Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några "farligheter" ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder - vilket det nu var - och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finns". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant "näckbett" var, men det var mkt omtalat på den tiden. - Näcken var musikalisk. Ljudet, som blev av vattnet, kallades näckens musik.
Vattenväsen
Den som skulle lära sig att spela av näc- ken fick lägga sin fiol på stranden, och så kom näc- ken och stämde'n. När han sen kom hämtade fiolen och spelade första stycket, så dansade allt elvande, och skar ing- en av strängarna, så höll de på, tills de stupade. Det stycket heter elvadansen. I min farfars dagar gick de och slåttade på en äng under Fröslida gård, och det var många dagsverkare med. Så hörde de en röst i luften: "Stunden är kommen, men mannen är inte kommen". Sen högg de inte många strån, sa min far, förrän det kom en ryttare, men de ha- de ställt brynet i vägen, så hästen snubblade och föll i Nissan. Hästen fick de upp, men ryttaren såg de aldrig. Det är rysligt hålbackat (=brant) där. / Näcken gick som en vit häst vid en sjö, och så satte två pojkar sig upp och skulle rida. "Det var nätt och jämnt, att du näcka opp", sa den ene, och då sprang näcken i sjön och dränkte dem.
Vattenväsen
”Näcken” kunde spela. Han hade lärt många av de gamle att spela. Det sades så. Om han fick en svart katt som inte fanns vitt hår på, så fick den lä- ra spela som offrat katten. Katten skulle kastas till Näcken en viss kväll. Den som offrade skulle hål- la sig tyst. När han fick höra Näcken spela, skulle han ta sin fiol å spela efter. De stråferna som han lärde då kunde han aldrig glömma. Men han fick inte lära bort dem till någon annan. Gjorde han det så miste han förståndet eller blev sjuk. – Om en kasta- de en sten ut i sjön, så sades det att en band Näcken. Barnen skrämdes för Näcken. Mor sade att han tog bar- nen med sig. Han hade en häst som han satte dem på ryggen på å sen bar det iväg utåt sjön. Näcken ha- de varit en människa, men han hade gjort så stor / synd att han blev förvandlad till näck å kan inte bli annorlunda förr än på domedag. Detta trodde de gamle. I mitt minne har ingen sett honom. ”Fôrsgôbben” skulle vara så liten. Han höll till vid kvarnarna el där det fanns såg el. smedja. Ibland stoppade han kvarnen. Om någon var full å förde ovä- sen i kvarnen så stannade stenarna. Han var vän med mjölnaren å höll kvarnen snygg å fin. Om mjöl- naren kom till att somna medan kvarnen gick, så blev han väckt genast när kvarnen ”gick i sko”. Mjölnar- na brukade säga att de hade en ”liten gôbbe” el. ”dräng” som hjälpte dem. Namn på kvinnligt vattenväsen. ”Sjörå”. Hon visa- de sig som ett fruntimmer. Ibland hade de sett hen- ne naken å ibland med kläderna på. Hon bodde på sjöbotten. Hon hade hela sjöbotten som sin. Å rätt som hon var vid den ena kanten på sjön så kun- de hon vara vid den andra. När hon var som värst i tagen så slog hon i vattnet så att ”fragga” yrde. Hon tvättade om kvällarna ibland å då packade hon / som när en brukar packa å skölja kläder. På dagen ha- de hon inte makt, men när solen gick ned så var det inte rådigt att komma ut för henne. De brukade skämta å säga att de skulle ge henne något lock- bete för att de skulle få mycken fisk. Det var hen- nes fisk å allt det som fanns i sjön.
Vattenväsen
Näcken lärde folk spela, jag tror det var midsommarnatten som de skulle sitta vid en bäck o lära sig spela. En styv spelman hade lärt sig spela av näcken. Om "strömgubben" har jag bara hört namnet.
Näcken
Näcken han var i sjöar. Di sa att di sett ho- nom. Di talade olika. Såna skepnader kommer la merändels olika kan jag tro. Han hölls la bland näckablana.
Vattenväsen
Dä hände ibland att näcken drog ner en del folk te sej under vattnet. De feck se'n bo i hans rum å se hans månge salar.
Badning. Vattenväsen.
Om några äro tillsammans och badar skall dessa, så fort de går upp för att kläda på sig, ta först på mössan ty annars bli de neckebetna (biten av Näcken). Den som blir sist om honom säger man att han är neckebeten.
Näcken.
Jag såg en gång i min barndom som en vit hund, som gick längs en bäck, som gick genom gärdena, och där bäc- ken tröt, blev han borte. Jag talte om det för far, och då sa han, att det var näcken.
Vatenväsen.
Näcken spelade för att han skulle bli salig. Han var fördömd från all salighet. Men han spelade så vackert, för att han skulle locka någon människa till sig och byta med honom. Om någon ville by- ta med honom så skulle han bli salig. Men då blev den som bytte med honom osalig.
Naturföremål. Sägner
Skam gick på nordhamna på Dyröns fiskläge. Där satt Näcken å spelte fiol. Då sa Skam: "Du har inte här å göra." - "Det skall jag visa dej." Så tog han fiolen från Näcken och sprang till Båtvik å slog den i berget å där sitter den än i dag. Galten å Soa. Jätten på Inland å jätten på Tjörn stod på var sin sida Hakefjord å kasta sten på varandra. Så tog de var sitt stenblock å kasta men blocken råka inte utan hamna mitt i Hakefjord å skären kallas sedan Galten å Soa.
Vattenväsen
Det hörde jag också, det har hänt i min tid. Det var ett par ifrån Klackebo i Gällared. De var ute och fiska i en sjö, som heter Tjärnsjön, en stor sjö. Som de satt där och fiska, så nappa det så räligt fö en som hette August. där hade han fått Näcken på kroken. Han drog upp det här, men det var nånting så alldelses förskräckligt räligt. Den andre sa till honom: "Vad ska du ta dig till med detta?" – "Jag skär dän'et", sa han och han gjorde så med. Men han blev galen. De trodde det var Näcken han hade fått på kroken, och det var därför han blev så galen. Det skulle ha vart nånting så märkvädigt räligt han fick upp. Men han blev väl riktig sen igen.
Sjörået i skepnad av ett djur.
I början av 1800-talet såg en karl näcken nära Kalby i Uppsjön. Han var till skomakaren efter ett par skor, som skomakaren hade sömmat. Systern hade han med sig. Då de foro tillbaka, sågo de näcken vid norra sidan på Uppsjön. Han var som ett stort svart får, som gick och plockade och åt omkring tre alnar från sjön. Det var svart och vitt i ögonen jäms med öronen. Skomakaren hade också två barn med sig i båten. Då de sågo det, sade pojken åt systern sin: »Si du, där går sjöfruns boskap.» När de kommo närmare, så sprang det i sjön.
Näcken tvingar människor och djur att spela och dansa.
För någon tid sedan var på Varsby kvarn en mjölnare, som hette Fri. Han gick en gång en midsommarnatt ensam i kvarnen för att få höra näcken spela. Näcken kom om natten till honom med fiolen och bad honom spela och dansa. Fri, som var spelman, gjorde honom till viljes. Men han fick då spela och dansa hela natten igenom. Han blev så trött och gjorde i förtvivlan det löftet att aldrig mera taga fiol i sin hand. Sin fiol, som han ock hade med i kvarnen, hängde han, då han om morgonen gick in i sin stuga, på väggen, och där lär han hänga än i dag.