Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten är en gammal lantmätare. Han sprang med sin kedja och rasslade mot stenar och bergklippor. En sa' att han hade sett gasten. Gasten liknade en stor låmme (lammunge), sa' han. En del sa', att gasten var lik en stor hund.
Gastar
Ja, den hörde jag förstås. En Kristi himmelsfärdsnatt kom jag från stan och gick om Landvetter. När jag kom på Backa gärde var jag så trött och sömnig och så la’ jag mig där. Och när jag väl hade lagt mig fick jag höra ett förskräckligt jäm- rande som en människa vart riktigt i nöd. Då gick jag upp och när jag hade gått en bit blev det tyst. Så när jag kom bort till Stjärnås talte jag om det där. ”Jo”, sa mora i Stjärnås, ”det skall jag säga dig, det var gasten”, för jag visste först inte vad det var. ”När jag var liten och körde till stan”, sa’ hon, ”kunde jag få höra den mot oväder”. Så en gång jag var i Björed talte jag om det där. Då skratta de och sa’; ”Jaså, då hörde du Ammon”. Då talte gubben i Björed om, att i hans barndom var det en karl som gick ikring och så fick han ligga i deras lada en gång. Så när de kom dit på morgon var gubben död. Så körde de bort ’en till en kulle och den / kallar de Ammonkullen och det är borta vid @. Och det skulle la vara den gasten för i den gubbens barnaår hade han också hört’en. En natt gick jag härifrån och till Frölunda. Jag var väl en 16, 17 år och så gick jag över Lindome och Kållered. Och det var så mörkt när jag kom nära Kållered och där är ett hörne där är hemska berg på bägge sider och så skrek där en späd barnunge. Men jag vet inte vad det var för det var långt från hus, men det kan ju hända, att det var någon som gjorde av med en liten barnunge där. Gastar skulle vara döda människor antingen efter själv- mördare eller mördade. Vem vet hur den där Ammon hade dött som de hitta död i ladan. Han hade kanske tagit livet av sig. Jag har ock hört talas om, att gastarna förföljde folk riktigt. Det var en som bodde härnere. Det var visst från Bälinge han var kommen. Han var la 80 år när han dog och nu har han varit död i 50 år. Han talte om han var ute och gick, trötter var han också. Så la’ han sig och det var på ett ställe, där det / hade varit en galgbacke en gång i tiden., men det brydde han sig inte om. Det var en sån djärver karl. Så hedde han rocken över huvet på sig. Då fick han höra ett förskräckligt slags- mål. Så kom det en och lyfte på rocken och sa: ”Såg du hur ja dagga’n?” ”Ja” sa’ gubben, ”gå och dagga’n bättre!” och så var den andre å och så rök de ihop igen. Men då när han var gådder gick Nils också. Det var en gubbe här västerut som kom från stan, så när han var kommen en bit häruppe hörde han ett gräs- ligt levande. Och där var en sjö och det var på andra sidan. Så svor han till för han var så svår till och svära. Så hörde han hur något gav sig i sjön och kom upp på andra sidan och kom efter honom. Men han körde allt vad han orka’ och när han kom fram på gården sprang han in i fähuset, och just som han stängde dörra slog det till så hårt på döra. Hade han inte kommit in hade han fått det slaget.
Folksägner fr. Grimmared.
1. Det är ett ställe där nere, som heter Gårdakrik (gådakrik) Där bodde en bonde, som frös ihjäl. Sen blev där en gast på plat- sen, där i Gårdakrik. Mot värskifte gav han sig så det var hemskt att höra. Det höll på i många år, men nu är det tyst. 2. Efter mässan i Grimmared for prästen på sjukbesök, till en am mel käring te Sönas (sönas) eller Brinkagården (brinkagärn) "Hur står det till mor ?" sporde han. "Jo, jag ä så illa nersatter så ek orkar inte ata !" (äta) Detsamma har jag hört från Gödestad. jösta. 3. Till samma gumma kom prästen i samma ärende en annan gång. Han trodde nu att hon blivit bättre och inte gav så "värdsliga" swar. Och sså framställde han samma fråga. "Å, jag har nu sk-t- sjuka, dövsjuka och blinnsjuka, men annars ä de la bra !"
Lucia
Framme i byn hände det i min barndom att gamle smen Johannes dotter klädde ut sig till lusse och kom till granngården. Hon hade en krona på huvudet av papper och halm. De kallade henne Lucia. Hon bjöd alltid på något. Seden förekom också för omkring femtio år sedan. Men därefter har den upphört. Nu skall man ha lussesup och kaffe i ottan. Pojkar och töser klär sig i gamla vrängda pälsar och går omkring på gårdarna den morgonen. De kallas lussegubbar. Annars skulle lussegubben vara ett troll som var ute lussenatten. Grisen slaktades förr i lusseottan inne i stugan. Lusse natt stannade kvarnen i Mellby. Då svor mjölnaren till och kvarnen började att gå mycket fortare än förut. Men gasten satt i ett stort träd och skrattade. Mjölnarn tjänade honom med det att kvarnen gick.
Svartkonst
Det var en Stenbäcka-gubbe oppe i Tiven, som folk for till när de för- lorat något. Han hade "Skråen" till hjälp förstås. Det var en ung pojke i Fröstorp i Kyrkefalla som tagit en kopparkruka för sin far och sålt till en kopparslagare. Fadern visste inte, vem som tagit den, utan han "la' å" till Stenbäcka gubbe, o denne blåste opp en blåsa i brännvin eller vatten o sa': "Sir du din son?" Gubben ville slå ihjäl pojken sedan, men han rym- de hemifrån o var ej hemma mer, medan fadern levde. Det var en, som skulle fara / till Stenbäcka gubbe, men han for för långt. Det visste gubben, så han sa' när han kom: "Du skulle komma i går, men det gjorde du inte." När han skulle fara hem, sa' gubben: "Ja, du kanske ej hittar, men den hunden här kan följa däj." Förut hade mannen ej sett någon hund, men just då stod en stor, svart hund där. Och han följde honom, så han hitta rätt, sen försvann han utan vidare. Det var en knekt i Mofalla sn., som hete Skön, han hade lärt av Stenbäcka gubbe, men han kunde ej så mycket som denne. Han bota kor, en gång var han hemma hos oss o skulle bota en, hon hade så ont i benen. Han hade pulver, o det tog han i munnen först, o så skar han av klövarna på henne, o så skar / han i rumpan o tog blod där, o allt detta gav han kon sedan. En person körde hem honom till Mofalla, o då körde de förbi Kyrkefalla kyrka. "Kör på," sa' Skön då, "det kommer en käring därborta, den vill jag inte möta." Den andre såg ingen, o de körde genom en skogstrakt sedan där. Men när de kom genom den skogen, så mötte de käringen. "Då blev jag rädd," sa' den andre, "jag ville knappast sitta bredvid honom." Skön for till Amerika sedan. Om de bara kom nära en häst en del o rörde vid den, så kunde de "ta styrkan" från den. men en del kunde ta det tillbaka, men det var svårare. Det var stångjärns- / smide och klensmide vid Åreberg i Kyrkefalla förr, o de fick hämta tackjärn från Värmland o köra dit efter hästar. Då kunde de "ta styrkan" från varandras hästar efter vägen. Ett fruntimmer körde med också, o hennes häst "skämde" de, så att hon knappast orkade hem med den sedan. Det var en bra skytt i Kyrke- falla som de kalla "Gasten, och så var det en annan, som också var skytt, den kalla de "Sisten", för att han sa' "Tack för sist" så ofta. En gång var de ute båda men ej i sällskap, o när de träffades, bad Sisten Gasten om en fjäder av tjädern denne skjutit, till smörjfjä- der. Han fick det, men sen kunde inte Gasten skjuta med sin bössa, / men tog han sin fars bössa, så gick det. "Men jag fann på råd," sa' Gasten, "jag tog kvicksilver i bössan och sköt ut det, men sedan gick det att skjuta med den igen."
Myling
Enligt folktron var myling barn som blivit brakt om li- vet, och detta brott hade inte blivit upptäckt. Eftersom ett så- dant barn inte var döpt eller blivit begravd i vigd jord, fick det ingen ro utan oroade nattliga vandrare. Min far berättade att när han som femtonåring arbetade hos en skomakare och en lördagskväll skulle gå hem till si- na föräldrar och då gick genom en stor skog, fick han plötsligt höra ett barn gråta. Men rätt som det var, blev det tyst, och sedan fick han höra tunga vingslag som av en stor fågel. Men när han kom hem och talade om vad han hört, sade hans föräldrar, att det varit en gastunge, han hört. Hade det varit själve gasten, hade han fått höra ett otrevligt gapskratt, när han sökte efter den gråtande. Min far blev sjuk efter det han talat om detta, ty man / skulle inte tala om vad man sett och hört samma kväll. Man skulle ingenting nämna om det, förrän solen gått upp följande dag.
Vägrydsgasten. 1.
På vägen mellan Grimmared-Sällstorp finns en lid mitt för /gdn/ Vägryd (väry) som kallas därför Vägryds lid. Så var det tal om Vägrydsgast, och den hade uppkom- mit på setta sätt. En gubbe gick vid sidan om liden och grävde, odlade förstås Så kom där en karl på vägen. Han raglade till och från och höll väsen, för han de varit i "Vinhålan", en lönnkrog i Grimmared, och supit sig full. Det är en 50-60 år sen nu. Han språkade an gubben och huru det var, antingen det nu var något gammalt agg eller inte, så blevo de i alla fall osams, och togo till att träta. Till slut ryckte fylle- hunden spaden ifrån gubben, och klövde med den skallen på honom, så han dog som en fluga. I långeliga tider blev där sedan en gast, som var besvärlig för vägafolk, som behövde färdas där sen kvällen kom. Körar na fingo inte hästarna till att gå, de stannte, stegrade sig / och gnäggade förskräckligt och då körkarlen gick och titta de i huvudlaget syntes den stackars gubben fram om hästen en bit med sin klyvda skalle. Då var det att be honom dra åt helsike, annars fick en vända.
Gastar
Här var en ute vid sjön Oklången, vid Spänget, som de kallte Spänge-Gast. Han hade varit i Amerika och hade många pengar. Då var där en, som fick tag i honom en gång han var ute och for, och han stack kniven i honom. Och det kan man väl veta, hur han ropade. Sen kastade de honom i sjön. De ropen hörde de sen ifrån sjön, och det kallte de Spänge-Gast. – De fick aldrig reda på vem som hade dödat honom, så det blev inget straff.
Gastar
Det var en gammal som var född härnere i Landvetter som var ute en natt utanför vägga och hon hörde gasten och för att han inte skulle kunna göra henne nå- got ont öppna hon linnty’t och släppte glo (glöd) emel- lan på bara kroppen.
Gast
Min far berätta att gärsten, han ropa'. Å då kalla' han allti' namnet. Å om en då svara', så ble' en förvillat. Far va' ute en kväll, å då hörde han dä ropa' hanses namn. Han svara', å han ble förvil- lat. Å då skratta' gärsten åt'en.
Gastar.
En hästkarl, en sådan som hämtat häst till ett bröllop, red borta i Mossekulle vid Kalvhult. Här föll han av hästen och blev hängande i stigbygeln och ihjälsparkad av hästen. Sen kunde det höras jämmer ifrån honom i långa tider. Min far hörde det många gånger, då han ti- digt på morgonen gick för att skjuta oss.
Gastar.
Mot väderskifte jämrar de sig i sjön, som drunknat. En hade fått ett barn olovandes, och det hade blivit mör- dat. En vinterkväll hörde de, som var i huset, ett jämrande i luften. Det skulle väl döljas, vad hon gjort, men det blev veter- ligt till slut på det viset.
Gastar
Jag seglade då med en Antverpensbåt. En kväll då vi var mitt på Atlanten fick jag höra något liknande ett nödrop, där jag stod i köks- hytten. Till denna var två halvdörrar av vilka den översta stod öppen. När jag då såg mot dörren fick jag se en liten person, icke högre än halv- dörren, stå där och dra i dörren. Under tiden jag stod och tittade, växte den upp till en stor människa. Jag trodde då att det var någon av de andra som ville driva med mig och tog eldpåken och sprang efter för att slå till den. Jag sprang efter denne över hela båten och jag blev alldeles genomvåt av svett, men personen försvann, ingen såg var han tog vägen. På före- gående resan hade båtsman fallit över bord och drunknat där.