Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomte, det var allt många som hade förr. De, som hade svartkonstboka, hade tomte. Det var en i skoggårla' i Hålan- da, som hade en tomte. Han drog till honom pengar; nej, inte spannemål. Jag vet inte, om någon hade sett tomten.
Lusse
Till lusse skulle det inte vara vanliga kaksorter, till det kaffet skulle vetebrödet ha form av katter karlar och fruntimmer. All främmat, som kom in skulle den dagen ha främmatmat (kalasmat) det var kokt sugel med ett par supar till. Något kaffe förekom inte på dagen sedan de fått sådant på natten, all fägnad var supar med kallt sugel som tilltugg. Sista supen de fick innan de gick kallades för "Gångare" eller färdsup om den besökande var åkandes. Kräkena skulle ha en havrenek var, det sparades två till vart djur, en nek fick de lusse och en julafton. Den som blev sist färdig fick heta sjusovarn hela dagen. När de slutade att tro på tomtar och troll, så klädde de ut sig till sådana när de lussade, nu är det vitklädda töser som lussar. / Aug Lagerkvist Lusse 2. Det var en ära för gården när ett lussesällskap kom, men de hade aldrig förning med sig utan det stod iordning- gjort på gårdarna. Kom ingen före 3 gick något kvinfolk upp men det blev aldrig samma stämning, som när det kom från granngården.
Naturväsen
Persson i Backebolet såg Sjöfrun vid Midtskär. Hon kom i en båt med ett segel så vitt och grant. Och det bar iväg. De, som var på båten, när hon visade sig, fick inte tala till varandra; då blev det en storm, så de kunde gå åt. Trollens hemvist var i bergen. Ett barn, som inte var döpt, tog de och lämnade en trollunge i stället. Skogsrån fanns det fullt i skogarne. Ett skogsrå är alltid öppet bak som ett baktråg. De tog också barn. De skulle alltid ha ett band om halsen eller handleden med en silverknapp på odöpta barn, annars tog skogsråna eller trollen dem. Skogsfrun ledde folk vilse. Hon dödades med silverkula eller tioöring i bössan. / Barn skulle alltid akta sig för ”Källebusen” i brunnar. Om de tittade ned, kastade han upp en snara och drog ner dem. Det fanns tomtar i Hillartorp förr som släpade till huset, så att där rådde välstånd. De satte alltid ut ett fat gröt till dem vid julen och den blev uppäten, vem som nu åt upp den sen.
Stadens staket
Stadsborna hade sina ladugårdar för hundra år se- dan inne på gårdarna, detta i huvudsak tomterna kring tor- get och en stadsdel som kallas "Egypten". Övriga hade dem utmed stadens yttre kant. Sålunda låg en rad ladugårdar och logar från spruthuset utmed "Sanden" nuvarande Sandtorget å det område där gamla kyrkogården (anlagd 1860) är belägen samt vidare till Märkebacken där torpet "Sanden" låg. Där ej byggnader hindrade trafik gick runt staden ett staket längs Staketgatan - Fredsgatan - Kungsgatan och Trädgårdsgatan. Detta staket var gjort av "Ski" och staver", tre alnar högt och så tätt lagt och hankat, att man ej kunde sticka in handen genom det. Tvänne tullportar ledde in, en där Sparbanken nu ligger för trafiken från söder och väs- ter och en vid Sandtorget för trafiken från norr och / Skövde Stadens staket. 2 öster. Nuvarande Varolavägen fick sin nuvarande sträck- ning genom "undergången" förut hade den gått över Dunkehall - Husarkasern och in till staden där nuvarande flickskolan är belägen. Att ansvara för staketet utsågs två tomter årligen. Ägarne där ålågs, att reparera och underhålla, men materiel (Staver, ski och hank) skulle vara tamt framforsla ett visst antal vart år. Strax före "Valborgsmässorådstuga gick två utsedda "äldste" hägnadssynen och avlade rapport till borgerskapet på Val- borgsmässorådstugan. Böter för försummelse indrevs för stadskassan, dit böterna gick. Den som i många år gick hägnadssyn runt staden var på 1830 - 40 talet en handl. och Rådman, som hette Petter Helén. Stavrarna vid sidorna fick inte ruska när han skakade på en och var en gärdsgårdsbit för gles drab- bade inte straffet staketägaren, Stadens staket "var gemensam egendom, utan entreprenören, som / Stadens staket. 3. för året var antagen. 7 "le" eller grindar hade staden gemensamt att ansvara för utom tullbommarna vid söder tull, nuv. Sparbanken, och norr tull, nuvarande Lundbergs affär, Dessa sju grindar voro Prästgårdsgrind, Har- kesledet, Kankerukeledet, Sköttlalet vid Segerstorp, Stadskvarnelet, Ekeskogslet och Käpplunda grind. Dessas underhåll var gemensamt och rep. av dem bortlämnades till lägst bjudande på allmän rådstuva.
Tomtar
Far tjänte dräng i Hunnaryd (Skephult) Så en mörkning fick Far se en liten pojk gå nere på ängen. Han kunde vara såpass som en 3 år. Så tänkte Far: "Där är en liten pojk, som har gått vilse. Det ska jag gå och ta vare på den." Och han gick och gick, och han hann honom aldrig. Så tog Far till och springa – ja, då tog han till och springa med. Och rätt som det var, försvann han. Det var allt ont, förstås. De kallte det tomtar, såna små. De gick och plocka strå på Hunnaryds ängar. Det såg ut som om de gjorde det, men de tog allting med sig. De satte till kreatur, hästar och kor, vartenda år; de hade ingen tur med nånting. Och när de släppte ut en kalv, så blev den bergtagen, så sen hade / de ingen tur med den heller. Det var så olyckligt för dem. – De här tomtarna, det gick ut på, att de drog ifrån hemmanet, vad där var. Det var en liten pojk; han hade röd toppluva och grå klär, sa Far. Han drog till ett annat ställe, kan- veta. Men det vet jag inte, var det var.
Slakt.
En del hade för vana att slakta julgrisen på lusse. De steg upp i otta den morgonen och slaktade gri- sen. En del slaktade före lusse. Men den slakten skul- le gärna vara gjord till lusse. Mor passade på och pratade vid djuret, innan det slak- tades. Så klappade hon det och var så vänlig. "Du skall inte dö för hat utan till mat." sade hon till djuret. Hon kastade en stake i det tomma båset. Det fick inte vara tomt för att man skulle få tur med nästa djur, som sattes i båset. Far brukade slakta, men jag såg inte att han gjorde några konster med kniven. Han var rädd om den kniven. Ingen annan fick ta i den. Om man ville låna den och skära med , så blev han ond. Och det var omöjligt att få låna den. / Kom man och ställde sig och tittade på, när han slak- tade så blev han ond och bad en dra sina färde. Den som inte hjälpte till, hade inte något där att göra. Han var rädd för att djuret skulle bli seglivat, om någon stod och såg på. Mjälten togs inte tillvara. Spetsarna på lungorna skars av, och kastades bort. Äldre benämningar på kons magar: vänstra, våmma, nätmagen.
"Tomtepesar"
De påstodo förr att de hade tomtepesar på herrgår- darna runt omkring här Karstorp, Ryd, Aspö, Lunna- hult och Rånna. De som satte sig upp mot tomtarna fick det straffet att deras egenom förintades med eld. Fick de vara ifred drog de från andra till den gård där de bodde. De som kunde vara överens med tomtarna hadde det bra, för om de varken sådde eller satte så fick de mer än andra. Vid den tiden säden stod i stuk hade tom- tarna fullt schå med att från andra stjäla neker. De vågade aldrig straffa dem om de kom på dem för då gick deras egendom upp i lågor. Tomten var en liten långskäggig gubbe i kapprock, knäbyxor och röd luva. De som var snälla och fjäskade för honom var han hövlig mot, men de han blev rasande på tände han eld för. / Tomtepesar 2 En del hade för sig att han skulle ha en hel kostym vid jultiden och så ett grötfat, sen fick han re sig hela året. Han bädda under logen åt sig. Om de förargade honom i hans bostad kunde han komma upp och fösa iväg dem. Tomten kunde ta sju neker var gång han var ute och stal och han kunde hämta dem ända till 7 mil bort.
Tomtar.
Mor tjänade piga hos en mjölnare i Frid i sin ung- dom. För att mjölnaren skulle få såva något på natta, så fick ho gå upp å se ätter kvärnera då han slagit på dem. Då ho gått där ena stunn, kom en liten gubbe fram, mä långt helskägg å rö luva på huvut, å peka på en viss plats. Mor ble allt rädd, men rätt som dä va, försvann han. Så tala hon om va ho sett, å den andra natta va di uppe bägge två, för te å se om han kom tebaka å dä jole han. Han peka nu åt samma håll å då såg mjölnaren att dä va ett litte hål på stammat där mjöl rann ut. Dä va tomten dä, den hade mjölnaren haft i många år, å varevia julafta satte han ut en skål gröt te'n.
Julafton
En "julevrå" hade vi hemma i mitt hem på jul, det var torr och fin björk- ved, som lades opp i en vrå runt och fint ända opp i taket, och den veden fick man ej ta av före jul. Så kläddes golvet med barr alltid. På julafton doppa vi i grytan, o då ställde vi doppegrytan på hugg- kubben framme på golvet. Maten stod alltid kvar på julbor- det under julnatten. Och tomten skulle ha sitt, ett gröt- fat utsatt, då fick de tur i gården hela året sedan. På julafton skulle man bada, / o då elda man bastun varm o la' sig där o svettades o sen skulle man skölja av sig. Alla i huset skulle bada då. Sen elda man "julbrasan" av fin björkved, det var så viktigt med "julaven" alltid. Om det blev en outbrunnen brand kvar i julbrasan, så skulle någon dö i familjen före nästa jul. Korna fick fint hö på jul- morron innan de for till kyrkan. Hemma hade vi bloss till julottan och bjällerkransar skulle det vara på hästarna. Och överallt var det opplyst, när man for förbi.
Husdjur
Det fanns allt en del häx kvar i min ungdom. Jag kommer ihåg att när man skulle leda bort ett djur, så kastade man in en pinne eller något i det tomma bå- set för att det inte skulle stå tomt. Blev det stående alldeles tomt, så fick en inte tur till djur i det bå- set. När kreatur löstes ur båsen, så fick man in- te släppa ned bindlena på golvet. Man skulle knäp- pa dem och hänga upp dem. När kon hade kalvat, så lades stål framför dörren. En fick inte glömma att en yxa eller annat stål låg där. När en hade varit borta till tjur med en ko, så skul- le en slänga en hink vatten i röva på henne, för att hon skulle ta sig med kalv. När far hade köpt ett kreatur, så skulle det in i / stugan, innan det fick komma in i fähuset. Det var detsamma om det var häst, ko eller svin. Det skulle trivas om det fick komma in i stugan först. Gamla konamn: Stjärna, Jälma, Böna, Svarta, Gulla. De kallades vanligen efter färgen. Mor hade en stålbit med fyra hål i, som hon lade i mjölk kärlet första gången hon mjölkade kon, som ha- de kalvat. Så täckte hon över mjölken, innan hon gick in med den. Om det var blod i råmjölken, så hade kon varit ute för mjölkaharen. Mor gav kon dricka, när hon hade kalvat. I drickan lade hon en sill och as- ka ur spisen och en stålbit (Mor f. 1820 i Husaby.) När korna skulle lösas ut första gången på året, så skulle en yxa ligga vid tröskeln. Gick de över den, så skulle de inte få ont i benen. Det var också bra mot trolldom. Det var bäst att föra in korna, när de mjölkades. Då fick man inte så ont av mjölkaha- ren. Det var en gumma i Symmerby, som hade det för sig. Jälmiga kor var bra kor. De mjölkade bra. / Det var ingen bestämd dag för, när man skulle sluta att beta kreaturen ute. Det berodde på vädret. När kylan kom, så ställdes de in. Men vid Mickelsmäss brukade allt den tiden vara inne. Bina trivdes inte i kupan, om de fick påhälsning av my- ror och tjuv bin. Om två blev ovänner om en kupa, så dog bina. När de svärmade så slog man på en flas- ka och kastade vatten på dem. Det var för att de inte skulle flyga bort. Den som hade många bikupor och tur med dem kallades för bikung. Det var inte lönt att skaf- fa bin om en hade otur med bin.
Sägner om mjölkharar och påskkäring
Min farmor skulle gå åt skogen efter ved. Då kom en hare efter henne. Hon hade ett rep med sej och vischa' till haren med det. Då var det slut med honom och det låg bara tre solv, tre brända stickesnoppar, brända i båda ändar, och fyra ljusaspeter. Min moster i Skogen hade en ko, som hade kalvat. Om morron var ljuvret tomt. "Du har inte mjölkat ut", sa' svärmora. "Gå I själv," sa' moster. Ja, hon gick klockan fyra om morron, då var där en harakutting, som puppa' koa. Gumman bad honom gå dit han var kommen ifrån. Han visade sej inte mera se'n. Det var Vällinga-Maja, som ägde om'en. En gubbe hade en ko. Han förstod att det var något med henne, att hon var mär'ter (= märkt). Påskafton på kvällen tog han ett rep och slog den ene änden om sej och den andre om kon. När det led mot tia (att hon skulle häm- tas) blev kon stôelter. Så kom käringen – det var gubbens egen käring. Och han måtte allt släppa kon, för annars hade han fått följa med själv. Fick man se en mjölkhare och nämnde Jesu namn, så blev haren bara en hop med soper.
Spöken
En gammal gumma var avliden i en gård. Naturligtvis skulle det då spöka. Två pigor låg då i en säng och tänkte på spöket om natten. Rätt som det var, sa en av dem, den som låg innerst i sängen, nu kôltar dä unner mig! Rätt va det var, sa den andra: nu kôltar dä unner mej. De blevo förskräckta och gick till ett annat rum och lade sig. Saken var den, det låg en spjuver till dräng i samma rum,. Han hade lagt en skoläst innanför i sängen under bolstern. I lästen hade han bundit ett snöre när han drog i snöret kôlta dä under flickorna. En man låg ensam i en ladugård en natt, Mitt på natten börja tröskvärket att gå. Mannen blev rädd, troende att spöket var framme igen. Spöket denna gång var en fölunge. Det var sommar och hästarna gick ute. En fölunge gick in i körhuset och skubba sig på dragstången till tröskvärket som gjorde att detta gick sakta å vackert. Man skulle inte släppa väder ell. baksmällar om man nattetid gick ell. låg i en ladugård. Fick tomten höra detta hade man sig en rungande örfil.
Julafton
Far hade ett torp och kunde inte föda mer än en ko. Han skördade inte mycket, men när det blev julafton, så gick han i ladan och letade fram en av de vack- raste havernekerna han såg. Den satte han upp till fågelnek. Neken satte han på ladugårdsbacken. När han hade gjort det, så gick han in och doppade i grytan. Så doppade vi i grytan alla i huset. Vi ha- de alltid julgris. Den slaktades vid lussetiden, och så fick vi fläsk och korv i julgrytan. Vi fick var sin stor brödbit av mor att doppa. Far fick ta bröd som han ville. Halm brukade man ta in. Då hade vi så roligt i halmen, när far hade brett ut den på golvet. Men vi fick vara försiktiga, att vi inte trasla- de till den. Vi gjorde jultyppa och kastade mel- lan / oss. Den gjorde vi av halmstrå. Det skulle föreställa en docka. Så skulle man visa, att man var vig. Man lade sig på golvet. En annan ställde jultyppan bakom huvudet på en. Så böjde man benen bak- åt över huvudet och nappade tag i henne med fötterna, så gav man henne en släng bakåt, så att hon dansade i väggen. Så brukade vi lägga oss skavföttes på golvet. Vi tog upp var sitt ben och krokade tag och försökte sprätta varandra över huvudet. Julgran hade vi i mitt hem, när jag var barn. Far var torpare och hade inte så mycket, men gran skulle vi ha. Det fanns gott om granskog. Far gick och såg ut en av de finaste granbuskarna han såg. Så satte han ett träkors till fot och bar in henne. Se'n fick vi hjälpa till att kläda henne. Det var två äldre bröder och jag. De kunde klippa fina papper, blommor och stjärnor av olika slags papper. Sådant hängde vi i granen. Talgljus satte vi på gre- narna. Och så hade vi några papperskarameller. / Jag vet inte vem som hade den första julgranen. Det var de bättre, som hade börjat med det. Mor bakade vörterlimpa, grov rågkaka och kaka av råg- sikt. Även limpa av rågsikt bakades. Och så mycket bakade man, att det skulle räcka över julen och nyåret. Man ville inte baka något mer före nyår åtminstone. En särskild kaka bakades av rågsikt eller vetemjöl, allt eftersom man hade råd till. Den naggades i kan- terna och kallades såkaka. Den kakan gömdes i sä- desbingen till den dagen, som man började sådden på våren. Då skulle den ätas upp. Ingen ville titta under bordet. Det var att vara sni- ken. Det var en vidskepelse, att tomten kunde vara under bordet om julkvällen. Man fick inte ta ifrån honom det som föll ned. Tomten fick gröt i en skål. Den satte man i stallet eller ladugården. Inte hade mor mer än en ko, men när det blev julkväll, så blev det inte glömt, att hon skulle ha extra. Då tog allt mor både bröd och annat smått med till kon, när hon gav henne ett extra fång. /