Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Ville man lära sig spela av näcken, så skulle man gå till en ström och sitta där tre nätter, den tredje natten kom näcken och spelade. Det var en i Landvetter, som hade lärt sig spela av näcken, och när han spelade, måste alla dansa.
Död och begravning
De gamla sade, att i forna tider band de ihop tårna på den döde och bäddade alekol i gra- ven för han skulle hålla sig lugn. Särskilt noga var det att självspillingar blev or- dentligt fästade, för dessa hade aldrig ro i sina gra- var utan gick var natt uppe och stökade. För att de skulle hålla sig lugna samlade de också i hop en sten eller stickehög så de fick sig en gravplats och kulle på den platsen där de tagit livet av sig. En som var ute och spökade blev stående som en saltstod om han inte var på sin plats när solen gick upp, där fick han stå tills solen gick ner
Husdjurens sjukdomar
Att dra modet ur djur kunde man göra genom att sno hästtarmar runt djuret eller ladugården. Om alla djuren voro modlösa då hade någon elak person förgjort hela ladugården, och då gick de till Flåtten och försökte få reda på, om han haft besök av någon, som velat ha tarmar, eller om han märkt att någon grävt på flåtta- backen. Om man misstänkte någon för att ha förgjort ladu- gården, så skulle man inte låtsas om det utan i stäl- let försöka sälja något åt honom.
Växter
"Linka Rolig" höll styft på Tibasten, den ha- de två goda egenskaper sade han. "Den kan an- vändas till midicin och så blir aldrig den berg- tagen, som bär tibast i fickorna." Linka Rolig kokte mycket Tibastvälling, som flickorna fick att dricka, när de kom till honom angående barn som de väntade.
Oden
"Oden red i Bronäsbondens beteshage, där sköt han troll i en grusgrop. Det var en karl som varit åt kvarnen och kom bäran- de med en säck på ryggen. När han kom till grusgropen, så mötte han ett fruntimmer, som försvann i grusgropen. När han kom till Bronäsle mötte han en ryttare som hade så långa ben att de räckte ned på vägen. På var sida sprang en svart hund som elden lyste ur halsen på. Denne ryttare sade till mannen "Såg du mitt villebråd ser du mina hundar" sen red han vidare och om en stund small det ett skott och så kom han tillbaka och sade "Hörde du smällen, såg du det tog."
Vattenväsen
Ribbenäs bönder hade en gång i forna tider länge sett nere vid ån en grann vitfläckig häst. De visste att om de kunde binda den så skulle de få en bra dragare. Hur de försökte fånga honom så gick det inte för han kröp ur alla fällor tills en gång då de fått en ny dräng. Han gjorde en grimma av klock- strängen och sen var hästen som ett lamm. Den fick gå i tur och ordning mellan bönderna tills en gång en bonde skulle laga grimman och tog av den, då försvann hästen och inte bara den utan bondens två töser som var 7 och 9 år. De kunde sedan länge höra barnen ropa efter mor nere från ån.
Troll
Dessa voro ute på jakt efter hednakvinnor, ty innan de voro kyrktagna efter barnsäng kallades de för hednakvinnor av de gamla. En sådan hade en gång gått nere vid ån och skurit vass och var så ivrig att hon inte såg att solen gick ner. Precis som solen dalade, kom det kroki- ga och fula karlar från alla fyra väderstrecken. Hon förstod vad det var frågan om, men hon visste också bot för kvickt tog hon kniven och vände en torva och satte sig på och där fick hon sitta och de stod runt om henne och glodde med ögon som voro som rovor i huvudet när solen gick upp försvann de och hon kunde gå hem. En annan kvinna var en gång på vandring / L. W. Ek Ekby Troll. 2 i skogen mellan Utby och Jula. Hon hade tre nystan i en påse. Som hon gick där i skogen så röt det till "Tre nystan är dina men det fjärde är mitt". Hon blev rädd och tittade i påsen och där låg det verk- ligen fyra nystan. Det var ett grått som inte låg stilla utan bara snurrade, som hon inte kändes vid. Detta tog hon och slängde in i skogen och i det samma blev det en blixt och en knall som om de av- lossat ett kanonskott invid örat på henne. "Nu kan du gå, men knyt för påsen en annan gång!" röt det till ur skogen och sedan blev det tyst.
Spöken
Sådana snodde inte omkring var som hälst, ty de hadde sina givna platser som var helgade åt dem och där fick de hålla till. Visste man vilka dessa voro, så var det ingen risk att stöta på dem. Kunskapen om var de höll till, fick man av någon som såg i syne om man betalade honom bra. En som såg i syne, såg endast spöken från sin egen socken, så skulle man färdas vida omkring, var det bäst att ta reda på sådana i var socken. När Storegårdsbonden dog på 1870talet fick de inte skotta igen graven på tre veckor, för han skulle var natt upp och titta på sin fine gravsten som de rest över honom. Kastade de över kistan så på morgonen låg jor- den spridd över hela familjegravsområdet. / Soldat Ek Ekby Spöken 2. Det var aldrig någon risk att spöket slängde någon jord över från sin gravplats till någon annans, för bönderna var lika snåla om jorden sedan de var döda som när de levde. Stava på Fjället hade blivit änka och satt i sin stuga söndagen efter det hon jordfäst gubben och firade mör- ketimme. Då hörde hon tydligen tre stånkanden och gubbens röst som sade "I korsmässan är du hos mig" och den dagen dog hon också. Stava på Fjället hade förmågan att se i syne och hon omtalade att spökena såg ut som stora svarta hundar, men den de bet fick blåmärken, som efter fingrar, men lillfingren saknades alltid bland mär- kena. Hon sade också, att spökena kunde följa efter den de ville åt men spridde de ut en näve kyrkogårds- mull bakefter sig så kom de ej över. Andra trodde att spökena inte fick ro förrän de ringde själaringning över Kungen när han vart död.
Läkekonst
Lanka Rrolig ordinerade för älvabläster, att de skulle plocka syrblad under enebuskar och koka sedan skulle de lägga sig på ett smidestäd och dricka ur dekokten och samtidigt elda på smides- härden så gnistor och sot rök. Den som fått trollskott kunde botas genom att man tog en trollkvast (sammanvuxet knyte) i en björk och band i tre band och den sjuke ovetan- de slog till honom. Skerven botade han genom att ge det sjuka bar- net en skorpa som han mixtrat med. Det var blod han strök på för de hade sett blod på skorpan
Djur
När far var ung, berättade han, kom farfar hem var vår i slutet av april från byastämman och sade: "Ja nu skall skallet gå i morgon och tidigt på morgo- nen skulle han vara hos skallfogden och ha med några alnar nät och en skramla. Som matsäck skulle de ha med kalasmat, för efter skallet höll de skallkalas på matsäcken. Dagen efter skallgången skedde vallgången, då alla djuren på en gång drog iväg till skogs- allmänningen. En vallare gick före och en vallare gick efter och tutade och i den mån de passerade gårdarna släppte de med sina djur som inte mjölkade. När de ropade på korna ropade de: "Kom snälla mi ko, kom Leksbergs ko." / E Larm Leksberg Djur 2. Det var förr raka motsatsen mot nu angående svin. Nu vill ingen ha svartfläckiga svin, men förr var de bättre ju svartare de va. Om svinen hade ont i benen, så de inte ville bä- ra dem, så hackade de rönnekvistar och lade i hon som de skulle ha att tugga på. Det var ingen kraft eller must i de blekvita svinen, sade alltid far. När skatorna lade ägg om våren så skattade de skatbona, dessa skatägg voro väldigt bra att koka och hacka och ge hönsen. De blevo då vakna och kunde passa sig för höken och räven. Hönsen fordrades inte bäst när de värpte om vå- ren, utan de fick den bästa födan om hösten, för då satte de äggaklasar. Ett sätt var att pensla hönsen med en vinge som var svedd i krut. Detta medel skyddade dem för rovdjur Väckareklockor fanns ej på den tiden utan folk / E Larm Leksberg Djur 3 rättade sig efter tuppen. I tidig otta såg ingen vad klockan var, men hörde de tuppen, då var det tid att gå upp. Det första köpetyget fick jag 1880, förut hade vi tyg från ladugården, ull av får och nöthår detta vävde mor våra kläder av och hon kallade det nöthårsvadmal, eller också "blånnegarnstyg." Nöthåren fick de när djuren fällde, efter slakten togs inget nöthår tillvara. Så fort kon var ren efter kalvningen, så skulle hon ha en näve malt, en nypa salt och en del kol i sig. Så länge mjölken var rå fick den ej föras utom ladugården, och i spannet skulle sitta instucket en nål. Det var alltid träämbare på den tiden. Det fanns gamla gubbar, som hade skrock för sig med djuren, de gav dem ej medicin utan läste över dem och gjorde tecken. Från Kinnekulle hämtade de en klok gubbe / E. Lans Leksberg Djur 4. när de hade otur med djuren Om kon fick trollslag så kasta han armarna över henne ansols och gav henne blod från ägarens lillfinger. För att hästarna skulle bli morska så gav han dem "Smackolja". Han flätade in en hundtass i manen för att de skulle springa bra. Han ordinerade också, att om man ville spara sin häst så skulle man stjäla en annans selpinnar. Detta var en sport som särskilt övades vid kyrkan om julottan, då gick de och lurade på att komma över en annans selpinne. Så när folk for till julottan hade de alltid med sig reservpinnar i fickorna. Om man kom nära en hästatumla, så var det bäst att gå omkring den, för klev man över, blev man knäsvag.
Sägner om städer och deras invånare.
11. Avrättningsplats var här uppe i Vist, mellan Vist och Timmele. Där avrätta de de döds- dömda. Det talte mamma och pappa om, att de hade varit på den sista avrättningen och sett på det. Då gjorde de en spetsgård omkring den som skulle avrättas. Men det var före min tid. - Många som hade fallandesjuka kom och tog blod då; det talte mina föräldrar om. De hade såna där signerier och trolldom för sig och tog in allt möjligt; de gick aldrig till några riktiga dok- torer, när de blev sjuka. - Den som avrättas, när mamma och pappa var och såg på, det var en mjölnare, som hade tagit livet av sin käring med gift. Det var en poströvare, som sköt postiljonen uppe / vid Kroken; det är strax intill avrättningsplatsen. Postiljonen kom från Jönköping och skulle till Gö- teborg. Där var ett led där uppe vid Kroken, där han sköt honom. Han hade rivit ut ett blad i en psalmbok och laddat med det. Och det hade de tagit reda på den här förladdningen. Så var det en gubbe, som gick omkring med han- del - hette Skog - han upptäckte honom. Han gick och titta i psalmboken alltid, när han kom in på ett ställe; det var för han tänkte han skul- le upptäcka honom, förståss. Och det fann han den psalmboken, som var bortrivet det här bladet ur, på ett ställe uppe i Fivlereds socken långt uppe i Skaraborgs län; så den blev fast för det. Det är många, många år sen. Det var innan jag föddes, tänker jag. 14. Jag var hos min morbror uppe vid Sanatoriet, när jag var pojk. Där var en där uppe, som hade så fullt med värkar. Så var där en gammal / enebuske, som stod där i skogen. Den var så gammal, och jag högg ner den. Och jag fick så mycket vär- kar, så jag fick ligga en lång tid. Och det trod- de de bestämt, att där var satt bort i den ene- busken, så att det var därav jag fick det. De satte bort värk och sånt där i träd och ene- buskar. Det minns jag väl, när jag var barn, att gamla gummor laborera med sånt där. I min barndom var det ingen människa, som sök- te läkare. Det var gamla käringar, som gick och ordinera nån dosis till dem. Det var en gum- ma uppe vid Pinebo; den kunde lägga ner värk. Det var jag med en, som hade så fullt med värkar på nacken; vi var hos henne en söndag. Och hon tog bort varenda värk på'n. Hon hade nånting hon hade bakat i en peppar- kaka och gav honom. De var nog inte så dumma, såna där gummor. 15. Kolera hade gått här, men det minns ju inte / jag. Det kom ifrån utlandet med smitta. Det var en bryggare, som hette Rusell; han var ifrån Jönköping. Han var i Jönköping på bryggeriet där, när koleran gick. Det var hundratals män- niskor som dog där då, sa han. De körde å med stora lass och grävde ner. Men här gick den väl in- te så hårt. Här finns ingen särskild kolera- kyrkogård; det var ju inte så mycket folk här på den tiden. - Jag minns ingen epedemi, som har gått här mer än spanska sjukan. Sten Sture stupa här ute vid Skottek. Det var slag här på Åsunden mellan svenskar och dans- kar då. Där var en ek - skotteken kalla de den - där stod Sten Sture, när en kanonkula kom och råka honom i benet. Men han dog ju inte då utan i släden på väg upp till Stockholm. - Svenskarna hade sågat isen på sjön, så att danskar- na åkte i. Och där ligger kanoner på sjöbotten här utanför Skottek, påstår de. Och de påstod / förr, att de kunde se de här kanonerna på sjö- botten. 17. Det var en fröken på banken, som dog så has- tigt. Så var det en målare här i stan, som hade vart ute i Brunn och målat. Det var dan innan den här fröknen dog. Vi satt några stycken inne på Gästgivaregården på kvällen, och den här må- larn kom in där med. Så sa han: "I får snart gå med ett lik ut till Baldersnäs" - det är där nere vid åmynningen. Och han sa vilka som bar: drängen på prästgården och jag och en till. Och mycket riktigt - den andre dan fick vi bära dit henne som lik. Han hade mött liktåget på natten, när han gick från Brunn. Han såg i syne, påstod de. Han kunde säga långt innan, när det blev något lik. När de tog livet av sig förr, fick de inte begrava dem, innan solen var nere. Och så fick de inte begrava dem utan uppe i illmarkera, uppåt / Höjdgatan. Senare fick de ju begrava dem på kyr- kogården, men de fick inte ta dem genom porten, utan de tog dem över kyrkomuren. Där var ingen präst närvarande, och de fick inga klockor. 20. De trodde både på Näcken och bergatroll och spöken i min barndom. De gamla här trodde väl alltid på sånt. Näcken var uppe i ån, sa de. De påstod väl de hörde honom spela där. Och det var många de trodde hade lärt och spela av Näcken. De skulle sätta sig vid en fors och höra, när han spela, så fick de lära och spela. Men det var väl mer på landet med sånt där. Det var ju inte annat än gamla sägner. De såg sånt där lyse i kärren rakt över sjön, lyktegubbar de kalla. Det såg jag många gånger. Det var här mitt över sjön i Åsakullen; där var kärr. Det var naturligtvis inte annat än gaser; men det var en gammal här, han sa det är lykte- gubben. Det skulle väl vara något sånt där / troll. Den var de rädda för. Om de gick nära där lyktegubben var, blev de gastakrammada, sa de alltid. De skulle aldrig ha något med lykte- gubben och göra. Inte fick man möta vem som helst, för det var otur. Jag vet här var en gammal gumma - de kalla henne Lokomotivet ändå - det fick man aldrig gå förbi henne utan att spotta tre gånger. Det var otur med om man mötte henne annars.
Sägner om städer och deras invånare.
11. Galgbacken var i Vist uppe vid Kroken. Där var ett par stycken som avrättas. Och det var verkligen sant, för min far var med och stod spetsgård där uppe, när den ene avrät- tas. De stod i två led. Och en del var så veka, så när fångrevaljarn stod upp och skulle hugga till, så var det många som svimma. Far talte om, att han duva ner med. Fång- revaljarn bodde i Timmele. Den som avrättas, när far var med och stod spetsgård, han var ifrån Brunn. - När detta hade hänt/ den dödsdömde var avrättad/, om det då var några svåra sjukdomar, så steg de fram och tog blod. Det var mot fallandesjuka och såna sjukdomar. - De fick aldrig gå igenom / kyrkeporten, de som var avrättade. Den som av- rättas, när far var med, han las i en kista och blev kastad över stenmuren, och han ligger ända i hörnet på den gamla kyrkogården i Brunn vid den gamla ruinen. 15. Drottning Ulrika lät såga isen runt omkring sjön här. När då danskarna kom ute mellan Stora Skottek och Algotahallsberget, så brast isen, och hela regementet och kanonerna och allt kom i. Så i mina förfäders tid kun- de de se kanonerna och allt det där under vattenytan ute vid Algotahallsberget. Danskar- na kom uppifrån, men här ju inte sjön så djup, så den brast väl inte, innan de kom utåt Skottek. Sen blev det väl slut på kriget. Här mitt på Stora Ekers ägor, där är grävt djupa skyttegravar. Jag såg dem, när vi var där och raka. - Mina förfäders förfä- der hade väl talat om det här. / Här har vart väldiga eldsvådor i Ulricehamn. (stadsnamnet uttalas av meddelaren Ulrikshamn). En gång brann Klinggerts garveri mitt vid Stora torget. Och på Lillgatan, sån elds- våda där var! På hela Bogesundsgatan - eller Lillgatan, som de alltid sa förr - så var det inte annat än lagårdar, och det brann ner alltihop. De trodde väl, att hela stan strök med då, men de var väl god till att hejda elden, så den inte kom ner till Storgatan. Mina föräldrar la å till stan båda två. Jag och syster min var hemma, och det satt vi i fönstret och såg, hur det brände. Det var innan jag gifte mig, och vi gifte oss 80. (?) De visste inte, hur det hade börjat, men de trodde det var någon som hade gått upp på ett ränne på Bogesundsgatan och lagt sig och rökat. Så det skulle ha börjat på en hö- stabbe. En del sa, att de hade satt på't, / men det är ju inte att döma till det. Men det var ju så fult med alla dessa lagårdar och all gödseln, som låg där. Det var emellan Bogesundsgatan och Storgatan. På den övre sidan på Bogesundsgatan var något ensta- ka hus, annars var det inte annat än ale- dungar där. Det var bara på nedre sidan det brände. Men det blev ett arbete i stan sen, innan allt blev uppröjt och där blev byggt nytt igen. När rödsoten gick var det väl så många, som dog. I Brunn på det stället vi bodde, där var ett torp, där hela familjen dog. Men hur det var i stan, det vet jag inte. Det var på hösten, så de trodde väl det kom sig av att de åt färska potater. Jag hörde aldrig talas om, att de hade något botemedel emot det.
Vattenväsen
I vattenfallen fanns strömkarlen. Det var så många gamla som viste att den fanns där. Om inte annat så ställ- de han till besvär i kvarnarna. Rätt som kvarnen gick för fullt kunde han stanna tvärt. Då var det inte bra. Då var det något som hade gått emot strömkarlen. Och när det blev för bråkigt i kvarna, så hände det så. Bön- der och kvarndrängar var ofta fulla i kvarnarna och då blev det stim och oreda. När kvarnen stoppade, så var det att ta en tobaksbit eller en hand säd och kasta i strömmen. Då kanske gubben blev god igen och lät kvarnen gå.