Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Om man på ett gille misstänkte att spele- man spelade upp Näckens polska, kunde man få visshet, om man tittade genom armbågen på speleman, var det Näckens polska stod Näcken vid fönstret och trampade takten. Ett bra sätt att säkra sig för den polskan var att, stoppa in ett pralmsboksblad i fiolen, då gick det inte att spela något så syndigt. En flicka som dansat Näckens polska blev mycket lättsinnig sedan, hon lade sig under vem som bad henne.
Vattenväsen
12. "Näcken" känner en mest till genom sagan. Men mor och far kunde allt skrämma och säga att det var en gubbe som kallades för "näck" och höll till i vattnet. Han kunde spela. 13. Det var inte något tal om, att man skulle binda ho- nom, innan man badade. Och som barn fick vi inte hål- la mycket till å "tômle" i vatten. 14. "Näcken" såg ut som en människa med långt hår. Så hörde jag honom omtalas. 15. "Fôrsgôbben" höll till i alla bäckar el. där det fanns rinnande vatten och något fall. Han var med och styr- de om vid kvarnarna. När inte det blev gjort som han ville, så var det inte lönt att få kvarnen att gå, för det var han som bestämde över mjölnaren och kvarnen. Han höll sig nere i kvarnen. Om en ville / att kvarnen skulle gå undan, så var det att ge "fôrs- gôbben" en tobaksbuss, för då blev det mjöl i rappet. Och då blev mjölet drygt. Kvarngubbarna brukade sä- ga: "Han mal bra i dag". Då menades "fôrsgôbben". Det var mest han som malde säden åt dem. 16. Sjöråa var det inte så mycket tal om. Det var mest "skogråa", för hon kunde vara vid sjön också.
Vattenväsen
Det var en sjö, som hette Anten. Jag hörde myc- ket talas om att havsfrun höll till där. Det fanns gubbar i livet som hade sett henne livs levande. Hon var så vacker. Men hon var farlig, för hon ville ha en i sjön om hon kunde komma åt. Hon seglade i båt. När hon kom på det viset, så var inte stor- men långt undan. När man badade i sjön, så skul- le en ha kniv med sig och sätta ut i vattnet, för att inte Näcken skulle ta en. Han fanns bå- de i sjön och i åar med vatten. Han spelade. Om man skulle få lära spela av honom, så skul- le man kasta till honom ett köttstycke. Det var bäst om det var ett stycke kött av får. Det skul- le vara klockan 12 en torsdagsnatt. Han kom då upp och spelade. Om man då hade fiol med / så var det bara att följa med i melodierna. Han lärde inte ut hur mycket som helst. Det kunde bli en eller ett par polskor. Men en slängder spel- man blev den som fick näcken till läromästare. Jag minns inte någon särskild hemma på den tiden. Men var det någon som spelade bra så fick han det på sig, att han hade lärt spela äv näcken.
Vattenväsen
Näcken var grön som sjögräs. När en badade, så skulle en ta stål med sig. Det var bäst att ta en kniv som det var egg på båda sidor på, den skulle en sätta i vattnet, innan en badade. Det kallades att en band Näcken. Han kunde inte göra en något ont. Näcken var en stor speleman. Han spelade på alla instrument. Om en ville lära sig, så skulle en ta en svart katt och kasta un- der en bro. Först skulle en gå till bron i två torsdagskvällar klockan 12 på natten. Den tredje torsdagskvällen, så skulle en ta katten med och kasta i vattnet. När Näcken fick katten, så kom han upp och visade sig, och då fick en lära att spela av honom. En fick lära att spela vad en ville. / Havsfrun bodde på sjöbotten. Hon hade all slags boskap. När hon kom upp ur vattnet, så hade hon dem med sig. Far min såg dem. Det var kor. De var som vanliga kor. Men de gick aldrig och betade på dagen. Men när det blev kvällen, kom de fram. Havs- frun var ett fruntimmer. Hon var så fin. Strömgubben var i bäcken. Det var en liten gubbe, som bodde där. Om man hade en kvarn i bäc- ken, så ville han vara med och sköta om den. Han stoppade kvarnen, när han ville va- ra i fred. Min gamle morfar, han kunde tala om att om de inte höll fred, när solen gick ned och en stund efteråt, så blev det något fel med kvarnen. Han tände eld i kvarnen, så att elden rök omkr. stenarna.
Vattenväsen
De som satt i bäcken och spelte, dem kallte de Näcken. Han spela alltid julnatten, så när de for till julottan hörde de honom. Gick de då och satte sig vid bäcken och tog en fiol med sej; kunde de få lära sej att spela av Näcken. Då sa Näcken till den som kom dit: "Vill du vända fingrarna efter fiolen eller fiolen efter fingrarna?" Det fick han svara på. Sa han då att han ville vända fingrarna efter fiolen, då vred han å fingrarna på honom. Men var det så att han sa, han ville vända fiolen efter fingrarna, då fick han lära så han blev en redig speleman. Då fick han lära Näckens polska. Om de spela 11:te och 12:te reprisen på den polskan, då tog allting till att dansa. I Tjärsön är döljevatten. Därför skall man stjäla sig dit, om man skall få nån fisk. - Det är en sjö ute i Fritsla, Kolesjön, som också är döljevatten i. Så om man skall gå dit och meta, fick man stjäla sej dit också. Jag och Skytten i Borghult, vi var där en gång. Vi gick då så att ingen visste om det, och vi fick så stora aborrar och det nappa så, så jag drog upp 12 och Skytten i Borghult drog upp 20. Forsbergspojkar, de gick på den andra sidan och de fick inte napp. De hade väl gått dit så folk visste de, men vi stal oss å.
Strömkarlen
Min gamla farmor (född 1804 i Lödöse socken) gick till Ryrs kvarn en gång. Den fanns inte på min tid. Där bruka- de strömkarlen sitta i strömmen. "Kom får ni höra, flickor," säger hon, som var husmor där. "Lars har varit borta och spe- lat. Men nu är han på hemväg." Och flickorna gick med opp för backen och de hörde det spela så vackert. Men Lars kom inte hem den kvällen. Han kom inte förrän dagen därpå. Och då frågade flickorna: "Men vem var det, som spelade?" – "Ja, men det förstår ni väl," sa hon då. Men mer ville hon inte säga. När farmor berättade det här för mig, så sa jag: "Nu ska inte farmor vara dum. Det är ju bara inbillning." Men då svarade hon: "Mitt lilla barn. Det jag har hört, det vet jag." Hon svarade bara det. Kort och gott. Då någon ville lära sig att spela av näcken, så / skulle han ta sin fiol med sig och gå till strömmen. Han skulle ta med sig en svart katt också. Den skulle vara allde- les ramsvart. Det fick inte finnas ett vitt strå på den. Den skulle han kasta i vattnet och ropa: "Jag vill lära mig att spela." Då lärde strömkarlen honom Näckens polka. Men en speleman, som fått lära sig den, fick aldrig spela den för att människor skulle dansa efter den. Men en spe- leman, som lärt sig den, var på dans en gång och man nödga honom att spela Näckens polska för att man skulle dansa efter den. Han spela och spela och de dansa och dansa och det ville aldrig ta slut. De för- stod, att det var något galet och någon gick fram och skar av fiolens strängar till slut med en kniv. Och då var de räddade. Sedan spelade inte den spelman- nen Näckens polska mera. Jag kan inte säga, hur näcken troddes se ut. Men en sjöjungfru hade stort, vackert hår.
Vattenväsen
Morbror Sven hörde hörde en förskräckligt vacker musik i Häggedalsbäcken. Han lärde sig att vissla så vackert, så han fick heta vissel- konstnären. DEt var Näcken som han hade hört i bäcken.
Emil Nyberg
Roparna, skickliga spelmän, lära sig spela av näcken, "skriva bort sig" för att lära sig trolla, blodstämning, bota ormbett, bortbyting, skydd mot troll m.m.
Rået bedriver ofog.
Näcken skall ha funnits i Svartösund, som ligger invid landsvägen, som leder till Karperö. Ett par personer lära ha blivit bitna av honom. Efter betten uppstodo stora blånader.
Vattenväsen
Den som ville lära sig att spela skulle sitta tre torsdagsnätter på en sten i en kvarnfors. Han skulle sitta på den sten, som var längst ned i forsen och spela på en fiol. Första kvällen kunde han inget, andra natten började han kunna, och tredje var han utlärd. Det var forsgubben, som lärde honom. Berättat av Ola Olsson, Kärran, född 1846 i socknen. Vid kvarnarna var det forsgubben i vattnet, som kunde ställa till oreda för mjölnaren. När man gick över en spång, skulle man kasta något i vattnet för att "binda näcken". Man hade bättre fiske- lycka, om man var vän med näcken; ofta kastades offer i vattnet.
Vattenväsen
Tre pojkar från Djurskog skulle bada i Östen. De gick upp på ett litet berg å skulle hoppa i sjön, men jämt som de skulle till att hoppa, så fick de se en gubbe i vattnet, han hade så långt hår på huvu- det som en hästman. Han sträckte upp den ena han- den ur vattnet, så att de såg att han hade en hand. De tyckte att han "stönade" å så blev han borta. De blev så rädda. Det skulle vara "Näcken". Gammalt folk hade hört att en skulle kasta en liten stålbit ut- åt sjön innan en gick i vattnet, för så skulle det inte vara farligt sedan. "Näcken" kunde spela påstods det.
Näcken skulle ha en svart katt
De lärde sej spela av näcken. De skulle gå tre torsdagsnätter efter varandra till en ström och sitta där och spela. Första nätterna fick de väl bjuda till så gott det gick, men så tredje natten då skulle de få se honom själv. Då skulle de ha en svart katt, spelkatt, med sej, en svart katt som inte hade ett vitt strå på sej. Den skulle de ge honom. Men sen skulle näcken spänna bälte med dom till sist. Så, då var det inte värt att de hade något vanligt starkt bälte på sej, för då följade de med ner i vattnet, utan det räckte med en ullgarnsände. Den gick av, si, och då slapp de undan.
Näcken.
Mjölnaren i Skinnesböke brukade lägga en peng på flostocken till näcken, sen kunde han trygt lägga sig att sova, gick kvarnen tom, kom näcken och väckte honom. En afton skulle en be- sökande lysa mjölnaren med stickbloss, mjölnaren sade till honom, att han icke fick släppa någon glö- dande skare ner ibland kugghjulen, men hur väl han aktade sig, råkade han likväl släppa ner glöden, då blev det ett fasligt liv, kvarnen gick som om varenda bit skulle gått sönder. Mjölnaren måste skynda ut och muta det fortaste han kunde.