Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken. Johannes i Ängahagen hade sett näcken i Det- tern. Det var om vintern, och Johannes skulle köra över sjön på isen. Då kom näcken, och han var som en vanlig, svar- ter häst och hade ett halmlass efter sej. Johannes satt och titta' på't en stund och torde inte ge sej av. Rätt som det var försvann det av sej själv alltihop.
Vattenväsen
”Näcken kan spela på böljan en sång…” Han sjöng å spelade så grant. Morfar sade att ingen kun- de spela å sjunga som han, när han var i tagen. Vid den tid som jag föddes fanns det ett smedsbruk vid Högfors. Där höll både ”näcken” och ”fôrsgôb- ben” till. Skillnaden på dem vet jag inte. ”Fôrsgôb- ben” sjöng inte utan det var ”näcken” som sjöng. Mellan klockan 9 på kvällen och klockan 4 på morgonen var det tyst i smedjorna. Då höll. Då höll näcken och ”fôrsgôbben” och deras gelikar till där och badade sina barn och sådant. Så föll det en gubbe in att lägga sig där och vaka en natt. ”Fôrsgôbbefôlke” kom å ställde till att bada både sig och ungarna. När de hade badat så slängde de badvattnet rätt i ansiktet på gubben. Efter den dagen blev han / nästan blind. Jag hörde många gånger tal om ”fôrsgôb- befôlke”. Smederna höll sig vänner med detta folk och gav dem tobak, smörgås o. dylik. Det var för att de skulle få smida i fred. Blev ”fôrsgôbben” rasen så stannade hamrarna å då var det inte gott att få dem igång sedan.
Vattenväsen
Det var en visa om "näcken" som en sjöng: "Näc- ken han spelar på böljan blå." Å när en var barn, så brukade de att skrämma en för näc- ken. Att han skulle ta en på ryggen å ta en med på botten. Han var i vattnet. Han kun- de inte sjunga men spela kunde han. Han satt på sjöbotten å spelade. Han hade så fint där. "Fôrsgôbben" skulle en vara rädd för, att han var i bäckarna. Där det var näckrosor var det inte sä- kert för honom. Men jag hörde inte talas om, att han ville ha någon människa. Han gick å stas- sade i kvarnarna. Det fanns små bäckekvarnar, å sådana tyckte han om. Där gjorde han som han ville. / "Sjöråa" var inte farlig. Hon var i sjöarna. Hon gick inte upp på land. När det var fråga om fisken, så ställde hon så att somliga fick tur med den. Di gav henne något å då fick de fisk i stället. Men då skulle de passa på i skymningen.
Vattenväsen (näcken)
En gubbe från Dalen hade sett "näcken" i en bäck mellan Ivarsbyn å Björkenäs. Där var en liten bäck å en fors i den. I den forsen var det som gubben hade sett "näcken". Han var hårig på hela kroppen, hade långt hår på huvudet, långa armar å skägget lyste grönt. I sjön Östen skulle han också finnas. När "näcken" skulle spela, så ville han vara i en fors. Blev han störd så tystnade han å blev borta.
Vattenväsen
Det var mor som talade om, att om man sköt utåt sjön med en bössa, så skulle inte Näcken komma närmare intill stranden än vad kulan gick. De gjorde så folk, förr i världen, innan de badade. Han kunde lära folk att spela, det tala min mor om. Så var det, att om en ville lära spela av Näcken så skulle en gå ut på en holme i älven en torsdags- kväll å ta fiolen med. Men en fick inte bli rädd vad som än hände. Första kvällen skulle något konstigt hända, men en fick inte lära spela, andra torsdagskvällen fick en inte heller lära något, men tredje torsdagskvällen så kom han. Då tog han fio- len å tog av alla strängarna, se'n satte han på nya å tog en låt. Alla låtar som Näcken spelade kunde lärlingen sedan spela. Det var allt så, att de som var styva att spela, dessa trodde folk att / de hade varit när Näcken, å de höll det inte för otro- ligt, att de så hade varit. När Näcken var i närheten så var vattnet grönt. Näcken skulle ha horn i skal- len som en bagge, å långt grönt hår å skägg. Det mins jag talas om när jag var barn. "Sjöråa" har jag inte så mycket hört talas om. Men jag mins, att vi skrämdes, när vi var små. Hon kun- de komma upp ur älven och följa små bäckar som rann uppifrån skogen. Om en då var i närheten, så kunde hon ta en med. Då kom en aldrig tillba- ka mer. Det var ett fruntimmer. Ibland, när hon var i de tagen, så släppte hon på vattnet i älven (Klarälven), så det höll på att ta både folk å kreatur med sig.
Vattenväsen
En gång arbetade jag i Brevik. Där fanns en kärring som trodde att Näcken fanns. Hon hade sett honom i Ränken en gång. Han dök upp ur vattnet å tog sig över huvudet med armarna. Han hade huvud alldeles som en människa å han hade hår på huvudet å armarna, å skägget var så långt. Hon hade blivit rädd, för hon trodde att det var henne han ville locka till sig. Om Näcken fick tag på ett kvinnfolk, så kom hon aldrig lös mer.
Vattenväsen
"Näcken kunde skapa om sig så att han var som en båt, en halv båt eller en kalv. Han var inte god att kom- ma ut för. Jag hade en faster, som såg Näcken när hon var nere vid sjölandet å tvättade kläder. Då for han i en halv båt rätt över sjön. Han tog i land väst på Björkenäs-näset. Å när han kom i land där, så börja- de han att klappa kläder som hon. Det var alldeles vitt med kläder mot det landet. Hon tyckte att det var "styggt", så hon gick hem.
Näcken
En moster till mig berättade, att man i Gryttom i Brunskog hade fångat näcken. Det var en kritvit häst, som kom upp ur sjön. Man tog och spände honom för plogen och körde, så att fradgan stod omkring honom. När man sedan släppte honom, så försvann han åter ned till sjön och blev borte. Det sades, att näcken inte kunde skaffa sig mer virke än till en halv båt. Om han hade kunnat rusta ut en hel båt, så hade han blivit vådlig, ty då hade han kunnat locka människor i båten.
Vattenväsen
Det var tre flickor som var vid Strana och badade. Min morbror var med dem. Rätt som det var så höll den ene av flickorna på att sjun- ka. I detsamma fick morbror se en blåklädd karl som satt på axeln på den flickan. "Ser du inte att du har Näcken sittande på dig", skrek han. Men då blev gubben borta. Flic- kan kom upp igen och började simma. Näc- ken hov sig ned i vattnet så att det bull- rade. Han kunde inte höra sitt namn näm- nas, och det var tur, eljest hade han tagit flickan med sig i djupet. Efter den dagen dröjde det länge innan någon vågade att bada vid Strana. Det var en pojk som bad vid Flôtävja. / Då kom det en blåklädd karl och red på en ko. Kon var svart på båda sidor och vit åt ryggen. Pojken blev rädd så han kutt upp ur vattnet. Den blåklädde hov sig i vattnet, så att det bullrade i vatt- net. Både den blåklädde och kon försvann. Pojken sprang hem. När han kom hem, så föll han, och blodfradgan stod om mun- nen på honom. Vid Vingän var en liten pojke ned vid äl- ven. Då kom det en blåklädd gubb fram till honom och frågade, om han ville rida på den fina hästen. Den blåklädde steg av häs- ten. Den lille som inte kunde tala rent sa- de: "Näcker inte ôpp", så jag kan inte rida. Han räckte inte upp och kunde inte rida. Då red Näcken direkt i älven. Näcken fick hö- ra sitt namn, och då hade han inte makt. Det var så många gånger som folk kom ut för Näcken efter älven. – Om en ville lära sig / att spela, så skulle en ta en katt med sig till älven och kasta den i vattnet. Katten fick inte ha ett enda vitt hårstrå. Tre tors- dagskvällar skulle en gå med katten och kasta den i älven. Tredje torsdagskvällen så fick lära. Om en slog sönder den fiolen som Näcken hade lärt en spela på, så glömde en konsten att spela.
Näcken
Det var tre flickor, som var vid stranden och badade. Min morbror var med dem. Rätt som det var så höll den ena av flickorna på att sjunka. I detsamma fick morbror se en blåklädd karl, som satt på axeln på den ena flickan. "Ser du inte, att du har näcken sittande på dej!" skrek han. Men då blev karlen borta. Flickan kom upp igen och började simma. Näcken kunde inte höra sitt namn nämnas, och det var tur att morbror ropade, eljest hade han tagit flickan med sig i djupet.
Näcken
Näcken skulle väl i allmänhet se ut som en bra nog gammal gubbe, men han kunde förvandla sig ibland. En gång hade han förvandlat sig till en stor vit häst och kom upp på land, och där var det en hel hop barn, som ville rida på honom. De plockade sig på allihop utom den minste, för den var bara två år och räckte inte upp. Då sa han: "Ja näcker inte opp". Men då strök hästen dem av sig allesammans och hävde sej i sjön igen, för när hans namn blev nämnt, så hade han inte makt med dem.
Vattenväsen
Näcken var i strömmen. Om en gick ensam dit en tors- dagsnatt så kunde en få höra honom spela. Han spelade fiolmusik. Jag hörde en sådan där gammal sägen av mor, att det var en som blev stående på en bro och höra näcken spe- la. Näcken ville byta. När han inte fick det, så sjöng han en visa, att han aldrig kunde bli salig. Se'n dök han ned i vattnet och grät. Min farfar tala om att det var en gubbe som var med och spelade på danstillställningar i sin ung- dom. Det var det felet med gubben att han ville ta för myc- ket tillbästa. Och om han hade fått det, så ville han spela "fans polska". När han började att spela den, så var de tvungna att ta fiolen från honom, för han kunde inte sluta själv. Den gubben skulle ha lärt spela av näcken. Han hade gått till strömmen med en svart katt, som näcken kom upp och tog och då fick gubben lära spela. / Om en badade i sjön eller bäcken, så skulle en sätta stål i vattnet först, en kniv eller eggjärn. Det var för att inte något ont väsen skulle dra en till botten. Sjöråa hade di mer nedåt Vänern. Men jag hörde att talas om henne här också. Den var inte annat än i sjön. Hon ville inte visa sig helt, för hon hade inga ben. Det var bara en stjärt som på en fisk. Annars såg hon ut som ett grant fruntimmer. Hon regjorde på sjöbottnen. När det skulle bli oväder så kom hon upp. Strömgôbben var i kvarnfallen. Det var en liten gubbe som en tômte. Han pysslade vid vattenhjulet och hjul- huset. Om han inte ville att kvarnen skulle gå så tog han tag i vattenhjulet och höll kvarnen. Då fick ingen mala förrän han släppte. Det kunde hända på nät- terna och då var ingen annan råd än att ligga över till morgonen.
Vattenväsen
Näcken har en hört mycket om. Vid Sätra vid Glava Glasbruk i en bäck spelade han mycket. Ett par personer där, an- ders Hult och Gustav Gustavsson, hörde honom spela flera gånger.