Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Både Näcken och Sjöråa var här i Tidan. Det fanns en gammal gubbe här, som påstod att han hade hört Näc- ken. Han spelade så vackert på fiol. Om en ville lära sig att spela, så skulle man gå under bron tre torsdagsnätter i rad och sätta sig. Det skulle ske när klockan var tolv. När man satt där tredje natten, så kom Näcken och satte ljud i fiolen. Se'n kunde den spelmannen spela vilken melodi som helst. Näc- ken skulle ha en fårebog, för att han lärde bort kon- sten. När det var någon som spelade bra, så sade man att han hade nog lärt sig att spela av Näcken.
Namn som tyder på Näcken. Ortnamn. Personnamn.
Kopparnecken bodde i Stommen Sarekken på Vänakstörpe å va geft mä Sara "Saras ekk blev Sarekken. Pellekken i Hárdarn. Fadern hete Per, som vanligen uttalas Pälle (gossen ekk) Pälles ekk uttalades Pellekken Masekken. Na Fors, Va Bön Mors ekk. Präste ekken, m.fl. Namn från Liane. "Gösen" Gösepälle (Gösens Per) Morten Lorten Abbàrn (morten, larten, Abbårren) Elin på Pusetomt (Pus eli) kalla sin gutonge "Dôlla" da han börja läre säg å gå å tok di förste stega
Födelse och dop
Om en person kom in i ett hus där det var en havan- de kvinna å lyfte av å tog isär bördan, så skulle den havande få svårt för att föda barnet. Om hon blev så rädd att barnet vände sig i magen så fick hon ock- så svårt för att föda. Då var det inte annat än att försöka skaka eller rista barnet ur henne. Finnkäringarna kunde flytta födsloplågorna på vil- ket föremål som helst. Men hur de bar sig åt vet jag inte. Badvattnet skulle vara stålsatt. Eggjärn eller annat stål lades i vattnet. Men mor talade också om, att de tog eld på en pinne å förde runt karet tre gång- er "ansjels" (motsols), både inom å utom karet. Så fick inte dörren komma upp medan barnet tvättades el. var naket. De var rädda för att det skulle bli / "bortbyting". Havande kvinna bar inte barn till dopet. Det var mest äldre som fick göra det. De var säkrare å förståndiga- re att släppa barn i händerna på. Det var att ta de kläder som fanns. Helst skulle ju klänningen vara svart. Det brukade vara ett äkta par som fraktade barnet till dopet. Ju mer ansedda "faddrar" de kunde få fatt på dess bättre var det. Man var rädd att uppkalla sådana förfäder som haft olycka med sig eller som varit brottsliga el. omöjliga på ett eller annat vis. Tron var att barnet blev sådant genom att det fick namnet. Barnsjukdom berodde mycket på att inte barnet fick vara i fred för det onda. Det onda bet bättre på barnen. Om barnet hade flera namn, så hände det, i fall att det var något fel med det, att det fick ett av de andra namnen. Så hade de gjort i Värnäs på ett ställe. / När de for till dopet med barnet, så offrade de en svart katt till Näcken. Det har förekommit att man fun- nit klor av en hök i barnets linda. Sådana sattes i när barnet skulle föras till dopet. Det var mormor som mindes det. När ett barn skrek å inte en kunde finna orsak, så "re- nades barnet med eld". Det skulle vara eld i en sticka som fördes runt barnet. Elden "smörjdes" omkring dem. När barnet var nyfött å inte döpt, så kunde det bli en bortbyting, om man inte "smörj- de" det. Hår och tänder fick inte kastas ut. Det skulle kastas på varmen. När tanden kastades på varmen, sade den som kastade: "Giv mig en guldtand i stället för en bentand". Barnen fick dia tills de var flera år gamla. Det var så att ett kvinnfolk som hade fått barn inte skulle få visa sig förrän hon hade "gått i körke". Det skulle vara gjort sex veckor efter det barnet var fött. Hon skulle vara som en / hedning förut. Det var nästan en stor skam att hon hade fött barn, så det blev inte riktigt bra förrän hon hade varit hos prästen å fått hans förlåtelse. Han skulle rena henne med Guds ord. Om barn frågade varifrån de var komna, så fick de till svar att det var en mora som hade haft dem i en påse, eller att storken hade kommit med dem. De fick inte veta om rätta förhållan- det, utan det fick de gissa sig till när de blev större.
Påsk Från Eda
Påsk (Från Eda) Dagarna i dymmelveckan hette korvmåndag, fläsk- tisdag el fettisdag, askonsdag då man åt välling i vil- ken man släppt en nypa aska, skärtorsdag, långfredag, påsklördag. Man fick ej tälja på skärtorsdagen. Om en ko gick över sådana spånor när den släpptes ut på våren blev den halt. Jul (Eda). En kaka från julen fick ej ätas upp utan gömdes till våren, då den lades i en plogfåra, när man började sådden. En sådan kaka kallas såkaka På så sätt överfördes den gamla skördens kraft i den nya Julen (Östmark) På julnatten skulle katten lig- ga inne. Blev hon utkastad så klagade hon: Dä ä inga orning (=ordning) dä ä inga orning. Ett allmänt ordstäv är: "dä ä inga orning sa' katta då hon blev utkastad på jul- kvällen. Då julen och julkalasen voro slut och man återgick till det vardagliga igen sade man " Nu ä dä åter / haverkaka, blaggarnsskjorta och storslätta." "Sup sä och fläng i öga för kött ska' te mila" Under julen fick man nämligen "finkaka" av handsiktat rågmjöl, de förmögnare buro lärftskjortor och storslätta in- nebär att inga helgdagar mer avbröto vardagarnas enahanda. Karlarna måste ha den bästa maten med sig till milorna. Vafferkvällen skulle man mjölka medan det var ljust. En gumma kom in i en granngård, där hon av- undades turen (lyckan). Hon ställde sig bredvid vatten- sån och släppte i smyg mässinghyskor och saltt i vattnet. Gammelgubben fick emellertid se hennes tilltag och ropade åt sin dotter: "Tag ellmörj och spring efter henne!" Och denna tog en eldbrand och kastade efter grannmoran. Därmed bröts det ondas makt. Det var svårt att bevara grannsämja i en tid, då det troddes att alla olyckor och sjukdomar berod- de på elaka människor som "sätt åt". - En karl berättar att han som liten pojke sändes till en gård för att låna jäst. Prässjäst fanns ej på den tiden. / Då han fått jästen sade gumman till pojken: "Du får in- te tacka för jästen!" Sedan lade hon kol i måttet. Detta gjorde hon för att ingen kraft skulle dragas från huset Den första hösåtan göken får se slutar han med galningen. (Gunnarskog) Om vafferny är kallt få vi två lika lydande d.v.s. två kalla månader till. - Vintergatan kallas snöbråtan. - Mot näcken stack man en kniv i en trädstam som låg i vattnet och ropade: "Näck Näck, stål vatten". Östervallskog: Tre jägare hade gjort sig en rishydda i skogen. När de sovit en stund vaknade de vid att det brann i kojan. En tog en bytta och sprang till en källa för att hämta vatten. Då han stod vid kanten av källan blev han fattad av en osynlig hand i rock- kragen och en där rocken slutar och lyftes ned i källan När han kravlat sig upp igen hördes ett väldigt hånskratt i skogen så att det ekade i bergen. Emellertid sprang han med byttan till kojan för att släcka, men / då var det ingen eld där.
sjukdomar och folkmedicin
Det sades, att "frökrav" (sådant som "frö orna gav ifrån sig i vattnet om våren) skulle vara bra bot för frossa. Jag fick själv förtära sådant då jag hade frossa ("flônsa"). Det blandades med dricka, så att det skulle bli någorlunda smakligt. Vid tandvärk var det mycket vanligt att man sökte bota den genom att sätta blod- iglar på tandköttet. De fick sitta och suga blod så länge till dess att de själ- va släppte taget. De kunde sitta och suga till dess de sprack. Jag vill minnas, att det räknades som ett bra tecken, att de spruc- ko. Det fanns personer, som hade sådana där i butelgen. / Och jag vet de personer so "pecka" (pe- tade) sig i tänderna med stickor, så att de fick blod på stickan, så gick de till ett av vatten kringflutet träd och skar upp litet av barken och stack in stickan där, sedan klämde de barken till trädet igen.An- dra gjorde spikar rödheta och stack på tan- den. En del ansåg att salt skulle vara myc- ket förmånligt och lade i den meningen salt på tänderna. Det sades, att tanden skulle spricka sönder av det. Det var bra, om man på ett eller annat sätt fick tanden att "fly- ga sönder." Bölder. Jag vet att de tog en koppar- slant och kletade av böldens var på den, sedan gick de till en korsväg sedan solen gick ned och kastade slanten mitt i korsvägen. Kom en annan person och tog upp den slanten, så fick han bölden. Barnen varnades alltid för att ta / upp det ena eller andra föremålet som de fann på vägarna. Man sade, att det kunde finnas "uschliket"(?) i det. En näs- duk kunde de kanske ta upp. Men var det så att man hittade ett föremål och tog det så skulle man spotta tre gånger på det innan man tog upp det. För vad sjukdommins jag inte, men jag mins, att de hämtade stenar, som fanns i nordrinnande vatten, vilka de sedan värm- de vid elden och höll intill kroppen. "Ryggskôtt". För denna åkomma brukade de "ådra sig." "Ränna", "skitränna" (Diarré) mot detta onda tog man i "spansk peppar." Kikhosta. Den vanliga medicinen var stomjölk. "Späbörda" (inflammation i brösten). Mot det- ta onda skulle kvinnan dricka stomjölk och smörja brösten med sådan mjölk. / Kvarren ("kvârn"). Man tog tre pinnar ur en sopkvast och högg av varje pinne tre gånger eller på tre ställen och så frågade man: "vad hugger du för?" "jag hugger för kvarn", skul- le den sjuke svara. Samma fråga och svar upprepades för varje gång man högg. På samma sätt tillgick det att "bota för storsteget." Själv var jag till en gubbe för att få bot för sistnämnda åkomma. Han tog en stopp- nål och rullade upp ögonlocket på den, så läste han något - "Fader vår" - eller vad det kunde vara. Självvärk. Man blandade sammans osaltat smör och tuggad kaka och lade omkring det onda, så band man en trasa omkring. Eller man lade varm gröt omkring. Somli- ga läste "Fader vår" baklänges över en vat- tenskål och bad näcken ta det onda. Sår som orsakats genom kniv eller annat föremål / ("hoggsår," "knivsår", "krôssår"). Man smörjde så- ret med en blandning socker och konjak, så lade man spindelväv därpå och rullade en tra- sa omkring. Detta fick sitta till dess att det föll bort och tog "ruven" med sig. Så lade man "läkeblacker" på sår. De "re- nade" såret, sade man. I Boda var det en person, som fick "vass- ota" i sin säng en natt. En annan person hade "trollat" dit det.
100 frågor
1/ Jag har inte hört något om "Pelle Jägare" nu på många år. Det är många Herrans år sedan jag hörde honom i skogen häruppe. Det var en kväll. Men det lät som om det hade varit full luften i hundar. Somliga av dem skällde fint å andra grovt. Det var ett fasligt väsen i luften, när han var ute. Vet inte vad det kunde vara. Men mor sa' att det var "Pelle Jägare". 2/ Jag har inte hört talas om att näcken var helt som en häst, men han skulle ha bakben som en häst å häst- svans. 3/ "Lucifers" släkte var ett ont släkte som regnade ned från luften. Alla onda väsen hörde dit, tomtgubbar, skogs- rået, näcken å alla de andra. De skulle kunna bli män- niskor, om någon ville byta med dem, eller om de kunde lura någon till sig. / Det skulla allt vara i en annan socken, som trollen höll på att fägna sig med julöl ut ett "dryckeshorn". När de höll på så kom det en ryttare som skulle fa- ra till kyrkan. "Trôlla" stannade hästen för honom å så gav de honom att dricka ur en bägare. Men han drack inte utan kastade ut det som var i bägaren. Så red han fort därifrån å behöll bägaren. "Trôlla" sprang efter å skrek å skulle ta honom, men då skrek ett troll från ett berg, att han skulle "ri tvärt över tôrvera". Då red han ned på åkern å då blev trollen efter. Så hörde jag sagan av mor. 7/ "Fôlk geck vilse. Å dä berodde på att di kom ut för skogråa. Dä va ho som feck skulla te dä". 8/ Vättar har jag inte hört talas om på den här trak- ten. 9/ Det var en gubbe i Källtegen, som hade "Spertus". Han hade den i en silverdosa. Det skulle vara en "dra- gare", som drog till den person, som hade den. "Spertus" såg ut som en lysmask. 12/ Det var mycket tal om "gasten". Jag mins att vi blev / skrämda för den när vi var barn. Det var något som for i luften å bräkte som ett får. Det skulle vara "gasten". Somliga kallade det för "hôresegöken". Det skulle inte vara så bra om den for över en. Men så hörde jag ock- så talas om att alla som tog livet av sig eller omkom, blev "gastar" till den tiden som de skulle ha dött en van- lig död. Den tron hade allt de gamla mycket för sig. 13/ Ett barn som blivit mördat kallades "fante". 14/ Jag har inte hört att maran ser ut som en katt. Det skulle allt vara en människa, som var "mara". När jag var i Amerika, så fick jag maran på mig en natt. Å det var som om de skulle ha lagt en stor "klomp" på bröstet på mig. 18/ De tog vara på ormskinn å kokade. Så skulle det smör- jas på, när en orm hade bitit. "Älmetjära" hade de ock- så. De tog "älmer" på träden å hade i tjära å rörde ihop. Det var bra att binda silke över där ormen hade bitit. 19/ Om en bröt av ett ben, så skulle en röra ihop fin filspån i deg å äta. Filspånet skulle gå genom / kroppen å till det brutna benet, å så skulle det gro ihop det. Så skulle en lägga gröt på för att "svôl" skulle gå ur. 23/ Benämning på engelska sjukan: rise, älta. 25/ Jag har inte sett att någon lånat mull eller ben från kyrkogården, men det var tal på det i mors barndom. Då hörde jag sägandes att sjuka gick å lånade ben om natten å låg på för att de skulle bli friska. Men jag tror inte att de fick ha dem hemma mer än i två nät- ter. Om de behöll det tredje natten, så kom den döde å tog igen det. 26/ Med en människas vård menas att en "ser valn för henne". Hon visar sig på en plats där hon i värkligheten inte är. 27/ En har ju trott att själen har varit borta från krop- pen med drömmen. En kan ju drömma att en är långt bort. 28/ Mor talade om, att hon hört talas om av sin farmor, att de flyttade kyrkklockorna från "Körkudden" till Svaneholm. Det var på vintern, så att de begagnade släde. Men "valles" det var, så brast isen å den ena / klockan for i sjön. Ingen kunde få upp den. Å där skall hon ligga ännu. De for över Mellansvan. Lillklockan skall hänga i kyrkan. Hon säger, när de ringer med hen- ne: "Tôrsten Långben, Tôrsten Långben, min make lig- ger i Mellansvan. 29/ Om en ekorre springer tvärs över vägen där en går fram skall det betyda sorg eller olycka för en själv eller någon an- nan i huset. När "kattugglan" kommer inpå väggar- na å skriker, så skall hon vänta lik. I fjol höst dog en bonde i Hallanda. Pojken i huset hade fångat en "katt- uggleonge" i ett träd invid stugan. Den hade han i en bor. Så en dag kom en granngumma å fick se den. "Den där skall du släppa ut", sade hon, "för den bådar inte något gott. Det betyder att någon skall dö". Det var inte många veckor därefter förr än husbonden i huset dog. Det var inte farligt förr än ugglan kom intill gården. När "säsärla" kom fram, så var det våren. Göken skall vara här fram i maj. Om han gal på bar kvist, så blir det hårt år. När han får höra brynstic- kan mot lien, så flyttar han å slutar gala. / När "marskråkan" kommer, så går det an att äta "spe- kekött". Det skulle också gå an att skjuta den kråkan å äta. 30/ De kastade kvistar på det ställe där någon dött. Hö- gens benämning: "ôffervål, vål". 40/ Se särskild uppteckning efter samma sagesman ang. of- ferkälla. Uppt. anm. 43/ Prosten Göransson skulle ha varit i skola i "Witten- berg". Å där fick han lära, så att han kunde binda pesten å driva bort satan. Han var prost i Gillber- ga. 44/ Den som slaktade hästar kallades "puke" eller "rac- kare". 45/ Benämning på en utgammal häst: "Höstkrake", "en ut- gammel utlevad hästkrake". 48/ Har inte hört talas om damm eller bäck vari kvinnorna ba- dat för att bli fruktsamma. 49/ De äldre brukade inbilla barnen att de små barnen kom från skogen, att en käring kom med dem eller att det var storken som kom flygande med dem. / 50/ Något av barnen skulle uppkallas efter förfädren. Det skulle vara tur med det för släkten. 52/ Det var "jättekôna" som kom å bytte till sig barn. Det barn som hon lämnade i stället kallades "bortbyting". - Se tidigare uppt. eft. samme sagesman. Uppt. anm. 54/ Det skulle inte båda något bra, när kreaturen dog. Men jag vet inte något särskilt om det. 60/ Se uppt. från sagesman i Hallanda, Uppt. anm. 62/ Se uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 63/ Om det blev en obesådd fläck i åkern så skulle den dö under året, som sått åkern. 68/ Se tidigare uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 69/ Om säljaren tog i kon, innan köparen ledde henne från går- den, så längtade hon. Men kon fick komma in till spi- sen först, innan hon leddes in i lagårn, å då trivdes hon. 73/ Julgrisen slaktades omkt. 14 dagar före jul och kunde man tog den tre veckor före jul också. 75/ Se tidigare uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 86/ "den som sår efter min tid får korta strå å itnô i, sade / Urbanus. 99/ om "nôrrskene" trodde de att det var så stora fiskstim i havet, så att de glänste lång väg. 100/ På påskkvällen har de eldat på bergen och vid sjöar- na, men inte under annan kväll på året. De eldarna kal- lades för "påskeller". På Ranneberget brukade de elda "påsk- el" om påskkvällen för i världen. Det var ungdomar från gårdarna här. De drog ihop enris å torr ved å tände en stor eld, som lyste långt.
Folklekar
"Skärom, skärom havre o vem skall havren binda, jo, det skall kärasten var skall jag honom finna? Ja såg 'en i går afton uti det klara månesken, när var tar sett, så tar ja mett o så blir udden utta." De lekande gingo i en ring o sjöngo o togo så ihop två o två vid "När var tar sett". Det var en udde, så att en av de lekande blev utan make. Denne skulle sedan stå mitt i ringen, / II. o så sjöngo de andra: "Rätt o rätt o lagomt att N.N. fick i ringen stå att ingen ville ha en att ingen ville ta en." ____ "Putaleken" "Jag bär en puta full av fjär, full av fjär lägger den för vännen kär, vännen kär, vem skall vila uppå den, du o ja min lilla vän, kyssas på den! De lekande gingo i en ring, o en gick inne i ringen med något som föreställde puta. Vid "lägger den för vännen kär" lades den framför någon i ringen, o så föllo de båda på knä på den. / III. "En vacker gosse i ringen står sin hatt han högt upplyftat hälsar på både stora o små o mest på vackra flickor (bugar) En vacker flicka i famnen tar henne vill han hava (tar då en) ja du är min o ja ä din så länge lyckan varar! Gå, gå sur o tvär (då slår hon åt en) ja dig aldrig mer begär nu ska du få stå o se vem min kärast skall bliva! Gode vännen min den bäste som mitt hjärta ville fäste, / IV. ja uti döden, ja uti livet den bäste, den bäste!" (Han tar en annan, o sedan är leken slut.) "Syster, syster på Segermark, kära hjärtanes syster! Säg mig vad du lyster ingen släpper i ringen in, förrän han säger sin fästmans namn. Vad hette han?" (Hon talar om vad han hette). "Olga tager sin knyppeldyna o sätter sig framför fönstret. Mer hon tänker på Albert lille än hon tänker på mönstret. Håhå, du Olga lille, håhå, du Albert lille, du ä min o ja ä din / V. i alla våra livsdagar så länge sängbôtten varar!" ____ "Det var en lördags afton jag gick mig ut en stund (omtag) (de gick par om par fram o tillba- ka i ring) då mötte mig på vägen en flicka som var skön hon lovade mig sin ära, hon räckte mig sin hand (omtag) vi knöto förtroligaste band o band, de banden som vi knöto dem ingen lossa kan (omtag) jo döden, ja döden skall lossa dessa band o band! De lekande gingo fram o till- baka hållande varann två o två / VI. i båda händerna korsvis. "Kom lilla, kom vackra, kom följ mig i dans, ja dig vill jag giva den gyllene krans! Den gyllene kransen den törs jag ej ta (omtag) förrän jag får fråga min mor o min far! (omtag) Ja fråga din fader så mycket du vill, ja dig o din kärlek den hörer mig till! Hör du lille pige mä ditt gullgula hår varföre skall du så ängslig stå? / VII. Känner du Amor den vänlige gud känner du också hans tillkända brud! Min moder hon kallade mig för sitt barn, min moder hon kalla mig listeligt garn." ____ "Jag gick mig ut i lunden gröna lustigt om en sommardag, ibland alla flickor sköna sökte jag mitt hjärtelag. Den som först faller i mitt sinn den har jag tänkt skulle bliva min. Vill du ha mäj? (De lekande gå i en ring o någon är inne, denne slår vid "Vill du ha mäj?" någon i ringen på axeln. Svaret / VIII. blir "Nej.") "Ja inte skall jag så mycket sörja fastän du mig svikit har Mången tanke oförborgad denna tanken hade jag, den som först faller i mitt sinn den har jag tänkt skulle bliva min. Vill du ha mäj?" (Slår åter på axeln o svaret blir "Ja".) "Ja uppå dessa ljuva orden tar jag dig i ringen in, ingen människa på jorden skiljer mig från vännen min. När som glaset har runnit ut sjunger jag dessa ord till slut! Sen får du ut! Handskarna du gav mig gick inte på mig. Vill du inte ha mig / IX. släpper du å få mig fär du mäj så står du däj ja åger inte fyre styver! Vid det sista dansar de ham- bo inne i ringen. ____ "Flickan står i ringen o blickar uppå mäj, så räcker hon mig handen kom valsa mä mäj! I dala, i dala i skog i dala, i dala, i skog i dala, i skog! Vid denna dansas vals inne i ringen. ____ "Dä kommo två damer ifrå dalen Sjung fadderill, fadderillan lell o träder in i salen sjung faderillan lej! / X. Korgen jag dig skänker sjung faderillan lillan lej, en annan jag på tänker Sjung faderillan lej!" Två flickor slår varsin pojke på axeln, o så börjar de dansa renländer. "Fadderillilala faddererillelala fadderirelala o.s.v. ____ "Ja, du ä vacker å du ä fin ja, du ä fiffi o du ä fin trallarirallarila o.s.v. De lekande gå i en ring o någon är inne, han ställer sig framför någon och bugar. Jag fick en flicka näcker o grann näcker o grann, näcker o grann, / XI. Dalia lille va dä! Därfor att hon ärliga viss därför låter hon valsen gå till sig en annan få! (Vid sjungandet av detta dansa paren vals inne i ringen). ____ "På gulve (golvet) ja springer mä mina fötter vita ja räkner, ja sakner Erik den vita kom fram du lelle gubbe dålig! De lekande äro i ring o någon flicka är inne som säger detta, hon sjunger inte utan pratar. Så tar hon en pojke i ringen. "Jag är visst ingen gubbe dålig fast du så mig kallar Så tar jag mig en av ringen!" Detta säger då pojken, o så går han från henne o tar en annan / XII. flicka o slänger in. Men först dansa de om i ringen medan han pratar. ____ "Du tycker du ä vacker men dä tycker inte ja, dä tycker din mor o dä tycker din far o dä tycker du själv, men dä tycker inte ja!" En pojke är inne i ringen, o så tar han en flicka med sig i ringen o valsar med henne därinne. ____ "Nu skola vi begynna en domaredans men domaren är inte hemma, o alla de som i dansen stå deras hjärtan skola brinna Alla så säga de nånånå, alla så säga de såsåså. / XIII. Har du sovit hos kärestan din så skall du mot ljuset le." De lekande tog ihop i en ring o någon var inne, o när de sjöng "mot ljuset le" så slog denna åt någon med handen. Om då denna log, fick hon gå in i ringen i stället, annars tog de om igen men slog åt samma då också ända tills hon börja le. "Danse skäggeloppa" har de gjort här, men jag minns inte riktigt hur det gick till. Det var en som dansa ensam o spöka sig, flickorna tog ihop kjolarna o tog danssteg åt sidorna. "Hälten ute o hälten inne", en part var ute o en inne, o en av dem som var ute / XIV. skulle in o buga för någon som var inne. Det var bestämt vem han skulle buga för, o var det ej rätt, fick han gå tillbaka ut. Så fick de hålla på i tur o ordning. "Lägge borsten" lektes så att en hel hop var inne, o en stod som i en gång utanför, men dörren var stängd. En där inne hade en sak som skulle föreställa borste o gick omkring, de andra "klådde o prata! Den som gick omkring sa "Här lägger ja borsten!" "Lätt en ligga," sa den i gången. Så gick den därinne vidare o så höll de på ett tag, men så sa han (hon): "Här lägger ja 'en fast!" Och då tala den som var ute om vem den blev lagd på. De, som var inne, klådde / XV. o prata först men tystna sen, o den som prata sist la han "fast" på. "Tankeleken" gjorde vi allt. En satt på understol o de andre undra. "Den ene undrer så o den andre undrer så, inte ska mitt under väre ifrå!" Danser. Polska. "Gubben han gck åt skogen en gång barkade käppar vita kärnga ho svor i liv o i dö de ska du själv få slita!" En spela fiol o så dansa vi polska. "Hej svejsan, känner du mäj'san får du mäj'san så står du däj'san! / XVI. Vill du inte ha mäj släpper du å få mäj, å så ä ja kvill ve däjsan! Hej hôppsan lika gottsan inte gifter ja mäj brått-san! Vill du inte ha mäj slepper du å ta mäj! å så ä ja kvill ve däj-san!" ____ "I da är förste maj i da ä förste makk, makk, makk i da är förste maj! Då samlas vi på Runiberg madrat, madrat, Runiberg, o ingen får bli full!" En spelman o upptågsmakare här i socknen som hette Skrädder- Axel (Axel Jansson) brukade sjunga / XVII. följande visa när han spela fiol: "I da är första maj i da är första makk, trepp trapp å då ja spelte ###. Ja geck på källaren te hopp trepp, trapp, trepp trapp falleriara! Å fyre marker där drack opp men ga mäj inte lell! Å när ja geck därfrå trepp trapp då va ja ganske bra, ja geck på gaten huja o skrek, trepp trapp, trepp trapp fallia- la! Te mäj så kom en fyr o sa: 'Du rolig vara må!' Jeg känner dig min vän / XVIII. jeg känner dig min vän trepp trapp. Du är min vän konstabelen som svever natt åg dag! Men förrn ja går på rådstuga mä däj trepp trapp, fallia la Nej, förrn ska dom få bäre mäj dit, dä ganske sikkert ä! Han pep i pipa si han pep i pipa si trepp trapp, dä lat så ledelig, o fram kom där en ###liter till trepp trapp, trepp trapp, fallia- la men jamen må't ja ge mäj lell å kom på råstuga! / XIX. Dä va den fjärde gang dä va den fjärde gang, trepp trapp, ja i vasken va försann, men nu ska dä väre rent förbi, trepp trapp, trepp trapp fallia-la! Nu vill ja bli hemme hos kärnga mi o allri drecka mer! Mer! mer! sa Skrädder- Axel när han spelte. Skrädder- Axel var född här i socknen i gården Högerud. En annan som brukade spela här hade också en visa: "Granna käring, skinnkjortel tre rynker bak den! (Omtag)" Detta sjöngs, så sa han: "Visan är norsk, diktad i Sverige / XX. etthundratjugufjärsans långvers! Ho blir allt roligare än, bare ja kommer borti en bete! Så börja han sjunga igen o de andra också. "Grann käring, skinnkjortel tre rynker bak den!" Och så var det inte mer på denna! Vi brukade hålla på att dansa och leka i en gård i Ö. Hungvik här. Vi hade kaffe med oss där o hade lekstuga, "kafferep" som vi sa. Det brukade bara vara en 8 dar emellan, ibland var det pojkarna som sala ihop o bjöd o ibland flickorna. Renländer dansa vi också. "En två tre - fyra o fem sen drar vi röjland tebaka igen! / XXI. Den går så bra - ha den ska vi ta - ha, den ska vi danse te ljusan da!" ____ Lekar. "Bulta bak". De lekande stodo i en ring, o en rände bakom ringen o bar nåt i handen o prata ej sjöng o sa: "Jag samlat en puta full av löv, ingen annan än vännen lägger jag den för. Jag kommer åter en kväll, o då klappar jag på porten med en dundrande smäll!" Så sa han: "Bulta bak, bulta bak, kommer ja igen så slår ja hart!" När han sagt "en dund- rande smäll" så la' han ner det han hade i handen, o den, som han lade det bakom, skulle / XXII. springa bakom ringen nästa gång. När han sa "Bulta bak" o.s.v. sprang han runt o slog dem i ryggen. ____ De lekande stå i en ring o en går omkring i har en stav o stöter i marken o säger: "Ja ska jâle en gåle kring alla mine får, så inte ormen ska smyge o inte kråka ska flyge, den som stjäl mine får han ska hänge i galgen, så högt som så o högre ändå!" Så håller han (hon) staven uppåt. Sen går hon till husmodern (en flicka som står på sidan) o säger: "Får ja lägge mäj o sôve nô litte?" "Ja, men du får inte sôve länge," svarar denna, o då ställer / XXIII. hon sig med händerna för an- siktet. Medan hon talar med hus- modern, smyger en av de lekande, som är räv, sig fram till ringen, o medan hon sover, tar han bort en skock av fåren o så allihop. Så vaknar hon o ser detta, tar sin stav o lägger på marken där ringen var o lockar: "Gulla, gulla gulla!" Så kommer räven också o lockar: "Gulla, gulla, gulla!" Men då kommer de o hoppar över alla på henne sida. ____ "En jungfru går i ringen med röda gullband Så knyter hon det om sin kärastes arm. Kära, lilla vännen, knyt inte så hårt, / XIV. jag tänker mig ej till att rymma så snart. Jungfrun går o löser på röda gullband, o strax den jungfrun åt skogen hon sprang. De sökte efer henne med 16 gullsvärd, o vill du mig något, så har du mig här. De lekande har gått förut, nu börjar de valsa. "Kom lilla, kom vackra, kom följ mig i dans, ja dig vill jag giva den gyllene krans!" ____ "Flickor i ring skåda en ting, kom följ mig i valsen in! / XXV. Älskar du mäj, ja älskar däj, trohet skall du finna hos mäj! Tvi vare däj, om du mot mäj elak vill bliva! Stå där, sur o tvär, jag dig aldrig mer begär! Gode vännen min den bäste som mitt hjärta ville fäste ja, uti döden, ja uti livet den bäste, den bäste! En ring o en flicka i ringen tar en som hon åter släpper vid "Tvi vare däj!" Sen vid "Gode vännen min" tar hon en annan o valsar med den. / XXVI. "Björnen och björninnan Greven och Grevinnan Anebod o Ella Hjorten o Smälla! Alla mine fä har jag - lov lov, lov, lov, lov!" Då är hon så glad, å då dansar de hambo. "Rej, raanteri rej tamteri o ra!" (Omtag). ____ "Hankeleken". "Stekte harer, gödde svin ta'n i armen o dra en in! (eller: "Gödde möss, ge 'n en köss!") Skorna stå nu snett unner foten stå rätt på foten, spänn emot 'en!" De lekande gingo i ring, / XXVII. o någon eller några var inne, dessa hankade i armen på någon i ringen när de sjöng "T'an i armen!" Så svängde de om inne i ringen! ____ "Medan jag levde i världen så säll då ägde jag både ära och rå! Då var det så roligt efter flickorna gå! Gå, gå! Nu får jag bjuda dig god dag god dag, god dag " " ! För aldrig så går du ur mitt sinn, för jag haver älskat däj o du mäj! Däj o du mäj! " " " / XXVIII. Nu måste vi väl skiljas åt med mycken gråt! " " " Men aldrig så går dä ur mitt sinn att ja haver älskat däj o du mäj! däj o du mäj! Nu skiljas jag från makan min som hästen ifrån skakan sin! Men aldrig så går du ur mitt sinn. För jag haver älskat däj o du mäj! Däj o du mäj! God natt, god natt du svarta katt! Du ser illa ut, du ser illa ut. Men aldrig så går du ur mitt sinn! För ja haver älskat däj o du mäj!" / XXIX. De lekande bilda en ring o den som är inne i ringen bugar sig för någon i ringen. Sen går de tilsamman i ringen, o så skiljas de o tar ihop igen.
Ransbysäter den 8 Februari 1926
Ransbysäter den 8 Februari 1926: Folkminnen och Folktankar. Upptecknade av Hulda Maria Roos, Lysvik, Wermland. Näcken brukar man skrämma små barn med för vatten under uttryck näcken tar dig, det är ett litet djur eller spindel som hoppar på vattenytan. Källrået är nog vad som de anset vara det som de fått farlighet ur vatten av Till ex värkar eller utslag till motgift skulle det kastas salt i på det ställe som de trodde sjukdommen kommit ifrån. Adolf Persson, Ransby, Lysvik, 49 år gammal har berättat också om offer då gick de till det ställe som de ansågo sjukdommen var kommen ifrån och togo vatten, sen hade de en slef benämd stöpsleven och smälte bly uti sen höllo de vattenfatet över den sjuke och hälde det heta blyet uti vatnet. Skogsrån. Maria Håkanson Ransbysäter Lysvik, 67 år gammal har för mig berättat att hon två gånger sett skogsrån första gången när hon var ung och gick vall i skogen med fåren, hon fick då se en stor svartklädd kvinna iblan fåren, andra gången var en söndagsmorgon när hon gick efter en väg fick hon se borta på ett fall i skogen en kvinna klädd i grå kappa och en lång stör i ena handen. Warn eller Vålnad, litet om mig sjelf, vår gård ligger ivid vägen med fönster däråt en afton år 1919 gick en min mor- bror E G Persson förbi han såg då mig klädd i min blåa yllekofta och ljus halsduk gå till spisen och hälla i en kaffekopp han skulle då gå in när han kom fram var dörrarne låsta och ingen hemma. En annan morbror O Miller 67 år har talat om när han var borta i skogen och arbetade och flera stycken till, inkomna på ett ställe såg han en inne som hette L Backman efter en stund var han borta så han frågade vart han tagit vägen då fick han till svar att han inte varit inne utan gått hem. För hustomtens del skulle det vara mat kvar på bordet över julnatten. Mor har berättat att i hennes / barndom uti hennes hem så måste de flytta stallet emedan hästen icke fick nattro för tomtarne. Om sedvänjor har samme Maria Hakanson och hennes gubbe Anders Håkansson 76 år gammal omlatat från deras tjenstetid åren 1876 -1880 hos Enkan Ingeborg Olsdotter i Bråten Lysvik. Före Jul skulle bakes limpor och ringkakor, det var brödkakakor med kringlor lagde uppå dessa skulle ligga på bordet över Julhelgen sen skulle de grävas ner i havrebingen till våranden började första utsädessäcken hon var efter hade hon brödet med sig in och gav husfolket derav så tog hon havrekorn och dela mitt itu. När korna kalvade så i första vattnet som hon gav dem att dricka så skrapa hon av dörrtröskeln och invid den samt under bordet sen eldmörja och blanda i vattnet. när de skulle mjölkas första gången efter kalvningen hade hon ett Julljus och for runt om kon sen runt om juvret på kon, av råmjölksosten skulle kon ha först innan någon menniska fick smaka den, när kreaturen skulle släppas ut på bete skulle läggas kniv eller yxa invid dörren så att de skulle stiga över eggjärn. Hönsen skulle bevaras för Höken under sommaren genom att om Julmorgonen kasta maltdricka över dem som hade stått på köksbordet över Julnatten. Hästarne gav de torkade ormar i vatten som medicin för kvarka, den första ormslån som de såg om våren skulle de taga med händerna och vrida huvudet av och sen torka den så begagnades den till att bota sjukdommar. En gumma kom till samme Håkanson och beklaga sig att hennes gris inte åt, han ville driva (gäckas) med henne och sa sig kunna bota honom grisen, han gav henne en strut som han lagt av orm uti och sade att hon skulle akta sig att låta blåsa på den, sen skulle hon ge grisen därav, han vart emellertid frisk och fick en riktig matlust, men gumman trodde sen att han kunde trolla. En annan grishistoria har berättas för mig av Fru Karin Persson Gälserud Lysvik, 72 år g. En gubbe fick / sin gris sjuk då gick han och tog vatten som rann bredvid en kvarnränna i en butelj och gick till en gubbe och han skulle läsa i det och bota grisen hemkommen var han så glad för det grisen skulle bli frisk emellertid så skulle vattnet hällas i grisen de räta upp hans huvud och tömde inne- hållet av buteljen i halsen så att det kom i galen strupe och grisen dog emellan dem. Så nämde hon om hur hon hade sett bruk när kreaturen kalvade i deras första dricks- vatten östes eldmorja med en kniv sen släpptes den i vatnet och kon skulle dricka över den sen tog de kniven och släpte den runt kon tre gånger. Nils Höglund förr bosatt i Ekshärad i Wermland och 57 år g. har berättat om en gumma som hade en ko som gick på bete ute i skogsmarkerna på hinnershöjden hon gick långt från hemmet och blef borta om nätterna, då fick hon hans far att följa sig till det ställe som kon stanna och skulle skjuta ett skott över henne en söndagsmorgon innan solen gått opp. En annan gumma gick ute om midsommarnatten med ett lakan och drog över vallarna och tog dagg däri sen hade hon ett kärl med sig och vred ur lakanet emellanåt vad hon fick skulle hon sedan ge sin kor och derigenom draga nyttan från de andra till sig. Så har jag hört om att några har brukat stryka ett tjärkors över ladugårdsdörren före Påskhelgen för att skydda sig för trollkäringarne, några har haft den seden att före slakten af ett djur så kasta de salt intill det. så mins jag när som de här omkring var och köpte ko eller häst så skulle djuret ledas in i stugan för att derigenom trivas på stället likasa en piga som kom flyttande hon skulle titta opp genom skorstenen för att ej få hemlängtan. Om en Räv kom nära intill någon gård och skrek så det lät som snyftningar vänta han lik uti den gården likaså var om Kattugglan kom nära och ropa Klävitt. När ett lik skulle köras till graven passa dom på, om hästen tog fram högra benet först, skulle en karl dö dernäst / tog han venstra skulle det bliva en kvinna. Maria Håkanson berättade också om barnsängkvinnor första gången efter förlossningen som de skulle gå ut skulle de hava en kniv i handen, när de kommo in i en granngård skulle de hava förplägning, annars blevo de besvärade av råttor på det stället. När ett barn skulle bäras till dopet lades silverpenningar inom lindningen för att barnet skulle få godt om pengar i lifstiden så skulle vara mat medskickad att ge den de först mötte för att barnet skulle bli hjertegod och hjelpsam. Om sjukdommars botande har jag sjelf vart doktorerad av en gumma det var 1909 jag fick halsfluss, jag var da med på ett symöte ditkommen säger gumman där du har gommen nere flickor spring efter Kaysa i kyrksätra och hon tar upp gommen! hon kom strax då tog hon fint salt på fingerspetsarna och klämde uppe i gommen och jag skulle hålla i båda mina öron och lyfta sen tog hon heta ärter och knöt in i en näsduk och lade över hjessan på mitt huvud och jag skulle ej få svälja saliven en gång. en annan dag bota jag mig sjelf med alun och vatten till gurgling det bet bättre. Samma gumma bota också för vagel (storsteg) på ögat, då tog hon en pinne och en kniv och skar en kas så sade hon jag täljer bort storsteget du ljuger sade den som hade storsteget så tog hon en kas till jag täljer bort storsteget sa hon du ljuger sa den andra jag täljer bort storsteget sa hon en gång till, så var ögat botat. Hon räkna även bort blema på ögonen då räkna hon från 20 bakvänt. blema var en liten fläck som kan sätta sig på hornhinnan på ögat. När barn har fått utslag har en del menniskor tagit vatten och gatt till smedjan och blåst uti det med smedbäljen sen har de tvättat barnet uti vatnet. Alt hvad jag här skrivit om hör här till en svunnen tid numera är här få som tror på något sådant.
BONDENS ÅR.
Till Västsvenska Folkminnesföreningen och Karlstads-Tidningen Undertecknad sänder härmed bidrag till hembygdstävlingen över ämnet "Bondens år". I bidraget har jag försökt så mycket som möjligt att ej upprepa, vad jag tidigare upptecknat för Västsvenska Folkminnesföreningen. Materialet härstammar huvud- sakligen från Övre Fryksdalen och utgör gamla (numera delvis av- lidna) personers berättelser om äldre tider. Åtskilligt, som ej direkt sammanhänger med bondens gärning, har medtagits. Vallarna den 28 mars 1942 Högaktningsfullt Oscar Olsson Adr.: Vallarna, Badabruk. / TOM SIDA / "BONDENS ÅR." Bidrag till pristävlan av V.F.F. och Karlstadstidningen år 1942. (Huvudsakligen från övre Fryksdalen) Första maj. Om detta begrepp för nutida människor innebär övergången till en trevligare årstid ("våra lekars vän"), lade säkert våra fäder för ett å två hundra år sedan eller tidigare en mycket mera mångsidig och allvarlig innebörd i nämnda årstids inbrott. Allting annat fick underordna sig den allt dominerande matfrågan. Om vi utgå från det- ta faktum,kunna vi lättare förstå de gamles märken, sedvänjor, ja, t.o.m. trolldom, vilken ofta sattes i stället för vetenskaplig förklaring (som saknades) på de företeelser som mötte i livet. Första maj var en efterlängtad vändpunkt. Man beräknade, att kre- aturen skulle vara framfödda vid den tiden. Detta betydde, att matfrågan kom i ett bättre läge. Det betydde även, att det an- strängande arbetet med anskaffning av nödfoder fick upphöra. Detta senare: att samla lavar, mossa, bark ( "gå i skavskog"-Den som tog savbark av tall, "gick i skavskog") gjordes dock utan knot, vilket framgår av följande ordstäv: "Arton veckor slinker snart, sa kä- ringa, då hon gick i skavskog på annandag jul". Men om våren blev sen, blev nöden större. Genom märken och iakttagelser sökte man på förhand få klarhet i hur det skulle bli. "Så mycken snö som det är på taken vid Vafferheljen (Marie Bebådelsedag), så mycken snö är det i skogen den 1 maj", hette det. "Kyndelsmässolèn (-tö) och Valborgsmässoplågan" är ett annat märke, som syftar på samma sak. Följande, "Som Vaffernyet gör jag tre, sa finnen", bådar tidig eller sen vår. / Husdjurens skötsel inne. Innan vi följa "fegossen" till markerna, torde det vara rik- tigt att ta del av husdjurens skötsel i stallet. Denna försiggick enligt bestämda regler, för att ägaren skulle ha "tur" med sina djur och mycken nytta av dem. Man fick således ej "slå en ko med 'vriden vidja', ty då tog hon sig ej med kalv." Man skulle undvika att byta kreatur, men om man bytte, skulle man ge lite pengar emellan, för att få tur med djuret. Då ett fäkreatur köptes, skulle man, för att djuret skulle trivas, hålla en eldbrand under näsan på detsamma och säga: "Det är lika varmt här, som där du kommer ifrån." Då en ko kal- vat, fick man ej tala om det genast för främmande, ty då kunde de "skämma" kon. För att skydda mot dylikt, skulle mjölken från densam- ma täckas över, då den bars in från ladugården. En gumma i E-d bruka- de även av samma orsak fästa en stoppnål med vidhängande garnända i mjölkbyttans ena öra, då hon mjölkade, ty "stål" skyddade. Första gödselrukan efter nykalvad ko skulle sättas på utsidan väggen mitt för kon, som kalvat. Man fick ej göra rent och skotta ut gödseln i ladugården på kvällen, ty då "skottade man ut lyckan". Över dörren till ladugården var ett kors anbrakt. Det skulle skydda djuren "för ont". På ett ställe i berättarens hemtrakt gjor- des detta kors av tjära. Kvicksilver i tröskeln kunde även bevara husdjuren för ont. På ett ställe i E-ds socken rev man för omkring 50 år sedan ett gammalt häststall. Man påträffade då i tröskeln till stalldörren en flaska med lång och smal hals, och som innehöll kvick- silver. Den hade placerats (inhuggits) i tröskeln, då stallet byggdes. Vad kornas utfordring beträffar, så var den en svältfordring enligt våra begrepp. Vallhö fanns ej, och det gräs, som växte på åker- renar och andra ställen mellan tegarna, skulle hästarna ha. Korna fick / nöja sig med det hö, som insamlats i skogen, huvudsakligen av myr- gräs, samt halmen av de sädesslag, som odlades. Sörpfoder begagna- des. Det tillreddes av råghalmshackelse (skuren med en lie), som uppblandades med löv, mossa eller färsk hästgödsel. Ungdjur, som ej voro vana vid hästgödsel, fingo densamma uppblandad med agnar, till dess de lärt sig äta. Agnarna sparades för övrigt till de kor, som nyss kalvat. Kornas saltbehov fyldes medelst urin, som stänktes på halmen. Fåren fingo kärvat löv samt "bartallar", d.v. s. små tallar 7 å 8 fot långa av vilka de förtärde barr och bark. På julaftonen skulle varje djur ha sin bestämda tofsa av "löck- neka" och tillsägas: "Ät gott, må väl hela året ikring!" Betesgång På valborgsmässoafton tändes stora eldar på högt belägna ställen och man ropade: "Hoj, håj, Pergrinus, Dra se langt ifrå dätt lann (det här landet, den här trakten), se int hundra man orker rop igen dej (ropa dej tillbaka)!" Detta gjor- des för att skrämma bort vilddjuren från skogen, där djuren skul- le släppas på bete. Även om man beräknade, att ha djuren framfödda den 1 maj, så var det egentligen korsmässa (den 3 maj), som var första da- gen för kornas släppande. Den dagen skulle de ut åtminstone nå- got, hurudant vädret än var. Sedan de efter någon tid togos om hand av "fegossen" för betesgång i skogen, skulle man vara med första dagen och ropa "Pergrinus!" Man måste se till att korna fingo stiga över "stål", då de gingo ut ur ladugården första dagen. Och fåren skulle springa mellan benen på någon som stod i dörröppningen. Hönsen skulle vä- gas, innan de fingo gå ut på våren. Men det skulle ske på påsk- dagsmorgonen före solens uppgång och utan att man såg efter vad / de vägde. Det var för att de skulle göras osynliga för räven och annat ont under sommaren. Svinen släpptes ut på sommarmorgonen sam- tidigt med de andra husdjuren, dock ej till skogen. De "hällades", d.v.s. man satte en järnring i trynet på dem, så att de ej skulle kunna böka i jorden. Även vintertid släpptes svinen ut någon stund på dagen för att "ränsa" omkring väggarna, som det hette. (Berättarens mormor omtalade, att i hennes ungdom kommo vargar och drevo två svin framför sig ut på Frykens is. De lämnade svinen, då de blevo skrämda och gingo tvärs över sjön, där de på andra sidan revo ihjäl en kviga, under det kreaturen voro ute för vattning.) Sedan kreaturen fått gå ute någon tid i gårdens närhet, börja- de betesgången i skogen under "fegossens" tillsyn. På morgonen skul- le de ha "sleke" (mjöl och salt) ur kobjällan, vilken bars av den ko, som säkrast gick hem på kvällen. Det var för att de skulle föl- ja "bjällan" under sommaren. Men man fick inte räkna korna på morgo- nen, ty då kom någon bort under dagen. På kvällen däremot kunde man räkna dem. Till fegossens utrustning hörde först och främst en liten nä- versäck, "fesäcken". I den bar han med sig dagens proviant, som van- ligen bestod av gröt och mjölk i blandning och medfört i en liten träburk med tätt slutande lock. Vidare fanns i fesäcken arbetsverk- tyg, material för spinning på handten, stickning e.d. (ifall den vallande var en flicka eller äldre kvinna). Dessutom medfördes all- tid en liten yxa, "feyxa" samt även "spränghorn" eller lur. Det förstnämnda var tillverkat av bockhorn. Och kraftiga läten behöv- des det för att skrämma vilddjuren, det visste den vallande, ty björnen sade så här, då han kunde tala: "Videpip och pigelall det klingar i mitt öre, men karerop och rönnelur det vill jag aldrig höre." / Den som "gick med fe", måste utfylla tiden med en hel del andra arbeten. Var det en gosse, skötte han om sina snaror och giller i skogen. Vidare skulle familjens behov av tvagor till- verkas. Dessa gjordes av små granplantor, "tvaglurvor", och bundos med vridna björkvidjor. Det beräknades åtgå 20 par pr år och familj. Årsbehovet av vispar fick man passa på att gö- ra i björkens savtid, då barken lossnade. Dessutom skulle det göras en hel mängd reservband till korna, "halsband och lång- band". De gjordes alltid av vridna björkvidjor. Kvinnorna ut- förde dessutom annat arbete såsom spinning, stickning m.m. Det berättas, att en "snäll" (flink) flicka kunde spinna en hel härva garn om dagen på bandtenen under vallgången i sko- gen. Vårarbete. Först skola vi anföra några gamla märken, som säga hur sommaren blir. "Om det 'môrker' och kommer ner något på julnatten, så blir det ett gott år." "Om skogen är 'bôrdreven' (rimbeprydd) i advent, blir det kommande året gott." "Om det är klart på juldagen, blir det en fin plogand, är det fult väder, blir det en svår plogand." "Om det dryper av taken på Kyndelsmässodagen, blir det en god mjölksommar." "Sommaren blir som fastlagssöndagen." "April våt, maj kall fyller bondens lador all." En kall plogand var förmånlig. Det sades därom: "Den som sår i päls, får skörda i skjorta." Man var säkrare då, att säden blev mogen. / "När rönnen lyser till bys, är såtiden inne," sade man. De gula sädesärlorna visade sig även vid rätt såtid, men om de före- kommo sparsamt, blev det en "kinkig" plogand. Ärterna skulle sås den 19 maj, dock ej i nordanväder, "ty då blevo de hårdkokta." Men sådden skulle ej börjas på aftonen, "ty då blev ej säden mogen" och ej heller på en lördag, ty då blev arbetet "drygt". Under sådden skulle såkakan ätas. Den bakades samtidigt med julbaket och för- varades nedgrävd i säden till såningstiden. Såkakans huvudsakliga form var ett kors. All sådd måste vara färdig före "gamla Urban" (11 dygn efter nyare almanackans Urban), ty det hette: "Den som efter gamla Urban sår, får ej skörda samma år." Sedan sådden var färdig, fick ej spjället stängas, "ty då blev det sotax i säden." Tiden mellan vårsådd och slåtter utnyttjades för ett fler- tal arbeten, som hörde årstiden till. Många, som hade tid, gingo i skogen och togo näver, vilken sedan såldes, huvudsakligen på Pärmäss marknad, i Karlstad. Vid jordbruket förekom odling, bered- ning och bränning av "fall" (svedjeland) för höstens sådd av "fall- råg", gödselns "vändning" (omskyffling), som skulle ske vid mid- sommartiden m.m. m.m. Under midsommaren skulle man även "dra dagg" för att ta nyt- ta av andras ägor. Det skulle ske 3 nätter å rad (midsommarnatten inräknad) och tillgick så, att den som ville ta nyttan av andra, gick över deras ägor och drog ett lakan efter sig. Den dagg, som lakanet tog upp, vreds ur och gavs åt kreaturen. Slåtter och Skörd. Då folket kom hem från Pärmäss marknad börjades slåttern. Men det var ej bra att slå gräset, innan regn kommit, "ty det var / giftigt", sade man. De som hade dryga områden att slå, ställde ofta till med "slåtteröl" för att få hjälp av grannarna. Dessa fingo ingen kontant betalning för besväret, men bra med förtäring och eventuellt bränvin skulle det vara. Efter slåttern kom rågsådden ibland nästan samtidigt med rågskörden. På "bråten" såddes s.k. fallråg, en särskild råg- sort, som satt mycket hårt i axen. Detta var även nödvändigt för att ej få för mycket spillsäd vid den besvärliga hanteringen vid skörden på "bråten". Vid sådden myllades med en kvistig trädtopp. Den råg, som odlades på vanlig åkerjord, skulle sås den 10 augus- ti (Larsmässdagen). Hann man inte allt, skulle det i alla fall sås något den dagen. Veckan därpå, d.v.s. veckan efter "Larsmässveckan", kallades "råglösveckan", och den veckan skulle man ingenting så, "ty då blev det missväxt". Alla visste, att rågen fordrade väl till- redd jord, ty den har sagt: "Du skall bädda bra under mej, över mej bäddar jag själv!" "Fallrågen" skördades med handskära och bands så hårt, att kärven kunde lyftas genom att fatta ett enda strå. Vid skörd av vare sig råg, havre eller annat fick man ej skära runt, "ty då do- go kreaturen". Blev den sista kärven stor, så blev nästa års skörd god. Denna kärve kallade "löckneka" och skulle ha lika många band som det fanns kräk i ladugården. Stråna i banden ordnades så, att varje band fick en tofsa utåt. På julaftonen skulle varje kräk ha sin tofsa av "löckneka". Från E-d berättas det, att en bonde höll på med skörden, och att han på aftonen yttrade: "Om den här tegen vore skuren och bun- den, vore det värt den bästa kon." På morgonen var tegen skuren och bunden, och kon var borta, och hela natten lät det: "Betel å binn, be- tel å binn, bonn får själv snesa." Bonden hade på aftonen ej nämnt / något om snesningen, och därför gjordes ingenting vid den. Ärterna skulle skördas på Bartolomeusdagen. Sedan det sista av skörden var under tak, fick man stänga spjäl- let men ej dessförinnan. Arbeten på hösten. Sedan skörden inbärgats, fick man ta itu med andra arbeten bl.a. "inkörning" av den kolved, som eventuellt huggits under sommaren. Mi- lan skulle helst vara färdig och stybbad före frostens inbrott. Stybb- ningen var ett drygt arbete, i vilket även kvinnorna deltogo. För att se hur kolningen kom att gå, kastades 3 skovlar kolstybb över milan. Om alla 3 gingo över, så att ingenting lade sig på milan, gick allt bra. En kolare J.A. kastade på detta vis, varefter han frågade en annan, som stod och såg hur det gick, om det "gick över". "Nej", sva- rade denne. "Gud bättre oss, då brinner mila opp för oss!" utbrast den som kastade. Vidare skulle vinterns behov av mjöl malas på de "dygn" familjen enligt delningen hade i skvaltkvarnen. Maltet gjordes även iordning i god tid, ty det måste torkas i badstugan, innan det kunde malas och begagnas till julbrygd. Linberedningen skedde ofta i samband med mal- tets torkning. Höstens slakt verkställdes mycket tidigt på morgonen och vid ljus från bloss av torrvedsstickor. Vid dylika tillfällen hjälpte gran- narna varandra, och det kräk, som skulle slaktas, togs vanligen in i stugan. Man fick även iakttaga, att slakten ej utfördes på en vecko- dag, som för andra arbeten ej var lycklig, samt att den skedde under tystnad. Slakt skulle ske på nymåne. Om man t.ex. slaktade svin på nedan, "krymte fläsket ihop", blev odrygt. Slaktdjurets huvud skulle vända mot norr, och då slaktningen skedde, sades: "Tyst, tyst! Du ska dö för mat å int för hat." Hästar och hundar slaktades endast av vissa personer, vilka an- / sågos tillhöra en lägre kast. De kallades kampsnuttare eller flå- bussar. Hästköttet grovs ned eller koktes åt svinen i vissa fall. Denna sed har hållit i sig ända till för omkring 40 a 50 år sedan. Vid slakt lämnades smakbitar till grannarna och slaktaren (slakt- bit). En gubbe, som gick omkring med smakbitar, brukade säga, då han kom: "Ja ä ute å går me svinfoten." Även skämt förekom vid slakt. Den som kunde narras att gå till en granngård för att låna "rumpdraget" fick vanligen därstädes reda på sammanhanget och kom ond tillbaka, och då fingo de andra roligt. Ett annat höstarbete var läderberedningen, vilken tillgick så- lunda: Hudarna lades först i kalkvatten (i ett kärl i ladugården), där de fingo ligga i 3 dygn, togos sedan upp och lades över något i lutande ställning, varefter håren avskrapades med en träspade e.d. Därefter rensköljdes hudarna i sjön och lades i ett kar med torr, sön- derstött björkbark och vatten. Efter barkningen torkades hudarna, be- strökos med vitriollösning och smordes med svinister och tjära. Före jul och på nymåne skulle ämnesveden (björkvirke, som be- gagnades till körredskap) huggas, om den skulle bli stark. Tröskning och vedhuggning fick stickas emellan andra göromål då och då för det dagliga behovet. Men på kvällen skulle man ej trös- ka eller hugga ved, ty då blev tomten störd. Tidigt på morgonen däremot tröskades vid skenet från en "töreld", som placerades på en stenhäll i log- dörren. På Luciamorgonen skulle man vara uppe klockan 3 och trös- ka eller hugga ved och äta 3 frukostar före dagningen. Man åt en fjärdedels kaka med en sup, ost och limpa men framför allt gris- huvudet, vilket skulle ätas den morgonen. Vid tröskningen förekom det, att den tröskande tog slagan och satte omkring halsen på en annan och klämde till under det han sade: "Ja ska lära dej lovisa." / Jakt. Två personer, Per och Olof, gingo en vårmorgon tillsammans på tjäderlek. De träffade på tjäder och sköto en hel del, som föll ned och blev liggande på marken. Men då de kommo fram för att plocka upp tjädrarna, flögo dessa sin väg, ty någon hade skämt deras bös- sor. Emellertid kunde en skämd bössa botas, om man stöpte en kula med silver i och sköt och samtidigt kunde gissa, vem som skämt bös- san. För att få jaktlycka skulle man i smyg, så att ingen såg det, slicka på inälvorna (hjärtat, lungorna) från det kräk, man skjutit. Eller också kunde man smula sönder förladdningen och sprida den, un- der det man sade: "Med himmelens vindar kallar jag fåglar av alla slag." Som förut har nämnts, skulle man ej börja ett större arbete på lördagen, därför att det då "blev drygt". Men det fanns även andra dagar, på vilka man ej fick resa eller företa sig någonting viktigt. Sådana dagar kallades "förkastelsedagar" och till dem räknades 2 och 3 januari, 10 augusti m.fl. Ett barn, som var fött på en "odyggers- dag" ("förkastelsedag"), fick aldrig någon framgång i livet. / Kvinnornas insats i arbetet. Utom vanligt hushållsarbete utförde kvinnorna mycket annat. Husdjuren, med undantag av hästen, sköttes av dem. Det var ett tungt arbete, ty vatten åt djuren fick vanligen bäras eller dragas på kälke vintertid, och anskaffning av nödfoder (som nästan årligen förekom) var säkert ännu tyngre. Gemensamt med männen arbetades på åker och äng vid sådd och skörd. Vid midsommartiden, då gödselhögar- na skulle "vändas", voro kvinnorna med. Då fältet för fallrågen gjor- des i ordning (brändes och befriades från sotiga grenar och stäng- er) utnyttjades kvinnlig arbetskraft, ja även vid odling. Då skör- den var inbärgad, och kolningen började, stybbades milan med hjälp av kvinnor. Linberedningen på hösten var även kvinnogöra. Detta arbete gjordes vanligen strax efter maltets torkning i badstugan (mält- ning och torkning utfördes av kvinnor), vilken då var lagom varm för linets insättning och torkning. Många kvinnor malde även på fa- miljens "dygn" vid skvaltkvarnen. (Delägarna i en skvaltkvarn hade densamma "dygnlagd", d.v.s. varje delägare hade sitt särskilda dygn att mala på). Kvinnor, som hade tid, gingo i skogen under sav- tiden och togo näver. Denna fraktades sedan till Karlstad, där man bytte bort den mot spannmål. Frakten över Fryken försiggick på "jär- båtar" (antagligen sådana som begagnades vid transport av järn över Frykensjöarna), roddbåtar med 7 å 8 par åror. Sedan utearbe- tet var färdigt, vidtog inomhusgörat vid sken från törvedsbrasa i den öppna spisen. Det var att karda, spinna, väva, ja, även sy åt- skilligt för familjens beklädnad. Dessa arbeten måste ibland av- brytas för sådant, som hörde årstiden till, t.ex. julbrygd m.m. Men man skulle veta, hur det eller det måste göras för att bli bra. / Om jästen lades i brygden vissa dagar före och efter vintersolstån- det, så jäste det inte, drickat "tog sig" inte. Man fick ej bära slipvatten i mjölkkärl, "ty då surnade mjölken". Man fick ej slå ett husdjur med "vriden vidja" o.s.v. Det fordrades, att kvinnorna, som skötte hushållningen för bå- de människor och djur, kände till följande talesätt och regel: "Tre veckor jula, tre veckor sedan, så ha vi Kyndelsmäss, och så tre veckor till ha vi Mattias eller Mattsmäss, och då ska man ha tredjedelen av fodret och två tredjedelar av födan kvar, om det skall räcka." Kreaturen beräknades vara "framfödda" den 1 maj. Det var familjens husmor, som hade uppgiften, att ordna, styra och övervaka allt kvinnoarbete, vilket även framgår av följande gam- la strof: "Sist i sängen skall du vara, dina fötter icke spara, se, om allt tillrätta står. Se, om dörrarna ä lyckta, se, om eld och ljus ä släckta, aldrig pigan lita på." Man kan undra på, hur kvinnorna förr i tiden hunno med så myc- ket arbete ute och inne bredvid hushållsbestyren. Delvis berodde det på en lång arbetsdag men även på mindre vidlyftiga hushållsbestyr. Matlagningen var enkel, och disk förekom inte mycket. Tallrikar be- gagnades ej, utan man åt ur ett gemensamt fat, vilket sistnämnda in- te alltid diskades för var gång det begagnades. Skurning förekom vanligen endast till midsommar och jul. Dylikt arbete fick stå till- baka för det som var ännu nödvändigare. / Måltider m.m. Att beskriva vad som åts de olika målen på dagen är ej lätt, ty man åt, vad som för tillfället fanns. Någon nämnvärd omväxling i mathållningen var ej tänkbar. Om man t.ex. ej hade mjölk till hav- regröten, tog man svagdricka i stället, och hade man ej någotdera, åt man sill till nävgröten, ifall man hade sill, och i brist på an- nat doppades potatisen i salt. I stället för vårt morgonkaffe gavs en brödbit med smör, ost eller mesost. Längre tillbaka fick man till förfrukost en fjärde- dels kaka och en sup. Till aftonvard begagnades bröd med påbredd potatismos (sedan potatisen började användas). Åt spädbarnen tug- gades maten. På så sätt kunde dessa förtära av samma grova, hård- smälta mat som de äldre. Maten gjordes iordning i delar (beträffande sådant, som ej åts ur gemensamt fat) åt var och en, "matdelar". Vid festliga till- fällen gick man omkring och delade ut dessa. Vid t.ex. begrav- ning var det vanligt, att de inbjudna togo med sig "matkläden", d.v.s. knyten med kött, fläsk, smör, bröd o.s.v. I nödtider begagnades mjöl av olika växter till bröd: Barkmjöl gjordes av tallens savbark, vilken torkades, hackades sönder och maldes, varefter något sädesmjöl tillsattes, innan man bakade. Av grön råg, syrgräs och rävrumpa gjordes mjöl på enahan- da sätt. Även av mogen råg skar man hackelse från toppen till ine- mot stråets halva längd, torkade och malde till mjöl. Mäsken efter svagdricksbrygd torkades och maldes tillsammans med säd till bröd- mjöl. Även under normala år var det knappt med maten, innan den nya rågen blev färdig, d.v.s. under senare delen av juli och början av augusti, som kallades "Olsmässkroken". Det gällde där- för att alltid ta vara på allt, som kunde anrättas till föda. Av / sådant kan här nämnas "syltkål", vilken gjordes av de yttre bla- den på kålhuvuden. Dessa rengjordes, lades i tunnor och beströd- des vid nedläggningen med salt och kummin. Den anrättades vid an- vändningen som vanlig kål. Ung kålrotsblast användes även till kål- soppa. För att öka den knappa tillgången på föda begagnade man sig av "pockel" (trolldomskonster): "Lite i dag å mycke i morron", sa- de en gumma, som "kunde något". Hon sade det, då hon på kvällen si- lade upp mjölken i många kärl med litet i varje. Meningen var, att kärlen skulle vara fulla på morgonen. Andra hade "puke" ("dragdocka"). Enligt uppgifter såg den ut som ett nystan med ben av strumpstickor, och som hoppade omkring och "drog" åt ägaren. Emellertid kunde man ta reda på, vem som äg- de viss puke, om man brände pukdyngan (Det var en gulaktig, halv- flytande massa, som förekom på stubbar o.d. och sades härröra från puke). Den skulle brännas en morgon i en korsväg, och den första, som därefter kom på vägen, ägde puken, som lagt dyngan. För över hundra år sedan bodde i en säterstuga en gammal gum- ma, som blev sjuk och trodde, att döden nalkades, Till en granngumma, som då kom på besök, yttrade hon bl.a.: "Å ja, som ha gjort så mycke ont, ja ha haft puke me!" Av det sist anförda framgår, att de gamle ansåg trolldom för någontimg ont. Ävenså annat orätt bekommet, vilket kommer till uttryck i följande, som yttrades av en välbärgad person: "Orättmätigt bekom- met gods går aldrig till tredje arvingen; det besitter ingen av mina barn i min gård." Samma åsikt kommer till synes i följande besvärjel- se, som ägaren till en "puke" utsade första gången den skickades iväg: "För mig skall du springa, för dig skall jag i helvetet brinna." / Almogedräkter. Mansdräkten. Berättarinnan beskriver hur hennes morfar J.A. från K. i Fryksände var klädd. (Han var född 1799 och dog 1880) Närmast kroppen bar han en tämligen lång blaggarnsskjorta ("3-skaft") av hemspunnet linnegarn. Skjortan hade krage, eller i vardagslag linning vid halsen, men ej ärmlinningar, utan ärmar- na avsmalnade mot handleden och slutade med en fåll. Inga andra underkläder begagnades. Västen var tvåradig och gick nästan upp till hakan. Rocken var längre än en vanlig kavaj och s.k. "midjerock". Byxorna voro av sämskat fårskinn eller vadmal och räckte till knä- na, där de knäpptes med ett mässingspänne över långa yllestrumpor av hemspunnet garn. Kalsonger begagnades ej. På fötterna buros nä- verbottenskor s.k. svenskskor, ofta av hembarkat läder, bindsul- läder, eller berett av traktens garvare. Bindsullädret smordes med en blandning av tjära, ister och talg. För att få näverbott- narna hållbarare brukade man "kvarla" skorna, d.v.s. man halvsu- lade med tjocka lappar av gamla skor, vilka fästes under skon me- delst kilformiga, handgjorda pligg av furuträ. Huvudbonaden bestod av skärmmössa. På vintern begagnades även en röd toppmössa av ylle. Utdragen var den inemot två fot lång och var sluten med topp i bägge ändar. Den gjordes användbar, genom att den ena halvan sköts in i den andra, varigenom mössan blev dubbel. Det kunde sedan vi- kas upp en kant, om så behagades. Kvinnodräkten. (Från samma tid som föregående) Linnetyget, som kallades särk, var av samma material som mans- skjortan. (Till vartdera plagget åtgick 6 alnar tyg.) Det hade lin- ning kring halsen, och ärmar, som räckte till mitt emellan armbå- / gen och handleden, där de slutade med en fåll. De voro lika vida i hela sin längd. Särken bestod av två delar beträffande tyget, "öpplett" och "nerdel". Garnet till den sistnämnda delen av plagget (nerdelen) var av sämre blånor och skakströ. Över linnetyget bars underkjolen (stubben). Detta plagg bestod av livstycke och kjol i ett sammanhang och var något längre nedtill än linnet. Kring hal- sen var det vidare än linnet och med fåll samt knäpptes framtill med häktor. Det saknade ärmar. Kalsonger begagnades ej. Ytterkjolen hade även livstycke utan ärmar (allt i ett stycke). Därutanpå bars en tröja med ärmar och häktor framtill. Den hade en kant kring hal- sen och räckte till midjan. "Stubben" och sämre kjolar gjordes av hår och blånor (väft) samt linnevarp. De bättre voro av linnevarp samt ylleväft. På huvudet bars en duk av lärft (hemspunnet och hemvävt av lin- nevarp och väft av blånor). Den var vit. Håret sattes upp med hjälp av ett cirka 3 alnar långt och 1 tum brett band på så vis, att det först delades i två delar och virades kring hårbandet med början på bandets mitt samt rullades kring huvudet och slutade med en knut. Ovanpå håret sattes en näver ("hårstrykare") cirka 4 ggr 8 tum, må- lad i granna färger. Over nävern fästes något spetsartat stycke och därutanpå silkesduk (liten), som knöts under hakan. Ytterst sattes den ovannämnda vita duken. Ovan beskrivna huvudbonad begagnades i helg. Strumporna, som voro långa, fästes eller höllos uppe med strum- peband, och på fötterna buros låga näverbottenskor. Kläderna hade i allmänhet materialets naturliga färg och syd- des med hemspunnen linnetråd (av renhäcklat långlin). Om så behöv- des, gjordes tråden svart genom att smörjas med talg och svärtas med sot. / Märken, sedvänjor, tro m.m. Den som kom först hem från julottan i kyrkan, fick skörden först inbärgad, sade man, och därför blev det alltid kappåkning hem från kyrkan på juldagen. Om den första, som kom in på nyårsdagen, var en mansperson, kun- de man vänta ett lyckosamt år. Om det ej fryser under "sommarnätterna", 15, 16, 17 april, så fryser ej säden på hösten. Men om nätterna frysa, kan det ändå ej frysa på hösten, om dessa nätter "frysa ut", d.v.s. om det före- kommer frostnätter i förtio dygn efter de nämnda nätterna. På långfredagen skulle man vara uppe före solens uppgång och bära "kaser" (smått vedavfall): så många fång, som man hann bära in före soluppgången, så många äggkullar skulle man träffa på un- der sommaren. Då fåren klipptes, skulle litet ull lämnas oklippt, så att trollkäringarna ej hade makt att klippa dem under påsknatten. Lamm och baggar hade de ej makt med, ej heller andra får, som ej "haft sax på sig". Därför skulle litet ull lämnas vid klipp- ningen. Trollkäringarna klippte litet på fårens käkar, och däri- genom togs nyttan av dem. Ullen blandades i smörjan för flygning- en. Det var ej rådligt att vara ute under påsknatten, ty det hän- de, att man blev tagen av trollkäringer. En viss Bengt från U. blev sålunda tagen, då han var ute och fraktade brännvinskärl. Efter en lång färd släpptes han mitt på ett stort gärde, där kärlen sederme- ra igenfunnos. Men han måste lova, att ej tala om vem som flög med honom, annars hade han blivit släppt i sjön. Efteråt talade han dock om det för "stabben". Sedan fick han alltid heta "Trollkäringbengt". / Att bygga i en gammal väg medförde olycka. Under första tomt- stenen på en stuga skulle man lägga en silverslant för att få lyc- ka. Då man började timringen nedhöggs silverslantar i knutarna un- der det man sade: "Vi ta inte grunden, utan vi köper den." Efter Larsmässdagen skulle man ej bada i öppna sjön, "ty den dagen kastade Lars sten i vattnet." Om man gick till kyrkan med sår någonstans på kroppen, fick man "likåten". Den som kom i sjönöd, kunde skydda sig för näcken genom att kasta "stål" i vattnet. Två skulle ej hjälpas åt att spänna för en häst, ty då gick det ej bra. Det berättas, att en gubbe, som fick hjälp att sätta i sel- pinnarna, blev missnöjd, tog ur selpinnen, som den andre satt i och satte i den på nytt. För att binda getingar, så att de ej kunde sticka, gick man tillväga på följande sätt: Man åt upp en levande geting, samtidigt som man svor 3 gånger och sade: "Den som kommer mej nära, äter jag opp le- vande." Människans åldrar från tio till hundra år åskådliggjordes i föl- jande stråf: "Tio (år) är ett barn, tjugo lite förstår, tretti är en man, förti går ock an, femtio står stilla, sexti börjar på att låta illa, sjutti är en gubbe, åttio en saftlös stubbe, nittio är barnaspe, hundra idel ack å ve." / Bergfolk. Omkring 60 år sedan var B.S. med sin dotter vid sjön N:a Ö. för att slå. (På den tiden var det vanligt att insamla gräs för vin- terbehov från stränderna av skogssjöar, myrar m. fl. ställen i sko- gen.) Arbetet var ej färdigt, då kvällen kom, varför de beslöto sig för att stanna över natten. För den skull tog fadern en klyka av al och satte i marken samt lade en stång med ena ändan i klykan och den andra ändan på en stubbe. Över stången breddes granris, och under det- ta tak lade de sig att sova. Framför öppningen gjordes eld. Dottern somnade snart, men fadern låg vaken. Rätt som det var fick han höra bjällror samt rammel och ljud som från en hop hästar, kor och får. De kommo från Ulvberget strax öster om sjön och vände tillbaka, se- dan de varit till sjön. De kommo aldeles intill riskojan, och ett bergtroll lyfte stången från stubben ned på marken under ett hån- skratt. H.O. berättar: "I slutet på 1700-talet, då min farmor var ute i tjänst, blev en hennes jämnlike, som även var i tjänst, bortrövad av bergfolk. Detta skedde på julkvällen. En julkväll jämt 7 år där- efter kom hon tillbaka till sitt förutvarande husbondfolk, sedan de lagt sig på kvällen. Hon beskrev sina upplevelser för dryckesstopet (ty hon fick ej tala om något för människor) med följande ord: 'Det är 7 år sen jag blev stulen härifrån, och 7 barn har jag haft. Berg- folket har kor, som de stjäla åt, men jag kom för att stjäla halm att ligga på. Kom och hjälp mig lös, kom på juldagen, ty då äro trollen borta! Jag skall hälla vatten i trollens bösspipor, så att de ej kun- na skjuta.' Under julottan kom kyrkfolket till berget. Den bortrövade följde den största och starkaste av karlarna och sprang därifrån." / Den onde skjutsas. Det hände ibland, då man var ute och körde, att den onde sat- te sig på åkdonet. Man såg ingenting, men det syntes på hästen, att något ont var i följe, ty han drog och svettades utan att komma ur fläcken. Den som hade mod därtill, kunde befria sig från skam ge- nom att gå fram till hästens huvud och titta genom "betseltöjarna" på så vis, att man samtidigt såg genom hästens mun. Man fick då se den onde bakpå åkdonet, men han försvann då genast. För omkr. 75 år sedan omkom en man genom drunkning. Någon tid efteråt skulle två personer köra förbi det ställe, där den dö- da bott (det låg på berget omgivet av skog) och till sina hem, som lågo bortom det nämnda stället. Innan de körde in i skogen, rastade de i en stuga, och gumman på stället ville, de skulle stan- na över natten, ty "ni kan få se nånting ont, om ni ge er i väg nu," sade hon. "Åh inte", svarade männen och foro. Men då de kommit ett stycke uppåt berget, började hästen draga av alla krafter. Det fort- gick så en lång stund, men sedan satte hästen av i fullt språng. De båda karlarna blevo rädda och undrade: "Men va ha ve nu hatt i föölj?" En dotter till den ovanämnda döda gick (någon tid efter olyckshändelsen) en natt i sällskap med två andra. De två skrämde henne för spöke (hon måste gå genom skogen för att komma hem), men komna till en ej fullt färdig stuga ryckte den ena till och höll på att fara baklänges. "Va ä da! Va ä da!" ropade de två andra. "Såg du något?" Men den tredje svarade ingenting, ty han visste, att man ej skulle tala om sådant, förrän man sovit. Efteråt fingo de veta, att en stor, svart karl kom fram under stugan och högg honom för strupen och försvann sedan till samma ställe. Alla tre stannade över natten i närmaste stuga.