Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Svartkonst
En skulle ha en ”trôllpôs” i huset om en skulle ha något till motgift för trolldom. I den påsen vet jag att det fanns hyskor, hakar, nålar, spännen, knutar, tänder av björn, näbb av skata. Jag mins, att vi hade en sådan över dörren hemma. Men han blev bortkastad.
Husdjur
Det fanns allt en del häx kvar i min ungdom. Jag kommer ihåg att när man skulle leda bort ett djur, så kastade man in en pinne eller något i det tomma bå- set för att det inte skulle stå tomt. Blev det stående alldeles tomt, så fick en inte tur till djur i det bå- set. När kreatur löstes ur båsen, så fick man in- te släppa ned bindlena på golvet. Man skulle knäp- pa dem och hänga upp dem. När kon hade kalvat, så lades stål framför dörren. En fick inte glömma att en yxa eller annat stål låg där. När en hade varit borta till tjur med en ko, så skul- le en slänga en hink vatten i röva på henne, för att hon skulle ta sig med kalv. När far hade köpt ett kreatur, så skulle det in i / stugan, innan det fick komma in i fähuset. Det var detsamma om det var häst, ko eller svin. Det skulle trivas om det fick komma in i stugan först. Gamla konamn: Stjärna, Jälma, Böna, Svarta, Gulla. De kallades vanligen efter färgen. Mor hade en stålbit med fyra hål i, som hon lade i mjölk kärlet första gången hon mjölkade kon, som ha- de kalvat. Så täckte hon över mjölken, innan hon gick in med den. Om det var blod i råmjölken, så hade kon varit ute för mjölkaharen. Mor gav kon dricka, när hon hade kalvat. I drickan lade hon en sill och as- ka ur spisen och en stålbit (Mor f. 1820 i Husaby.) När korna skulle lösas ut första gången på året, så skulle en yxa ligga vid tröskeln. Gick de över den, så skulle de inte få ont i benen. Det var också bra mot trolldom. Det var bäst att föra in korna, när de mjölkades. Då fick man inte så ont av mjölkaha- ren. Det var en gumma i Symmerby, som hade det för sig. Jälmiga kor var bra kor. De mjölkade bra. / Det var ingen bestämd dag för, när man skulle sluta att beta kreaturen ute. Det berodde på vädret. När kylan kom, så ställdes de in. Men vid Mickelsmäss brukade allt den tiden vara inne. Bina trivdes inte i kupan, om de fick påhälsning av my- ror och tjuv bin. Om två blev ovänner om en kupa, så dog bina. När de svärmade så slog man på en flas- ka och kastade vatten på dem. Det var för att de inte skulle flyga bort. Den som hade många bikupor och tur med dem kallades för bikung. Det var inte lönt att skaf- fa bin om en hade otur med bin.
Kloka
Tinglöf var väl en utav de värsta trollkarlar, som någonsin har funnits i Ekshärad. Han var urmakare egentligen, men han var allt en konstnär på andra områden också. Emellertid så gjorde han tornuret här, och när han inte fick nog mycket betalt så satte han tid med klockan, att hon inte skulle gå längre än han levde, och det gjorde hon inte hel- ler. De har allt försökt flera stycken att reparera henne, men det har inte gått. Det var en här ifrån kyrkheden, som försökte men när han kom upp där, så blev han alldeles vilsen; han plockade isär henne och satte ihop henne flera gånger, men antingen fick han några hjul för mycket eller för litet. - Men Tinglöf, det var en väldig urmakare det. Det finns många klockor i Ekshärad än i dag, som han har gjort. Han var så styv att om han kom in på ett ställe och såg på klockan och stampade i golvet och sade: "Stå", så stannade hon med detsamma. En gång när han gick över Rådasjön så kom det en och åkte släde där, men när han kom mitt emot Tinglöf, så for bägge "anringarna" (skoning- arna) av på släden på en gång. Det var nog Tinglöf, som hade ställt om det också, / men han gick i alla fall fram till den som körde och frågade om han kunde hjälpa honom: "Nej det kan du nog inte", sa han, "utan jag får väl försöka och ta mig hem så gott jag kan." - "Ja, jag skall nog se om inte jag kan hjälpa dig ändå", sa´ Tinglöf, och så tog han och vällde ihop anringarna och satte dem på mitt ute på isen. Med trolldom förstås. Men när han kunde åka på en Trästubbe ifrån Norge och hit på mindre än ett dygn, då vet man, att han inte var dålig. Han var långt inne i Norge, så att han inte på något vis skulle ha kunnat ta sig hit på ett dygn, och där slog han vad med en att han skulle vara i Ekshärad på mindre än tjugofyra timmar, men det gick ju an för honom, för han visste var han skulle få hjälp. Det var en lappgubbe, som ställde iväg honom. Han satte honom på en trästubbe och så fick han ett rep att köra med, och på det var det flera knutar, och så lärde han honom att han skulle lösa upp en knut i taget, allt eftersom han ville ha farten. Och så bar det i väg. I början gick det inte så särdeles fort men så löste han upp flera knutar och då gick det fortare och fortare och högre och högre upp i luften bar det. När han så var ungefär vid gränsen så löste han upp den sista knuten, och då bar det i väg, så att håret höll på att rasa av honom. Och hem kom han lyckligt och väl, men oväntad var han. Jag minns inte hur lång tid han hade använt, men det var jämnt ingenting, och vadet vann han.
Husdjur
Hästen har inte mjölkats annat än vid vissa tillfällen när en ville ha sådan mjölk mot sjukdom. 'Mârremjölk' an- vändes mot 'fånga' eller 'tarmvre' å för kikhosta. Min mor var inte riktigt säker när en ko hade kalvat, för hon tog en stoppnål å band fast i mjölkbyttan innan hon mjölkade kon. Det var för att inte någon skulle kunna skämma kon eller mjölken. Å smöret det korsade hon över. 'Lekattekött' skulle vara bra mot trolldom. Sådant brukade de allt ha hängande bort i stugorna. För det skulle allt va- ra bra ifall att en orm hade bitit ett kreatur. Fick de litet lekattekött i sig, så var det motgift. På ett ställe i trakten här fick inte en främmande person gå in i lagården. De var rädda för att korna skulle bli skäm- da. En gång kom jag dit när gamman kom från lagården å hade mjölkat. Jag hälsade som vanligt, men hon svarade / inte på hälsningan utan undrade på att jag var ute så tidigt på mor- gonen. Men bara hon hade fått pusta litet så sade hon. Ja skulle väl ha svarat på hälsningen, så hälsade hon och var som hon brukat vara. Men där hälsade de när de gick in i lagården å när de gick ut därifrån. Det skulle inte vara bra för djuren, om de inte gjorde så. I lagården hade de knivar sittande i taket för att djuren inte skulle bli skämda å ett tjärkors utanpå lagårdsdörren, för att inte något ont skulle kunna ta sig in. Betesgången. Ingen viss dag som korna släpptes ut första gången. Men första gången de släpptes ut på våren så lades en 'skär- krok' eller lie under tröskeln att de skulle gå över. Så gjorde min mor. Då skulle de vara skyddade för 'ont' under sommaren. Det skulle vara så bra att ge korna en var sin kakbit på julkvällen. De fick en smula var sig. Den som gav djuren kakan sade: 'Ät väl å trivs väl, lägg hullet på reven å inte på rompan'. Vitlök gav de åt kreaturen om de var sådana att de inte ville gå hem om kvällarna. För vitlök skulle vara bra mot trolldom. / När De hade varit borta å köpt en gris, så tog de grisen med sig in å hade den i spisen för att han skulle se upp efter omen. Han skulle trivas då. Om en häst skakade sig i selen med detsamma som de kom hem å hade stannat, så var någon död i gården eller ock skulle någon snart komma att dö. När en häst gnäg- gar, så väntar han främmande. Far å mor hade varit till Högerud på ett bröllop. När de for så var min bror litet klen. När de kom tillbaka så kom moster emot dem. Är det något fatt, frågade mor. Det är allt så bra svarade mor, men du skall inte bli så ledsen nu att Erik är död. Detta anade mig svarade mor, för hästen 'skok' sig i selen.
Tro, sed och sägen
En fångstmetod av varg som varade tills fram i slutet av 1800-talets sista hälft, var den, att en grop grävdes i skogen på de ställen där man visste att gråben höll till. Gropen var omkring 4-5 meter i / diameter, samt grävdes 5-6 alnar djup, i gropens botten nedsattes en stång, som gick omkring 2 alnar över gropens kant, sedan lade man tvärs över gropen några tums tjocka lager med halm, På stångens ända fastsattes inälvorna av en gris, ko eller får, e.d. När gråben kände lukten av lockbetet, gick han till gropen gick ut på halmen / och skulle taga betet, halmen som ju ej kunde uppbära tyngden rasade ner varvid också gråben ramlade ner i gropen, och var säkert fångad. Särskilt stränga vintrar var det ett fångstmedel som sällan slog fel. Till varje gård skulle höra 30 alnar varggarn när en varg hade varit synlig någonstans, utspändes varggarnen / Som ibland gick till en rätt så avsevärd längd, ibland omkring 3-400 alnar, eller mer alltefter byns storlek, garnen utspändes vid något gammalt välkänt vargpass, eller på något annat ställe, där man trodde att vargen skulle gå fram, ett stycke från garnen utställdes en man som skulle skrämma på vargen / när denne kom i garnen Drev- karlarna utställdes sedan utanför det område som man trodde att vargen var, ringen drog sig sedan under skrik och skrän närmare garnen, vargen uppskrämmdes då och sprang mot garnen, ibland hände det att gråben fastnade där, men för det mesta klarade han sig, var det så att man fick vargen, visste alla / att "vargskålen" skulle drickas och då sparades det inte på brännvinet Kristihimmelsfärdsdag när den dagen då rävhonan första gången för året tog med sig sina ungar ut ur lyan Visste man då var en rävlya var skulle man blott leta ut, var rävhonan hade sin huvudutgång, lägga sig i närheten och vakta, tills rävhonan kommit ut med sina små först skjöts / honan, ungarna rusade då in i lyan där de sedan grävdes ut, eller också rökades ut med vanligt bisvavel gick man ut på jakt, och man mötte en gammal gumma, skulle man vända om, för det betydde otur. Ett dåligt tecken var också när en svart katt sprang över vägen. Då skulle man spotta tre gånger åt det håll där katten försvann, skulle man / ut på jakt i påskhelgen strök man ett kors i tjära över nacken på hunden som skulle följa med Det skulle förhindra trolldom på djuret på de gamla flintlåsgevären ock en del av gamla sortens mynningsladdare var på bakstocken eller kolven ett kors insnidat. Detta påstodo de gamla jägarna att det skulle skydda bössan för att skämmas. Algot Larsson Brandstorp
Trolldom: tvinga tjuven tillbaka
Här var en som hette Herman på Tjörnekull, han var släkt med Huken i Luun. (Jfr uppteckning om denne.) Det var en sån där som kunde ta fram tjuvgods och laga så tjuven kom tillbaka med det som han hade tagit. Det syntes då högt och rent. Far hans kunde också det dära. Så var det sonen på Bikullen, det var en sån där tjuvstryk. Han tog ett som annat. En dag gick han förbi Tjörnekull, och då tog han en fine bräda och ett betsel. Men det var inte länge te den andre ble var att det var borte, så kom han bäranes mä tjuvgodset i ellane sken.
"Skämd" häst botas med trolldom.
En häst i Sibila i Lekvattnet blev skämd genom trolldom. Han blev sjuklig och modfälld, och kunde ej bli bra igen, om man ej fick ut blod på den, som skämt honom. En granngumma ansågs alldeles säkert vara den skyldiga. En dag kom hon till Sibila. Gumman på stället satt vid spisen och talade vänskapligt med henne men smusslade oförmärkt till sig en grytsten. (= en sten att lägga under ett för kort grytben) och slog så oförmodat till den främmande gumman för munnen med stenen, så att blodet flödade. Hästen blev bra.
Trolldom för att stifta oenighet mellan fästfolk.
I Tallberg i Östmark bor en trollgumma, som heter Jenny. En gång för rätt längesen var hon vidtalad att sköta hemmet Långåsen i Furuberg, medan ägaren var borta för att taga ut lyssedel. Då han kom tillbaka, hade han sin fästmö med sig. Under tiden Jenny var ensam, hade hon kokat samman något trollmedel, som hon samlat ute, med kaffe. Av detta bjöd hon vid hemkomsten fästfolket, och det verkade så, att de blevo ovänner och aldrig gifta.
Finnen hämnas genom trolldom
Det var en kapten Johansson på Lövön som var tillsammans med länsman Rutberg på Grisbacka och en till. Länsman Rutberg skulle beslagta nån stornot men fann ingen, och dom var väl i fyllan och for in på finska sidan och tog en där. Han som rådde om noten kom då och skulle ha igen den, men det fick han inte. Då ropade han efter dem att inte skulle dom komma över till Finland mer och ta nån not. Och kapten Johansson han fick slag strax efter, och länsman Rutberg han dog på avträdet; men jag minns inte hur det gick med den tredje.
Husdjur.
Nötkreaturen har väl alltid varit valigt att de mjölkats och att man använt deras mjölk till föda. Dels har mjölken använts i hushållet, dels att föda upp kal- var och grisar med. Stomjöl ("mârrmjölk") har an- vänts mot kikhosta och "ont i halsen." När kon skulle mjölkas första gången så fick ingen annan än den som skulle mjölka vara i ladugården. Rakt ingen främmande person fick närvara el. ens se "mjölkbötta." Det var så farligt för att mjöl- ken skulle bli "skämd" el. att kon skulle bli då- lig att mjölka. Mjölkerskan band en trå i en nål å hängde ner i byttan, som skulle skydda mjöl- ken. Så talades det om att man högg en kniv i väggen vid fähusdörren eller högg en yxa i trös- keln som skulle sitta kvar tre dagar före kalv- -ningen / och tre dagar efter. Att sätta stål i taket var ock- så vanligt - en gammal avbruten täljkniv, lie, stäm- järn el. dyl. Ingen sålde eller lämnade ut mjölk på den tiden förrän man hade haft eldkol i henne. Det skulle inte gå bra att "trôlle på ko- ra" sedan. Nöthår har använts till spånad. Det blandades i ull och så spann man den bland- ningen till garn. Av garnet vävdes filtar, hästä täcken och klädningstyg. Jag mins att far gjorde korstecknet med handen framför hästens huvud, innan han tog ut honom ur stallet. Det var för att ingen skulle rå på att skämma honom. Så var han nog med att al- la sömmer fanns i hästskorna. När en häst skod- des så hade de gamle till bruk att göra ett kors under hoven med hammaren el. tången när skora var påsatt. Om man hjälptes åt att betsla en häst el. spänna för, så gick det inte bra un- der färden. Man skulle göra sådant ensam. Det var ett gammalt tal att man inte skulle gå över / det ställe som en häst hade vältrat sig. Man kun- de få bölder och kvisslor på kroppen eller bli sjuk på något sätt. I fähuset fanns det avbrutna knivar och liar som var uppsatta i taket el. instuckna i väggarna. Det mins jag från min barndom. Det var mest kvinn- folken som hade för sig att det fanns de som kun- de trolla och förstöra kreaturen, och så skulle de mota detta med järn och stål. Om påskaf- ton gjordes kors på fähusdörren och andra dörrar, som var stängsel för kreaturen. Det menades med detta, att inte djuren skulle bli "mostôlne" eller fördärvade på påsknatten. Om en påskkärring kom in till kreaturen, så "trôlla" hon på dem å då blev de "intnô tess" sedan. Påskkärringar- na brukade också vilja gå in i fähusen och klippa fåren, för att de skulle "ta nöttan" av dem. Men de skulle inte kunna komma genom dörren, om det var ett tjärkors på den. - Om man be- römde ett djur, så att ägaren hörde det, så fick / en ett "skitord" till svar: "Köss'a i râva." Det var för att inte det skulle bita någon trolldom på krea- turet. Det menades allt, att man skulle kunna skämma ett kräk genom att berömma det. Om "maran" kom in i fähuset och ansatte ett djur, så hängde man upp en "marbôske" över djuret.
Djävulen
Vi hade en präst här, men jag kan inte mimas, vad han hette. Han hade vart präst i Finland. Han var rysligt religiös. Det var mångfaldiga historier om honom. Han var kyrkoherde i Finland, och när så Finland 1809 togs, sa han, att han vill aldrig komma under Ryssland. Och då sökte han hos Kungl. Maj:t förflyttninig till Sverige och fick Kalvs pastorat. Den hade de för sig kunde allt möjligt. Men det var inte trolldom, utan det var med Guds hjälp. Så skulle han fara till Mårdaklev och hålla ottesång. En dräng hade han till att köra, och de åkte i en kärra. När de kom ett stycke, "datt" (föll) ett hjul å. Då hoppa drängen å och tog upp hjulet och hitta muttriken med och skruva på hjulet. Så hörde de igen, men best det var trilla hjulet å igen. Då förstod prästen, hur deet var fatt. Han sa till drängen: "Släng upp hjulet i kärran! Han ska få bära kärran till Mårdaklev." Det gjorde drängen och satte sig på igen. Sen gick det i vildaste sken, hästen riktigt flög fram. Skam fick springa med och bära upp hjulaxeln. De körde förbi folk, som gick till julottan, och de hörde hur Skam stönte. Kanveta, han fick springa redigt och bära upp kärran. En gång var där en lekestuga borta i Kalv. Så sa prästen till drängen, att om han vill följa med, ska han få se nånting. Det gjorde drängen. De gick inte in, utan de ställde sig och titta genom fönstret. De dansa därinne och spela så alldeles förskräckligt. Så sa prästen till drängen: "Trampa på min fot, så ska du få se nånting!" Det gjorde drängen, och då fick han se Skam mitt i det här sällskapet. tungan hängde ut och elden dröste ur gapet på gamlingen. (Vid ett senare besök har meddelaren erinrat sig, att prästen hette Grevelius och han säger om honom: ) Det skulle vara en märkvärdig man, han skulle vara så högt studerad och lärd. För det mesta viste Skam sig som en hund, och så dröste elden ur gapet på honom. Det gjorde han, när Grevelius och drängen var vid den där dansen. När de skrev kontrakt med Skam, skulle de skriva med sitt eget blod och sätta det i nyckelhålet i kyrkedörren. Och de har hittat sådant faktiskt i nyckelhålen. Det var alltid i kontraktet stipulerat hur mycket de skulle få; så de blev rika. Men när den stunden kom när tiden var ute, blev det ett förfärligt väsen. Men då var det en och annan präst – som den här Grevelius – som kunde läsa bort Skam, så de fick säga upp kontraktet. Det var en, men jag vet inte var det var. Han läste och han bad, men ingenting hjälpte. Då skicka de bud efter Grevelius. Då stack han hål på fönstret, och Skam fick ge sig ut där. Vissla, det var synd. Det led inte inte de gamle. Då kalla de på den onde.
Vargar
Andreas Bengtsson i Röshult, som var född omkring 1790, hade berättat för min far, att han en gång fick höra ett förfärligt oväsen bland kreaturen. Han förstod genast, att vargarna var framme och sprang dit så fort han orkade. När han kom fram, såg han en stor "gråhund", som fått ikull en årsgammal kalv och låg och sög blod ur halsen på honom. Bengtsson, som var vida beryktad för sin ofantliga styrka, och varken var klök eller skölven, fick tag i vargens öron, lyfte honom sedan upp över huvudet och slog den i en sten så våldsamt, att den inte ens gjorde ett sträckande på sig sedan. Vargarna gjorde mycken skada på kreaturen, och det berättas till och med, att ett sex års barn en gång bortfördes av vargar. Det var i Rånnaväg i Gällstad i det s. k. Redis-torpet. En liten flicka skulle gå utom dörren i något ärende en kväll och hade en lyssticka med sig. Strax hon var utkommen hörde man den lillas skrik, och när man skyndade ut, fick man se lyset långt ute på Rånnavägssjön, som då var frusen. Man fick aldrig tag i henne. Man skulle aldrig nämna vargarna med namnet varg, utan man skulle säga gråben, så blev de inte på långt när så närgångna. Man skulle inte gå ut ensam för att jaga vargarna, utan då skulle hela byalaget ut på vargdrev. Så många män, som kunde vara med, gav sig åstad, beväpnade med bössor för att ringa inne och skjuta vargarna. En gång, när man var ute på vargskall, blev det ett mycket ruskigt väder. Ett par av männen, som kommit ifrån de andra, gick in på ett litet torp-ställe i skogen. Inne i stugan fann de två stora gråhundar, och gumman sade: "Jag tyckte de stackarna var så russna, att jag tog in dem i stugan en stund." Hon bad männen, att de inte skulle tala om för någon levande, att de funnit vargarna inne hos henne. Männen sade ingenting åt någon levande, men en av dem lagade så, att han kom i sällskap med länsmannen, och då ställde han sig och talade om för en gammal sörnad fur, att han sett vargarna i stugan hos gumman, som redan tidigare var misstänkt för trolldom och länsmannen begav sig genast till gumman och fängslade henne. Det lär ha kommit en lappgumma till dessa bygder. Hon visade på många sätt, att hon var trollkunnig. Någon frågade henne, vad hon begärde för att "sätta bort" vargarna. Hon nämnde då en summa penningar, som några bönder enades om att betala. Men hon sa, att hon kunde inte fördriva dem utan att ge folket något annat i stället. De skulle få "backål", d. v. s. snokar. Vargarna försvann, men det kom en myckenhet snokar. Somliga menar, att vargarna fördrevs för alltid, men andra påstår, att de skall komma tillbaka efter hundra år. Det finns också de, som tror, att vargarna blev så rädda för tågen, när de började gå här, att de begav sig härifrån.
Vallgång
Ingen viss dag på våren för kreaturens utsläppande. Man släppte dem åt skogen och de fingo sedan gå utan tillsyn. Blott en liten tid på våren "trängde man om" att valla dem. Men det var mest fåren som man vallade. Kom kre- aturen hem till kvällen, så kom de, varom inte så fick de stanna i skogen över natten. Och det var inte så få nätter de behagade stanna i skogen. De kunde gå långt in i skogen som- liga dagar. I regel visste man på ett ungefär var man hade dem gående. Man kände till skogarna den tiden. Ibland kunde de inte kom- ma förr än framåt kl. 11 och 12 på natten. Klockan 6 om aftonen var det att gå till skogen och "lete" (söka) efter kreaturen. Det kunde många gånger bli ett långt och tröttsamt sökande / Man brukade vara så glad när man fick höra bjälla. Hörde man henne långt undan, så blev man missmodig, ifall man hade sökt länge förut. Man hade ju inte annat än att "lyss" efter "bjälla". Det var att ge sig iväg att sö- ka på vinst och förlust. Man fick allt gå för- gäves mången gång. Det man kanske var mest bekymrad för var att man skulle gå vilse i skogen, som också så mången gång hän- de. Då kunde man få gå mycket längre än i vanliga fall. Och alltid gick man med den fruktan, att skogsrån skulle göra en något spratt. Alltid hade man en bjällko med i skocken hon skulle vara som vise och leda de an- dra. Till skällko utsågs den ko som var äldst och bäst att gå. När kreaturen var hemma på järdena gick man å mjölka medda. Man körde inte hem dem för så vitt att de saknade vatten / där de gingo, då fick man köre dôm te vatten. Kreaturen släpptes ut på våren, då man såg att de skulle få litet mat. Jag tjänade i en gård som heter Homslid i Hö- geruds socken, när jag var flicka. Där hade man det bruket, när man släppte ut kreaturen första gången om våren att man strök ett tjärkors på länna på var ko, så skulle man tända eld på en linnetuss och läg- ga den utanför tröskeln. Det skulle ryka duk- tigt ur den. Ju bättre det rök ju bättre ver-kan skulle det ha. Bredvid den rykande lin- netussen skulle en kniv ligga. Över det- ta skulle kreaturen drivas. Alla måste gå över den röken. De skulle vara skyddade för vargar och trolldom efter detta. Det upp- repades för var vår som kreaturen släpp- tes ut första gången. Fåren hörde jag in- te talas om, att man gjorde några konster / med. Inte annat än att man klippte dem i öronen, innan de utsläpptes, så att man skulle ha kännemärke på dem. "Pergrinusdagen" gick gårdens folk - så många som kunde gå av både stora och små - och skrek "pergrinus". Så här skrek man: "Pergrinus, du skall binda dina vargar och hundar - så långt som detta ropet höres". Därefter skrek man så mycket man orkade.