Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken skulle funnits ibland i sjön. Jag vet, när vi skulle gå och bada varna mamma oss alltid för näcken. En del sa’, att det var änna som ett hästhuvud.
Vattenväsen
Det skulle finnes näck å fôrsgôbb här i Klarälven. Om det var någon skillnad på dem, vet jag inte. Det var där vattnet forsade som fôrsgôbben fanns. I små bäckar som stälte till älven kom han också upp så att han kom dit där det fanns kvarn. Fôrsgôbben var inte att leka med. När han blev på den sidan så att han inte tålde folk, så hade han kvarnen att stanna. Jag har inte varit med om det, men det hade hänt så många gånger för de gamle. Nog påstod de det. ”Sjöråa” fanns i vattnet. Hon kunde vara både i älven å inne i sjöarna i skogen. Hon var lik ett fruntimmer. Håret var rött som varmen å det hang efter ryggen. När hon var uppe å sprang efter sjön, så väntade hon oväder. Om hon var på nolare kanten så kom det från norr, å var hon på östare kanten så kom det från öst. Om en tog mull från kyrkogården å hade på betet, när en fiskade, så fick en tur med fisk, för ”sjöråa” tyckte om det.
vattenväsen
Vid Frykforsen fanns det en kvarn. När det var lugna sommarkvällar så spela Näcken där. Vi var två jäntor som gick dit en kväll för att vi skul- le få höra honom, men då spela han inte. En skulle ställa sig på bron, om en ksulle höra honom. - När en skulle ut i vattnet å bada, så skulle en skrika: "Far din var en ståltjuv, mor din var en nåltjuv, så långt som detta ropet höres skall du bindas från jord." Så kasta man en sten utåt vattnet. "Sjöråa" kunde di allt träffa på bortefter Fryken ibland. Ibland brukade di ta turer dit å meta. En gubbe hörde jag talas om som hade fått så många / stora abborar, att han inte såg sig god att frakta hem dem. Han bara drog upp undan för undan. Men när han skulle samla ihop dem så försvann di undan för undan allt eftersom han skulle ta dem. Han såg inte "Sjöråa" men han förstod att det var hon som hade hängt på. Det var för att narra honom. Sjöråa hade grönt hår. Hon var som ett fruntimmer. Det var inte så myc- ket tal på henne.
Vattenväsen
Näcken eller forsgubben, som den oftast kallades, var mycket duktig att spela fiol. Om man var slug, kunde man emellertid lära sig konsten av honom. Man skulle stämma möte med forsgubben vid forsen en torsdagsnatt. När natten kom, skulle man gå till forsen och därvid ha med sig fiolen och bibeln. Då man kommit fram, skulle man falla på knä på bibeln, och läsa en ramsa, som bl.a. innebar, att man förbannade sig själv, sin födelse- dag och att man ingenting kunde. Ram- san slutade med att man skulle överläm- na sig åt forsgubben, bara han lärde en att spela. / Sedan skulle man skära sig i vänstra lillfingret och låta blodet droppa på strå- ken och fiolen. Just då kom forsgubben, var- vid man skulle räcka honom stråken. Han spelade då en låt, och sedan man fått igen stråken, kunde man spela. En av traktens bästa spelmän, Lejsme-Per, hade lärt sig att spela av forsgubben vid Trollnäs i Rotån. Alltsedan dess hade han varit vänster- hänt och även spelat fiol till vänster, d.v.s. han förde stråken med vänstra armen.
Vattenväsen
Det skulle finnas näck å fôrsgôbb här i Klarälven. Om det var någon skillnad på dem, vet jag inte. Det var där vattnet for- sade som "fôrsgôbben" fanns. I små bäckar som stötte till älven kom han också upp så att han kom dit där det fanns kvarn. "Fôrs- gôbben var inte att leka med. När han blev på den sidan så att han inte tålde folk, så hade han kvarnen att stanna. Jag har inte varit med om det, men det hade hänt så många gånger för de gamle. Nog påstod de det. "Sjöråa" fanns i vattnet. Hon kunde vara både i älven å inne i sjöarna i skogen. Hon var lik ett fruntimmer. Håret var rött / som varmen å det hang efter ryggen. När hon var uppe å sprang efter sjön, så vän- tade hon oväder. Om hon var på nolare kanten så kom det från norr, å var hon på östare kanten så kom det från öst. Om en tog mull från kyrkogården å hade på betet, när en fiskade, så fick en tur med fisk, för "sjöråa" tyckte om det.
vattenväsen.
Om det var som de gamle sade så var det inte roligt att komma ut för Näcken. Han var i sjöarna, å ibland kunde han komma ända intill land. "Näcken tog 'en föll", sades det, om det var någon som drunk- nade eller blev borta på sjön. Näcken skulle ha horn ända som en bagge. Det mins jag en gammal gumma satt å talade om för oss när jag var li- ten. Hornen gick rätt upp ur skallen på ho- nom. Han skulle ha fått sådana, för att han in- te skulle få vara lik folk. - Om en badade i sjön, så skulle en ta en stålbit - en bit av en gam- mal lie eller kniv - å kasta ut i sjön så långt en orkade, för då skulle inte behöva vara rädd för att han kom åt en. Han hade inte makt när en hade kastat stål. Det hörde jag allt prat på, / att han kunde lära bort å spela. Men jag har inte hört talas om någon särskild. Men det trodde folk om alla som var överdängare att spela, att de hade varit ihop med näcken. "Fôrsgôbben" var en liten gubbe som en tomte. Det var inte gott att komma till kvarnen, om han var rasen, för då fick en ligga där å vänta tills han blev sinnad å sätta kvarnen i gång. Han kunde ställa så, att hon stannade, när han ville. Å då fanns det ing- en, som kunde sätte igång henne. Då var det bäst att slå igen kvarndörren å gå därifrån en stund. Medan en var borta, så sätte han i gång. Då fick en skynda sig att slå på, annars kunde han köra så att det tog eld i allt ihop. "Sjöråa" hade de också mycket på tal. Hon skul- le vara så förskräckligt grann, hon så. Men hon hade aldrig annat än en halv båt att kom- ma fram i å en granrisruska till segel. När hon ville att folk skulle akta sig för storm så kom hon upp å gjorde en salva med denna / båten. Däråt en såg henne, så fick en "väre" från. Om en var ute å fiskade å tände på pi- pan å kastade tändstickan i sjön med eld i, så fick en ingen fisk. Hon tyckte inte om att få eld i sjön. Boskap hörde jag inte talas om att hon hade. Men hon skulle ha stora gäddor bundna där hon bodde. Om e tocka kom lös å en råka att få den, så fick en tur till fisk sedan. Men kom hon på kroken å gick ifrån en, så var det inte stort lönt att en gick å fiskade se- dan. För hon tog all fisken med sig.
Vattenväsen
En "näckhäst" de kalla gick vid sjölandet vid Daglösviken här i Kroppa. En bonde där tog elddons- pungen o kasta över hästen, då blev han kvar, så satte han honom för plogen o skulle plöja med honom. Gubben var stor o stark som de var förr i världen, o de körde hela dagen. Men om kvällen störta hästen i sjön så röda forsen stod om 'en. En gubbe for i en båt på Daglösen åt stan till. Då satt näc- ken mitt i sjön som ett litet barn på en sten. Han ville, / att gubben skulle hjälpa honom därifrån, men denne sa: "Den som hjälpt däj på sten, får hjälpe däj därifrån." Då störta han på huvut i forsen. Densamme såg honom på sjön en annan gång, men då kom han som en gubbe o hade en halv båt o ett par årer o rodde på gubben, denne skulle fara åt Asp- hyttan till. Men han fick tag i e år eller en stör o skulle slå till honom, då for han undan o försvann.
vattenväsen.
"Fôrsgôbben" eller som di kalla för "strömgôbben" var det ju mycket tal på här. Han höll sig både i kvarnen å i smedjorna. Han ville vara där det var fors å fall. Han kunde va- ra kinkig ibland om det blev något väsen om kvällarna. Det led han inte. Då stängde han till kvarnen så att det inte gick att mala. Då var det inte lönt att dra på förr- än på morgonen. Han släppte inte taget förrän solen gick upp. Mjölnaren hade bra utav honom för om han lade sig och somnade, så blev han väckt, när kvarnen gick i sko. Smeder- na hade bara roligt åt honom. Di kasta to- bak i vattnet åt honom å ibland fick han med av maten deras också. / Om det var en strömvirvel i älven så skul- le en passa sig för den, för det kunde vara Näcken som var i den. Det var många sagor om Näcken, men di mins jag inte nu. Han bodde på botten i älven. När det var fint väder om kvällarna, så ville han locka folk till sig, å då spela han. Han kunde inte komma upp på land för han var skapt till fisk nedtill. Han hade fått det till straff för en stor synd. Det mins jag farfar tala om. "Sjöråa" hade en inte just med att göra här så jag mins inte något att tala om om hen- ne.
Näcken
Bolle-Katrina, 93 år och död 1896 berättade om en gumma, som jämte en annan låg och rostade malt. Då kom strömgubben in. - Vem ägen denne malten? frågade han, men gummorna blevo rädda och tordes inte svara. Då lyfte strömgubben upp foten på den ena kärringen och sa: - Du behöver inte svara, för nog vet jag vem som ägen malten alltid.
Näcken
Det var en gubbe som låg ute i vassen, för han skulle skjuta änder. Han fick skjuta den ena anden efter den andra så fort han hann. När han hade skjutit den sista anden, så fick han se en gubbe, som stack upp huvudet i vassen. Han hade långt hår. I detsamma så blev det fullt med änder kring honom. Han blev rädd och kastade de skjutna änderna i sjön och rodde hem. Han hade kommit ut för necken. När han kom hem, så blev han sjuk. Och han blev inte bra, förrän de hade tagit bössan och skjutit över honom. Sen gick de ner till sjön och sköt ett skott som det var silver i.
Näcken
En näckhäst de kalla gick vid sjölandet vid Daglösviken här i Kroppa. En bonde där tog elddonspungen och kasta över hästen. Då blev hästen kvar. Så satte bonden honom för plogen och skulle plöja med honom. Gubben var stor och stark, som de var förr i världen, och de körde hela dagen. Men om kvällen störta hästen i sjön så röda forsen stod om honom.
Näck
Förr i världen fanns det trampkvarnar vid Björkefors och där brukade bönderna ligga och mala om nätterna ibland. Då kunde det hända att forsgubben kom och höll i hjulet. Särskilt vet jag en gång de berättade, att han kom och stannade hjulet och de fick inte igång det igen, men de hade ”neste” med sig, så de kastade ner litet mat till honom, och då släppte han taget och i stället började stenarna gå så fort, så att de var rädda för att de skulle flyga i småbitar.
Näck
Jag har aldrig varit vidskeplig av mig, men vad skall man tro, när folk som är fullkomligt ärliga berättar konstiga saker, som de har varit med om. Morfar min såg Näcken och det har min egen mor berättat. Det var så att på den tiden hade bönderna trampkvarnar nere vid Björkefors och de där var inte så stora, utan det tog tid att mala där så ofta låg de där över natten. Då hade de en långbänk som de låg på och en varme hade de tänt där. En natt i januari hade morfar mal- ning på natten och det var flera inne där, men de hade gått och lagt sig tills det blev deras tur. Som morfar då hålls där så fick han se en karl inne på golvet, fastän han visste att han hade krokat på in- sidan, men han tyckte han kände igen att det var en patron Söder- berg på Lövåsen, och han tänkte att han hade väl kommit in på något vis ändå, så han började tala vid honom och frågade: ”Kanske patron skall resa till Fastingen?” det var en marknad som de hade i Kristinehamn, och då var Bergskollegium där och bestämde järnpriserna. / ”Nej,” sa’ den han talade vid, ”jag är på väg därifrån nu.” Det tyckte mor- far var underligt men han tänkte att den andre ville skoja, så han sade ingenting. Men så sköt han upp mössan litet, och då fick mor- far se att han hade ett par ögon uppe i huvudet också. ”Jaså,” sa’ han då, ”ur- säkta mej att jag känner felt.” I detsamma fick han se en karl till ute på kvarngolvet och en stor grann häst som var spänd baklänges för en kappsläde, så att han hade huvudet emot skärmen. Så satte de sig i bägge två och det bar i väg med full fart rätt igenom väggen men det var alldeles som om väggen inte hade funnits. Sedan gick morfar och såg efter på dörren, men den var väl krokad på insidan, som han hade gjort det. Men då blev han allt rädd, så han ville inte gå ut och titta, och inte ville han hålla på och mala heller utan han gick och lade sig bredvid de andra. Han berättade det där när han kom hem, och han försäkrade att han inte hade drömt. Men det märkvärdigaste var, att på dag och datum ett år därefter, så var han där och malde igen, och när han sedan skulle fara hem, så for han rätt i älven och dränkte både sej och hästen. Det var ju alldeles som ett förebud, det som hände på dagen ett år förut. Detta hände nog någon gång emellan 1812 och 1825, för det var in- nan mor min blev gift. Men jag vet inte vilket år morfar dog.