Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Gastar hojade. Jag hörde i min barndom en gammal gumma, som berättade, att här var så mycke gastar. "Det är när någon har blivit mördad, så när liket har legat begravt i sju år, så vänder det på sig och blir gast," sa' hon. Dagstånd okänt begrepp. Men "de ble krammade."
När skam körde in i Seglereds brännhus m.fl spökhistorier
Gamla vägen ifrån Seglered uppåt Ingeshult. Första historien (berättad av min moder L.H. efter sin fader And. Persson f. 1798, som själv sett spökeriet) lydde som följande: Jag kom körandes uppifrån och skulle förbi Seglered. Ett stycke bakom Slätten fick jag se att det var någon som körde före mig med parhästar. Han körde vådligt sakta så jag sa' till honom: "Vem det är som kör före så kör undan så en kommer fram, det här går för sakta." Jag hade knappt sagt det förrän hästarna blev så stora och halsarne på hästa' så långa så de räckte långt upp i skyn och så börja det att köra fortare och när han kom fram till Seglered tog han av där och körde in i bränneriet. Se'n såg jag ingenting till. / I Skogboliden brukade folk möta likfärden I Roskaliderna fanns en stor svart hund och syntes av en del personer som var "i syne". Elden dröste ur mun och ögon. På gränsen emellan Seglered och Hulud, strax nedom en grind sågs en gråklädd huvudlös käring. I Hulu lund fanns gasten och likfärden. I Hulu klippa sågs en lång huvudlös gubbe (sågs av min farmoder en gång f. 1812). I Linkeshults ås fanns gasten, hörd av flere personer in i senare tider. En skollärare Gustavs- son (smålänning) såg en natt när han gick över Lönn- hults gärde en stor sugga, han slog efter den med käp- pen, men då försvann hon (i början av 1860-talet, förste skolläraren). Ovannämnde skolmästare skulle en gång nekat en tatterska (finska) nattlogi. Hon hade då ytt- rat, att det skall du ha nytta av. Skolmästaren var med och hjälpte till med svedjning en gång i Lönnhult. Efteråt gick han i Skrimsjö och badade. Se'n den dagen var han aldrig frisk utan tacklade av och dog en tid därefter, var mycket illa däran. ("finskans hotelser") / Två personer voro på hemväg från en tillställning en söndagsnatt. När de kommo i närheten av Lönnhult fick de höra hur det trask fyra på logen. Den ene sade då: Än är dom dj-e hemme och tröska igen", men då tystne det. På ett annat ställe i Lönnhults gärde gick två personer vägen fram. Den ene var "i syne". Den ene gick vägen rakt fram men den som var i syne var tvungen att gå av vägen, han kunde ej komma fram ty mitt på vägen sutto några karlar kring en eld och höll på att steka fläsk i en panna. Den som gick mitt i vägen trampade i pannan. Då tog en av karlarna och slängde en kniv efter honom och den träffa i hälen, men han varken såg eller hörde någonting, men den som va i syne såg det tydligt. Emellan Lönn- hult och Ingeshult fanns ett rött nystan som sågs av en del äldre personer. En gammal gumma som jag minns sedan min barndom omtalade att hon ej kunde komma fram på en viss plats av vägen utan hon såg en massa spöken. Hon hade försökt att gå en annan / väg till sitt hem en gång för hon tänkte slippa ifrån synerna då men det lyckades ej, ty när hon kom mitt- för det stället där hon brukade se sk-ten så var det samma historia där fastän detta låg omkring 500 m. längre i norr. Jag frågade henne vad hon såg men det ville hon ej säga. "Men det var så håret reste sig på huvudet". När jag betvivlade sanningen blev gumman arg. En person Heland skulle köra en kista vägen Hunghult-Seglora. När han kom till "Surte bro" började lasset bli så tungt att hästen ej orkade dra det utan stannade mitt i en utförsbacke och svetta- des mycket. Det var alldeles omöjligt att få hästen ur fläcken. Heland anade oråd och sa' så här: "Om än alla dj-ar är borta, så är dock en pemma och vaken". Det hjälpte, hästen sprang till och det gick utför värre och när han kom på bron lyftes vagnen upp och slog i bron, så att både vagnen och bron höll på att gå sönder. När man såg spöken skulle man säga: "I / Jesu namn", läsa Fader vår eller sjunga en psalm, så försvann strax otyget. På torpet Korsåsen (Ingeshult) brukade karlar- na förr i tiden samlas för att spela kort. När någon av de spelande råkade tappa ett kort och böjde sig ned för att ta upp det kunde han få se en stor svart hund med eldlysande ögon ligga under bordet. Ibland kunde de få se hunden sitta i spiseln och titta på dem. Det var inte vid alla tillfällen han visade sig men när de sett honom så slutade de med kortspelet.
Folkmedicin.
Skivert. Dåliga kvinnor och tatterskor försökte de att få en och ### eller nån klätrasa av, och sen klippte de det smått och lagade, att barnet skulle få det i sig. Gulsjuka. Det var gamle gumman, som måtte den sjuke. Det skulle vara en ulltråd, de mätte med. De mätte armarna först och längden sen och gjorde en knut för var led. Sen skulle det "dubblas" och "dubblas", och så knöts det, så det blev som en kedja, som hängdes om halsen, och den skulle man sova med i nio dygn. Sen skulle man väl vara bra, kan jag tro. Det fanns dem som bakade små kakor för gulsot. Ibland måste man baka in dem i plättar eller så för att få i den sju- ke. Det var nog många sorter i dem. Jag vet inte om det var nio eller tretton sorter i dem, men jag vet inte, vad det var. Gastkramning. De blev så konstiga, när gasten varit framme. / De blev så matta och kunde inte sova. Den som förstod sig på det och kände sig konstig, när han var ute, sa inget om det, för solens uppgång. Men hade de inte det förståndet, blev de så sjuka så och kunde vara sjuka i flera dar. Jag tror de tog in svavel. Det var botemedel för mycket. Trôt, det kommer av trött. Man känner det olika. En del känner det mest i ryggen, en del i benen o.s.v. Kramp. Den som hade kramp, skulle lyfta, jag vet inte, om det bara var i vissa hus, men det skulle vara något lyft- bart, så gick det om. Onda bettet. Det var en svår värk, som kom inifrån. Ibland värkte benen ut. Det varade länge. Älvablåst fick man ute i luften. Det blev utslag. Om det slog in, blev folk förfärligt sjuka. De tog älvnäver (ett slags "skinn", som växer på sten) och la på en plåt och tände på. Den sjuke skulle sitta över röken. Han sveptes in i ett laka så tätt som möjligt, och sen skulle han sova i det rökiga lakanet. Så gjorde de med mig flera gången. Den som får en finne, tror att den kommit på ett sådant / ställe, där finnar varit bortsatta. Den som satte bort finnar, lärde inte ut dem konsten. De tog lite från finnen på ett papper och gick ut med. Vårtor. De knöt en silkestråd hårt om vårtan, och så fick den äta sig igenom. Kloka gubbar kunde sätta bort tandvärk. De kunde ha värk, så det gnistrade om det, och ett, tu, tre försvann alltsammans, så gubbarna var nog duktiga, men hur de gjorde vet ingen. Stolsteget vred de bort med en turstegsstol. De virade väl något om steget, och satte det på ögat och vred. Jag tror det var nio gånger de skulle vrida.
Om spöken ock gastar
Det var en gång en pojk som aldrig var rädd. En gång skulle han tillbringa natten på kyrkogården. Där slog han kägel. Han tog ben till kägel ock en huvudskalle till klot. Då kom skam ock frågade, vad han gör. "Jag slår kägel", sa han. "Vill du vara med?" Ock så slog de kägel bägge, ock pojken vann. En natt var han i kyrkan ock satt på altaret ock spelte kort. Då kom skam ock frågte: "Vad gör du nu?" — "Jag spelar kort; vill du vara med?" Ock så spelte de, ock pojken vann varje spel, så han blev rik. Sedan gav han sig att resa ock kom till ett slott som det spökade i, så ingen tordes bo där. Men han sa, att han skulle ligga där, ock det gjorde han. Ock fram på natten kom det in två andar. Då frågte han, vad de ville. "Kom med oss", sa de, ock han gick med. Ock de gick flera trappor ned under slottet ock kom ned i en stor källare. Där låg en stor hög pänningar. "Byt de pänningarna i två lika delar!" Ock han plockade i två högar. Men så blev det ett mynt över. Då tog han en kniv ock en hammare ock högg itu det ock la en hälft i var hög. "Tack skall du ha", sa de, "det har ingen förstått ock gjort", sa de.. "Därf öre har de blivit dödade, alla som har kommit hit. Nu får vi ro ock kommer aldrig hit mer. Ock pänningarna får du." Ock sedan gick de sin väg. Ock när dagen blev, då kom ägaren till slottet ock skulle se, om han levde. Ock han blev glad, att han levde, för alla hade blivit dödade, som hade vågat att ligga där. Ock pojken köpte slottet ock blev en rik ock mäktig man.
Om spöken ock gastar
En gång var en härre ute ock reste ock kom till en gästgivaregård ock skulle hava natthärbärge. Men det fanns icke plats annat än i en flygelbyggnad, som det spökade, ock där tordes ingen ligga. Men han sa, att han nog skulle ligga där, ock det gjorde han. Ock fram på natten kom det in ett fruntimmer ock hälsade ock kallade honom i namn. Då tilltalade han hänne. Då sa hon, att han gjorde väl, det hade ingen vågat förr, sa hon. "Jag har gått här i fäm år. Jag är gästgivarens hustru, han mördade mig för fäm år sedan. Han högg en yxa i huvudet på mig. Ock här är hugget", sa hon ock lutade sig ned ock visade honom det ock bad, att han skulle taga sin guldring ock lägga i hugget. Ock det gjorde han. Om morgonen for han till prästen ock länsmannen ock talte om, vad han hade hört ock sett. Ock de for till gästgivaren ock talte med honom om att hans hustru dog så hastigt, ock att de borde gräva upp hänne för att få se, vad sjuke hon hade. Ock det gjorde de. Ock när de fick upp hänne, då var guldringen i hugget, där härrn hade lagt honom. Ock då bekände han, ock han blev fängslad.
Om spöken ock gastar
För många år sedan bodde en rik härreuman på F. Ock när han vart död, spökade han varenda natt, så folket var förskräckta. Men det var en dräng som var djärv. Han grävde ned en mängd järnskräp på ett ställe ock tog ett lakan omkring sig ock en lykta i handen ock gick ock blänkte en kväll. Fram på natten kom härrn åkande ock steg ur vagnen ock gick till drängen ock sa: "Är du död? Jag har inte sett dig, ock varför går du här?" Då sa drängen: "Jag har icke gjort allt rätt, med1 jag levde. Kom med, skall härrn få se!" Ock så gick de till stället, som drängen hade sitt järnskräp. "Det var lappri", sa härrn, "det var ingenting att gå för. Men kom med mig, skall du få se!" Ock så gick de dit, där härrn hade sitt. Där var guld ock silver ock en mängd pänningar. "Här skall du få se på annat", sa han. Ock då hade drängen en kniv ock kastade i guldhögen, för annars hade han icke fått rätt på det. Men när det led, så, härrn skulle tillbaka, ville han, att drängen skulle gå före. Men drängen sa: "Min härre har gått före i tiden, han får gå före i evigheten." Ock så gick de, till de kom till kyrkoporten. Då sa härrn, att drängen skulle gå före, men han sa: "Min härre har gått före i tiden, han får gå före i evigheten också." Ock när härrn gick igenom porten, stötte drängen en värja i ryggen på honom, så härrn stöp. Ock drängen sprang till närmaste ställe ock kom in. Ock som han var inkommen, slog det till i väggen, så de trodde, att huset skulle falla omkull. Ock om morgonen gick de till kyrkogården, ock där låg värjan med en ryggkota på, — det tros, att skam skall hava makt med en kota i kroppen, men ej mer. Ock sedan gick drängen till sin guldhög ock tog den, ock han blev en rik man.
Om spöken ock gastar
Det var en gång en brudgumme, som gick ock skulle be i bröllop. Ock då gick han över en kyrkogård, ock där låg en dödskalle uppgraven. Då spjärnde1 han till honom ock sa: "Jag ber dig på mitt bröllop med." Ock när bröllopet blev, så kom det ock en. Men det var ingen som kände honom, så de tyckte, han var en objuden gäst. Men han sa, att han blev bjuden, när brudgummen gick över kyrkogården ock spjärnde till dödskallen. När han gick sin väg, bad han, att brudgummen skulle följa honom på vägen, ock det gjorde han. Ock de gick, till de kom till en stor grön äng. Men vägen dit var så smal ock slintig2, ock på bägge sidor låg det fullt med folk ock krälade i dyn. Då frågade han, vad det var för andra som låg där. "Det är sådana som inte kan gå vägen rätt, utan går till sides; de faller ikull ock blir liggande." Ock när de kom över, var det så skönt, så brudgummen ville bli där; men det kunde han inte få, sa den andre. "Jag skall följa dig tillbaka." Ock de gick tillbaka. Ock när han kom hem, var det ingen han kände; de var döda allesamman. Han hade varit borta i hundra år, han trodde, att det blott var en dag.
Två gastar slåss
En gång var där en karl ute och gick och kom till ett stort träd som var ihåligt. Han fick först se två karlar, som slogs. Han sprang in i eken och skulle gömma sej. Då titta' det i eken och sa': "Ser du hur vi slåss?" — "Ja, slåss lite mer", sa' han. Så sprang han ut och han hann då in i förstugan han bodde nära intill. Men där slog det till honom så han for huvudstupa. Det var för han sa' nånting. Han skulle ingenting ha sagt.
Gasten för folk vilse
Jag hörde en sägen om ena uppifrån Vik, som hade varit nere i Kyrkebacka och skulle gå hem över 'Hajera". Och hon skulle bli vilsen där uppe på "Hajera". Hon gick och gick och kom tillbaka till kyrkan igen. Hon gick flera gånger ifrån kyrkan och hemåt men kom tillbaka till kyrkan var gång. Det var många som sa, att de blev vilsna på Oxnevalla hed. Men så kom de på att om de hade en väst på sig — eller om det var ett fruntimmer och hon hade ett underliv — så skulle de bara vränga det, så skulle de råka i rätte igen.
gastar o spöken
Pappa talte om: En gång var han och en annan ute och gick. Rätt som det var hoppade den andre ur vägen och sprang ett stycke in på åkern. Om en stund kom han fram till vägen igen. Pappa frågade vad det var, men den andre sa' ingenting. - Han skulle förstås sova på det, annars hade han blivit sjuk. - Dagen efter kom han och berättade, att de mött ett begrovningståg. Han talade nogo om hur hästarna och hela tåget sett ut. Strax efter blev det en begravning i byn precis sådan som han beskrivit den. När en människa hittades vid sjön, så rösades över liket. - Det berättades, att i ett röse vid Ganle (den grunda viken in mot Önnered) var en grav. När röset i somras upprevs, hittade man ben.
Spöket i Domkyrkan
Har ni hört på själva fan det har spökat uti stan och besynnerligt nog i Domkyrkan. Där som gudstjänst hålles ren av den ärlige Hallén som är fri från all avgudadyrkan. Det var en nattens vandrare, som den synen fick se när han dinglade hem halvt i snusen. När han kom till Gillbla's hörn och mot knuten tog en törn såg han alla de skinande ljusen. Det lär varit idel ljus / och från orgeln hördes brus fastän det var mitt uti natten. När som allt skall vara tyst och ej höras får ett knyst, kom en klagande ton ifrån katten. Vad är detta som jag ser är det under som här sker eller kanske jag själv är på röken. Det bör vara hur som helst helgedomen bör bli frälst ifrån otyg och nattliga spöken. Man nu hämtade en präst och det var väl kanske bäst ty för dem får ju satan ge vika. När han ser en svart kaftan blir han rädd den stackars fan och får stelkramp när prästerna predikar. / Snart en gudsman i ornat kom och såg men han blev flat och förskräckter som Landvetters hare. När från Göteborg en skytt ifrån gumman sin har flytt, då ber jösse ett gud sig bevare. Så var fallet även här prästen rädd i hågen är men önskade ge slag uti saken. Men han tänkte då som så skall jag till min förman gå för att se om den gamle är vaken. Snart så stod tre vise män uti templet och för dem kom en syn som jag knappt törs beskriva. Ty vid altarringen satt några gastar halvt i skratt liksom de tänkt att med människorna driva. / Av de tre tog två till ben men den gamle stod allen och han talte med ljudande stämma. Vad betyder denna syn är den sänd oss ifrån skyn eller söker den lede oss skrämma. Svaret lät här är ej drift läs och uti denna skrift du som känner det språk som nämns döda.(1.) Vad på denna fana står det skall hända just i år så är lösen på skenet det röda.(2.) Nu var mörkt som i en säck men då fram kom Kalle Knäck ty beständigt den mannen är vaken. Och han sade liksom så giv mig tid och ni ska få se att humbug är med uti saken. / Och så tror jag att det var ty ännu man inte har lyckats finna till gåtan dess nyckel. Men när allt kom omkring kanske var det ingenting utan bara ett oskyldigt gyckel. Enligt sagesmannens uppgift skall denna visa ha varit införd i "gamla förposten" år 1888. (1.) Gamle prästen Hallén kunde alla språk även det "döda språket". (2.) Det skulle betyda krig, pest och hungersnöd.
Vålnader
Tidigt lärde jag läsa och var vetgirig att forska i mystiska sagor och berättelser som voro mycket i bruk vid brasans sken, om kvällarna när familjen var samlad och mesta dels handlade det om sjörån, gastar och troll lyktegubbar, som vakade över dolda skatter och spöken, som motade folk nattetid så att det var omöjligt att komma fram. Allt detta satte ett barns tankar i bryderi och besynner- ligt nog går det ej att utplåna ur folktron den dag som i dag är. Men det ser ut som det skulle försvagas för varje år som går och tiden skrider till fullbordan. Av min egen erfarenhet kan jag sanningsenligt intyga att det finns mycket mellan himmel och jord, som / vetenskapen ej kan förklara. Ett exempel som är sant vill anföras om vålnader, som visat sig vid vaket fullkomligt friskt vigör. En tid efter det jag såg vålnaden gick allt i uppfyllelse och i verkligheten fick jag se samma händelse som jag förut sett och allt var uti minsta detalj lika. Det man sett genom vålnad skall alltid slå in inom årets solvarv. År 1894 den 28 januari kl. 5 på morgonen vid dimmigt väder samt något snö på marken. Väl utkommen på kökstrappan fick jag se ett före- mål komma från källareboden och närmade sig framåt boningshuset där jag stod. Jag tittade så gott jag kunde i dimman och såg två personer bärande en likkista emellan sig på en bår. Den perso- nen, som gick efter kände jag gott igen på gången, men den förste, som var rak och lång var okänd. Jag såg det klart och tydligt och var i den tron att det var verklighet tills det var mitt framför förstugan då det försvann helt och hållet. / Efter det synen försvunnit gick jag in för att göra mig i ordning för att gå till kronouppbörds stämman, men talade inte om händelsen på en längre tid. Fram på våren dog det en gumma på ett torp härintill och liket skulle föras fram på vägen utan- för huset. Nu talade jag om synen för min hustru med förmodan att min syn nu skulle gå i uppfyl- lelse när likfärden kom att gå förbi. Detta skedde ej, ingenting i likfärden påminde om synen jag haft. Tiden gick och det blev jul och inget hände inom familjen, alla voro krya vid julbordet och de första helgdagarna. Då sade min hustru att nu är året snart slut. Men några dagar innan årets solvarv var tillända blev min svärfader sjuk och dog. Vid begravningen fick jag min syn igen. Innan vi skulle gå till kyrkogården gingo två man till källareboden för att hämta liket och bära fram det på gården. Jag stod på köks- trappan och såg när de kommo med kistan. Det / var samma som jag sett i synen förut. Den som jag ej kände igen var en nyinflyttad som jag ej sett förut men han var nu med i bäralaget. In i minsta detalj var verkligheten lika med synen jag haft.
Trollgubbar. Fin i Tvärred.
I min ungdom såg jag ofta trollgubben Fin och tala med honom också. Men icke tror jag han kunde trolla precis, fast han hade fått rykte om sig att vara mycket trollkunnig. Han var emellertid illmarig och förslagen och kunde skrämma upp folk och därtill hade han en gumma som i detta fall icke var sämre än Fin själv. Nästan alltid när man kom dit i något ärende, var han borta, men väntades snart hem, emedan han hade ”på känn” att någon ville söka honom, sade hans hustru. Hon fråga noggrant ut vad det var för ärende, in i minsta detalj, t.o.m. huru mycket brännvin man hade med sig, om man gått stora vägen, ”rättövervägar igenom skogen” o.d. Allt detta stod Fin i rummet intill och hörde. När han tyckte sig hört nog gick han ut genom en bakdörr, gjorde en sväng om stugan och kom in i rummet. För det mästa var det ingen överraskning att det kommit främmande. Ibland kunde han säga: ”Jasså du är här allt, jag tyckte jag såg dig hemma för bara några timmar sedan, men du har väl gått den eller / den genvägen.” Eller också: ”Jag tänkte du kom hit i går, eller i dag på morgonen, men när du aldrig kom, var jag tvungen att gå dit eller dit. Jag såg du gick vilse i skogen,” o.s.v. Ibland tala han om precis vad ärende man hade, att man länge tänkt gå till Fin men ej kommit sig för m.m. Allt hade han naturligtvis hört förut under den besökandes samtal med hustrun. Under de senare åren gick Fin någon gång till Tvärreds kyrka. När han gick in i kyrkan och kom i dörren, slog han alltid armarna i kors över bröstet, och under gudstjänsten satt han liksom frånva- rande och tänkte på annat. Ibland hände det att han gick ut när prästen hållit halva predikan. Under det han gick ut, mumla han något för sig själv och slog åter armarna i kors då han gick genom dörren. Somliga sade att han var så ”led” så han gjorde detta för att visa att han höll fast vid den lede och ej ville ha något intryck av Guds ord. Andra sade att han gjorde detta för att vara originell, visa sig som en trollgubbe, andra åter mena att han helt enkelt icke rådde med att stanna inne över en predikan, eftersom han avsvurit sig all gemen- skap med Gud och hans ord. Vid Fins död spöka det aldeles förskräckligt och flera år / därefter hände det att personer hade svårt för att komma förbi Fins. Ibland sågo de en svart hund springa där, ibland en gubbe liknande Fin, ibland åter dåna det som åskan uppåt stugan, eller körde skarpt med vagn, skratta, hoja o.s.v. Ett par karlar hade varit i Borås på en marken och köpt en häst, vilken de bundit vid den hästen som drog kärran. Det var nära midnatt då de kommo till Fins. Komma ett litet stycke därifrån börja hästarna frusta och ville ej framåt. Den nyköpte hästen var aldeles ifrån sig och ville slita sig lös. Männen förstodo det var något ”jänke” de sågo, eftersom de voro mitt för Fins och de stego av och ledde dem i betslet förbi. Komma förbi satte de sig åter på och åka och då bar det av som ett skott och det var knappt man kunde hålla hästarna. En annan gång var det ett par Borås-farare som foro hem en natt. Komma mitt för Fins fingo de först höra huru det susa och dåna i luften och sedan hörde de ett lett skratt som av den värste gast, uppåt Fins till. Det var en gång en gubbe, som själv inte var så värst snäll, som en kväll såg två svarta karlar gå upp mot Fins stuga. Den ene såg han tydligen var Fin, den andre var ingen annan än den onde själv.