgen, men ovanligt snål och ogin. Till henne kom sent en ruskig höstafton en vandrare och bad att få låna hus öfver natten. Nej, gumman höll ingen gästgifvaregård, sade hon. Ja, men han bad så innerligt vackert och det var ett så förfärligt väder ute att huru det var, så skulle han få stanna qvar ändå och ligga på golfvet i stugan. Vandraren tackade för tilllåtelsen, och frågade mycket höfligt, om han äfven kunde få någon mat. Nej det var då alldeles omöjligt. Gumman hade ju ingenting att äta sjelf långt mindre kunde hon dela med sig åt andra. Nå det kunde då väl göra detsamma, mente vandraren, fick han bara låna gummans gryta, ty en spik hade han sjelf, och på den kunde man koka en god soppa. "Hvad för slag? Koka soppa på en spik?" Det hade gumman aldrig i sitt lif hört talas om, och då det borde vara en synnerligt billig föda blef hon grufveligt nyfiken att få se huru det gick till, och ville gerna lära sig den konsten. Han fick "mycket mycket gerna" låna grytan och gumman gick sjelf efter vatten. Grytan satte han nu på elden, framtog ur fickan en vanlig tretums spik och lade den i vattnet. "Detta blifver en god och kraftig soppa", sade han, "men funnes det litet mjöl och litet gryn blefye den ännu bättre; men då det väl ej kunde fås fick hån väl reda sig ändå." — Jo hvad det kunde fås. Gumman hade båda delarne, och han fick också hvad han behöfde. Nu rörde han om i grytan. "Det här blifver en präktig soppa, som man kan bjuda det finaste herrskap", sade han. — "Ja säg det!" — "Men hade man litet mjölk blef den allt bättre." — "Ja så, blef den bättre då?" "Ja visst, ja, men när det nu intet fanns någon mjölk, så -." — "Jo för all del, nog fanns det mjölk", och gumman kom straxt fram med en hel stopsbunke. Vandraren slog den i grytan, rörde flitigt om och sade: "Den som nu hade litet salt kött och några morötter och potatisar att lägga uti, och sedan litet smör att fräsa utaf den med, så skulle det blifva en soppa, som man kunde bjuda sjelfva kungen på." — "Som man kunde bjuda kungen på?" — "Ja visst ja, men när det nu inte fanns." — Jo visst fanns det. Gumman gaf honom allt hvad han begärde; och när soppan var färdig, tog han bort spiken och bjöd sedan gumman smaka. "Var det inte en god soppa?" — "Jo den var alldeles utmärkt, och det bara på en spik. Det var ju för märkvärdigt", och gumman kunde ej nog prisa hans kokkonst. När vandringsmannen om morgonen tackade för godt qvarter — Han hade visst inte legat på golfvet, nej bättre opp, gumman hade afstått sin bästa säng åt honom — gaf gumman honom en blank riksdaler i vängåfva. "Tack och heder", sade hon, "nu har jag fått lära mig att koka soppa på en spik." — "Ja men också att dertill fordras mera än bara spiken", svarade vandraren, och så uppkom ordspråket: "Ingen konst att koka soppa på en spik, när man har annat än bara vatten att reda utaf den med."
Bonden, westgöten och den onde
Det hände sig en gång att en bonde gjort upp kontrakt med Satan, och lemnat kropp och själ för evigheten emot löftet att här i tiden allt skulle gå honom väl i händer. När nu den i kontraktet föreskrifna tiden var till ända och blott en natt återstod hände det sig att fram emot skymningen en Westgöte kom till bondens gård och bad att få låna hus öfver natten. Nej det kunde han ej få, bonden väntade annat främmande, sade han. Men då Westgöten var envis gaf han 'slutligen med sig, och omtalade sin nöd. Ja det kunde nu intet hjelpas om han hade gifvit sig utan förbehåll. Nej det hade han icke, ty kunde han svara på sju frågor, som hans husbonde till honom framställde, så skulle han få respit ännu ett år; men häraf kunde han väl ej hafva någon nytta, ty arglistig och slug var han väl, men mäta sig med sjelfva lögnens fader, var det möjligt det? Nej då! — Westgöten var dock icke så buskablyg, han hade nog ett dylikt kontrakt han också, fastän han ej nämnde något derom, men som det väl inte måtte hafva varit förfallet eller också för ej så länge sedan förnyadt ; så var han morskare. "Ja sa la svara ja", sade han, "å du sa si han sa få svar." Bonden blef naturligtvis mycket glad häröfver och tänkte: "Skall någon kunna lura den Onde så skall det väl vara en knalle och ingen annan." När klockan närmade sig tolf kom det en stor ångest öfver Bonden, och som vägguret slagit ut det sista slaget bultade det på porten så hela huset ruskade. "Bia lite", ropade Westgöten och så gick han ut och öppnade dörren på glänt. Jo det var Hin sjelf, som stod derute. "Hvad är ett", sade den Onde. "Ett? Ett hufve på ena kropp", svarade Westgöten. — "Hvad är två?" — "Två öger i ena skalla säjer a dej", svarade Westgöten. — "Hvad är tre?" — "Tre fötter under en gryta." — "Hvad är fyra?" — "Fyra hjul under en vagn." — "Hvad är fem?" — "Fern äro Mose böcker." — "Hvad är sex?" — "Sex krukor i Kana i Gallileen." — "Nå hvad är sju då ?" — "Sju stjernor på himmelens topp, å gack du tebaka å dä i galopp!" Ja han måste då vända om hem igen, men då han ej kunde få bonden med sig, så tog han i stället förstuguqvisten, och den for han utaf med. Bonden kom således undan den gången, men Satan tog honom nog till slut.
Tasse ta fot, Tasse ta fot
Det var en gång en skogsrå, som råkat ut för en varg — ty så trollkunniga de än äro, kunna de ej reda sig emot vargarne — och för att komma undan, sprang hon in i en lada och slog igen dörren efter sig. På ladan var en glugg högt upp under kroppåsen, och genom denna stack hon ut än den ena, än den andra foten för att reta vargen, ropande: "Tasse ta fot, Tasse ta fot!" Härvid vaknade en dräng, som tagit nattqvarter i ladan, och då han af den iholiga ryggen och långa svansen kunde förstå hvad för sällskap han fått, smög han sig sagta bakom henne, och bäst hon satt och retades med vargen: "Tasse ta fot, Tasse ta fot!" sade han: "Tasse ta alltihop", och skuffade ut henne genom gluggen.