Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Svartkonst
En skulle ha en ”trôllpôs” i huset om en skulle ha något till motgift för trolldom. I den påsen vet jag att det fanns hyskor, hakar, nålar, spännen, knutar, tänder av björn, näbb av skata. Jag mins, att vi hade en sådan över dörren hemma. Men han blev bortkastad.
Trolldom. Spökeri. Luftfärder
Änkefru Hallanders moder berättade en gång, att då hon hade varit och hämtat sin bröllopsklän- ning i Stockevik och var på väg genom spök- passet, det s. k. "Klockarehallena" på Nötsäters utmarker, fick hon höra en kraftig fiolmusik från berget "Hällarn". Hon blev genast förvillad = (hon visste ej vilken väg hon skulle gå för att komma hem) och kunde inte röra sig ur fläcken. Emellertid läste hon "ett Guds ord" och strax släppte förtrollningen, hon slungades högt upp i luften och tog mark först 400 alnar längre bort vid Anna-Brittas sten- stöva.
Trolldom för att åstadkomma olycksfall.
En kreatursköpare kom för några år sedan till bonden Hilmer i Furuberg i Norra Metbäcken, Östmark för att köpa en ko. Det var kväll och mörkt, och affären kunde ej göras upp då, utan köparen gick till en gumma, "Marja i Korra", för att ligga över natten. Hilmer smög sig efter och ställde sig vid fönstret för att lyssna. Han hörde då, att gumman talade illa om hans ko. Han blev förargad och släppte väder mot det lågt sittande fönstret. Gumman hörde det och förklarade, att detta skulle han inte ha gjort för ingenting. Samma höst högg sig Hilmer i ena foten, så att han blev ofärdig för hela vintern. Han trodde och tror än, att gumman trollat fram olyckan, och är därför ännu rädd för henne.
Trolldom för att stifta oenighet
Vid ett bröllop i Sveg för 50 år sedan sköt man en skata, tog hjärtat ur den och lade bitar därav i brudens och brudgummens mat. De blevo därefter ovänner och måste skiljas.
Spotta för att undgå trolldom
Har det varit någon inne som man var rädd kunde trolla, så skulle man spotta tre gånger efter dom. Det skulle motverka. Ingenting behövde man säga.
Olof Hansson och Wilhelm Hansson
Skogen. Skolgång. Läsa för prästen. Prästen. Prästgården. Nöjen. Spelmän. En kolportör. Prästgården. Ägonamn. Fiskdammar. Personhistoria. Vedaffärer. Virkesauktioner. Vägen till staden. Matbjälla. Fickur. Vägen till staden. Torp och torpare. Klockor. Åby marknad. Åby marknad. Resande. Järnvägen. Källna kyrka. Olyckshändelse. Össjö krog. Byn. Järnvägar. Källna kyrka. Stämma blod. Svartkonster. Svartkonstbok. Trolldom. Förgöra hästar. En trollkunnig kvinna på Tommarp. Trolldom. En klok gumma. Kloka Anna och Anders Hansson. Norskan. Norskan. Skäverkvinnan i Vedby. Trollens drickatunna. Skäverkvinnan i Vedby. Ljungby horn och pipa. Troll och jordfolk.
Födelse o. dop m.m.
Mor var så rädd, om hon fick se en person, som hon inte kände till, komma till vårt hem. Då manade hon på oss barn att springa å gömma oss under bordet el. i någon vrå var som helst. Så vi ### oss inte att hoppa fram förr än en lång stund efter det personen hade gått. Å inte fick vi gå fram till den plats där han (hon) hade suttit, förrän mor hade fått spotta tre gånger på sätet eller strött aska på. Hon kan- ske t.o.m. ställde ut pallen eller stolen, så att han fick stå ute en dag efter, å det var för att hon var rädd för trolldom å sjukdom. De kunde ha skabb, skorv å alla slags sjukdomar med å läm- na efter sig. När mor hade lindat barnet så satte hon en nål i bröstet eller där lindan slutade, för att inte något / ont skulle kunna få makt med det. Men det var lika bra med ett spänne, hyska å hake eller en ring. Bara det var stål i föremålet så var det säkert. Naglar och hår som klipptes av fick inte fara om- kring hur som helst, utan det togs väl tillvara i ett papper å stacks under stugan på norra si- dan. Om gummorna kom eller vem som helst t.o.m. hus- folket, kom in där och nyfött barn fanns, så fick de inte gå fram till någon förr än de hade tagit i en eldbrand eller varit nära elden. Det har jag varit med om. Det gick inte an att tvätta ett ben med vatten, som hämtats efter det solen gått ned. En fick inte ens ha sådant vatten stående inne i stugan. De var så rädda för att barnen skulle bli sjuka, så de visste inte många gånger vad de skul- le taga sig till. 'Bortbytingen' blev efter med förståndet å konstig på alla sätt. När barnet var döpt, så var det inte så farligt, att trollen kunde ta det, för när prästen hade / läst Guds ord över det så hade inte trollet den makten över det, som förut. Om mannen var för farlig att vilja vara hos hust- run, så kunde det bli missfall. Det skulle inte gå an att tvätta barnkläder i öppet vatten, såsom i en bäck eller damm. De skulle tvät- tas inne å helst torkas inom hus. De brukade å torka ### kläder i spisen.
Finneferd
Finnen på langferd.
Johan Bendikson hadde eingong ein finn til leikar i Lofoten.
Då Johan fór heimanfrå det året, så var kona, ho heitte Gurina,
med småkarar. Johan var difor litt ottesam for å fara, men då
det var livberginga om å gjera, så var det ikkje anna å gjera
enn å fara. Så ein morgon dei sat inne i bua i lofotværet, så
seier Johan at det rett skulle ha vore gildt å vita korleis det
stod til heime. No hadde dei høyrt at finnane kunne gjera så
mykjen trolldom, og så var det ein som spurde finnen om ikkje
han kunne seia dei det. Jau det meinte han ikkje skulle vera
rådlaust. Og så la han seg bortpå belen, dei høyrde berre han
goktla (prata) noko med seg sjølv medan han liksom kraup inn
i kufta. Det varde ei stund før det vart liv i finnen att. Kufta
låg der nok, men ho såg liksom så samanskrumpa ut. Så med
eitt byrja kufta å røre på seg att, og så var finnen der. Jau
det stod berre godt til heime, sa han, Gurina hadde fått seg små,
ho sat nett og let småbarnet få mat då han var der. Og for at
dei skulle sjå han tala sant, så hadde han teke ei sølvskei med.
Johan vart høgleg undren, for han kjende att skeia som si. Då
dei kom heim om våren kunne kona fortelja at dei hadde vorte
av med ei sølvskei om vinteren. Ei smågjente hadde sete med
skeia, då ein svart katt kom inn døra fekk tak i skeia og fór
sin veg att før dei fekk tid til å gjera noko.
Yngling, som försummat alt läsa sin morgonbön, blir förvandlad till varg.
I förra seklet levde i Viktis socken en kvinna benämnd Prette Kitti, som var mycket beryktad för sin trolldom. Om henne berättas, att hon kunde förändra Guds väderlek och åstadkomma, att dens torrhö, som hon var förargad på, blev skadat. Likaså var hon mäktig att återskaffa bortstulet gods, som måste hämtas tillbaka. En gång så hände det sig, att en husbonde blev bestulen, utan att han visste vem som egentligen var tjuven eller var han skulle leta åter det han förlorat. Han gick då till Prette Kitti för att rådfråga sig i saken, om hon inte kunde återskaffa hans förkomna penningar. »Nej, det kan jag icke», svarade Prette Kitti tvärt och tillade genast: »Dom har gått me dom över välsina jord». — »Men får jag», frågade hon husbonden, »förvandla tjuven till varg?» »Jo, det får du», sade husbunden. »Men om det vore din son?» invände Prette Kitti. »Ja, fast min son», sade bonden, och så skildes de åt. Prette Kitti gick då tre morgnar till samma husbondes gård för att få träffa sonen. De två första gångerna så fick hon återvända hem med oförrättat ärende, medan sonen hunnit välsigna sig. Tredje morgonen så gick hon så tidigt, att när hon framkom till stället, så hade sonen ännu inte hunnit välsigna sig. Hon stack nu elden i hans säng, och med detsamma sprang sonen, som verkligen var tjuven, som en varg ut genom fönstret och var förvandlad till varg. Sju år var han borta. Under denna långa tid kom han en julmorgon, då hans moder var i boden efter en köttbit in till henne och såg på, om han skulle få något. Modern tänkte då, kanske det är min son, och gav honom hela skånken. Då vargen fick köttet, sprang han sin väg. Då sju år voro förgångna, blev han människa åter och kom hem, samt levde ännu två år därefter, då han dog. — Prette Kitti åter hade sagt före sin död: »Om man skulle taga ett stycke av hennes ryggbast, då hon dog, så skulle inte svenska kungen ha undergång». Efter hennes död, berättas det vidare, såg man fan fara med en människa mot en tallskate. Man frågade då honom: »Vem bar du nu?» — »Prette Kitti», svarade den onde.
Blodet och dess användning
Det tog alltid vara på blodet, när de slaktade, och det gör de väl än idag. Svinblodet satte de mest värde på. Förr använde de inte så många sorters blod- mat som nu, utan det var mest paltbröd. Det bakade de som vanligt bröd och gömde. Då de använde det var det hårt som eken, och då kokade de det i vatten. De brukade slå åder mycket förr. Ibland blr en del av blodet tjockt och svart, och det är inte nyttigt utan när de fick så, så slog de åder och tappade ur till det blev tunnt och rätt det som var kvar. Det var en gubbe i Tönnet, som brukade slå åder på sig ibland. Då tog han och slog hål på en åder på över- armen, och så satte han munnen för och drack upp det så länge han kunde få något. Annars var det alltid vanligt att de drack blod t.ex. när de hade skjutit en älg. De trodde visst at de skulle få bättre jaktlycka då, men annars är det ju inte underligt att de drack blodet, när de hade sprungit länge och var uttröttade. Om de skulle sätta skott eller så på någon, så redde de sig med hår och naglar och trådar ur kläderna men om de fick blod utav den som de ville trol- la på, så var det ändå mycket säkrare. Om man tyckte om någon, som inte / brydde sig om en, så kunde man vända kärleken till sej genom att ta tre drop- par blod ur vänstra namnlösen (pekfingret) och ställa så att den andra fick dricka det. Det kunde ju gå genom att ha det i kaffe eller så. Då blev hon eller han kär i en. Nog har jag hört om att blod efter trollkärringar skulle vara nyttigt att ha till trolldom, men jag vet inte hur de använde det. När de skulle svära sig under djävulen så fick de skriva kontrakt med honom, och där lovade de att han skulle få ta dem efter döden, om han bara hjälpte dem medan de levde, så att de lyckades i allt vad de gjorde. Och så skulle de sätta namnet under, men det dugde inte med bläck utan det skulle vara blod ur västra namnlösen. Och när det var underskrivet så skulle de gå en ed. Då skulle den som svor ha ett svart kläde för ansiktet och så var det en som förestavade eden. Det skulle vara en som hade svurit sig under Djävulen förut, som gjorde det. Eden hade samma innehåll, som kontraktet. När det var färdigt så hade de makt att uträtta allt både ont och gott i djävulens namn. Men den som hade svurit under djävulen miste sin skugga. Den tog han i pant.
Intervju med Agda Ohlsson (f. 1900)
Intervju med jordbrukaränkan Agda Ohlsson (f. 1900) i Sandby socken. Intervjun gjordes av Göran Hallberg.
Död och begravning
Den som arbetade på söndagen skulle få svårt att dö. Det var särskilt farligt att använda nålar. Den som inte ville dö, hade svårt för att dö. Trollkunnigt folk hade svårt för att dö, för djävulen hade makt över dem, å han ville pina så länge som möjligt. En psalmbok lades under hakan på den döde, för att han inte skulle gå igen. Pipa, tobak och mindre föremål, som den döde tyckt särskilt om och haft med att göra dagligen, lades i kistan. Halmen och sängkläderna som den döde legat på brändes upp. Vid det tillfället kunde en få reda på, om den döde var salig eller inte. Om elden å röken slog högt upp i luften, så var den döde salig, men strök den ned efter backen så var / det motsatsen. Det hade förekommit för länge sedan att kvinnorna hade kläden för munnen under begravningen. Jag hör- de gammalt folk tala på det. Själv har jag aldrig sett det. De närmaste släktingarna till den döde fyllde igen graven. Det skedde på söndag. Graven fick inte stå öppen. Detta bruk mins jag personligen. Stolen som kistan hade stått på stöttes om kull, för att inte den döde skulle gå igen. Om hästen tog det vänstra benet först, när han gick åstad med liket, så skulle en kvinna dö därnäst, tog han högra benet först skulle det bli en karl. Maträster skulle stå kvar på kalasbordet över nat- ten, för de döda andarna skulle ha. Om smulor föll ned på golvet, så togs de inte upp. En finne från Risbråten begravdes på norra sidan kyrkan. Han hade varit trollkarl och fick inte komma i vigd jord. På denna grav låg inte jor- den stilla utan det ville vara ett hål ned. / En soldat Kårfeldt tog livet av sig. Han blev begra- den 200 meter norr om kyrkan vid en bäck som kallas Kyrkbäcken. På den graven låg inte jorden stilla. Bå- de på denna å på Pål i Risbråtens grav måtte de lägga sten, så att det skulle bli slut med spö- keriet. När en gammal gubbe eller gumma står på bår, säges det att det blir oväder, regn, snö, storm el. dyl. Det har alltid varit ett tal här. Marit öst på skogen hade sysslat med trolldom. När hon skulle fraktas till graven, höll 14 man inte på att orka bära henne, så tung var hon. Stake skulle jord- fästa henne, men när han kom till graven, låg det en orm på kistan. Då sade han: "Jag kan inte jord- fästa djävulen". Det blev ingen jordfästning.
Kloka
Berättat för Hr. Eriksson av Magnus Jansson (urmakare) har varit sedan barndomen i Säfsnäs dog på Vårdhemmet 26/9 1926 81 år gammal. I Galberget i Säfsen (= Säfsnäs) bodde och levde en trollgubbe, kallad Svart-Mas. Han var finne till börden. Han hade en dotter kallad Svart-Masses Lena. Även hon trollkunnig naturligtvis. Men alltid var någon värre i detta yrke, så hennes kreatur blev skämda på ett eller annat sätt. Så tog hon fina granna björkar och satt en på vardera sidan om ladugårdsdörren samt böjde dem samman över dörren och virade ihop dem, så det blev liksom en valvbåge. Sedan tog hon en täljkniv, rylar m.m. och stack genom björkruskarna med de vassa reddarna och spetsarna / vända in mot utg. så det blev en spetsgård runt kring dörren. Själv tog hon en stor vass täljkniv och gick in i bortre ändan på ladugården och bör- jade hugga i luften med densamma samt göra allehanda märken såsom kors och figurer i väg- garna undan för undan fram mot dörren. Där måste den lede ut och sarga sig i knivuddarna och syl- spetsarna. Under tiden sov hon och läste alla troll- formler, som måste läsas. Själv såg hon ut då som själva den onda. Så gick det till när Svart-Mases-Lena repa halto med Skam. repa halto = delade med En annan trollgubbe i Säfsen hette Vargen. Han bodde några k.m. norr om Fredriksberg. Stället hette Vargmossen. Vargen och en annan gubbe benämnd Hagberg voro förargade på en annan grann- gubbe, så de kommo överens att döda denna medelst s.k. trollskott. På den tiden var en liten kvarn med små / stenar i bäcken. Där möttes gubbarna. Vargen ställde i ordning med sin trollning. Så frågade Hagberg Vargen: "Vad ser du?" – Jag ser gubben stå på milan". - Skjut nu!" sade Vargen. Hagberg sköt. Så frågade han åter: "Vad ser du?" Vargen svarade: Gubben ligger på milkullen och sparkar". Så tog Vargen och Hagberg och vred på kvarnstenen en gång. Då vred det nacken av gubben på milan. De voro en half mil från varandra. Det var på Ris- kallberget gubben talade. En man från Laknäset (Nås) arrenderade Skräddare-berget. Då var grädden och mjölken borttagen. Laknäsarn blev arg och prövade det han kunde i trolldom. Han tog vattensån och slog ut den samt sade till de andra att kommer någon så lät den ej få någonting. Skrap-Lisa kom men fick ej något. Lisa blev så sjuk, så de måste frakta henne till Nås sjukstuga och nästan höll på att dö.