Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vättar och vittra
Vittrorna voro mindre än trollen och större än älvorna. Men det måtte ändå ha varit samma väsen. Ortens benämning på dem: "vittror" "underjordiska" "oknytt" (gemensamt ord för allt mys- tiskt eller det som rörde sig om de underjordiskas tillvaro). Dessa väsen troddes bo under stenar, i jorden, vid fäbodar och i stort sett vid människoboningar, som fanns i skogarna. De lev- de mest i ensamhet. Men jag har hört talas om, att man sett fle- ra vittror på en gång. De kunde hjälpas åt med kreaturen. Då bru- / kade en vittra gå före och locka och en gå efter och driva på. Ty vittrorna hade boskap. Man fick inte bygga över deras bo eller över deras vägar. De hämnades på den, som kommit att bygga i de- ras väg. De kunde både spinna och väva. Det berättades, att de ut- fört sådana arbeten i fäbodarna. De kunde också snickra och köra hästar. Över huvud taget kunde de utföra samma arbeten som männi- skorna. Vittrorna ha uppkommit från Lucifers släkt. De brukade få mat av människorna.
Gåtor
Boen stod på Bonkaloen o sa te Rökulla: Kast ifrå däj ***Skvalingen o släpp ut Vittingen, för grå-Ola äter opp alle våre rotmöss. Bonden stod o tröska o sa' te sin hustru att hon skulle kasta från sig barnet o släppa ut hunden, för vargarna kom o ville äta opp svinen. Hogget å stubbe, å klövet å tall. Låmmat i fårhus / o ***fôlat i stall. Ligger på bolet å säjer tralall! Fiolen. Va ä dä ***sôm springer ikring å sk-r vitt? Kvarnstenen. Va ä dä ***sôm går bå natt å da å aldri kommer te ***dôrra? Klockan. ***Lô, ***lô lätte ***hôppa över stätte, utpå ***sôm en ia (?) lågere än halla. Skatan. Trint ***sôm sola svart ***sôm jola / ätter mä en stjärt. Pannkakelaggen.
Folklekar
"Du töcker fälle du ä vacker, men dä töcker inte ja. Å ängen va grön o flickan va skön, kom valsa mä mäj, kär håller ja däj!" Jag minns inte att de lekte denna här, utan de dansa efter den. När jag var en pojke, så dansa de myc- ket efter det någon sjöng, för det var inte ofta som de hade musik. När de tog norsen på våren här i sjön, så samlades mycket folk här. En gång bröt de sig in i en en loge till en ödestuga här i Vårbo för att få dansa. / Då satt en oppe på skullen där o sjöng: "Adam i Paradis slakta sin rara gris. Fläsket dä sålde han rompa behållde han." Och detta dansa de efter nästan hela natten där. "Läse för prästen" gjorde de någon gång. De la' ikull två stolar o la' en schal över, o så satte sig en på var sida. Sen stod en framför som skulle vara präst o hade en bok. Och så skulle en läsa som inte visste hur det var. Prästen sa: "Sitt!" o han (hon) fick sätta sig i mitten. Då reste sig de andra, o så ramla han i golvet. Att leka "låne varme" var mycket allmänt. De lekande sutto / runt rummet några steg från varann. En av de lekande stod mitt i cirkeln med en käpp som han stötte i o frågade undan för undan: "Får ja låne varme?" "Gå te näste granne," svara den tillfrågade. Så för- sökte de lekande byta platser, men om den, som var uppe, kunde stöta sin käpp i en stol som var tom, så fick han sätta sig där, o den, som egentligen skulle dit, fick vara oppe o fråga. En lek var, att de satt runt ett rum, o en gick omkring o sa' till var o en: "Mi fru skicka däj en pen- ning, du får köpa va du vill utom svart o vitt o nej o ja." Och när han gått över, fick han börja om igen o förhöra sig vad de köpt. Svara de då något av det förbjudna, så fick de ge pant. / Det var en härifrån som de kalla Ruske-Per. Han börja som barn "gå med påsen" o tigga o tidigt som barn börja han med snus o tobak. Så börja han danse för att få nån slant till detta, o på det sättet fort- satte han som vuxen. Det var något som de kalla "Ruske-Pers polske": "Otten totten ta ierie ra otten, otten ta liten talla!" Det dansa han efter o tog om o om igen. Han vandra landsvägen fram från Finnerödja station o opp till Kristinehamn.
Födelse och dop
Om det var ett nyfött barn på ett ställe, så skulle lampan brinna hela tiden tills barnet var döpt. Och i de stora spisarna elda de hela nätterna. En nål satte de i barnets kläder när de for med det till dopet, då skulle intet ont drabba det.
Frieri och bröllop
I min barndom bruka bröllopen vara mest åtta dar. De hade upp- tåg för sig, klädde ut sig o så där. Min mor tala om, att på ett bröllop här i grannstugan var det en som klädde ut sig till oxe med kohud o horn o gick fyrfota oppför trappan. De vigdes mycket förr i brudens hem, o prästen o klockaren var där. De sutto till bords omkring stora bord. Brud o brudgum satt först o sen brudparets föräldrar o så prästens o klockarns. Det var mat av alla sorter, lutfisk, potatis o kött o kål, o så kom / ostkaka. Alla, som var med, hade förningar med sig, ostkakor, smör, vetelimpor o veteringar. Prästen läste bordsbönen vid bröllop, o sen efter maten blev det dans. Brud o brudgum skulle opp o dansa först. En del långväga gäster bruka stanna kvar i bröllopsgården över natten, o även i granngår- darna fick de ta emot. På morron efter själva bröllopsdagen kunde brud o brudgum o någon mer gå runt o bjuda dessa på något, men det var före min tid, jag hörde bara talas om det. När jag var en pojke, var brudarna vanligen svartklädda. På vintern satte de opp / granar utanför bröllopsgården, men ej barkade, de satte opp dem som de var. Och om sommaren satte de björkar för dörren o vid porten som de böjde i båge. Närmaste gårdsgrannar (by-) skulle bjudas på bröllopet o alla släktingar till brud o brudgum. De sköt mycket utanför på bröllop, så skulle de ut o försöka få fatt på dem som sköt, men de sprang undan. Spelpengar kunde de ta opp åt spelmännen. Om det var lugnt o regna under bröllopet, skulle de bli rika o bra sams i äktenskapet, men var det blåsigt, skulle de bli osams. De tog mest ut lysedeln på ny.
Död och begravning
När morfar o mormor begrovos här var det ena gången 24 hästar i likföljet o andra gången 22. De karda grå ullkarder o hängde opp här o där på väggarna i rummet där den döde stod på bår. Sen risa de golvet där, o likaså risa de utanför begravningsgården o utåt vägen. Till begravningen bjödos grannar i tre à fyra gårdar (byar) omkring, alla äldre. Här var det Sinnerud, Gökhult o Kvarntorp som hörde ihop. Sen skulle alla släktingar bjudas. / Begravningar var mest på söndag, de samlades på morron i begravningsgården, sen var jordfästningen före gudstjänsten. När de kom tillbaka, var det först kaffe, sen skulle de spisa, äta, dricka o supa. De satt vid samma bord, särskilt när det var stora rum. I mitt föräldrahem var en stor sal med ett långt bord o sen bord efter sidorna (i hästskoform). I rummet, där den döde stod, satte de också opp lakan för fönsterna, o på morron vek de undan dem. Äldre skulle köra lik- vagnen o äldre skulle bära kistan om en äldre person var död, var det en ung, skulle unga personer / bära. De hade båren, där liken stod, på axlarna o bar, sex karar, vanligen släktingar eller närmaste grannar. Grannarna bruka sätta ut granar eller risa nån bit vid sina gårdsgrindar, de hacka riset o strödde ut det på den tiden. Det var särskilda personer till att tvätta o svepa de döda. De gamla bruka tala om, att de gjorde svepningen själva, men det minns inte jag. En i Vårbo här i Nysund gjorde kistor när jag var barn, han gjorde en åt sig själv också som stod i många år, när han var söpen, la' han sig i den. Det var svarta kistor / åt äldre folk o ljusa åt barn. Lite hyvelkaser lät de allt ligga kvar på botten, men någon betydelse med detta vet jag inte.
Död och begravning
Halm och sängkläder efter en död skulle vanligen brännas. När de körde ett lik till graven, skulle de ha en svart häst, och en gift man skulle köra likvagnen. Men jag vet ej varför. Jag körde min farfar till graven, men då skällde de på mig o sa': "Varför körde du liket som var ogift?" Och ingen annan än den som körde ville åka på likvagnen, men de tala ej om anledningen. För att inte en död skulle gå igen, sådde de linfrö i vägen efter när de fört bort liket. Det / var en som kom bakefter och sådde.
Död och begravning
När någon var död förr, la de en lång strimma med ris efter var sida av vägen, utåt vägen ett stycke, där liket skulle föras fram. Och vid gårdarna, där de for förbi, åtminstone de närmaste, lades risrundlar av granris vid grinden eller porten, två på var sida vägen. Denna sed bibehålles fortfarande.
Husbygge och flyttning
Ett hus skulle byggas "solrätt", sär- skilt en manbyggnad, de ville ha den i norr och söder om möjligt. När de var ute på fälten, så såg de när det var middag, solsidan kom på huset.
Hemmet
Först man kom opp på morron så åt man "frukost", sen var det "daggelmål" kl. nio, "medda" klockan tolv, aftaval vid femtiden på eftermiddagen och kvällsmål på kvällen. Det var så gott som det samma sommar och vinter. Vallpojkarna skulle ha stor massäck med sig ut när de valla. De åt frukost hemma, sen åt de ute "lellemedda, storemedda, ***snokôpp, ***tettôpp o ***aftaval". Jag vet ej närmare om detta, jag hörde bara talas om de namnen. Förr i världen, när de slog / eld, hade de en särskild bön över varmen om kvällarna. De kara ihop glöden i ett hörn o hade aska över o läste: "Aske, badaske, badus min varme han slockner inte förrn dagen ä ljus. Gu bevare min varme!"
Husdjurens sjukdomar
Vesslebett kalla de här att koa blett "lekattebläsen." Men hur de bota detta vet jag inte. Ett föremål som va "***stôle o ***ijänstôle" (stulet och igenstulet) kunde de trolla med, det var ett botemedel för djur, en för vilken sjukdom vet jag inte.
Slakt
Ko o tjur o svin o kalvar slaktades på hösten, så de hade sovel sen hela året, o får också. Slakten var i slutet på oktober eller i november. Då slakta de vanligen allt på en gång. De skulle slakta på otta före dager, o då skulle någon yngre stå med ett par spingade stickor o lysa. Och så fick man ovett för att man inte lyste ordentligt. Kararna snarade djuren o höll i dem dem, men fruntimmerna skulle sticke dem, vanligen gamla gummor. Om det inte gick bra med slakten, / så berodde det på att någon kom dit o hade "onne öge."
Slakt
Kvinnor slakta både kor o oxar o svin förr. Stora kor leddes in bort i köken, o kararna snara omkull dem o fruntimmerna stack dem. Om de ledde bort en spädkalv ur en kitte, så kasta de in nåt i kitten i stället, vad som helst, det var för att det snart skulle komma en dit i stället. De var inte roade av att någon främmande ställde sig att titta på när de slakta för de kunde ha "onne öge." Innan de stack ett djur somliga, / så satte de kniveggen för munnen, o så blåste de tre gånger på den.