KORPSKRIFTEN

...
Meny
Institutet för språk och folkminnen (Isof) Över 50 000 autentiska uppteckningar från svensk allmoge

Folktro & Sägner

Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.

Läs hela sägnen Isof Arkivpost
Filter Näcken
Landskap
Visar 12 av 675 uppteckningar ur Isofs arkiv Källa: Folke – Isof (CC-BY)

Vattenväsen

Näcken. Ortens benämning på detta väsen: neck. Det var inte bra att bada förrän en hade kört bort näcken. Om en kom ut för honom, när en badade, så blev en sjuk. En blev kramad. Mor skrämde oss för näcken. Vi fick inte bada för ofta i Rörviken, för till sist kunde han ta oss. Innan en gick i vattnet och badade, så korsade en sig för bröstet. Se'n kastade man en pinne, en sten el. dyl. ut i vattnet. Näcken spela fint. Han hade en fiol att spe- la på. Det var många som hade hört honom spe- la utåt Rörviken om kvällarna. Det var många av de gamla här i socknen som spelade fiol. Och om någon överdängare trodde en allt att han hade / lärt sig spela av näcken. En hade den tron. När di gamle tala om hur näcken såg ut, så sa di att det var som en 'vam' ute på vatt- net. Sjöjungfrun. En gubbe hade sett henne många gånger vid Rörvi- ken. Hon satt på en silverbricka och solade sig. Hon var så fin och vacker. Håret hängde ner på ryggen. Hon såg ut som ett annat fruntim- mer, men det fanns inget riktigt fruntimmer som var så vackert som hon. När hon visade sig, blev det storm efter.

Vattenväsen.

En pojke hemma sa: "Ack, om jag kunde spela som näcken", men han lärte det aldrig, för hans mor såg till, att han hade en stopparnål i kläderna. - En sömmerska hemma sa till oss, då vi skulle bada: "Bara inte näcken kommer", för en gång var det flera pojkar, som skulle bada, och då kom en viter häst. Han blev så lång, att de allihop fick plats på en. Men då sa en pojke: "Jesu kors, aldrig såg jag en sådan toss", och gjorde ett ristande. Allihop föll av och han försvann, annars hade han tagit alla med sig i sjön. - Min mamma talte om näcken. Där hon var hemma, hade de en finer, vacker häst. En kväll kom han fram till stalldörren, och hon skulle just ta honom, då han gav till ett flatgrin och försvann. Det var näcken, som förskapt sig. Sjöjungfrun hade fiskasvans, sa de. Min farbror talte om, att på ett ställe i sjön, ropte en röst: "Om du mäter mitt djup, skulle jag mäta ditt liv", och det är alldeles sant och inga sägner, för det var en bottenlös sjö de ville mäta.

Vattenväsen

Utdrag ur en intervju på hans 85-årsdag av undertecknad. "------Vi hade varit ute och fiskat på sjön. När vi skulle ro hem, kunde min kamrat, som satt vid årorna, ej få båten att röra sig ur stället. Det var Sjöråt, som höll fast ekan. Kamraten rod- de för fullt, men desto bättre höll hon i båten. Jag var stor och stark för mina år och visste, att den enda hjälpen vid så- dana tillfällen var att använda Jesu namn. Det gjorde jag också, när jag satte mig till årorna, och då flög båten iväg, som om någon givit den en knuff i aktern.-----" / Näcken. ======== I floder och åar bodde Näcken. Han kunde spela fiol, och det så underbart vackert, att när folk fick höra hans musik, glöm- de de allt annat. Om någon ville lära sig att spela vackert, så skulle han försöka få Näcken att lära sig. Då kunde han va- ra säker på, att hans musik blev omtyckt. Men inte var det så säkert att Näcken lärde ut sin konst. Man brukade lägga ut smörgåsar vid bäckar och åar åt Näcken för att locka honom att spela, men det lyckades ej alltid.

Näcken

Det var en gång en präst som red till julottan en julnatt. Han red över en bro och under denna fick han höra en underlig sång. Han stanna och lyssna och hörde då hur näcken gång på gång upprepade: ”Jag hoppas, jag hoppas på min förlossare!” Då tog prästen upp en förtorkad ”veja” (vidja) som låg på bron, ställde ner den mellan ett par ”trô” (brostockar) och sade: ”Förr skall denna ”veja” slå rot, grönska och växa, än du får en förlossare.” Han trodde, som alla andra, att näcken var en osalig ande efter en ogudaktig människa som tagit livet av sig genom att dränka sig, och som skulle vara näck till domedag och sedan aldrig få nåd. Men när prästen red hem från julottan, hade den förtorkade vidjan slagit rot och det var gröna blad på den, trots att det var mitt i vintern. Då föll prästen ned på sina knän och sade: ”Nu vet jag förvisso att även din förlossare lever.” Sedan var där aldrig någon näck mer. Det säges att det var under kvarnabron vid Prästkvarna i Gällstad, över vilken prästen i Bondegärde måste färdas då han for till Gällstad.

Vattenväsen

1. Jag och min far voro ute och gingo en kväll. Så stannade jag, för från Gnarpsån hörde jag ett grannt och konstigt spel. Det var näcken, som spe- lade på sin fiol. Så ropade far: "Paik, statt inte å ly på näcken, för då kante bli förvillter"! Och jag måste följa med fast det var roligt att lyssna på spelet. 2. En pojke var ute och gick. Just som han gick över Gnarpsbro, så möt- te han en kolsäck, som sade: "Vill du lära spela?" Nej det ville inte pojken, för han hade hört att det kunde bli farligt. De säger att näcken skulle ha hört till Satans änglar när han ville störta Vår Herre och sen blev nedstörtad och ramlade i det våta (vattnet) Sen ångrade han vad han hade gjort och sökte tröst i sitt spel, som han utförde på fiol eller harpa. Här i trakten kallas han necken eller ström- käern - i Marks h:d (Älvsborgs län) strömkaern. Han lärde spelemännen att spela älvastrecket. Men sen ville dom inte gärna spela't, för det var myc- ket farligt. En speleman i Gunnarsjö spelade aldrig mer än de 9 repriserna.

Vattenväsen.

Näcken skulle vi akte oss för. Han var ond och han kunde ta oss, om vi gick ner i vatt- net. Skulle vi bada så var det inte värt att gå ner i vattnet, förrän vi hade lagt en stoppnål i det först, så skrek vi och väs- nades. Så långt utåt sjön som det hördes, fick näcken stanna. Näcken var ond. Han kunde inte få saliheta. Han spela fiol. Sjöråa hörde jag också talas om. Far hade sett henne. Hon satt på en sten ute vid kan- ten på viken (Kyrkviken). Hon satt där och kammade håret. Det var så långt, så det rack ner i vattnet. Far rodde förbi. När han vände sig om, så var hon borta. Jag minns / gamla som talade om, att hon for ute i viken i en halv båt. När hon var ute och seglade, så blev det en vådlig storm strax efter. Fôrsgôbben var i vasskvarnarna. Det var en gubbe som hade stulit en mjölsäck från en annan. De kom ihop sig i kvarnen. Då började kvarnen gå så att elden rök. Mjölnaren kom och sade till gubbarna, att de skulle gå ut ur kvarnen, an- nars så kunde kvarnen brinna upp. Det var fôrsgôbben, som hade blivit ond.

Vattenväsen.

Farfar tala om att han hade hört "Näcken" spe- la i vasshjulet. Han spela fiol så vackert. Det minns jag farfar tala om så många gånger. Det var mest i skymningen. Farfar hade sett honom. Det var en vanlig människa med långt skägg, men han hade som horn i skallen. Det hade han fått för att han inte skulle få vara bland folk. Far- far /f. 1806/ hade stor respekt för Näcken. Han varnade oss, så att vi skulle ligga från vattendragen. Skulle vi bada, så skulle vi ta med oss en kniv o. kasta ut i vattnet först eller vi skulle ta den med oss i handen, så var det inte farligt. El- jest kunde han komma och dra oss ned till botten, och då kunde vi inte komma upp mer. Så varna han oss, att vi skulle vara snälla. Och / om vi var snälla, så kunde vi få höra honom spe- la. Och det skulle allt vara stort att få höra Näc- ken spela. Det hörde inte till det dagliga. "Sjöråa" hörde jag talas om. Hon bodde i Stora Lee. Den hade de sett på sjön ibland. Hon var i en båt som inte var mer än halv. Hon hade som en fiskstjärt i ändan. Anns var hon som ett fruntimmer. Om någon hade fått mycken fick, så sa en: "Han ha nok träffa sjöråa no." Hon bestämde i sjön.

Näcken och ett mord

Sjön Eldmörjan på Hunneberg, var stor i Ingas ungdom. Hon hörde och såg esom oftast Näcken då hon jick valle eller körde hem sina föräldrars kreatur. om kvällarna. Den här kvällen spela näcken sorgesammare än vanligt vid sjön. Även hade hon havt en hemsk dröm, natten förut. Morgonen derpå fick hon höra skottlossning på Lagge mosse. Då rann henne i minnet Näcken och drömmen. Bud gick till Bergegården där Jägm. bodde. Vid en undersökning befanns kronj. A Mörk vara dödsskjuten i mossen, av ett par tjuvskyttar. Det blev aldrig uppklarat vem som utfört mordet. En av de trodda dog tidigt. Den andre satt på rannsakning en tid och fick intaga nattvarden i Flo sakristia några år. Men till något bevis kom man aldrig. Då staten lät upptaga torv, under kristiden fann en arbetare en rostad flintlåsbössa på mossen. Det troddes att detta vapen ändat Mörks liv.

Näcken

Lillåa i Hidinge ha ja hört näcken spela många gånger. Han spela så fint. Men han spela bara på kvällar. Han kunne få makt mä barn, som va ute för sent. Di skulle säja tre ord, när di gick ifrå bäcken, men ja ha glömt va dä va. — En karl tala di om, som va ute å gick en kväll å va lite drucken. Han fick höra näcken, hur han spela. "Nu tog du allt om en vers ändå", sa gubben. Men dä skulle han inte ha sagt, för han ble så sjuk, så. — Dä va en spelman ifrån Lanna. Han va full en kväll. Di sa te'n, att han skulle spela "Skams polka". Dä gjorde han, å allt ätter som han spela, så börja bord å stolar dansa. Spelmänna lärde säj å spela utå näcken, sa di.

Vattenväsen

Det var några barn, som fick se en häst vid en sjö, och den ville de rida på, så de klättrade upp, men hästen blev längre och längre. Så var det en, som sa: "Ja necker inte", och då slog hästen av dem och sprang i sjön. Det var näcken.

Vattenväsen

En granne här påstod alldeles bestämt, att han sett näcken komma opp ur sjön i skepnad av en häst. Han kom opp ur sjön här nere, o gick opp på land.

Vattenväsen

En person hade gått förbi ett vattendrag och sett en stor ko, som höll på att drunkna. Han skyndade fram för att hjälpa upp kon och tog henne i gornen. Men då började hon att skratta. Mannen förstod då, att det varit Näcken.

« Föregående Sida 19 av 57 Nästa »

Visa hos Isof Folke
MIMER // Kunskapsassistent KLAR