Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken. Johannes i Ängahagen hade sett näcken i Det- tern. Det var om vintern, och Johannes skulle köra över sjön på isen. Då kom näcken, och han var som en vanlig, svar- ter häst och hade ett halmlass efter sej. Johannes satt och titta' på't en stund och torde inte ge sej av. Rätt som det var försvann det av sej själv alltihop.
Bergväsen
Det var bergtroll, som tog kreaturen, så att de var borta i flera dagar. När de sedan kom hemåt, skulle man passa på att kasta en kniv (=stål) över dem, så blev de tama igen. Brått hade vi, när vi skulle förbi sjön, för där var näcken, och lika brått var det förbi berget, för där fanns det bergtroll.
Näcken
När de skulle bada så kastade de kniven i vattnet först, för att inte näcken skulle ha någon makt över dem. Om de ville lära sig spela utav näcken så skulle de gå till en bäck som rinner åt norr tre torsdagsnätter i rad, och så skulle de ha en svart katt med sig. De fick se och höra någonting hemskt alla tre kvällarna, och allra värst skulle det bli den tredje. Men om de inte blev rädda och var alldeles tysta, så var provet över då och så fick de lära sig. Det var två pojkar uppe i Tönnet som talade om för mig att de hade försökt, men de ljög väl kan jag tro. Första kvällen hade de en svart katt med sig, och den fick de lämna ifrån sig. Den andra kvällen gick de också, men då orkade de inte längre, för så hemskt blev det. Men vad de såg talade de aldrig om.
Vattenväsen
Det fanns "sjörå" i varenda sjö här. Å var det så att de inte kunde med henne, så blev det då- ligt med fisk. Min farbror hade sett henne i Igel- sjön. Där satt hon å tvättade fisk i sjön. Hon hade fullt med fisk runt omkr sig. Det gick så fort när hon tvättade. Men innan han visste or- det av så hade hon gett sig i sjön. Håret var långt. Det hängde framåt över båda axlarna, å då nådde det till backen. Hon var alldeles vit på kroppen. Han kunde inte se annat än det var ett frun- timmer. Näcken var farlig. Han ville ta folk som badade. Men då brukade de "ha stål i land". Då var det inte farligt, för han orkade inte komma i närheten av stål. De gamle vågade inte bada förrän / de hade satt ut stål. Det kunde vara en lie eller vad eggjärn som helst, som fanns stål i. Vet ingen sägen om någon som fått lära spela av Näcken men det var allmänt tal att han skulle kunna det. När mor min var liten så skulle de ha kommit över Näckens häst. Men så glömde de att binda honom med stålgrimma en gång, å då vart de av med honom. "Fôrsgôbben" skulle nog vara detsamma som Näc- ken. Han kunde spela han också. Om en kastade stål över Näcken el. "Fôrsgôbben", så skulle han inte kunna spela.
Vattenväsen
"Fôrsgôbben", "Näcken" (enl. sagesmannen ett och sam- ma väsen. Uppt. anm.) kunde spela. Han var en stor mästare i den konsten. Han kunde lära en människa att spela. Det var en här väst på skogen, som jag hörde talas om. Han lev- de inpå fars tid. Den skulle ha lärt att spela av "fôrs- gôbben". Det skulle vara så vackert ljud i den fiolen me- dan spelmannen levde, men se'n vart det slut. Det lät som om fiolen hade varit sprucken. Denne spelmannen hade varit till en fors i tre torsdagskvällar i rad. För- sta kvällen så offrade han en svart katt. Han slängde katten ut i forsen, för Näcken skulle ha katten. Han satt på en sten mitt i forsen. Det fick inte vara land intill, utan stenen skulle vara allde- les kringfluten. Till den stenen kunde Näcken ta sig fram. En kväll så tyckte han att det / dånade som om både kvarnen å forsen skulle stu- pa över honom. Men han såg ingenting farligt. Tred- je torsdagskvällen, så kom Näcken å tog fiolen å kramade ihop den med händerna. Se'n så gjorde han fiolen hel igen å satte på strängar å spe- lade. Så fick han sitta på stenen till mitt i nat- ten å höra på spelet. När spelmannen kom hem, så började han att spela. Då kunde han spela allt det "fôrsgôbben" hade lärt honom. Men han fick inte lära bort den konsten till någon som var äldre än han. För om han gjorde det så glömde han kon- sten själv. Det gick inte an att bada i älven förrän en hade kastat stål över. En kastade så långt en orkade. "Näck, Näck, far din var en ståltjuv, nu skall du inte komma närmare än detta rop höres, hoj, hoj." Så mins jag att vi skrek, när vi badade. Se'n var det inte farligt att Näcken kom. "Sjöråa" var i bäckarna å sjöarna. Hon sprang / efter bäckarna om kvällarna. Det var inte rådigt vid en bäck efter solen hade gått ned. Om en skulle klara sig då, så skulle en ha stål med sig i fickan. Bäst var det om en hade en stålbit häng- ande om halsen, innanför skjortan. Om hon hade boskap vet jag inte, men hon kunde stänga fisken, så att inte den gick i fiskedoningen. Om det kom smuts i näten, att de blev trasiga, men ingen fisk i dem, det fick hon skulden för. Men det gick an att ringa in fisken för henne. Då skulle en fara runt den platsen en skulle fiska på tre gånger motsols å ha en dödskalle med sig. Barnen skrämdes för att "sjöråa" kunde vara i käl- lan el. dammen.
Vattenväsen.
Näcken skulle vara en gubbe med grönt skägg och grönt hår. Han bodde i vassen i vikarna. Han kom upp över vatten- ytan ibland och spelade harpa. Han ville ha människor med sig i djupet. Man skulle akta sig att lyssna för länge till hans musik, ty den musiken kunde locka en ut till honom.
vattenväsen
Det var vanligt att innan de gick i för att bada skulle de kasta i en stålbit eller sten för att ”binne näcken”, det minns jag sen jag var små- pojk. Men jag minns inte att man skulle säja nånting. Hade de en stålbit med sig å kastade så var de alldeles säkra, annars fick de nöja säj med en sten.
Vattenväsen
Vid Gullspång skulle de få lära sig spela av näcken, de skulle gå dit tre torsdagskvällar. Det var en mjölnare där som hette Klasson, o han kunde gå ut o ta fisk när som helst. Han tog e ljustra o bare högg, o han kom in med en lax med samma.
Naturväsen i ö.
"Lusifärs" släkte finns på jorden, för det är allt ont som kom till jorden för att det skulle straffas ända till domedag. "Skogråa" "sjöråa", Näcken å al- la onda makter så hör de till det släktet. De får inte bli människor förrän till domedag å inte kommer de ur världen förr heller.
Näcken
En gubbe for i en båt på Daglösen åt stan till. Då satt näcken mitt i sjön som ett litet barn på en sten. Han ville, att gubben skulle hjälpa honom därifrån, men denne sa: "Den som hjälpt däj på steen, får hjälpe däj därifrån." Då störta han på huvet i forsen.
Vattenväsen
Vid en gård i Fågelvik, som heter Bastnäs finns en grotta som kallas för "neckgrôtta" (näckgrot- tan). Den ligger efter Stora Le. Efter vad de gam- le talade om så skulle "necken" (näcken) ha suttit där en julkväll och kokat gröt. När de härde att det sjöng så gick de dit och såg efter, och då fick de se att det var "necken."
Vattenväsen
Jag minns att det är en polska om näcken. Han hade fiol, så att han kun- de spela. Di som var spelmän och trod- de sig fick lära så fina polskor av näc- ken. Han kunde spela alla slag. Det skul- le vara under ett brokar en skulle sätta sig och ha fiolen med, om han skulle lä- ra en spela. Midsommarnatten var det bäst om en kunde passa på. Det gick bra om en gick tre torsdagsnätter i rad. Det var inte vart att en gick i ån eller sjön å badde om en inte kasta ut en sten först. ”Fôrsgôbben” höll till där vattnet var stritt. Han var i små bäckar också. Han stanna där det var en kvarn. Om di inte höll tyst / i kvarnen om kvâllarna så stanna han kvarnen. Benämning på kvinnligt vattenväsen: sjörå, sjöjungfru. Hon visa sig som människa. ”Sjöråa” hade långt vitt hår som hang långt ned på benen. Hon hade inte fötter. Di ha- de växt ihop så att di var som snarten på en fisk.
Lucifers släkte. Naturväsen i övrigt
'Sjöråa', 'skogråa', näcken, strömgôbben, tom- tarna å allt sådant hörde till 'Lucifärs släkte'. Det var sådana som inte Gud fick någon styr på utan han måtte kasta ned dem på jorden. Till straff fick de att de varken var människor eller djur. De skall få gå så till dess det blir domen. Så vet jag att de gamle hade för sig om dem.