Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Det var många som hade tomtar och de blev så rika. Det var naturligtvis onda andar. En bonde i Fjärås hade en tomte och de gick och stal så mycket om natten. Men tomten flämta´så förskräckligt och då fråga´ bonden honom varför han flämta så. Han kunde ju vila, det gjorde bonden, men det visste inte tomten att han kunde göra. "Hade jag vetat det", sa´tomten, "hade det inte varit något kvar i Tombo(?) lader.
Tomten förebådar en persons ankomst.
I min barndom bodde vi i ett stort tvåvånings hus, och där hade tomten sitt tillhåll i övre våningen. Man hade sett honom i kvinnlig skepnad med långt ljusgult hår. En gång, då folket var ute på åkern, sågo de henne stå i fönstret och kamma sig, men för det mesta var hon i farten om nätterna. I ett av rummen i övre våningen — övre våningen var uthyrd — bodde en man, som söp mycket och kom hem sent om kvällarna. På honom var tomten riktigt arg och bullrade där om nätterna, och en gång tog tomten en stenkopp från bordet och kastade i honom. Så bodde där en sjökapten, som också söp och var sträng med sitt husfolk. En gång var han ute på en resa och man visste inte, när han skulle komma hem, men bäst som det var en natt kom tomten och tog upp dörren och ropade: »Kapten kommer hem!» och dagen efter korn han också hem. Så en annan natt hörde husfolket, hur tomten vaggade och sjöng i ett av rummen, som då för tillfället stod tomt. Några dagar därefter inflyttade en kvinna, som hade tvillingar, de voro sjuka och gräto natt och dag. Flere andra gånger gav tomten till känna, när det skulle ombytas hyresfolk. Stundom sopade han och städade, men stundom bullrade han och var arg. Nu är stugan flyttad.
Tomtar
Tomtarna de såg ut som vanliga människor fastän de var mycket mindre och bodde inunder jorden. Ibland kunde man råka bygga rätt över där de bodde men det var inte bra. Var det en lagård som vart byggd där så trivdes inte korna. Ute i skogen fanns det också tomtar och kolarna talade mycket om att de hörde dem utanför kojan ibland om kvällarna och när det tog eld i milan eller så kunde de bli väckta av att tomten knackade i väggen påstod de.
Tomtar
Här är en gammal "tomt". Och här har och fun- nits tomtgubbar. Det var en gubbe som hette Jan Sparv, som fick en bastand örfil här på la- gårdsbacken. Han låg sjuk i många dagar efteråt. Så var det en person som blev biten av en tomtgubbe. Han blev så illa biten i pekfing- ret att det blev krokigt. "Han skulle ha komme tå slängt hanna åt tomten. Det var kväll, så han såg honom inte. Tomtarna skulle ha röd "toppmössa" Om tomtarna skulle vara goda, så fick man sluta arbetet i tid om kvällarna.
Tomtar
På Grönemad på Billingen hade de en tomte, som drog från slättborna till berget. Där på berget var det magert och fattigt, men de led aldrig någon nöd, för tomten skaffade dem det nödvändigaste när det var missväxt och det var det ofta innan de stora krondikena kom till och drog ur bergsyran. Tomten skulle var lördag ha en kärnesmörgås. Det var en bonde på Bäckatorp på Billingen, som såg när tomten kom dragande med ett ax och kastade av i ladan, och så flåsade han av trötthet. Bonden sade "Det var väl inget att flåsa över". men då blev tomten rasande och sade "nu får du fö dej själv hä- danefter" och gick sin väg. Morfar mötte en sådan, som var ute och sökte en ny plats, han ville åka med honom. Morfar kunde inte bli av med honom för han ville inte ha med det folket att göra, men det var omöjligt förrän de kom hem, då tog han en eldbrand och jagade iväg honom. För elden voro tomtar- na rädda, det var det enda de hade respekt för.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Att det fanns tomtar förr, det är då alldeles säkert. Inte för att jag själv har sett några, men i min barndom i slutet av 1850-talet hörde jag många trovärdiga äldre som hade sett tomtar, så jag behöver inte tvivla. Och det fanns mycket annat så'nt där som kallas övernaturligt. Det fanns, ja, så säkert som aldrig det! Men jag tror, att allt så'nt där är borta nu. Det är precis, som om det övernaturliga skulle ha försvunnit, när folk vart så upplysta, att de inte trodde på't längre. Jag hörde aldrig någon som var rädd för tomtar. Men alla ville hålla sig väl med dem, för de drog ifrån sina ovänner och bar till sådana som de tyckte om. Den som inte höll sig väl med tomtarna kunde det gå illa för. Men aldrig hörde jag, att de skulle vara farliga att möta, nej, inte på något sätt. De var små, riktigt hur små, det hörde jag aldrig. Jag kan inte minnas, att jag nånsinn hörde någon beskrivning på dem, utom att de hade svart luva. Det var precis, som om alla hade vetat, hur en tomte såg ut, och då behövde ju ingen tala om det.
Hur tomten blidkas
Har man på något sätt förtörnat tomten märkes detta därigenom att spannemål och foder blir odrygt. För att blidka tomten skall en röd pickel mössa stickas, och denna hänges upp i spjället, en torsdagsnatt. När tomten fått mössan blir han god igen.
Tomtar
Karl i Revsten här i Rudskoga hade tomtar i lagårn. På kväl- larna, nnär han gick därifrån, sa' han inåt fäjset: "Ni ser väl efter mina djur i natt." Det var en som såg en liten tomte med röd mössa i Gisselbackagärdet här i närheten.
(Hus= och gårds) tomten
Tomten visade sig som människa. Han var så stor, att han räckte en fullvuxen människa till lårbenet. Det fanns både manliga och kvinnliga tomtar. Kolten var blå och försedd med skärp. Mössan var röd och försedd med tofs (”röluve”), strumporna gråa eller röda. Tomten var så gammal att han hade skägg. Skägget beskrevs som långt och vitt till färgen. Den kvinnliga tom- ten hade klänning eller kolt. Hon ha- de långt hår. Tomten hade två ögon men ibland kunde han visa sig som enögd. När han visade sig sådan var han ond eller vred. Han var / inte vanskapt. Huvudet var dock stort i förhållande till den övriga kroppen. För det mesta var han osynlig. Blott i sällsynta undantagsfall visade han sig för någon. Om man visste att det fanns tomtar i en ladugård eller annat hus, så häl- sade man tyst, när man steg innan- för dörren. Man måste vara både artig och försiktig mot dessa väsen. Tomten uppehöll sig på vinden, i la- dugården, stallet, visthusboden eller på logen. På fäbodvallarna kunde han även finna nöje i att uppehålla sig. Inte alla hade flera tomtar. Har inte hört talas om, att tomten kunde gifta sig och få barn. Om tomtebarn har jag aldrig hört talas. Tomten var god. Den ena tomten kunde vara mera godsint än den andra. Och / den ena tomten var mera arbetssam än den andra. En del tomtar voro lata. Men man fick akta sig att klandra tomten på något sätt. Om han blev förfördelad kunde han visa detta genom att taga från kreaturen deras foder och ställa till allehanda oordning på gården. Tomten var husbonden tillgiven och trogen. Tom- ten kunde stanna i århundraden på en och samma gård, och han flyttade mycket ogärna. Om djuren voro sju- ka kom han och varnade. Om någon hade gjort honom emot i ladugården eller stallet visade han sitt misshag genom att lösa kreaturen. Det kunde hända att hästen eller en eller flera kor stodo ute på ladugårdsbacken på morgonen, när pigan eller drängen kom dit. Den gård, där tomtar uppehöllo sig, blev alltid välsignad med drygt / foder. Man talade ofta på att fodret var så drygt hos den och den bonden, och det var tomtens förtjänst. Hos en annan bon- de kanske fodret alltid var odrygt, och då fick tomten skulden att han drog foder från den bonden. Man sökte locka tomten till sig på al- lehanda sätt, ex. genom att lägga ut to- bak, ställa ut grötfat och dyl. Om inte tomten trivdes på en plats, så flyttade han snart. Det var inte alltid han häm- nades på den bonde varifrån han flytta- de. Har inte hört, att tomten stod i förbund med djävulen. Han kunde kasta ut folk och ge örfilar. Sådant tilltog han sig inte med mindre än att personen visade sig bråkig. En sådan örfil kunde förorsaka sjukdom. Man kunde få höra honom stå i / smedjan och slå på städet. Ibland tog han sig före att tröska på logen. Men man såg aldrig att något blev smitt eller tröskat. Han efterlämnade dem som hade smidit eller tröskat. De brukade sätta ut ett fat med gröt åt tomten om julkvällen. Därmed fick han låta sig nöja. Men den kvällen fick man i alla fall inte glömma honom. När han hade tjänat snällt hela året, så måste man tänka på honom.
Tomten alarmerar en olycka.
Jag har själv varken sett eller hört någon tomte, men min mamma brukar berätta om tomten i Martois. Då hon var barn, berättades det, att där bodde en man med sin hustru och flere barn. Då mannen var drucken, var han elak mot hustrun och barnen. När mannen kom drucken hem från staden, stod tomten i stugdörren och ropade till hustrun: »Maja, stig upp! han kommer där i backen nu». Då var det för hustrun att ta barnen med sig och gå till någon hölada eller ut på åkern i något dike.
Tomten en liten gubbe.
På Oppigård i Norrby fanns förr tomte. Min pappa brukade alltid knacka på ridörren, innan han gick in, så att han inte skulle behöva se den, men en gång så knackade han inte, och då såg han en gubbe gå bort ifrån ugnen. Det var en liten gubbe, som var mörkklädd. Han tyckte, att sparrarna knakade, då tomten gick upp på dem. Därefter så knackade han alltid. På en skuta, som pappas bror hade, fanns också en tomte.
Tomten får slag i huvudet.
Det var två bönder, som voro ganska förmögna. Men den ena bonden började bli fattigare dag ifrån dag. Huru han än arbetade, hjälpte ingenting. När han tröskade, fick han litet säd. Han beklagade sig en gång för drängen. Denne svarade: »Jag ska taga reda på orsaken härtill.» När kvällen kom, gick drängen till åkern, där rian stod, och satte sig på en vedtrav och höll utkik. När allt blev tyst och stilla, kom en axelbred varelse, som hade ögat mitt i pannan. Det var tomten. Det regnade friskt, men drängen var trogen och tomten var trägen, ingendera gav vika för regnet. Tomten tittade på en rågstack. Drängen tittade på tomten. Tomten tog rågstacken i famnen och började vandra av till den rika bondens ria. Drängen grep till rivedsklubben och sprang fast tomten. När han fick fast tomten, hörde han honom mumla: »Det regnar, det regnar.» Drängen började slå tomten med klubben i huvudet. »Det faller stora droppar emellanåt», sade tomten. Men drängen upphörde inte att begagna klubben. Tomten sade för sig själv: »Sådana regndroppar uthärdar jag inte länge.» Tomten lämnade rågstacken och gick till rian undan regndropparna, som drängen lät falla på honom. Om morgonen gick drängen hem och berättade vad som hänt. Den fattiga bonden belönade drängen väl och bad, att han också nästa natt skulle valla åkern. Den dagen såg den rika bonden ganska modstulen ut, då han såg, att tomten intet hade uträttat om natten. Om kvällen tog drängen åter plats på vedtraven bredvid klubben. Då såg han den rika bonden gå ned till sin ria med en knippa rött snöre på armen. Ena ändan av snöret fäste han in i sin ria, den andra ändan ledde han in i den fattiga bondens åker och fäste den vid en rågstack och gick sin väg. Drängen, som var kvicktänkt, sprang genast och löste snöret från den rika bondens ria och fäste det i den fattiga bondens ria. Snörets andra ända förde han i den rika bondens åker och fäste den där i en rågstack. Drängen höll sig dold ett stycke ifrån, för att åse, huru affären skulle avlöpa. När allt blev tyst och stilla, såg han tomten komma långs snöret till rågstacken. Han tog så rågstacken på ryggen och förde till den fattiga bondens ria. Under tiden flyttade drängen snöret till en annan rågstack. Tomten kom åter och förde den stacken. Sålunda fortfor drängen och tomten hela natten, ända tills tuppen gol. Och nu blev den fattiga bonden rik genom sin hurtiga dräng. Och nog lärer det vara sant, ty det finns ännu fattiga och rika bönder om varandra.
Du svarte zigenare
Allting är så tomt och kallt