Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken skulle funnits ibland i sjön. Jag vet, när vi skulle gå och bada varna mamma oss alltid för näcken. En del sa’, att det var änna som ett hästhuvud.
Vattenväsen
På den tiden som "näcken" fanns till, så skulle det vara farligt att utåt Hästholmen, för det sa- de de gamla folka här att han bodde där. Han kom upp och spelade ibland, för han ville spela en män- niska till sig, så att han skulle bli salig. Om han kunde komma över en människa och han ville byta med honom, så blev han salig. Näcken hade långt grönt å tovigt hår. Farmor hade sett honom en kväll, när hon var å letade efter fåren.
vattenväsen
Det var en gubbe här på andra sidan sjön som lejde sig en dräng. Han skulle ha lejt den dräng- en av "sjöråa". En dag sade drängen att han skulle bort å strida med en makt i vattnet. Men han skulle ha med sig ett mänskligt värktyg. Så skulle bonden å drängen göra upp vad han skulle ha i lön för året. "Jag är nöjd", sade drängen, "om jag får en lie i lön för året." "När du inte begär mer", sa- de bonden, "så får du gå ned till slipstenen å ta den bästa lien jag har." "Jag skall inte ta den själv", svarade drängen, "utan du skall ta den å ge åt mig." Han fick lien ur bondens hand. När han hade fått den, så sade han: "Du skall gå ned å se i äl- ven i morgon bittida. Om då vattnet är rött, så har jag vunnit, men om det är grönt, så / har jag förlorat. Om Näcken skulle lära en spela, så skulle en gå på en sten i sjön å sätta sig å spela i tre torsdags- kvällar. Tredje kvällen kom Näcken å ville byta fiol. Den som ville lära spela fick låna Näckens fiol, me- dan Näcken satte låtarna i den fiol som han skul- le lära. "Fôrsgôbben" var inte något annat än Näcken. "Sjöråa" bodde på sjöbottnen. Eljest har jag inte hört något särskilt om henne.
Vatten väsen
Vi badade i Vänern och det var en sed där i min barndom att innan man gick i vattnet, skulle man binda Näcken Det togs på allvar och tillgick så, att man satte en kniv på gränsen mellan vatten och land så att eggen pekade mot sjön och så sade man: "Jag binder dig Näck till botten vid denna sjö i den treeni- ges namn, amen". Senare gjorde de det på skämt och till sist så bara spottade de i vattnet, innan de gick i.
Vattenväsen
Det var en som hette Anders i Närefors, men de kallade honom Härjen. Han var måg åt mjölnaren i Närefors. Han ha- de varit tre torsdagskvällar vid forsen, där Näcken spelade, och varje gång hade han haft en svart katt med sej och gett Näcken. Sen tredje torsdan var han fullärd. Härjen var en väldigt bra speleman. Sen jag fick radio, har jag hört flera av hans valser och polskor.
Vattenväsen
Mor talade om, att hennes förfäder hade hört Näcken spela. Hennes mor hade hört ho- nom i en bäck. Det var ett spel som hon in- te hade hört maken till. Om tomasnatten kunde en få lära spela av Näcken, om en gick till en kvarn. Där skul- le en sätta sig tyst å vänta till dess att Näcken kom. Då spelade han för en. Men han skulle ha något av en till pant, för att en inte skulle lära bort låten till någon an- nan. Det mins jag inte vad det skulle vara.
Vattenväsen
Ortens benämning på manliga vattenväsen vid sjö el. flod: näcken, fösgöbben, strömgöbben. Näcken skulle vara stor som en människa men "strömgöbben" var liten som en "töss" (tomte). Näcken fanns i sjön, men "ström- göbben" höll sig i bäckarna. Han ville var där det fanns folk. Vid kvarnarna brukade han hålla till, hör- de jag de gamle tala på. Han gjorde inte någon för när bara de inte skramlade å väsnades i kvarnen på kvällen. När han blev ond så stängde han till vasshjulet på kvarnen, så att inte mjölnaren kunde mala. Jag var aldrig ute för det, men det var före min tid som allt sådant elände fanns. Han spela- de de kvällar när han var vid gott humör. Om någon försökte att härma efter honom så slutade han att spe- la. - Näcken skulle vara farlig när en badade, å det / gick inte an att bada efter det solen gått ned, för då ha- de han makt att ta en. Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen; sjöråa. Hon var som ett annat fruntimmer. Men rätt som det var hon var synlig så var hon borta. Hon bodde på sjöbotten. När hon visade sig så blev det oväder. Det var inte värt att vara ute på sjön då.
Vattenväsen
Näcken. En julmorgon på 1600-talet skulle en präst från Hössna rida till Strängsered för att predi- ka i julottan. Kommen till Valareds bro, fick han se något besynnerligt. Det var vackert månsken, och han såg näcken sitta mitt i ån och spela på sin harpa och så började han sjunga: "Jag hoppas, jag hoppas min förlossare lever än." Prästen, som var ivrig i sin tjänstutövning, ropade till honom: "Häda inte, gå dit du är kommen ifrån!" Men Näcken fortsatte att sjunga. Prästen sade då: "Så visst som det är omöjligt att detta ridspö jag håller i handen kan knoppas, lika visst är att du ej har någon förlossare." Så red prästen därifrån. Men när han ridit en kvarts mil, började spöet skjuta knoppar, och innan / han hunnit till Häggarpet var det stora knoppar, och innan han kommit fram till kyrkan bar ridspöet löv. Prästen blev då mycket ångerfull och vände om den långa vägen till bron. Men han fick då inte se näc- ken, och ingen annan hade sett honom varken förr el- ler senare; men i Strängsered blev det ingen julotta den gången.
Vattenväsen
”Näcken kan spela på böljan en sång…” Han sjöng å spelade så grant. Morfar sade att ingen kun- de spela å sjunga som han, när han var i tagen. Vid den tid som jag föddes fanns det ett smedsbruk vid Högfors. Där höll både ”näcken” och ”fôrsgôb- ben” till. Skillnaden på dem vet jag inte. ”Fôrsgôb- ben” sjöng inte utan det var ”näcken” som sjöng. Mellan klockan 9 på kvällen och klockan 4 på morgonen var det tyst i smedjorna. Då höll. Då höll näcken och ”fôrsgôbben” och deras gelikar till där och badade sina barn och sådant. Så föll det en gubbe in att lägga sig där och vaka en natt. ”Fôrsgôbbefôlke” kom å ställde till att bada både sig och ungarna. När de hade badat så slängde de badvattnet rätt i ansiktet på gubben. Efter den dagen blev han / nästan blind. Jag hörde många gånger tal om ”fôrsgôb- befôlke”. Smederna höll sig vänner med detta folk och gav dem tobak, smörgås o. dylik. Det var för att de skulle få smida i fred. Blev ”fôrsgôbben” rasen så stannade hamrarna å då var det inte gott att få dem igång sedan.
Vattenväsen
Näcken. Det var en piga som höllo på ett ställe, och näcken kom till henne och spela och lämna henne aldrig i någon ro. Så fråga hon hurmora hur hon skulle göra, för hon aldrig fick vara if red för näcken. Och husmora sa, att hon skulle fråga näcken, när han kom till henne, vad han vilel ha för att lämna henne i fred. Och det gjorde pigan; och då sa näcken: "Ben i korv och korn i bröd". Om han fick det, skulle han låta pigan vara ifred. - Läktegubben. En gång när Anders i Nolgårn kom och for hem ifrån kvarnen en natt och kom till Spångabäcken, så var där en "löktagubbe", och han slog till Anders med en tvättspalt" (= torktrasa) i ansik- tet och sa: "Lusse, lusse, långa natt i natt, klabbedank fader Anders" Det tala Anders om själv. / "Löktagubba" höll på att förvilla folk och leda dem vilse, och så att di kom i fara. "Tomasgubben" (###) vid kvarnarna (###) bruka di alltid förr och slå i en kappa säd i kvarn- vattnet till "Fornesgubben", för annars kunde han gå och sätta sej i kvarnhjulet så det inte gick och mala.
Näcken uppfiskas i Svinesund
Det var nere vid Svinesund, där fick de en figur i vaden, som skulle vara näcken. Den såg nu inte så rar ut. De fick näcken i den ena vaden och hatten i den andra. Och det var en gutt (= pojke, yngling) med oppe ifrån — hvad är det nu det heter — oppe ifrån Mörk. Den han blef velig (= vansinnig) genom det. Det var på sillfiske. Ja det är allt besynnerligt, att så pass skit (= strunt) skall ha sådan makt nu för tiden.
Vattenväsen
Det var en visa om "näcken" som en sjöng: "Näc- ken han spelar på böljan blå." Å när en var barn, så brukade de att skrämma en för näc- ken. Att han skulle ta en på ryggen å ta en med på botten. Han var i vattnet. Han kun- de inte sjunga men spela kunde han. Han satt på sjöbotten å spelade. Han hade så fint där. "Fôrsgôbben" skulle en vara rädd för, att han var i bäckarna. Där det var näckrosor var det inte sä- kert för honom. Men jag hörde inte talas om, att han ville ha någon människa. Han gick å stas- sade i kvarnarna. Det fanns små bäckekvarnar, å sådana tyckte han om. Där gjorde han som han ville. / "Sjöråa" var inte farlig. Hon var i sjöarna. Hon gick inte upp på land. När det var fråga om fisken, så ställde hon så att somliga fick tur med den. Di gav henne något å då fick de fisk i stället. Men då skulle de passa på i skymningen.
Vattenväsen
De hade för sig Näcken bruka spela. Det är en sägen, att min farfar hörde Näcken. Han kom och körde från Klev. När han kom på Kvarnabroa, tog det till och spela fiol till den grad under bron. Han hade vart å och skjutsat. De hade något de kallte reserv. Och det var gästgivaren skyldig att båda upp reserven en halvmil från gästgivaregården. Han hade vart å och kört en sån gästgivareskjuts, när han hörde Näcken. Här var en uppe i Svenljunga de kallte Näcken. Han skulle ha lärt sig att spela av Näcken. De skulle sätta sig och lyssna över bron hur han spela, så fick de lära. Och det skulle han ha gjort. Det var därför de kalla honom Näcken. Så / är sägen. – De hade för sig Näcken var en liten gubbe, men han var nog osynlig. De hade för sig sjöjungfrun var mycket dej- lig, men när hon vände sig om, var hon ihålig bak som ett baketråg.