Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Några barn red på näcken. Han hade skapat sig till häst. "Necka lite bättre fram", sa en, och så skakade näcken av dem.
Näckar och skyddsmedel mot dem.
Ner i Källebacka-åa sades att det fanns ”näckar”. Där torde man inte bada utan att de först ”fäst” eller ”låst” näcken. Det tillgick så att en spotta tre gånger i vattnet och lade en ”öppen” fällkniv på en sten som låg under vattenytan. Den fick ligga där medan man bada. Man kunde även ”fästa” näcken om man satte en spik eller en nål i ett ”näckabla” (näckrosblad). Även kunde man ”läsa” för näcken, så han icke fick makt med en. Man läste eller sjöng: ”Näck, näck stålatjuv, far din var en nålatjuv, mor din var en frilla, som gick i gålarna och gjorde illa. Själv ska du bli stilla.” Om man tvätta i en å, skulle man aldrig doppa något plagg i vattnet, utan att först slänga i någon gammal ”slant” (dåligt plagg) i vattnet, som man ej brydde sig om att ta vara på. Det var även de som lade eggjern, knivar e.d. i vattnet medan man tvätta. Likaså om man hämta vatten från en å och bar hem, borde man doppa ned en glöv i det. Näcken kunde sedan ej skåda någon.
Näckens polska
Näckens polska efter Carl Aron Hakberg
Näckens vals efter Karl Olsson, Grolanda
Näckens vals efter Karl Olsson, Grolanda
Vattenväsen
Enligt vad de gamla berättat bodde i åar och vatten- fall och i synnerhet i kvarnfall ett övernaturligt väsen, som kallades näcken. Min far har berättat, att han av personer, som sett honom, beskrevs som en liten gubbe, omkring en halv aln lång och med en liten fi- ol under armen. Han var klädd i grå eller grön kolt. Många skickliga fiolspelare sades ha lärt sin konst av näcken. Det tillgick på så sätt, att man tog fiolen med sig och satte sig vid åstranden och började spela. Oftast fick man sitta och vänta förgäves, men många gingo därifrån som de skickligaste spelemän. Den man, som lärt sig spela av näcken, var gamle Kvarnhultarn. Han kunde spela "näckens polska", och när han började spela den, var det omöjligt att sitta / stilla. Enligt sägnen skall den som får höra näcken spe- la och som då börjar dansa, ej kunna sluta därmed förrän solen går upp. Vid den s.k. Prästkvarnen i Gällstad (enligt andra be- rättare i Möllebo av samma socken) skulle det funnits en mjölnare som stod på förtrolig fot med näcken. På den tiden var det vanligt, att man fick vara vid kvarnen över natten, och många gånger hade näcken kommit in i kvarnkammaren med sin fiol och en lykta och börjat spela. En gammal sagoförtäljare, Jo- han på Högen (död 1931, 82 år gammal) berättar, att en gång när näcken kom in och spelade i ovan-- nämnda kvarn, var det en bonde som började dan- sa, då näcken spelade. Men det skulle han inte ha gjort, för han kunde inte sluta med dansen förrän när det började dagas, och då var sulorna på hans stövlar, strumporna och delvis även fötterna utslitna. En gång blev emellertid mjölnaren osams med näcken, som blev så ond att han gick till kvarn- / hjulet och drog detta baklänges. Mjölnaren hade då intet annat att göra än att slänga en eldbrand i vattnet, vil- ket förtog näcken hans makt. Man trodde även att näcken ville locka till sig barn, när dessa badade, varför alltid någon äldre person var med dem och kas- tade glödande kol eller ett stycke stål i vatt- net, innan barnen gingo i vattnet. Dessutom skulle man inte glömma att spotta i vattnet både före och efter badet. Att näcken ibland visat sig i skepnad av en häst, har min far talat om. På ett ställe skulle han upprepade gånger visat sig som en mycket stor och ståtlig häst. En bonde försökte fånga honom men misslyckades alltid. Alltid hoppade hästen ned i ån och försvann. Då beslöt bonden fara till en klok gumma och fråga om hon inte kunde hjälpa ho- nom. Den kloka sade, att han skulle skaffa sig en galgaspik (en spik som suttit i en galge). Av denne skulle han göra ett betsel, och när han sedan med / detta gick emot hästen, skulle denne låta fånga sig. Bonden gjorde som den kloka rått honom och lyckades fånga hästen. När han så "ärjat" med honom hela nat- ten och påföljande dag tänkte han att det inte skulle vara farligt att ta av honom betslet och låta honom äta ordentligt. Just som han tog av betslet, sprang hästen ned i ån och försvann. Innan man vattnade hästar i åar eller bäckar, skulle man alltid spotta tre gånger, annars kunde näcken ta "mot" (modet, styrkan) från hästen.
Vattenväsen
När de hade lekstuga och fått tag i en obekant speleman, skulle de titta under armbågen på en mödom, om det var näc- ken kunde de då se det. Hade de fått honom till speleman och han stämde upp Näc- kens polska, så kunde de inte stanna, förrän blodet trängde fram ur fötterna. De kunde ock stanna om de skar av strän- garna på fiolen så han filade på bara träet. Min farfar trodde på Näcken. Var vår vid gäddeleken offrade han en silverslant i sjön, där näcken sades bo i vaken. När han slaktade får offrade han tarmarna i samma holj. Det var en som hette Brobackarn, som hade strand- rätt, den var så brant, att de andra, som också hade strand- rätt med nöd och näppe kunde få hästen att dra plogen, men Brobackarns häst sprang upp och ned med plogen efter / G Ek Ekby Vattenväsen 2 sig i fårorna. Men bara om torsdagarna plöjde han, och hästen han hade var vitbrokig. Näcken kunde komma som en stor häst och då satt det en svart en på ryggen på honom, som elden lyste ur halsen på. Ibland kunde Näcken komma upp i dammen och leka med gäddorna. Om Lusse var Näcken med och malde, men ingen fick mala mer än en halv tunna. Försökte någon fuska, ram- lade lapparna ur kvarnhjulet. I Tidan hade en bonde stor fiskelycka och den hade han fått för det han förärade sjöfrun ett par vantar vart år i islossningen.
Näcken
Johannes i Änghagen hade sett näcken i Dettern. Det var om vintern, och Johannes skulle köra över sjön på isen. Då kom näcken, och han var som en vanlig häst och hade ett halmlass efter sej. Johannes satt och tittade på det en stund och tordes inte ge sej av. Rätt som det var försvann det av sej självt alltihop.
Vattenväsen
Om de lärde att spela av Näcken, blev de alldeles förskräckligt skickliga till att spela. Det var gamla polskor, som gick lätt och fort, det sa de var Näckens. Men det var farligt att dansa efter sån musik. Om inte det var någon som skar av strängarna på fiolen när de spela Näckens stycke, så spela de så folk dansa tills de dog. Det var ute i Halland på ett ställe, som hette Bolen. Det var en som spela och de tog till och dansa, och det hade blivit dön å't. Men där satt en tös på samma soffa som spelemannen, och hon tog upp en kniv och skar å strängarna på fiolen. Och då sluta de och dansa. Det var Näckens stycke han spela. Det hade blivit dön annars. Sen gjorde den som spela en visa om den tösen, men jag kan inte den visan. "Det var en dans uppå Bolen, en flicka skar å stränga på fiolen", så börjar det, men jag kan ingenting mer.
Vattenväsen
I Kåsjön sa di att näcken var. Så var det en tjärn som hette Åstebo tjärn, där var sjöråa, så dit skulle en inte gå. De äldre skrämde en för det. Det var inte så ofta de badade, men om man gjorde det, så skulle man kasta en pinne eller en sten i vattnet för att inte näcken skulle ta en. Näcken skulle se ut som en gammal gubbe eftersom de gamla tala om. Han var så gammal så det hade växt grönt hår och grönt skägg på honom. Det var en som hade blivit fördömd och fick leva som en näck. Men han hade fått ett instrument med sig, så att han kunde spela, när han ville. Det var fiol. Och ibland spelade han harpa. Mamma brukade tala om, att när näcken spelade, så grät hon. Han kunde aldrig bli salig. Om han fick någon att byta med sig, så kunde han bli salig. Spelmän brukade tala om att näcken kunde lära bort konsten sin. Men då skulle han ha ett helt fåralår. Och så skulle man gå och sätta sig under en bro. Sjöråa var ett fruntimmer. Hon bodde i sjöarna och tjärnen. Så var de gamlas tro här på trakten. Det var ett tjärn, som heter Björndammen och där hade mer än en sett henne när hon var uppe och sprang vid tjärnet. Hon skulle ha kor också. Di påstod att de hade sett dessa också vid tjärnet. Jag vet inte hur det var, för de gamla hade så mycket konstigt att tala om.
Vattenväsen
Näcken o. strömkarlen äro ungefär samma personer, fast de vistas på olika platser. Näcken tycker bäst om lugnare vattensamlingar, under det att strömkarlen brukar sitta på en sten i ett vattenfall eller i en strid fors. Bägge spela de på fiol. Stråken ser ut som en pilbåge. Människorna bruka vara rädda för dem vid badning, ty de vilja draga ned dem i djupet eller ock locka dem i fördärvet genom sin fagra och trolska musik. För att skydda sig mot näcken vid badning brukade kvinnorna ta och binda några hår- strån om ett säv- eller vasstrå.
Näcken
Det var näcken som spela för mjölnarn borta i Elmhult. Han skulle vara i den åna. Sen har den mjölnarn inte kunnat spela mer. Här var en pojkestolle i min barndom som gjorde sig en fiol, och så gick han bort i skogen till ett fall och satte sig därborta ett par torsdagskvällar och skulle lära spela av näcken. Torsdagsnätter skulle ha större kraft än vanliga nätter.
Naturväsen
Näcken eller Strömkarlen spelar i vattenström- mar. Om man gick ut tre torsdagskvällar å rad och lärde sig spela av Näcken, så var man fullärd sen. Om de sen spelade hans polska på någon dansstuga, så kunde de inte sluta, förrän någon utifrån kom in och tog på stråken. Och de andra måste dansa; de fick dansa tills de dog, om ingen kom. Han drog ned folk på sjöbottnen, och sen kunde de inte komma upp mer. Om de kastade ner pengar, kunde han inte göra något. En käring, som bodde vid bron, kastade alltid pengar i ström- men, när hon skulle tvätta, så Näckens trollkonster inte skulle verka. Det gjorde hon, när hon gick över bron också. De skrämde alla barn för Sjönäcken. Han drog / ner dem och åt upp, dem. Näcken gjorde folk galna också. Ibland var han i karl skepnad i ibland som ett fruntimmer, ibland som ett djur, ibland som en stor fisk.
Vattenväsen
Då man besökte Östra ängar i slåttern, kunde man få höra näcken vid den där rinnande bäcken. Den som då kunde få fatt honom och spänna en rem om honom och sig själv, fick förmågan att utföra hans låtar. Det hade dock den faran med sej, att man kun- de få följa näcken i djupet, då man var förlorad. Remmen måste avskäras i rätt ögonblick. På 1850-talet hände i socknen vid ett s.k. gille att spelmannen, som lärt av näcken, förmådde både folk, bord och stolar att dansa vildare och vildare. För att få slut på dansen skar en tilltagsen karl utav strängarna på spelmannens fiol.