Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
På midsommar skulle man ut o plocka "midsommarskost" av alla sorters blommor. Den gömde man sen, o om någon ko blev sjuk, fick kolik, så skulle man röka med den kosten, tända på o ha över ryggen på kon. Och om någon hade utslag, så skulle de ut o rulla dem i daggen på midsommar. Jag vet, att de gjort så här för inte så länge sen med en liten tös. Och hon blev ju bättre.
Tomtar å vättar fanns dä gôtt ôm förr i vala. Tômt...
Tomtar å vättar fanns dä gôtt ôm förr i vala. Tômta' di va' i storlek mä tri – fira års barnonga, å di va gråklädda mä e' röer hätta på huvet, å så hade di långt skägg å bara ett öja, sôm satt mett i panna. Vätta' di bodde i åkra', å di va lika tômta', men di va' inte störr' än åkerrôtter te å si på, å di hade långt skägg, dôm mä. Di kalltes lôcktegôbba' mä, utå dä att di hade små ljus', sôm di lyste mä ute i marker'a. Iblann nôr hôssbonnen sôlle fara te stan mä sett torglass ôm nätter'a, så ble' han lyster utå så'na, mä han selade å satte för hästen. Då va' di två stôckena å di sto' på var si' si'a ôm hästahuvet. Å di kônne te å mä hjôlpa hômen å lässa på di tonge mjölkabôtterna. Dä va' en bonne, sôm betjänte se' utå lôcktegôbba', å han gagnade allri nôr hjôlp te å lässa. Dränga' tôckte dä va' besônnerlit, så di taltes ve ôm å lura på en e' natt å då feck di si ett par små lôcktegôbba' springa fram å slänga på mjôlk-inka kveckt sôm en tanke, å sen förschvann di åt var sett håll i snöen. Dränga' lå' stell' te bonnen va ådra'en te stan, men då sprang di fram för å leta ätter spôra, där tômta' hade gått i snöen, men där syntes inte ett fjät ätter dôm, för di förschvann te ett inte. Dä va' môe farlit å slô ut skållhett vatten i jola, för ôm där åkte vätte' så ble di arga på dôm sôm hällt ut'et. Å inte feck en slô ut barnas badvatten, förr'n en hade spôttat i ett tri gånger för gjo'de en inte dä, så feck vätta' makt mä barna, å då kôm di ôm nättera å suvade barna på fingra', så dä ble' sôm små tôppa på fingeränna. Den sôm velle ställa se' väl hos vätta, han sôlle grava ner en kôppepeng i jola utanför stôveknuten, å den styvren va' vätta' å tok på stônna, för ôm en letade allri' så, kônne en inte hetta'n sen så di va påpassli'a, vätta, först di va' små. Ôm dä knäppte i vägger'a sôm nôr e' klocka knäpper, så sa'e di gamle, att dä va vättasmeen, å nôr dä lju'et hö'des, då va' vätta' go'a å belåtna å vänlit sennada mot husfôlket i stôva. Ja, di sôm sto' väl hos vätta' å tômta', di hade go' hjôlp å dôm. Tomten han kônne dra bå' te å frå', å dä va' di sôm så' en bära stora säapôsa' på rôggen. Iblann trask tômten åt bonnen ôm nättera, å nôr han kôm ut på loen ôm môran, så va' säa bå' åtrösken å rengjo'der å ôppöster i säcka'. En gång feck en bonne si sin tômte komma bärannes mä ett enda strå på axla, å ändå så' dä ut sôm ôm han bar så tongt, så han knäade se'. Men bonnen han sa' te en att dä v' alldeles för lita byl, å han sa' att han va' inte hjôlpen mä så lite. Men då ble tômten så förtreten, så han schvarte dä, att ôm inte bonnen va' belåten mä en, så sôlle han bära bôrt dä han hade draet dit, så då feck allt bonnen si, att dä inte va' så små byler sôm dä så' ut. Tômten han dro' nu ifrån bonnen nästan hele gröen för å visa va' hans hjôlp kônne va' val. Tômten han hjalp te mä å bärga in ôm hösten. Ôm en hette ett kvarglömt strå på jaret älla på e' ren, så sa'e di gamle: "Nu har tômten vatt framme å dra'et"! Dä va inte bruklit å låsa si'a dôra' varken te stôva älla laggorn älla utehusa, utan di sôlle va olåsta för att tômten sôlle ha fri gång å kônna dra' in te huset ôm nättera. Ôm nôt re'skap va' ônnakômmet, så en inte hett'et i hast, brukte di gamle säa: "Tôla de' lite du! Dä kommer nock te rätta, dä ä bara tômten, sôm lånat 'et lite"! Å dä kleckade allri', för rätt va' dä va' så va dä där dä sôlle va! Te jul fick tômten ett stort fat hvitegröt (risgrynsgröt) ut te se' på lo'en, å mitt i fatet sôlle va' en stoer smörklemp. På ett ställe sôlle di jöckla mä tômten så di la'e smörklempen i bôtten på grötafatet istället för ôppepå, för di trodde inte att tômten va så no'a på'et, men dä gjo'de di allri' ôm igen för dä året messte di två utå si'a likeste kor. Så den sôm velle ha framgång, han gjo'de bäst i å hålla se' väl mä tômten. –
Mästerskytt
Man skulle gå till kyrkogården och ta en dödskalle och borra tre hål i pannbenet på den, medan prästen läste syndabekännelsen. Så skulle man ta ut oblaten, när man gick till nattvarden och skjuta ett skott på den. Se'n skulle man ha benet med de tre hålen i västfickan, och när det kom ett djur, som man ville skjuta, skulle man ta upp benet och se på djuret genom hålen och säga: "Bida, bida på näste kvist!" Då satte sej fågeln, och när man sköt, föll den. Det var en, som skulle till att skjuta på oblaten, men han sa': "Jag skjuter inte, för det är Jesu huvud jag skjuter på." Det kom en dalkulla hit till trakten och gick omkring och sålde kläder en vinter. En gång fick min morfar se henne sitta vid vägen uttröttad och stelfrusen, och han tog henne med sej på lasset hem till Alabo, och där fick hon stanna, tills hon var frisk igen. Då tog hon upp en liten dyna och gav morfar och sa, att om han ville skjuta ett djur av visst slag, skulle han lägga dynan i ett sådant djurs fotspår, så skulle det komma. Han ville se, om det förhöll sej så, och han lade dynan i ett spår efter en orre, och det kom en orrhöna och började gå så sakta kring dynan. Då tog morfar putan och grävde ner den, för han ville inte vid den.
Utan titel
Dä va soldater ute i kriget, å di bodde hos e käring. Dä va två stycken. En da sa kärnga te dom: "I ha fått kalvkor hemme." Å då önskte di, att di hade vatt hemme, så di kunne ha fått smake pannkaka. Då sa kärnga: "Då kan I väl få ändå." Å ho satte in två tomme stekpanner i ugnen, å e stunn ätteråt to ho ut dom. Då va dä e fin, go pannkake i dän ene, män i dän annre, va dä e dyngmocke. Då sa ho te dän ene: "Di kärng, ho va klok. Dän kunne ja inte ta nör mjölk ifrå."
Utan titel
Dä bodde en gubbe ve vårt hemme, å han hade hugge ner ett trä, som va ihölit, där dä bodde en myling i. Om natta kom dä å slo te', så han trodde stuva skulle gå i bite. Men han jeck ut å ba beskedlit, att han skulle få va te fress, å då vart dä tyst. Mylinge vart dä utå foster, som inte hade gått i fullbordan, å hadde lagts unna.
Kloka
Fin. Johan på Sjölund talte om att Bogren i Stenshult tyckte om en tös, som hette Lotta. Men Lottas mor var emot att det skulle bli parti, och hon gick till Fin och fick ett medel, som hon skulle ge Bogren i kaffe, och det fick inte spillas det allra minsta. Men när Bogren skulle bryta i tu en rågmjölksring och doppa, så välte han ikull hele koppen, så det gjorde ingen nytta. Mor till Per på Sjölund var hos Fin för att få veta, vem hon skulle få till man. "Du har en fästeman, som har lovat dej både ring och psalmbok", sa' Fin, "men den blir det inte. Det kommer en med en skomakareväska på ryggen och frågar, om du vill gifta dej med honom, och den blir det." Ja, det gick så hon blev gift med en skomakare.
Kloka
Det var en gumma i Finshult, som kunde visa och straffa tjuvar. En bonde i Assarebo blev av med flera fällskin. Han trodde skräddare-Anders om att ha tagit dem. Han gick till käringen; hon bodde vid Dunkehallar. "Vad ska jag göra vid honom?" frågade gumman. "Gör honom enögd!" sa' bonden. "Är det inte för hårt straff", sa' gumman, "skinna var ludna; vi tar av honom hans ludna." Och när skräddarn vaknade på morron, blev hans hår och skägg och ögonbryn kvar i bädden. Han skaffade peruk, men det hjälpte inte; den föll sönder. Så var det ett par pojkar, som skrattade åt honom och var elaka vid honom, men de tappade sitt hår, de också.
En fångad Alf
Lantbrukaren Arvid Karlsson, Kråkhult, Älghult socken, född der 1898 berättar: Vi äro tre bönder derhemma, som tillsammans äga ett skogsområde, som det var meningen att ränsa upp så att betet till våra kreatur blev bättre. Der är god jord, växer bra gräs, men der var en sådan mängd enebuskar och sådant, som vi beslutade att hugga upp till gärdsgårdsstörar. Även annan skog skulle huggas upp, der det stod för trångt. År 1928 följdes vi åt dit, för att hugga upp en del till gärdsgårdsstakar. en av dem hade nu fört ihop en del sådana, som han bar och skulle lägga dem på ett överenskommit ställe. Der var en hög sten och invid stenen en hög tova, der kastade han sin börda, men i samma ögonblick hördes från tuvan eller stenarna ett gällt barnskrik som ekade i skogen. Han som bar störarna, kom springande till oss andra två, och vi stodo der alla tre, undrande vad detta var för något, då det var fullkomligt omöjligt att några barn finnos der i skogen. Ingen av dem vågade gå fram till den stora stenen, utan förslogo i stället att fortsätta vårt arbete i en annan del av skogen, då det ju var meningen att hela området skulle ränsas upp. Men jag som var djärvast och alldrig rädd för några mystiska saker och dertill mycket nyfiken på vad det kunde vara, jag gick fram ensam till stenen och den stora tuvan, gjick der omkring och tittade, en av störarna hadde kommit att ligga rakt över tuvan, och jag undrade om den störan möjligen träffat något slags djur, som kunde skrika till så som ett spädebarn. Jag petade, med en käpp, undan mossans översta lager och fann der ett märkvärdigt föremål. Ett klot, i storlek som ett bra stort kålhuvud. Den såg ut att antingen ha växt sådan, eller gjord ovanligt väl. Allt var gjort av "bräken" ormbunkar, blad över blad, tätt och väl som bladen ligga i ett kålhuvud. Derinneifrån hördes något underligt gnällande läte, och de flästa skulle nu ha kastat klotet ifrån sig och blivit rädda. Jag vecklade upp det ena bladet efter det andra, mina kamrater stodo lite ifrån, likasom rädda för en explosion. Då jag vecklat upp tre-fyra omgångar, fick jag syn på en liten underlig varelse, sådan jag alldrig förr sett, nu kommo mina kamrater närmare, ingen av dem hade förut sett något sådant. Nosen påminde om någon slags råtta, men var mycket kortare. Ganska korthårig i ansiktet, liten mun, ovala ögon, blickande så klokt rakt in i mina, och blinkade så underligt, nästan mänskligt. Hela varelsen var beklädd med lång, tät, guldglänsande ull. Jag lade några ormbunksblad över, tog den med mig och gick hem. Det blev icke mera störar huggna i dag, jag ville låta mina föräldrar se denna lilla ovanligt guldglänsande, vackra varelse. Då jag kom hem tog jag fram mitt underliga klot, öppnade några blad och den lilla underliga företeelsen hoppade ned på bordet. Hon hade en lång svans, lika yvig och guldglänsande som den övriga kroppen, men medan hon låg inne i ormbunkklotet, låg svansen framåt mellan bakbenen, uppåt magen, över huvudet och nedåt ryggen till svansroten igen men nu på bordet satte hon upp den i sväng över rygg och huvud. Klor fanns inte på varken fram eller bakfötter, utan i stället som små fingrar. Hon hoppade på bordet i likhet med en kanin, men satte sig som en ekorre ibland, med sin svans stående uppåt över ryggen, såg på oss och tog med sin lilla fram–hand mot oss, så vi ville röra vid den. Hon lät sig gärna tagas, sprang inte undan. Hon sprang upp ett slag upp på min axel. Der satt hon och lät sig betraktas. Då sade mor: barn lilla, bär hem den och släpp den der Du tog den, ingen vet vad det är för någonting. Far sade: ja, nog är det bäst att du bär den tillbaka, men eljest vet jag nog vad det är, det är en unge, ett barn av en Alf. Mina föräldrar talade om för mig i min barndom att derute, långt inne i rukat (rödjeskogen) har fordom funnits Alfar. Dessa äro ett slags älvor eller skogsAlfer, som sova, gömda i jorden 8 månader på året, komma fram i slutet av maj och påstås då växa upp i rappet, till storleken av en 10-årig flicka, samt förändra sin skepnad till synes efter behag, så talade min far om det. Jag hade emellertid inte lust att bära min lilla fånge tillbaka. Jag vågade göra försöket att behålla den. Jag gjorde iordning ett slags bur, med bastanta träväggar utom endast på en sida, der satte jag fast ett grovt ståltrådsgaller. Den lilla Alfen fick springa och hoppa derinne från bord och soffa tills i skymingen. Då lade jag in henne i buren och stängde väl och försiktigt igen, tänkte försöka dagen efter om hon ville ha någon sorts mat. Nu bar jag ned buren i ett ytterhus, in i ett rum der som var absolut fritt från kattor och råttor, såg efter spis och spjäll, såg efter fönster och hakar, dörrar och lås, låste efter mig, tog nyckeln med mig in och gick till sängs. Jag kunde inte sova, ej heller glömma den lilla vackra varelsens bedjande blickar, likasom hon ville säga: gör mig intet ondt. Kl 10 på kvällen blev jag både sjuk och orolig, ängslades och svettades, men ville ännu inte säga något för far eller mor, då hade jag bara fått bannor för att jag icke bar hem det lilla pyret och att det inte var annat än hon eller hennes anhöriga som plågade mig. Jag fortsatte att ängslas och svettas, utan att säga någonting. Kl 4 på morgonen var jag som genom ett trollslag fri från mina svettningar och andra obehagligheter, jag steg upp, klädde mig, tänkte på min lilla Alf och gick dit ned för att se om hon var kvar der. Jag såg efter om möjligen någon slags åverkan ägt rum någonstäds der men der var i var vrå som då jag lämnade huset på kvällen. Då jag kom in gick jag fram till buren, ståltrådsgallret var sönderbrutet, Alfens föräldrar hade befriat och hämtat sitt barn, men fönster, dörrar och lås voro oskadade, spjället stängt. Detta var ett samtal med personen i fråga, för några veckor sedan (april 1931) och tillade: i maj i år skall jag noga söka igenom ruket och får jag reda på någonting underligt i samma stil så skall du få reda på det med samma. Ruket (rödjemarken) fick ett nytt namn, som är väl kändt, kanske över hela socknen. Ruket heter numera Älvaruket. Jät i maj 1931. Aug. Strömberg.
Ormar
Hemmansägaren Karl Månsson i Jäts Knutangård berättar: Dä va vesst 1912 tro ja, ja dä va de då va så möet vatten här pao "ackra" (åkrar) å i dike, ja skôlle köra ätte lite "veabråte" (småved) ne ve sjön i min haje (a som i jag), så nå ja kom strax här nere ve dä stora diket som gaor ut i sjön så lao där en orm, dä va dän värsta bjässe ja sitt, utom i menaseriet förstaos. Å äd va knappt att ja feck hästen te å gao förbi. Ja hadde ingenting å slå mä, utan tänkte att ligger du där när ja kommer igen så ska ja ge de. Han lao där dao mä, män ja tore inte ge me pao an, å sen har ja inte sitt an, han va nåck oppkommen frao sjön i dä mönna vattnet. Han va så grover som min arm ä ve "haongleen" (handleden), å dä va nåck en vattenorm. Jät i Des. 1929 Aug. Strömberg
Kyrkklockor
Om Nöttja kyrkklockor berättas ett par sägner. Gesällen som göt storklockan, hade anordnat sitt gjuteri några hundra meter nordost som kyrkan på en sluttning som än i dag kallas Malmliden. Just som malmen var smält och färdig att slås i formen, kom en gumma springande med en hel mängd silversaker i förklädet. Detta hastade hon i den smälta massan, och klockan fick av det myckna silvret en underbart vacker klang. Genom detta sitt handlingssätt ville gumman försöka sona de brott hon och hennes förfäder begått, då de på orätt sätt tillägnat sig de där silversakerna. En sked som inte hunnit smälta säges hava varit synlig i klockan före dennas omgjutning. Klockan hördes emmellertid ända ned till Lund, där gesällens mästare var boende. Denna blev så förargad över att hava blivit överträffad i fråga om konsten att gjuta klockor att han begav sig upp till Nöttja. där han påträffade och mördade gesällen på en äng, som sedan dess kallas "Herrabol".
Utan titel
Det fanns ett troll ell. Jätte i socknen strax vid "digerdöden". Han bodde i en bergkedja som kallas för "Tomtabacken". Då folket voro utdöda samlade jätten upp allt silver som fanns i socknen och gömde i berget, eller i närheten derav. En karta skulle finnas över var skatten är gömd. Men kartan är förstörd, som gör, att trotts ivrigt sökande, kan skatten ej finnas.
Om skogsfrun ock hännes son
Det var en som var på skogen ock högg kolaved. Ock när det led mot middag, så kom hans hustru med mat till honom, ock han åt, ock sen så la de sig ock vilade, ock hon blev med en pojk efter det. -Men det var inte hans gumma ändå, för det var skogs¬frun, fast hon hade gjort sig sådan. Ock när hon skulle gå, så sa hon, att hon ville ha hans yxa. »Vad skall du med den till?» sa han. »Jag har väl inte någon annan än denna här, ock den behöver jag.» Men hon gav sig inte, så han fick lov att ge hänne en, som han hade i ett annat hygge. Ock efter en stund, när hon var gången, så kom den riktiga gumman med mat till honom. »Vad nu», sa han, »är du allt här igän.» — »Nej, jag har väl inte varit här», sa hon. Ock då började han allt fundera, hur det var fatt. Ock en annan gång, när skogsfrun korn på samma vis, så bad hon, att han skulle sätta stämpel på yxan. Ock han skrev dit sitt namn på skaftet. Han var smed med, den bonden, ock när han blev gammal, så rådde han inte gå ut på skogen, utan var hemma i smedjan. Så en dag kom det en pojk till honom, för han skulle laga en yxa. Ock när han fick se hänne, tyckte han: »Fan i mig är inte detta min yxa?» — »Jaså», sa pojken, »fan i mig är inte han min far». Ock den pojken brukade de kalla Pottetorps here. Ock det var en redig en. De skulle fälla träd, ock de andre de fick lov att hugga isär det i småbitar, för att rå med det, men han tog hela trädet på axeln, ock så tog han ett till, ock en av pojkarna satte sig uppepå. Ock när han kom på gården, så kastade han av sig bördan, så den andre han trillade ner ock slog av sig benet. »Jaså jag hade en broms på, det visste jag inte», sa han. Ock så skulle de täcka ett tak en gång, ock de visste inte, hur de skulle bära sig till att få upp det, timret ock stickorna. »Å, laga till det ni bara», tyckte han, »så skall jag allt ha upp det». Ock han tog det i famnen hela hästlass ock oxlass ock bar upp det, ock sen gjorde han det färdigt på ett par timmar. Men han var inte god att råka ut för. De var osams ett tag, ock de skulle ge sig till att slå honom. Men då sa han bara: »Var så god ock häng dig fast». Ock där blev de hängandes hela raden vid honom. Ock sen fick de springa, så de kunde slita upp sig. För han tog sju mil i steget, så han var nära att öda dem. Ock han var på skogen en dag ock högg sig en väldigt stor björk ock bar hem; men när han skulle lässa av sig det, så kastade han storänden i backen, så toppen han vispade till, så pojken han for iväg så långt, så han kom inte igän på sju år. Ock då hade han varit ock bundit ihop sjustjärnorna. Se de hade väl varit som van¬liga stjärnor förut, men han plockade väl ihop dem, så de sitter i en enda klunga. Så det var obegripligt vad han var stark, fast han var så liten. Han var då så liten ock spinkig, ock han hade inte skor större än en karltumme. Ock de andre pojkarna var så arga på honom förstås, för de rådde aldrig med komma åt honom. Men så hade de kommit ihop fyrahundra för att slå honom, men då han fick se dem, så tog han ock lyfte byggningen i handen, ock då blev de rädda förstås, så de sprang sin väg. Ock åt gjorde han, den heren: så mycket som de körde till honom med ett par hästar, det åt han upp.
Frimurare
Frimurarna hade allt skuld för farlig dålighet förr i tiden, ock en konstig befattning hade de med. Jag har alltid blivit skrämd för fri¬murare, ock min mor hon var alltid rädd, när far var inne i Jönkö¬ping, för det visste en väl, att de försökte locka folk till sig. De gick ikring på gatorna om nätterna i röda kläder, ock kom en då för nära, så knep de en allt. Ock de hade pigor, som kom till dem med smör. Ock när de var komna in till dem, så var de mogna, för de'kom aldrig tillbaka. Dem tog de död på förstår sig ock skickade av till hedningarna, för de äter ju inte annat än folkkött. Ock det skickar de av hela lådor med sådant. Prästen i Barnarp han var frimurare han, så präst han var. Ock sen han gick in ock blev frimurare, så hade han alltid på sig fri: murarsabel ock hammar ock slev. Ock sabel hade de förstår sig till att hugga sönder mänskorna med, ock hammarn till att spika igän lådorna; men vad sleven var till, vet jag väl inte. Ock för var ock en som var med så hade de en tavla, ock om han röjde dem ock var anmäld, så behövde de andre bara sticka med en nål i frimurartavlan, ock då dog han på fläcken. Ock när någon av dem var död, så låste de inne sig med honom. Det var klart, att de hade något stollastycke för sig, ock att det var något de skulle ha reda på. Kusken hos honom, kyrkohärren, han fick allt se hur det var, han. Han körde prästen till stan en gång ock skulle vänta utanför huset, där de höll till. Han var inte ledsen av sig, så när kyrko¬härren blev kvar, så klev han på. Han gick igenom första rummet ock andra rummet, ock när han kom in i tredje rummet, så var han inne hos frimurarna. Ock tavlorna de hängde runt ikring väggarna, ock mittpå golvet var det ett stort hål. Där stoppade de ner folk, förstår sig. Men han var knappt inkommen, så kom det två av de rackarna ock högg tag i honom ock skulle till att stoppa ner honom. Men han, drängen, var alltid ivrig ock barbarisk, så han tog dem bägge två, ock satte dem med huvudet i hålet. Men då kom de fram från alla håll, så drängen han fick lov springa ut genom fönstret. Så den gången fick hedningarna ingenting. Men till sist fick de allt sluta med affären inne i Jönköping, ock när de flyttade, så reste de på natten; men där de hade varit, luktade det efter dem, så det var rent farligt.